Nattligt försvinnande

Vallbybloggaren och luden sambo hade planerat in sen dräneringspromenad på Vallbytundran, så att den ej menligt skulle inverka på nattens begivenhet. Fotbollsfinal från Brasilien! En final med ystra fotbollslekare. Fotbollssparkare från Brasilien och Spanien, som alla utgör gräddan av fotbollssparkares elit. Möjligen skulle en Messi, en Rinaldo, den långe från Rosengård, en och annan tysk, engelsman kunna ingå i den illustra samlingen av sparkare.
Den ludne nosade intresserad på grästuvor både här och där. Frånvarande löpska tikars visitkort rönte särskild uppmärksamhet för nos, skapad för intressanta dofters upptäckande. Mellan doftpauser gick vandringen snabbt och målinriktad. Det var på hemfärden, som Vallbybloggaren gjorde en ovanlig upptäckt.
Magen skrek efter något att fylla den med. Han påminde sig om att den vanliga kvällsvarden aldrig kom till stånd. Någon bronsmatch med tillhörande straffdramatik hade förryckt schemat för intagande av föda. Han funderade länge och väl på vad som skulle kunna betraktas som lättare nattamat. Något direkt resultat nådde han aldrig.
Väl hemkommen till trevna stugan var obeslutsamheten densamma. Den ludne fick ett hudkex, som belöning för väl genomförd dräneringspromenad. Nu var det Vallbybloggarens tur. Han gjorde nogsam eftersökning i kylskåp. Inget fanns där som lockade. Frysskåpets innanmäte genomsöktes med frenesi och en alltmer skrikande mage. I ett hörn, dolt av fullkornshamburgerbröd och broccoliknyten, fann han en påse med chicken-nuggets. Den påsen hade han alldeles glömt bort. Den, påminde han sig, införskaffades för länge sedan, då en granne hade aviserat ett besök. Ett besök, som sedan inhiberades på grund av grannens samaritska läggning, följa en äldre släkting till akutintag på Centrallasarettet.
Vallbybloggaren startade fritösen och plockade fram en handfull nuggets. En enkel sallad med tomat, oliver, isbergsallad och fetaost blandades. En enkel dressing av craimefraiche, honung, senap och curry blandades till angenäm styrka och smak.  På avstånd hörde han tevens kommentatorer, nästan exalterade, förkunna att snart skulle det minsann hända. Drömfinalen! Årets match!

Medan nuggets muntert friterades fullde Vallbybloggaren ett glas med Ramlösa. Ni förstår nu hur sund han försöker vara. Tevebordeteller som man sa förr, soffbordet, rensades och dukades. Snart midnatt. Nuggets simmade, lätt guppande, på fityroljans yta. De fick torka på hushållspapper innan de hamnade på fatet med sallad och dressing. Det hela bars in till tevebordet. Orent sjunger sparkande världsstjärnor nationalsång.
Vallbybloggaren lutar sig behagfullt tillbaka i soffan. Han sluter ögonen, för att ta sats inför upplevelsen av att se en fotbollsmatch från Brasilien mitt i natten.
Han hinner tänka, att svanen måste vara den mest partipolitiska fågeln. Sen blir det svart!
Klockan 02.30 öppnar han åter sina ögon och förundras över att det då rakt inte är fotboll som visas på teven. Inte en elegant Iniesta eller en finurlig Neymar. Nä det är kostymklädda gybbar, som pratar om något, som i vart fall de tycker är viktigt.
Nåja, tänkte Vallbybloggaren, jag har missat en match, men nuggets from Chicken står mig åter!
Blicken söker sig till det välfyllda fatet! Inte är det chickennuggets som finns på tallriken, de är spårlöst försvunna! Han doppar försiktigt pekfingret i dressingen. Han slickar fingertoppen och erkänner för sig själv, den blndningen hade han lyckats med.
Men kycklingbitarna var borta. Han sökte på golv, han sökte på bord. Han sökte i kök, han sökte i teverum. Kycklingbitarna var mystiskt försvunna. Han var övertygad om att han inte ätit dem själv, för då skulle int emagen fortsätt kurra.
Försvunna chickennuggets, missad tevefotboll.
En svansviftande sambo kommer fram till besviken Vallbybloggare. Han lägger sitt huvud på sned och titar mätt och belåten på vandringskamraten.
- Tyckte det var synd att nyfriterade chickennuggets skulle förfars, sa han med ett belåtet rap och propsade på omgående utgång!

Med ålderns rätt

Han satt utanför servicehuset på Vallby. Det var inte utan att man misstänkte att han satt på sig bästa "gå-bort-kostymen". Skorna var välputsade och det glesa håret borstat och pomaderat.
Han  tittade på bilar, som trotsigt trotsade hastighetsbegrönsning på infartsgatan mor Vallby Centrum.

