Resan hem börjar borta. ( del 29 )

Saed vaknade tidigt denna morgon i slutet av maj. Solen gjorde sitt bästa för att skingra de få regnmoln, som skuggade rummet. Han tittade på klockan i den kombinerade radion och väckaruret.
Kvart i åtta.
Det var längesedan han sovit så länge. Kändes nästan lyxigt.
Det knackade på dörren.
Saed öppnade försiktigt dörren.
- God Morgon min vän, sa den alltid varmt leende Raffo.
Elisabeth gestalt fyllde upp resten av den yta, som begränsades av dörrkarmarna.
- God Morgon, sa hon på sitt mer sakliga och lite torra sätt.
- Du ska vara på Migrationsverkets kontor efter lunch, fortsatte hon och vi har en del dokument, som du bör ha kunskap om.
- Jodå, vi har med oss lite fruklost till dig, sa Raffo, som om han kunnat läsa Saeds önskan och tankar.
Raffo satte ner en bricka på de smala skrivbordet. Han sköt undan klockradion med en handen, för att bereda plats för frukostbrickan. Saed smuttade på det söta teet. Fortfarande lite nyvaken tuggade han på den degiga frukostbullen. Marmeladen rann nerför hans hand och han skyndade att slicka handen ren.
- Vi ska gå igenom dokumenten. Vi har dokument från den kristna gemenskapen i Teheran, som intygar din kristna övertygelse. Vi har ett intyg från den iranske läkare, som behandlade dig efter skottincidenten. Han har intygat, att du blivit skottskadad och att din rygg visar tecken på utdragen  pisktortyr. Dessutom har vårt ombud i Turkiet lyckats få fram en kopia på en arresteringsorder på dig, som vi återfann i polischefens Alis kläder.
De läste intygen tillsammans. Elisabeth och Raffo försäkrade sig om, att Saed förstod innebörden i dessa dokument.
Saed nickade. Han förstod vad som står i dokumenten. Han var lite förundrad över vissa formuleringar i arresteringsordern. Där skrevs i kryptiska ordalag, att Saed Dihbajadi, i det fall han överlevt det planerade attentatet, omedelbart skulle arresteras och återföras till Teheran. Saed tyckte det var år sedan han kände den brännande smärtan i axeln. Tusentals år sedan han vårdades i den kristna gemenskapen. Men det var ju inte mer än drygt 9 månader sedan.

