Föga bryr sig luden sambo!

Morgonen var på intet sätt behaglig. Inte nog med att den var tidig, kyla, blåst och regn bidrog starkt till obehagskänslan. Å nu har de bestämt att det ska bli vintertid. Vad tänker de på? Då blir ju morgonen ännu tidigare. Inte någon som helst medkänsla med yrvaken tundreflanör. Det har de gemensamt med luden sambo.

Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!

Så kan det bli när sambon har fyra ben!

Jag minns en gammal tid, när var och varannan skivetikett avbildade en trattgrammofon och en sittande lyssnande hund. His masters voice! Sådan hund sådan husse löd ett annat fältrop bland de, som ansåg sig rätt förstå huru fyrbenta sambos påverkade sina mer tvåbenta "masters". För att göra bilden mer komplett så har det funnits situationer där "mastern" varit enbent. De mer lyckligt lottade enbenta hade ett träben. Har man lite stockholmskt uttal, så kan konstgateras att det fans hussar som var eller är enbente, tvåbenta och "tre"-benta.
Nu var det ju inte detta dagens epistel skulle behandla, utan snarare huru hundar påverkar sina enboende hussar. Så till saken.
Det är väl allom bekannt, att hundar har svårt för flerordiga meningar. Säger man "hämta posten" kan ett flertal pälsförsedda hundar koppla ihop, de nedanför brevinkastet liggande publikationerna med handlingen att skyndsamt, genom oralt ingrepp, leverera dessa till hussen. Skulle man däremot försöka få samma resultat, genom att bedjande säga "Vill kamrat vovve leverera de innanför dörren befintliga tryckalstren", så kammar man noll. Den förut så tjänstvilliga vovven tittar förvånat och något förvirrat på sin husse och undrar vad token säger. En del av oss med sammanboende vovve har därför utvecklat ett komunickationssätt, som huvudsakligen består av korta ord eller i nödfall korta meningar.  Speciellt oroväckande blir detta för de med pälsförsedd fyrbent varelse boende, som ej i hög utsträckning umgås med andra tvåbenta. Låt oss se på några talande exempel.
Några ord, som vi hussar snabbt lär oss är kom, sitt, ligg, plats, sök, hälsa, stanna, ät, drick, bra, duktig och dylikt. Har du som hundägare under en längre tid umgåtts med huvudsakligen din ludna sambo, kan det få följder i ditt umgängen med andra.
Under promenad till matbutiken träffar du andra. Att hälsa med ett glatt hej kan vid första anblicken verka tämligen harmlöst. När du på frågan vad du har för åsikt om vädret svarar du bra. Kanske bör du här se de första varningssignalerna.
- Så vad har du gjort i helgen, frågar den vänliga mannen.
- Åt och sov.
- Det verkar som en lugn helg, fortsätter den enträgne vänlige mannen.
- Lugnt, svarar du och tittar begärligt på en lyktstolpe.
- Jaha, så nu är du på väg till butiken?
- Mat!
Den vänligen mannen skakar på huvudet och fortsätter sin promenad i hopp om att finna någon mer mångordig att ödsla sin vänlighet på.
Närmare matbutiken råkar hussen träffa på tundrans skönhet. Ni vet de, som har sådana vackra drag, att snink och annan ytbeläggning enbart är till skada. Borta är de gamla, sedan ungdomen inövade hälsningsfraserna, som får den sköna spricka upp i ett lyckligt leende. Nä sådant är borta. Mångårig samlevnad med vovve har lärt en andra vägar att visa uppskattning.
- Vacker, säger hundägaren nästan med en skällande röst.
Han gör stora ansträgningar, att få den obefintliga svansen att vifta inbjudande och uppskattande. Han sniffar i luften och drar begärligt in de feminina dofterna. Hade de inte varit för damens storvuxne sambo hade han nog aktivt sökt de bakre regionernas väldoft. Men så mycket karl är det ännu i honom att han hejdar sig.
- Vackert, frågar den sköna allt medan den storvuxne morrar som en hund.
- Söt kvinna, plats!
- Vad i helskotta säger du, morrar den storväxte, ingen talar till min hynda på ett sådant sätt!
- Vad i helskotta säger du, undrar den sköna, ingen kallar mig hynda ostraffat!
- Gå, mat, säger hundägaren och försvinner bortåt vägen med svansen mellan benen.
Efter den flyende kommer den kopplade sambon  och skrockar belåtet.
- Nog är jag människans bäste vän alltid!
Hundägaren, som nu börjar förstå, att allt inte står rätt till börjar analysera sitt sätt att prata. Han har stora svårigheter att förstå vad som gått snett. Hans sammanboende har ju i alla tider, tider de levt tillsamman, så väl förstått och inrättat sitt beteende efter hussens enstaviga kommandon. Han tittar på vovven, som begärligt slickar i sig lite snö.
- Fy!
Hunden ser upp och lojala bruna ögon ler förstående mot honom. Vovven inser att det visade beteendet är felaktigt. Han viftar på svansen och längtar stugvärmens godbit.


