Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 6

Grosshandlaren satt bakom sitt skrivbord i den patriciervilla han köptnär hans affärer gav god avkastning. Aldrig hade han träffat någon kvinna,som han kunde tänka sig leva med. Han hade varit gift med affärerna. Den goda avkastningen på satsat kapital hade varit hans barn. Till sin hjälp i hushållet hade han under många år haft en kvinna. Det hade spekulerats om de levde i synd. Församlingen, som han tillhört sedan barnsben, hade haft sina duster med grosshandlaren och hans förmodade syndiga liv. Men dessa duster var bara minnen nu. Under de sista tio åren hade ingen brytt sig om att kommentera hans privata liv. Han själv var övertygad om att det hängde samman med hans, i eget tycke, välförtjänta position i samhället. Han hade aldrig sökt en post i församlingen, där han skulle ha huvudansvar av något slag. Däremot hade han alltid varit med i maktspelet i församling och yrkeslivet. Han älskade spelet. Han kände välbehag, när han genom olika initiativ lyckades få andra att dansa efter hans pipa!
Senaste tiden hade han varit ivrigt sysselsatt med att utmanövrera församlingens pastor. Han kände till dennes förkärlek för spel. Det kunde han använda i sin kamp att få pastorn bort från församlingen. Han tyckte inte om att pastorn hade synpunkter på hans affärer med de forna öststaterna. Han antog att pastorns fru hade agerat på pastorns initiativ, när hon och väninnan Kata-Lina försökt stoppa hans affärer. Affärer,som de menade var moraliskt förkastliga.
Han avbröts i sina funderingar av en skarp signal från ytterdörren.
Han hörde hur hans hushållerska öppnade dörren. Mörka dova röster avslöjade att besökarna var män.
- Goddag på sig!
- Allt väl med dig, sa den andre mannen.
- Goddag till er båda, sa grosshandlaren och tittade undersökande på lektorn och hans följeslagare, en man som han intekände igen.
- Vi känner att det är nödvändigt att vi gör en summering av vår verksamhet, sa lektorn med en viss skärpa i rösten.
- Jo, sa den okände, det som timat den sista veckan är inte bra. Vi menar att polisen kommer alltför nära våra känsliga kontakter i Vitryssland.
- .. och föralldel så upplever vi pastor Fromblad alltför nyfiken.
- Det är under kontroll, sa grosshandlaren, men vem är du?
Han tittade frågandepå den okände mannen, med bakåtkammat välbrylkrämat hår.
- Det räcker om du känner mig vid namnet Peter och att jag är organisationes verkställande tjänsteman i kungliga huvudstaden.
- Du har inte läget under kontroll, sa lektorn. Du har varit oförsiktig i dina kontakter med pastorsfrun Louise. Både polisen och Fromblad vet att ni haft kontakt. De vet dessutom att Kata-Lina varit med på dessa träffar. Vi misstänker också att Kata-Lina överlämnat material,som kan vara nog så bestickande för oss, till pastorn.
- Kata-Lina är inget problem längre, sa grosshandlaren. Hon har följt Louise in i evigheten. Hon hann aldrig träffa pastorn. Mina pojkar såg till att det inte hände.
- Det är det,som är problemet. En av dina pojkar blev duktigt pryglad av pastorn. Vi har anledning tro, att pastorn kan ge ett gott signalement på din pojke.
- Jag förstår, inte vad som är problemet! Skulle en av mina pojkar åka fast, har de vett nog att tiga.
- Det må så vara, men det är inte en risk vi kan ta. I början på nästa vecka kommeren ny leverans och ska vi hinna få ut den på marknaden, så bör inget störa vår verksamhet. Du har varit oförsiktig! Din ovilja mot pastorn har fått betydelse för vår verksamhet.
Grosshandlaren såg hur den okände, Peter, fumlade med något i knät. Han kunde inte se vad det var, då skrivbordsskivan dolde hans förehavande. Han tittade på lektorn och nog märktes det en rädsla i hans ögon.
- Du tjänar inte dåligt med slantar på vår verksamhet. Det är ju genom ditt bolag, som vi kan förmedla utländsk arbetskraft. Allt detta hotas nu av att du är förblindad av din strävan att avsätta pastorn.
- Du vet också att vi ogillar onödigt våld. Det drar bara ögonen till oss och vår verksamhet. Även om vår täckmantel är tjock som en stålridå på teatern, så finns alltid chansen att någon tittar bakom ridån. Du vet att både Kata-Lina och pastorsfrun genomskådade dig.
- Ja, men det problemet är löst. Vad jag vet är det ingen annan, som anar någonting. Jag har gott renomme, som  duglig och ärlig affärsman. Församlingen ser mig som stöttepelare och den som är en garant mot moralisk dekadans.
- Du ska inte vara så säker på det, sa Peter och tittade granskande på grosshandlaren. Vi vet att Fromblad är dig på spåren. Kommer han bara igenom sorgechocken, så börjar han se klarare.
- Jag vet inte egentligen , sa lektorn, om jag gillar den vändning vår verksamhet tagit. Det börjar bli för mycket våld. Du käre bror, har tappat kontrollen! Du skulle aldrig satt dina hejdukar på detta.
- Jag har inte gjort något otillbörligt, sa grosshandlaren. Vad mina pojkar gjort har de gjort av lojalitet till mig och ibland måste man aga de, som missköter sig!
- Det är ju inte fråga om aga, det har ju varit rena slakten. Vad sjutton var det för mening med att slakta en gris i pastorns badrum?
- Nja, det var inget jag förordat, men pojkarna ville ha en död gris att slänga in i muslimernas kulturförening. Och det har jag förståelse för!
- Du har en allt för snäv syn på muslimer. Det finns både kristna, judar, hindueer, muslimer, som använder tron, som ursäkt för politiska illdåd, det borde du förstå.
- Nej jag tar min hand från detta, sa lektorn.