Resten av förmiddagen, så vägledde Elisabeth honom om vägen. Som hon envisades att kalla troslivet för. Hon var mycket noga med att Saed skulle förstå att rätt bruka sin gåva att läka människors sjukdomar.
Raffo å sin sida hade poängterat att han i kristen gemenskap aldrig skulle förhäva sig, utan ha en ödmjuk attityd.
- Det är genom att lysssna mer och prata mindre, som du får vishet att förhålla dig till andra. Även om din tro är stark, så är det genom att lyssna du lär hur du ska närma dig människor och vitta om din din Herre.
Saeds huvud snurrade av alla råd och intryck han fått denna förmiddag.
De lämnade rummet och gick förbi receptionsdisken.
Saed hajade till, när han såg kvällstidningarnas löpsedlar.
Expressen konstaterade kort: Konspiration inom Migrationsverket!
Aftonbladet var lite mer specifik: Svenskdemokratiskt nätverk infiltrerat Migrationsverket.
Saed lade på minnet att han skulle köpa och läsa vad kvällspressen skrev, när han kom tillbaka från Migrationsverket.
- Vi har betalat för dig, sa Elisabeth, du kan bo här i tio dagar. Sedan måste du försöka hitta annat boende.
Den stora svarta Dodgen förde trion söderut ner mot Västerås City. De svängde till höger på Ringleden. Nedanför Fryxellska skola svängde de vänster. De stannade nere vid Svartån.
- Härifrån ser du Migrationsverkets skylt. Det är dit du ska gå nu och framlägga ditt ärende. Gå i förvissningen att Herrens hand skyddar dig!
Raffo gav honom en plastkasse, som innehöll dokumenten och en plånbok, med lite pengar, så han skulle kunna köpa mat och annat han behövde! Elisabeth sträckte sig över framsidan och lade sin hand på hans kind.
- Var rädd om dig Saed, om Gud vill, så korsas våra vägar igen!
Saed steg ur bilen och tog några prövande steg på gatan upp mot Migrationsverkets lokaler. Han vände sig om för att vinka adjö, men bilen var borta.
Konstigt, tänkte han, jag hörde inte den stora motorn rusa. Bilen bara var borta.
Han steg in på Migrationsverkets lokal. Det tråkiga väntrummet var fyllt med förhoppningsfulla personer som ville söka asyl. Var de inte asylsökande var de där för att få tillstånd för sin familj att komma till Sverige. En man klagade högljutt över att han inte fått pengar till en plattteve. Tolken försökte förklara för honom att Migrationsverket inte var en önskeautomat.
När Saeds nummer kom upp gick han fram till den lilla luckan i båset som skyltade med hans nummer.
- Jag vill söka  asyl i Sverige, sa han till kvinnan bakom glasrutan.
- Har du något pass, sa kvinnan lite uttråkad!
- Jag har ett, som jag  tror är falskt sa han, det äkta finns redan på Migrationsverket.
- Va?
Saed försökte förklara. Kvinnan bakom glasrutan bad Saed sitta ner, så skulle han hämtas av en handläggare. Saed behövde inte vänta länge. En äldre kvinna öppnade dörren och ropade Saeds namn. Saed skyndade fram mot henne. Hon visade honom vägen till ett litet kontorsrum.
- Vänta här sa hon, så ska jag hämta en tolk.
När tolken kom tittade Saed med förvåningpå honom. Det var ju samme man som hade varit med och piskat honom i Teheran.
- Jag vill inte ha den tolken, han är en fidai'!
Saed hade sagt detta på stapplande svenska.
- En vaddå, sa kvinnan.
Tolken lämnade hastigt rummet. Han hade inte räknat med att en av de han torterat skulle möta honom så här.
Den kvinnliga handläggaren rynkade pannan. Hon tittade förvånat efter tolken, som så hastigt gjort sorti!
- En fidai är arabiska för en som offrar sig för sitt land. Den mannen var med och piskade mig, som straff för att jag blivit kristen, sa Saed!
- Blivit kristen?
Den kvinnliga handläggaren tittade bekymrat, men kanske mer intreeserat på Saed.
- Vill du berätta mer. Vi försöker utan tolk.
Saed berättade. Han berättade allt vad han varit med om sedan han lämnat Teheran första gången.
Kvinnan skrev och skrev. Hon var glad för att Saeds svenska var så stapplande och han många gånger sökte orden. Det gav henne tillfälle att hinna ikapp med skrivandet.
- Du är en bekännande kristen, sa Saed och tittade på henne, jag ser det i dina ögon. Jag har lagt märke till att du kliar på dina armar.
Han sökte långt inne i sig själv. Han kände hur värmen tändes i hans hjärta och hur händerna darrade lätt.
- Jag vet att du tror att Gud kan hela dina eksem! Får jag be för dig?
Kvinnan slutade skriva. Hon tittade förvånat på Saed. Hon förde en kamp inom sig. Var det professionellt eller ej att be en asylsökande be för henne? Till slut la hon ifrån sig pennan och sträckte ut sina armar på skrivbordet.
Saed la sina händer på hennes armar och bad tyst för sig själv. Han kände hur den intensiva värmen flöt genom hans händer. Han såg på kvinnan och log.
Kvinnan tittade förvånat på saed, sedan kavlade hon upp sina ärmar på koftan.
- Utslagen är borta, nästan skrek hon!
Skriket, om än återhållsamt, lockade en vakt och två andra handläggare till rummet.
- Är allt som det ska? frågade vakten!
- Ja, det är ingen fara, jag blev bara överraskad, sa kvinnan.
- Nå ska vi avsluta förhöret nu. Uppge ditt namn och var du bor.
Saed talade om namn och var han räknade med att bo den närmsta dryga veckan.
- Jag tror inte du behöver vänta så länge på besked. Det har hänt saker inom verket, som gör att just konvertiter kommer att få en snabb behandling! Se framtiden an med tillförsikt sa hon. Kanske får jag bjuda in dig till vår kyrka, sa hon och lämnade över ett programblad, som hon haft i sin väska.
De tog farväl!