- Det var en fin hund du har, sa han med ett nästan tandlöst leende, pälsen glänser så vackert i morgonsolen.

Vallbybloggaren tackade å sambons vägnar, då sambon skanar vett och etikett då det gäller att ta emot komplimanger.

- Jag vet att jag frågat förr, sa han, men vad är det för ras?

Vallbybloggaren upplyste tålmodigt den åldrade mannen om sambons etniska ursprung.
- Ja du, sa den gamle, jag sitter här och väntar på sonen. Han skulle skjussa mig till graven, så jag får prata med min hustru. Ja, jag vet det låter tokigt, men det skänker en viss tröst att få samtal med någon, som inte hela tiden ska opponera. Men ungarna har väl helt glömt bort! De har nog med sina liv, sina mödor, sina amorteringar och räntor.

- Det låter uppgivet, sa Vallbybloggaren, jag tror säkert de kommer. Du vet det händer så mycket i de ungas liv, som sinkar dem. För att inte tala om trafiken, behövs inte mycket för att de ska fastna i någon bilkö. Så du ska se, de är snart här.

- Nä, de har glömt, precis som de glömde bort när jag fyllde 80. Här hade jag gjort mig till och mutat en av de kvinnliga vårdarna att baka en tårta. En grann tårta, som svämmade över av luftig vit vispad grädde och dignade av röda söta jordgubbar. Kaffet kunde jag göra själv. Satt på mitt rum hela dagen, men inte kom de inte. De har väl annat för sig, inte tid tanla på en åldrig förälder.
Åh du, när jag ändå är igång här med att klaga lite.
-
-Så har du lite mer klagomål?

- Vet inte om det är klagomål egentligen, men jag undrar varför de olympiska potentaterna sysslar med. Tänker på hur de åldersdiskrimenera män !
- Åldersdiskrimenera män, nu är jag inte riktigt med, sa Vallbybloggaren förundrad.
Jo sa han, se på fotbollen i de olympiska spelen. Det är den enda lagidrott, eller bollsport där inte männen får vara mer än 23 år. Visserligen kör de med ett kvoteringssysten, då de får ha tre ÖVERÅRIGA spelare med. Måste kännas som en skymf att bli betraktad som överårig om man är 24 år!  Basket bollen har sitt DREAMTEAM med mestadels överåriga spelare, men inte fotbollen inte! Undrar om jag i min livstid får se ett dreamteam från Italien eller Brasilien eller Spaninen tävla om OS-guld i fotboll!
- Det har jag inte tänkt på förut, sa Vallbybloggaren, men du har rätt! Bara en mass ungtuppar som sparkar boll, ingen finess ingen strategi, bara tuta och köra!
- Men se, nu kommer din son, fortsatte Vallbybloggaren, hoppas du får en trevlig dag!
- Det är inte sonen, sa den gamle, har skickat grannen, jag känner igen bilen!

Lite av det som hände första dagen som pensionär

Det är tidig morgon. Ännu sömndruckna solstrålar leker lojt på fönsterrutan.
Gurglande kaffemaskin konstaterar förnöjt, att den trots viss rosslighet klarar sin livgivande uppgift.
Vallbybloggaren söker fånga dagen, eller snarare en begynnande morgon. Med ej så kraftfulla  rörelser påklädes en brödbit sin bregottgula klädnad. Ena halvan påklädes ett fåtal nytinade räkor utan skal. Den andra halvan får sin klädnad av blekgul Goudaost.
En uppmärksam bloggläsare frågar sig nu varför denna frukostexcess. Både räkor och ost!
Jo ser ni det var födelsedagsmorgon i det vallbybloggerska hemmet.
Sambon är det visserligen viss pli på, men så lång som att bre smörgås har vi inte hunnit, trots en nioårig läroperiod.
Vallbybloggaren tittar sig förundrad i barummets spegel.
Han är tvungen gå ut i vardagsrummet och än en gång läsa morgontidningens datumangivelse.
Det stämmer han ska med ålderns rätt bli pensionär idag.
Återgående till spegelbetraktelse.
Förundran kvarstår!
Hur kan en så pass gammal man se så oförskämt ung ut!
Detta är dagens mysterium, som snart är glömt!

