Det är tidig morgon. Ännu sömndruckna solstrålar leker lojt på fönsterrutan.
Gurglande kaffemaskin konstaterar förnöjt, att den trots viss rosslighet klarar sin livgivande uppgift.
Vallbybloggaren söker fånga dagen, eller snarare en begynnande morgon. Med ej så kraftfulla rörelser påklädes en brödbit sin bregottgula klädnad. Ena halvan påklädes ett fåtal nytinade räkor utan skal. Den andra halvan får sin klädnad av blekgul Goudaost.
En uppmärksam bloggläsare frågar sig nu varför denna frukostexcess. Både räkor och ost!
Jo ser ni det var födelsedagsmorgon i det vallbybloggerska hemmet.
Sambon är det visserligen viss pli på, men så lång som att bre smörgås har vi inte hunnit, trots en nioårig läroperiod.
Vallbybloggaren tittar sig förundrad i barummets spegel.
Han är tvungen gå ut i vardagsrummet och än en gång läsa morgontidningens datumangivelse.
Det stämmer han ska med ålderns rätt bli pensionär idag.
Återgående till spegelbetraktelse.
Förundran kvarstår!
Hur kan en så pass gammal man se så oförskämt ung ut!
Detta är dagens mysterium, som snart är glömt!
Kaffetår och påläggsrik brödbit njuts.
Ett glas med apelsinjuice får utgöra morgonens dessert!
Iklädd speciell födelsedagsklädnad beger sig Vallbybloggaren och goa sambon ut på pensionärslivets första dräneringspromenad.
Han hälsar med all den auktoritet en nybliven pensionär har på såväl sömniga tidningsbud som andra morgontidiga flanörer. De som inte flanerar å yrkets vägnar är oftast försedd med vidhängande hund.
Ingen han möter kan ana att Vallbybloggaren är pensionär. Spänsten i stegen. Den vakna uppmärksamma blicken. Den rakryggade hållningen. Se där allas blickar förtäljer sanningen här år en ännu ung man i sin bästa år varligt ledd av luden sambo.
Månghövdad skara på den elektroniska communitin har sänt vänliga födelsedagshälsningar! Alla har väjt för sanningen och undvikit ord som gubbe, skrynklig, rynkig lastgammal, gråhårig och senil!
Vallbybloggaren tackar å det ödmjukaste!
Eftermiddagen börjar med att grabbgänget genomför en planerad kidnapping och för nybliven pensionär till Sam Lidmans berg. Tre grabbar i sina bästa år bjuder nybliven pensionär på en golfrunda. De gamla takterna sitter i. Inte en boll hamnar där det var tänkt den skulle hamna.
Ej heller har de trevliga grabbarna i sin bästa ålder någon generös inställning till Vallbybloggarens försök att nå tätposition. Nära har ska mosas är grabbarnas stridsrop. Dock lyckas Vallbybloggaren med de sista krafterna nå en hedrande tredjeplats para en halv handfull mäng skott efter de två bästa.
På det Nittonde hålet skår sig kvartetten ner och intar kaffe med dopp.
Trevlig samvaro. Minnen från svunnen tid och dagsaktuella händelser betades av.
Vallbybloggaren tackar å det ödmjukaste!
Väl hemkommen till sambon och trevna stugans hägn, så iordningsgjorde födelsedagsmiddag. Vallbybloggaren lyckades även åstadkomma en pensionärsdagstårta.
Fotboll i teve.
Tråkig fotboll.
Det var mycket bättre när Vallbybloggaren var ung! Då sattes bollarna med schwung och skruv i krysset. Då dribblades försvarare, så de med skammens rodnad avbröt matchen och bad att få bli utbytta! det var mycket bättre förr... tror jag!
Så klarades den första dagen av som nybliven pensionär!
Fast äldre än 25 år det blir han nog aldrig!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
Visar inlägg med etikett pensionär. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pensionär. Visa alla inlägg
fredag 15 juni 2012
Lite av det som hände första dagen som pensionär
Etiketter:
Djäkneberget,
fotboll,
födelsedag,
minigolf,
pensionär,
Sam Lidman,
vänner
tisdag 6 mars 2012
Längesedanstaketet
Vallbybloggaren och sambon hade lämnat trevna stugan, för att ge sig ut på morgonens första dräneringspromenad.
Kylan gav inga som helst föraningar om analkande vår. Att glömma handbeklädnader en sådan här marsmorgon resulterar i stela fingrar. Händerna värker av påträngande kyla. Vi klarar av morgonens första hushållsbestyr. Soppåse med minnen av några dagars intagande av föda förpassas till matresternas minnesutrymme.
Vi ser henne på håll. En gammal kär vän sedan ungdomens dagar. Samma spänstiga steg, alltid på väg!
Vi hälsar glatt och understryker förvarandra hur outsägligt glädjefyllt det är att ses igen.
Samtalet flyter på bra i morgonkylan. Inga djupa tankar utbytes.
Vi berör hur den annalkande ålderdomen begränsar ens fysiska rörlighet. Hur fysiskt ansträngande arbete tar längre tid och utföres med nyupptäckta rörelsemönster.
Vallbybloggaren berättar lite om hur joblönefria dagar fylls med allehanda sysslor. Friheten att helt planera sin dag är gott och ger utrymme för aktiviteter, som arbetslivet begränsade.
- Jo, jag har hört att det är så, sa hon med ett förstående leende.
Själv hade hon gått ner i arbetstid, för att ge utrymme för nya krafter i det förändringsarbete, som varje arbetsplats någon gång drabbas av.
Längtan efter en sambo, som Vallbybloggaren har, uttrycktes. Någon att gå ut med, ett promenadsällskap.
Utan att förmedla några djupa, tillitsfulla tankar gladdes vi båda ändå åt återseendets värme.
En fin start på dagen.
Samtalet över längesedanstaketet!
Kylan gav inga som helst föraningar om analkande vår. Att glömma handbeklädnader en sådan här marsmorgon resulterar i stela fingrar. Händerna värker av påträngande kyla. Vi klarar av morgonens första hushållsbestyr. Soppåse med minnen av några dagars intagande av föda förpassas till matresternas minnesutrymme.
Vi ser henne på håll. En gammal kär vän sedan ungdomens dagar. Samma spänstiga steg, alltid på väg!
Vi hälsar glatt och understryker förvarandra hur outsägligt glädjefyllt det är att ses igen.
Samtalet flyter på bra i morgonkylan. Inga djupa tankar utbytes.
Vi berör hur den annalkande ålderdomen begränsar ens fysiska rörlighet. Hur fysiskt ansträngande arbete tar längre tid och utföres med nyupptäckta rörelsemönster.
Vallbybloggaren berättar lite om hur joblönefria dagar fylls med allehanda sysslor. Friheten att helt planera sin dag är gott och ger utrymme för aktiviteter, som arbetslivet begränsade.
- Jo, jag har hört att det är så, sa hon med ett förstående leende.
Själv hade hon gått ner i arbetstid, för att ge utrymme för nya krafter i det förändringsarbete, som varje arbetsplats någon gång drabbas av.
Längtan efter en sambo, som Vallbybloggaren har, uttrycktes. Någon att gå ut med, ett promenadsällskap.
Utan att förmedla några djupa, tillitsfulla tankar gladdes vi båda ändå åt återseendets värme.
En fin start på dagen.
Samtalet över längesedanstaketet!
Etiketter:
längesedan,
möte,
pensionär,
pensionärstillvaro,
samtal
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