Saed stod ute på gatan igen. Han kände en förväntan. Medan han gick tackade han Gud. Inte ens när han passerade polisstationen kände han någon oro.
Han träffade på sin vän frukthandlaren och köpte lite frukt av honom. Han fick ett bra pris. Glädjen att återse Saed var stor. De kom överens om att han skulle köra över Saeds tillhörigheter under kvällen.
Det börjar ordna sig, tänkte Saed och kände att detta var nog hemma i alla fall!

Resan hem börjar borta. (del11)

Morgonen hade inte börjat bra. Överdirektör Andersson hade upptäckt att någon repat hans bil med ett vasst föremål. En repa från höger framskärm ända bak till förbi bakre passageradörren. Dessutom var han sen. Han körde lite mer hastigt än normal. Detta uppmärksammades av en polispatrull och en inbetalningsavi på 1000 krono vilade i kavajens innerficka, när han steg in på sitt kontor. Han sparkade irriterat omkull papperskorgen.
Han satte sig ner vid sitt skrivbord. Tittade i agendan för dagen och såg att att rättschefen snart skulle anlända.
- Tjenare Andersson, sa rättschefen, när han släntrade in på kontoret.

Han satte sig ner i besöksstolen. Han hade en vana att kasa ner, så att hans bakdel endast rörde vid den främre tredjedelen av stolen. Han noterade med visst intresse överdirektörens grymtande hälsning.
- Vi har några relativt allvarliga saker att diskutera, sa han. Ja, egentligen är det flera olika saker.
- Bekymmer?
- Ja det kan nog säga.  Vi kan börja med den här rapporten från SÄPO. Vi har tydligen haft en iransk person anställd som sektionschef på förvaringen i Märsta.
- Det är väl inget alarmerande, sa överdirektören, det fanns ju en period i verket, då vi anställda personer från olika länder. Deras landkunskap skulle säkerställa beslutens kvalitet.
- Jo det är sant, men i det här fallet tycks personen också vara en iransk polischef. SÄPO har följt hans verksamhet under en längre tid. De är säkra på att ännu är aktiv i det iranska polisväsendet.
- Är han intagen för förhör, undrade överdirektören.
- Nej. Han eskorterade en ung iransk konvertit till iran i förra veckan. Hans kollega har kommit tillbaka, men iraniern tycks ha stannat i Iran. Vi har pratat med kollegan och han drog sig till minnes, att iraniern tycktes ha kommit in i Iran, utan att vare sig visa sitt svenska pass eller få någon handling stämplad.
- Men herregud, sa överdirektören. Det kan bli stort hallabalo om media får tag i den historien. Kan vi tysta ner det?
- Ja, SÄPO är heller inte intresserad av att detta ska nå offentligheten.
- Okay, kommer iraniern tillbaka, så får vi prata med honom och eventuellt avskeda honom. Tar SÄPO honom först, så avskedar vi honom direkt.
- Det låter bra, sa rättschefen. Nu till ett annat ärende. Det gäller konvertiterna. För en tid sedan gjorde vi ju en översyn av beslut i denna fråga. Samtliga pilotfall, som min avdelning överprövade visade sig ha skäl att få asyl. Deras skäl var tillräckliga. Trots att vi skickade ut ett PM om kovertiterna, så tycks detta inte trängt ner i organisationen.
- Hur kommer det sig, sa överdirektören, trodde vi hade varit tydliga i detta fall.
- Vi har undersökt detta och kommit fram till att vi vår organisation har både enhetschefer och asylhandläggare, som kan kopplas till främlingsfientliga organisationer, såväl sverigedemokrater, som organisationer till höger om dem. Vi har kunnat följa hur dessa personer som regel gett avslag på asylansökan oavsett vilka skäl den asylsökande angett.
- Men vad fasen, sa överdirektören, varför har jag inte informerats om dett tidigare?