Kaffetår och påläggsrik brödbit njuts.
Ett glas med apelsinjuice får utgöra morgonens dessert!
Iklädd speciell födelsedagsklädnad beger sig Vallbybloggaren och goa sambon ut på pensionärslivets första dräneringspromenad.
Han hälsar med all den auktoritet en nybliven pensionär har på såväl sömniga tidningsbud som andra morgontidiga flanörer. De som inte flanerar å yrkets vägnar är oftast försedd med vidhängande hund.
Ingen han möter kan ana att Vallbybloggaren är pensionär. Spänsten i stegen. Den vakna uppmärksamma blicken. Den rakryggade hållningen. Se där allas blickar förtäljer sanningen här år en ännu ung man i sin bästa år varligt ledd av luden sambo.
Månghövdad skara på den elektroniska communitin har sänt vänliga födelsedagshälsningar! Alla har väjt för sanningen och undvikit ord som gubbe, skrynklig, rynkig lastgammal, gråhårig och senil!
Vallbybloggaren tackar å det ödmjukaste!
Eftermiddagen börjar med att grabbgänget genomför en planerad kidnapping och för nybliven pensionär till Sam Lidmans berg. Tre grabbar i sina bästa år bjuder nybliven pensionär på en golfrunda. De gamla takterna sitter i. Inte en boll hamnar där det var tänkt den skulle hamna.
Ej heller har de trevliga grabbarna i sin bästa ålder någon generös inställning till Vallbybloggarens försök att nå tätposition. Nära har ska mosas är grabbarnas stridsrop. Dock lyckas Vallbybloggaren med de sista krafterna nå en hedrande tredjeplats para en halv handfull mäng skott efter de två bästa.

På det Nittonde hålet skår sig kvartetten ner och intar kaffe med dopp.
Trevlig samvaro. Minnen från svunnen tid och dagsaktuella händelser betades av.
Vallbybloggaren tackar å det ödmjukaste!

Väl hemkommen till sambon och trevna stugans hägn, så iordningsgjorde födelsedagsmiddag. Vallbybloggaren lyckades även åstadkomma en pensionärsdagstårta.
Fotboll i teve.
Tråkig fotboll.
Det var mycket bättre när Vallbybloggaren var ung! Då sattes bollarna med schwung och skruv i krysset. Då dribblades försvarare, så de med skammens rodnad avbröt matchen och bad att få bli utbytta! det var mycket bättre förr... tror jag!
Så klarades den första dagen av som nybliven pensionär!
Fast äldre än 25 år det blir han nog aldrig!

Glädjen och hoppet är störst innan det börjat

Vallbybloggaren hade just hört om det senaste.
Mållöst.
Inga spanska influenser satte färg på de allsvenska debutmatcherna.
Bolltrillarna från Sundets Pärla  blev mållösa de!

Det var ganska annotlunda på Kalle Svenssons tid!.
Vallbybloggaren försjönk i nostalgi.

Leende mindes han den tid, då alla allsvenska matcher spelades klockan 13.30 på söndagar. Han mindes den surt förvärvade enkronan, som räckte till entré! Hade man ingen enkrona, kunde man söka sig till Olympias norra sida, där i stängslet fanns under flera säsonger några hål i stängslet, som man kunda nyttja... för att planka in på arenan.
Det gällde dock att se upp för vaktmästare O och hans kollegor. Det hände ofta att den som tillfångatogs fick sig en "lusing" innan han, det var i 99% av fallen en han, förpassades ut genom samma hål, som nyss nyttjats som ingång.

På den tiden, somliga kallar den gamla goda tiden, fanns inga spelare med namn som gav sportjounalisterna panikångest när de skulle stava till dem.
Nä, de hette Kalle Svensson, Gerhard Andersson, Bengt Salomonsson, Ingemar Svensson, Bertil Karlsson, Sven Espling, Lars-Erik Ahlberg och andra, vars namn var fullkomligt möjliga att stava till.

De ljusa kvällarna, givetvis när alla läxor var instuderade, för vi var otroligt flitiga och idoga skolelever, så sparkades boll på gator, som ännu inte var livligt trafikerade av bilar.
Vi som hade våra hem på Stampgatan och delar av Pålsjögatan spelade i Bollklubben Stjärnan. Det var en av bröderna Möller som tog initiativ till denna klubb. Där fanns Rolle, som senare blev duktig i bordtennis . Där fanns pojkarna Rydberg, varav minst en av dem blev språkkunnig och översatte böcker från arabiska. Där fans PolisPer, som senare gjorde lycka som handbollsspelare i Lugi och Karry, kusin till möllerbröderna, som blev allsvensk handbollsspelara i IS Göta.
Vi spelade oftast mot Skogens IS. Där fanns också duktiga lirare, som senare gjorde lycka både i allsvenskan, landslaget och som proffs. Vi brukade spela på planen vid ändhållplatsen för någon av spårvagnslinjerna vid Pålsjä tennisbanor. Vi dömde själva och mestadels kom vi överens.
Det var tider det när äran blev vår.
När vi rusiga av segerlycka firade med hallonsaft och kanelbullar i någons trädgård. hallonsaft och kanelbullar dög bra också, då vi otröstliga efter förlust tröstade varandra med ropen...
- Nästa gång, då vinner vi!
Kan det råda något tvivel om att Vallbybloggarens hjärta klappar extra hårt för di rödblåe, allsvenskans mjölkkossa... de stolta bolltrillarna i Helsingborgs IF!