Han reste sig hastigt ur stolen och lämnade upprörd och proteströd i ansiktet lägenheten.
Dörren smällde igen och avslutade ett kapitel i lektorns engagemang för saken. I vart fall för tillfället.
Peter, den brylkrämade mannen, hade rest sig upp och gick sakta till sidan av skrivbordet. Grosshandlaren följde
oroligt hans lägesförflyttning.

Peter visade en liten pistol. Han la den på skrivbordet framför grosshandlaren.
- Du har svikit!
- Vad menar du svikit, sa grosshandlaren med skälvande röst!
- Vi har ögonen på oss och det är inget organisationen vill ha. Du har 24 timmar på dig sopa igen spåren. Kalla tillbaka dina busar. Se till att pastor Fromblad håller sig på mattan.
- Jag ska göra mitt bästa, men vad ska jag med denna till, sa grosshandlaren och pekade på pistolen.
- Det förstår du nog! Har du inte lyckats inom 24 timmar, föreslår jag att du använder den mot dig själv. Vad organisationens ordningsmän kommer att göra blir så mycket värre. De drar gärna ut på det hela och njuter av att se sina offer lida.
Peter lämnade grosshandlaren, som förlamd av rädsla och obehag stirrade på den lilla pistolen, som tycktes både hånle mot honom och le inbjudande. Som i en dröm hörde han ytterdörren slå igen.
Han tog fram en flaska konjak ur en skrivbordslåda och hällde upp en rejäl mängd konjak i ett glas. Han svepte glaset. Kände hur de fräna alkoholångorna reta smaklökarna.
Han räknade sedlarna i plånboken och skrivbordets dolda kassaskåp.
Grosshandlaren ringde SAS-kontoret i Stockholm!
- Går det ett plan till Milano senare i dag.

Avlyssnat på avdelningen för ludna resenärer!

I av delningen för ludna resenärer satt Vallbybloggaren  och halvslumrade. Han var på hemväg från systers bröllop på gutarnas ö. Vallbybloggaren har väldigt svårt för att sova på saker som rör sig i luft, över mark och genom vatten. Men halvslumra går bra. Ena handen kliade luden medresenär bakom örat. Snett bakom honom sitter två äldre damer. De har med sig vad jag och unga sondottern kallar för en bobohund. En svart satt hund, ungefär lika hög som den är bred och bara något längre mellan nos och svans. De konverserar högt och ljudligt. Måhända är nedsatt hörsel hos båda orsaken till detta. Vallbybloggaren kunde inte undvika deras samtal.