- Vi har inte varit säkra. Vi ansåg att vi skulle så split i organisationen, om vi inte hade tillräckligt på fötterna.'
- Hur kommer detta att påverka kommande samtal mellan oss och det där kristna samarbetsrådet.
- Inte alls, det vet du lika bra som jag att det mötet är bara ett spel. Vi bjuder dem på god mat och lite upplevelser i Kolmården å sen enas vi om att verket ska deras uppmaningar och frågor på största allvar. Sedan blir allt som det varit.
- Tydligen måste vi ändå göra något åt saken. Verket har inte råd med dålig press. Vi är tillräckligt ansatta som det är.
- Hmmm, kanske ska vi inrätta en speciell enhet för konvertiter och säkerställa, att inga olämpliga anställs där. Varken främlingfientliga eller fundamentalistiska muslimer.
- Ja, det kan vara en utväg, men det tar  tid att genomföra en sådan förändring.
- Jo, jag vet, sa rättchefen, sedan har vi problemet med migrationsdomstolarna, som har infiltrerats av muslimska agitatorer, som via det svensa partiväsendet fått plats som nämndemän. Vi har sett flera fall, där muslimska företrädare på övertygande sätt övertygat andra nämndemän om att dopintyg sålts av kristna församlingar.
- Jamen herregud, sa överdirektören, det är ju inga duvungar till jurister, som dess anämdemän ska övertyga.
- Nej, sa rättschefen, men samtidigt måste vi förstå, att flera av dessa jurister har mycket liten kunska om folkrörelsesverige i allmänhet och frikyrkorörelsen i synnerhet.
- Vilken soppa! Har vi någon kunskap om hur det gått för de konvertiter, som vi utvisat.
- Vi har inga säkerställda garantier om en enda av dessa. Iranska myndigheter säger inget, inget annat än att de har religionsfrihet och de i övrigt följer sitt lands lagar. Men vi har inte lyckats etablera någon kontakt med en enda, som vi utvisat.
- Fasen, sa överdirektören, det var betydligt lugnare på Skatteverket. Det gär är ju egentligen hemskt. Nu måste vi finna en utväg, som skyddar verkets image. Vi har den planerade omorganisationen, vi har mötet med det där kristna samarbetsrådet och sen får vi som vanligt säga att vi bara följer politikernas direktiv och utlänningslagen. Skriv ett PM till presschefen. Ingen information får ges om främlingsfientlig infiltration, iransk polisinfiltration eller eventuella muslimska aktioner i migrationsdomstolarna.
- Ja det är nog bäst att vi gör så, sa presschefen. Jag känner dock olust i att de riktlinjer vi utfärdade efter överprövning av pilotfallen så nonchalerats. Min yrkesheder känner sig förfördelad.
- Jaja, det får vi ta sen. Skriv nu ett PM. Se till att de skickar fram den presskille, som kan säga mycket och ändå inte säga något.
Presschefen återvände till sitt kontor för att skriva PM.
Överdirektören satt och tittade tomt framför sig. Han räknade på fingrarna hur många år det var kvar till pension.

Resan hem börjar borta. (del 10 )

Bilen, som Saed färdades i, körde med hög fart genom det myllrande Teheran. Flera gånger var det nära att oskuldiga trafikanter hade rammats av den bil, som Saed åkte i. Han såg förskrämda ansikten på människor, som med all möjlig vighet, med nöd och näppe unkom att träffas av bilens hastiga framfart. En och annan tvåhjulsbrukare for i backen. Sådana sammanstötningar lämnade bilföraren oberörd. Han tryckte bara hårdare på gasen. Varje gir, undanmanöver och sväng in på tvärgata ackompanjerades av skrikande däck.
Genom att tänja på bromskraften till dess yttersta gräns lyckade bilen stanna farmför en stålport i en stenmur.