I butiken ser han några barn, som med lust smakprovar butikens lösgodisbestånd.
- Fy!

Ungarna tittar oförstående på honom och en sträcker fram en kladdig hand med vidhängande lakritsgodis i form av en racerbil.
- Vill farbror ha en godis?
Det var nära att farbrorn satt sig ner på stjärten och lyfta framtassarna upp under hakan.

Han har kommit tillbaka

Den unga reporterna på Tundraavisan var fortfarande lite förvirrad. Det hade varit två dagar av motstridiga rykten. Den unga reportern hade verkligen försökt att få alla ryktena bekräftade. Det tycktes vara som förgjort.
Den unga kvinnan hade svurit på att hon sett fem män med svarta huvor tvinga in herr Josefsson i en japansk kombi. Tre unga män var lika övertygade om att Josefsson själv hade klivit in i baksätet på en gammal Morris Minor. En äldrig herre hade ivrigt hutt med promenadkäppen och sagt vara säker på att det var tundrans folkgarde, som fört bort Josefsson till en källarvåning.
Ingen tycktes ge samstämmiga uppgifter.
Reportern hade dock klarlagt så mycket, att Josefsson och hans gäng med mestadels unga män varit samlade i Upplevelseparken sent på torsdagskvällen.'
Tundragardet hade hittat hans flaskmoped upp och ner på pensionärernas boulebana. Den var fullklottrad med konstiga tecken. Någon hade försökt tända elde på mopeden, men misslyckats.
När reportern hade försökt få information från överkuckun och andra maktpersoner hade reportern mötts med isande tystnad.
Ett skriftligt meddelande hade under fredagen nått redaktionen. I detta hade Ledaren för Tundragardet och överkuckun själv meddelat, att även om de inte gillat Josefsson omstörtande budskap, om att behandla andra, som man själv ville bli behandlat, så hade man inte funnit själ nog för att aktivt ingripa mot bråkstaken. De frånsvar sig allt ansvar för mannens försvinnande.

Hela lördagen hade reportern försökt komma i kontakt med de som varit Josefssons närmaste. Det hade dock inte lyckats.
Någon hade sett dem fly bortåt Hagaberg till. Någon hade sagt, att de pratat med dem, men att de förnekat all kännedom om Josefsson.
- Om han nu var så vänlig, som ni säger att han var, finns det väl ingen, som skulle vilja honom något ont, hade en av dessa sagt!
Den unga reportern njöt sin frukost, medan tankarna for i olika riktningar. Hur ska man kunna skriva något om detta, tänkte hon.
Det hade nu gått 2½ dygn och det var tredjedagen efter Josefssons försvinnade.
I den lilla redaktionen satt reportern och tittade på en vägg full med gula post-it-lappar.
Mord? Kidnapping? Frivilligt försvinnande? Vems är skulden? Vem är förövaren? Vem är offret? Vad hade Josefsson egentligen sagt?
Det knackade på redaktionsdörren. Den knckande ombads stiga in  på redaktionen. Tre flickor i de yngre tonåren steg in och började prata i munnen på varandra. De var ivriga. Kinderna flammade. Händer underströk det de hade varit med om.
Den unga reportern bad flickorna lugna sig. Hon bjöd på koladryck av ligthsorten och något torra kanelbullar.
Flickorna berättade att de sett Josefsson. Han hade haft helt nya kläder på sig. En vit kostym och under kavajen hade de sett att han bar en blå v-ringad t-shirt. Han hade försökt vända på flakmopeden utan att lyckas. Han hade sett flickorna och bett dem om hjälp. Tillsammans hade de lycktas få mopeden på rätt köl. Josefsson hade mixtrat lite med motorn, berättade de. Han hade tittat upp i himlen, som om han bad om högre makters bistånd.
Mopeden hade startat.
- Berätta för mina vänner att jag kommit tillbaka. Det var nödvändigt att försvinna för några dagar.
Reportern begrundade vad som hade berättats.
Datan startades och ordbehandlingsprogrammet visade sig på skärmen. Reportern tog en klunk av det nu nästan kalla kaffet. Funderingar på vad som skulle skrivas. Långsamt började fingrarna behandla tangentbordet. Snart lyste rubrikeN
"Han har kommit tillbaka!"