Tre gälla tutsignaler  öppnade porten på glänt. En liten man,vars automatvapen gjorde honom aningen störr, såg nyfiket på dem. Han nickade och försvann in bakom stålporten. Porten öppnades på vid gavel och bilen körde sprintande in på gårdsplanen framför en större villbyggnad.
 Saed drogs ut ur bilens baksäte. Han föll omkull på gårdsplanen. En kraftig spark träffade honom på läret.
- Res dig upp!
Orden kom som pisksnärtar. Han reste sig upp. Med haltande steg. Rädslan, fruktan födde tårar. I männens kraftiga tag nästan bars han in i byggnaden.
- Kan jag få gå på toaletten, sa Saed med tårfylld röst! Flygplansmaten har inte varit snäll mot min mage.
- Den här vägen och skynda dig!
Saed sjönk ner på den låga toalettstolen. Han tog fram sin mobiltelefon. Han såg att den nästan fullladdad. Snabbt letade han fram sin svenske advokats  mobilnummer. SMS-funktionen letades fram. Han knappade fort in ett meddelande.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Han noterade att det fanns täckning och tryckte snabbt på sändknappen.
Han drog upp byxorna. Skvätte lite vatten i asniktet från porslinsskålen, som stod på ett bord.
Han öppnade dörren och mötte de två iranska poliserna.


Den svenske advokaten hade nyss avnjutit en snabb lunch på en Burger Kings  ställe. Han öppnade dörren till sitt kontor. Det luktade kaffe och den kväljande söta doften från hans sekreterare. Han tänkte för sig själv, att var hon inte så himla duktig, så skulle han sparka henne. Hennes parfym tycktes lämna doftspår varhelst han var på sitt kontor. Hans eftermiddag var på intet sätt fulltecknad. Inga möten var inbokade. Han skulle ägna ett par timmar åt att förbereda förhandlingarn med migrationsöverdomstolen. 
Mobiltelefonen, som låg framför honom på skrivbordet förkinnade med en påkallande signal att han mottagit ett SMS. Hans händer greppade telefonen och med viss möda lyckades han trycka på rätt knappar. Han såg att meddelandet var från Saed.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Advokaten tittade förvånat på meddelandet. Det kan inte vara möjligt, tänkte han, Saed var ju i Sverige i förrgår. Han var upprörd, när han ringde Migrationsverket. Hans fingrar darrade, när han tryckte på tangentsiffrorna.
- Migrationsverket,tillståndsärenden.
- Jag vill ha bekräftat att Saed Dibajati är tagen i förvar!
- Han är tagen i förvar och utvisad till Iran. Skriftlig bekräftelse och motivering varför kommer till dig inom de närmsta dagarna.
Advokaten tittade förvånat på telefonluren. Han kände igen handläggarens röst. Kall, saklig.
- Men varför, hans ärende ska ju snart upp i Migrationsöverdomstolen?
- Jag kan inte diskutera detta. Du får avvakta skriftligt besked. Men så mycket kan jag säga han följde med utan protester, så vi tolkade detta som ett medgivande att återvända till Iran.
- Något är fel här, sa advokaten, så här får det inte gå till.
- Vi har handlat enligt vedertagen praxis. Jag kan inte prata mer. Adjö!
Det blev tyst i luren och efter en stund hördes ljudet som förkunnade att telefonen var redo för nytt samtal.
Advokaten satt tankfull och stirrade tomt framför sig. Han funderade över när den så kallade praxisen blivit mer viktig än vad lagens bokstav ger möjlighet till.
Han skrev ner en fråga på ett papper.
1. Hade MV fört i bevis att Saed inte kände envälgrundad fruktan för förföljelse på grand av sina poltiska åsikter och för sin religösa övertygelse? Kunde han på grund av denna fruktan inte begagna sig av sitt hemlands skydd?
NEJ, de hade MV inte kunnat föra i bevis.
2. Hade MV kunnat garantera att, i det fall Saed återvände till Iran, så skulle han inte fängslas!
NEJ, sådana garantier hade MV inte kunnat ställa!
3. Hade MV kunnat garantera att Saed, i det fall han återvände till Iran inte skulle förföljas och eller avrättas.
NEJ, sådana garantier hade inte MV kunnat ställa.
I stället hade man fört fram allmänt tyckande, på ogrundade sannolikhetsbedömningar, tyckande från representanter från muslimska tyckare, som menar att svenska kristna församlingar säljer dopintyg.
Han skakade på sitt huvud. Hur skulle han agera nu. Det måste finnas något han kan göra.
Han var skakad i sitt innersta över hur en svensk myndighet kunde agera, som de gjort. Han var förvånad över hur lite politisk uppmärksamhet dessa återkommande utvisningar av konvertiter rönte.
Han var förvånad över hur tyst det kristna etablissimanget var. Han fylldes av beundran hur kristna gräsrötter arbetade, deras mod, deras empati!

Två dagar senare publicerades en debattartikel i den lokala tidningen. Migrationsverket erbjödskommentera. Deras svar var kortfattat.
- Vi kan inte diskutera enskilda fall. I övrigt har vi följt den vedertagna praxisen.

Resan Hem börjar borta (del 5)

Han stod ensam på perrongen.
Stockholmståget försvann.
Han tittade på sin biljet som klart angav en resa från Arboga till Stockholm tur och retur. Han vågade inte åka till Stockholm utan steg av tåget i Västerås. Han hade fått ett brev. I brevet ombads han att komma till Migrationsverkets Mottagningscentrum för asylsökande. Han anade  att det inte var något positivt besked. Alla rykten på asylförläggningen om Migrationsverkets och Polisens samverkan skrämde honom.
Han såg sig oroligt omkring. Vid utgången såg han en polisman, som talade med en man. Trots den kyliga dagen var mannen bara klädd i en tunn jacka. Saed tyckte att de pekade på honom och det ivriga samtalet fick hans hjärta att slå fortare. Han grävde i vinterjackans djupa fickor och fann en femkrona. Han la slanten i myntöppningen och försvann in på toaletten. Han skakade i hela kroppen. Skulle detta bli hans liv nu. Ständigt bevakad, ständigt jagad. Vem kunde han lita på. Nu var det ju inte första gången han upplevt dessa rädslor. Det hade ju varit likadant i Iran. Men där kunde man i vart fall lita på familjen. Men nu? Han hade ingen familj. Den vän han hade fanns kvar på asylförläggningen.
Han tog fram en annan jacka ur sportbagen. Den var nog inte lika varm, men ändrade nog bilden av honom tillräckligt. Det var med besvär han lyckades pressa ner vinterjackan i bagen. Han tvättade av ansiktet med kallt vatten.

Försiktigt öppna han dörren till toaletten och såg sig omkring. Vänthallen var nästan tom. Inte en skymt av polis. Han passerade genom vänthallen och steg ut på trottaren framför järnvägsstationen. Snett fram till höger såg han en gammal buggnad, med ett torn som längtande sträckte sig mot himlen. Han undrade vad det var för kyrka.
Bilar jäktade förbi.
Han väntade tålmodigt på att trafiksignalerna skulle visa grönt för gående. Tillsammans med nyanlända gick han över gatan. Han försökte göra sig så liten och obemärkt som möjligt. I skuggan av jäktade morgonflanörer smög han sig mot stadens centrum.

Han kastade oroliga blickar runt omkring sig. Ensamma män, som stod i gathörnen, betraktade han prövande. Var de polisspanare, angivare!
Han gick in ien affär, som sålde grönsaker. Han vägde ett äpple pövande i handen. Han luktade.
På stapplande svenska frågade han expediten vad äpplet kostade. Expediten tittade utforskande på honom och efter en kort tystnad tilltalade han honom på persiska.
Saed tittade förvånat på honom! Han bjöds in i det lilla lagret bakom butiken. Ur en termoskanna hällde expediten upp te i en udda porslinskopp. De samtalade om alldagliga saker.
Han njöt av teet.
- Du verkar rädd, sa expediten .
- Ja, jag är orolig, sa Saed, jag tror jag just nu är i Sverige olagligt.
- Du är inte den förste och säkert inte den siste. Vi ska hjälpa dig.
- Vi?
- Ja, vår förening. Vi har en iransk kulturförening och vi har hjälpt andra iranier att gömma sig, till dess att deras ärende har avgjorts.
- Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, men jag vill inte att ni ska hamna i bekymmer.
- Äh, tänk inte så. Vänta ska jag be min syster vakta butiken.
Han följde sin nybunne iranske vän ner i ett underjordiskt garage. Tillsammans äkte de i bilen ut till ett bostadsområde. De gick upp till en lägenhet. När han steg in i lägenheten kändes det väldigt mycke som hemma. Det var foto på iranska byggnader på väggarna. Ur högtalarna kom ljudet av iransk modern musik. Till och med oset från köket luktade iranskt.
- Stanna här, min mamma tar hand om dig. Jag kommer tillbaka, när jag stängt affären för dagen.
Saed tittade på klockan, som hängde på väggen.
Det stod klart för honom att just nu visste Migrationsverket att han inte anlänt till det möte han kallats till.
Han förstod att det nog var lämpligt att ha tog kontakt med advokaten. Han letade i sin väska efter lappen med advokatens telefonnummer.
Han satt länge i soffan och tittade på lappen med telefonnumret! Han vred och vände på den. Såg efter om det stod något på baksidan. Det bar emot att ringa. Han ville ju inte ha något negativt besked.
Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv!

Resan hem börjar borta

Saed satt på flygplan. Han tuggade nervöst på ett torrt kex, som gav en aning smak av annanas. Det var ungefär en timme kvar till han skulle landa i Teheran.
Det var mer än två år sedan, som han lämnade sitt hemland. Han hade varit oförsiktig. Dragit på sig den lokala polisens missnöje. Ett par dygn på den lokala polisstationen. Minnet av dessa dygn gav honom ännu rysningar av obehag. Slagen smärtan kunde hqan utstå, men att bli förnedrad som människa födde ett hat mot de poliser som torterat honom. Minnet födde ett hat mot den islamska staten, mot mullorna, ja rent av mot islam.
Föräldrarna, som var välbeställa. Pappan med sin inkomstbringande grönsakshandel. De hade förbindelser i den iranska byråkratin. De hade lyckats köpa ett utresetillstånd från Iran. De hade köpt biljett till Montreal i Kanada, där han hade släktingar. En kusin till pappan var imam i den lokala muslimska församlingen.
På flygplatsen i Madrid hade han träffat iranska personer, som övertygat honom om att Scerige var ett bättre och säkrare resmål. De hade hjälpt honom att boka om flighten till Montreal till två dagar senare. De hade hjälpt honom genom passkontrollen. Han hade fått en adress till en iransk person i ett litet samhälle i Bergslagen i Sverige. Han hade mot ersättning till de iranska personerna fått plats i en långtradare, som skulle köra till Sverige.
November 2010 kom han till ett kylslaget Stockholm. Han var ovan vid den bitande kalla vinden. På centralen träffade han andra iranska män, som förklarade för honom vad han måste göra.
Så kom det sig att han i ett kylslaget Stockholm steg in på Migrationsverkets mottagningcenter och ansökte om asyl, uppbärande orsak till asyl vara politisk förföljelse i hemlandet.
Han mötte en tidig vår på en förlggning för asylsökande i Arboga. Saed och en nyfunnen kamrat hade fått tillstånd att under en vecka besöka kamratens faster med familj i en liten ort i Bergslagen. De hade åkt buss dit.
Saed kände sig välkommen i familjen och trivdes bra. En onsdagkväll hade han ensam gått ut och vandrat i den lilla orten. Han hade hört glad musik från en byggnad. Försiktigt hade han smygit in och satt på en av de mest bakre bänkraderna. Han fann att musiken och sången skänkte honom en glädje, som han aldrig känt förut. Han förstod inte mycket, om ens något. Men han uppfattade ordet Jesus flera gånger. Rent instinktivt värjde han sig för namnet och den spirande glädjen i hans inre.

Han skulle just lämna byggnaden, när en medelålders kvinna frågade var han kom ifrån. När hon hörde att han var iranier gav hon honom ett Nya Testemente på persiska.
Den kvällen läste han Johannesevangeliet!
Han började ana något, som han sökt, men ej funnit!
Han släckte lampan och somnade, emd ett fudnersamt leende på läpparna!

(fortsättning följer)