- Åh kommer du med frukost, det var bra det!
- Ja vi får dela på det här. En frukost räcker till oss båda.
- Ja vi behöver inte äta så mycket.
- Ta av locket på kaffemuggen innan du häller i mjölken.
- Är det mjölk i kaffet?
- Nä, du måste ta av locket.
- Vi kan dela på brödet, det är två sorter. Så ta du en halva av ena och en halva av det andra!
-  Vill du ha skinka?
- Jag kan nöja mig med ost! Vill du ha Youghurt eller Juice?
- Jag kan nog ta juicen!
- Ja gör det så tar jag youhurten!
- Jag vill nog ha lite youhurt med!
- Jag äter halva youghurten. Sen äter du resten.
- Jag var med Frasse till vetrinären!
- Jasså var det något fel på honom.
- Ja han behövde insulin. Tre streck ska han ha varje dag! Men jag klarar det inte.
- Du som varit inom sjukvården hela ditt liv!
- Jo men mina patienter satt mestadels stilla och så morrade det ytterst sällan!
- Åt han något i går då?
- Jo han fick hackad oxfilé och det estimerade han. jag får nog gå till vetrinären när vi kommer hem.
- Ja, det finns en bra på Luntmakargatan. Han är snäll och när jag hade katt gick vi jämt dit.
- Finns han kvar då, det är ju femton år sedan din katt gick bort.
- Ja, se det vet jag inte, men han var väldigt bra och hade en mottagning på Luntmakargatan. jag tycker du ska gå dit!
- Nja, jag går nog till min gamla vanliga. Han i Visby hade så bråttom, men jag fick insulin av honom i alla fall!
- Har du sett den store hunden, det är nog en sådan där golden retriever.
- Den var väldigt stor, men inte är det en golden är den inte för stor.
- Ja jag vet inte, men stor är den.
- Hur var det nu, sa jag att Frasse behöver insulin. Tre streck varje gång!
- Du jag ska gå bort med skräpet!
- kan du tala om hur stor del min är av resan. Jag ska betala i vart fall min del.
- Jo men du behöver inte, du betalade ju för maten!
- Rätt ska vara rätt. Du det är en stor hund!
- Ja väldigt stor, men han verkar snäll.
- Se så tillgivet han tittar på den unga flickan!
- Ja men du, då räknar du bort de 350 jag betalade. Hur mycket ska jag betala då?
- Oj försvann hon. Jaja vi får ta det hemma då!

Så kan det gå till på avdelningen för ludna resenärer. Det är tur de inte har något ljud på, då de visar film!

Ensamhetens famntag

Det var en ovanligt frusen morgon.
Att flanera Vallbytundran var motvillig. Bättre vänta inomhus på att dagens sändningar från skid-VM ska äga rum.
Sambon tittade med uppmanande bruna ögon på mig. Det stod klart att denna inställning till morgonpromenad ogillades. Återigen gav han intrycket av att betrakta Vallbybloggaren som en vekling.

De gamla termobyxorna letades fram ur någon något skamfilad vrå. Det var tack vare ihärdiga sit-ups, som dess vinterfodrade byxor fortfarande  kunde omsluta midjan. Stickad luva neddrogs av försiktighetsskäl långt ner över öron och panna.
Tålmodigt väntar sittande sambo. Han skakar sitt pälsklädda nylle över husseveklingens påklädande.
Det enda förlåtande, tänkte han är att husse ser ut som en välstoppad lunchkorv.
Vid den här tiden på dygnet är Vallbytundran mestadels folktom. Visst kan en och annan stressad arbetstagare ses skyndande mot busshållplats. Visst kan en och annan hundägare ses skyndsamt rasta medförande fyrbent vän, Men i övrigt är Vallbytundran tom.
Därför var det med förvåning som vi, efter rundande en husknut, rammade en lätt bedagad man. Han försökte med fumliga fingrar knäppa gylfknapparna.
- Ibland, sa han, så gör sig prostatan påmind.
- Säger du det, svarade Vallbybloggaren, det har jag ingen erfarenhet av. Har du varit ute å gått länge?
- Jo, det har nog blivit någon timme, sa han. Du förstår jag vaknar tidigt och då väcker ängslan vandringslusten. Jag går och går, ensam med mina tankar. nsam med all förebråelser över tidigare val i livet. Tittar på de mörka fönstern, som hotfullt tittar tillbaka på mig. Ibland tänds det en lampa och man skuggan av en människa syssla med något, men snart blir det mörkt igen.
- Du har haft ett lång liv, frågade Vallbybloggaren.
- Jo du det har lagts många år bakom mig. Tre spruckna äktenskap och fem ungar, som jag inte känner. Vet inte var de bor eller vad de sysslar med. Förlorade jobbet i byggsvängen, när det blev sämre tider. Å det ska jag säga dig, det hat mot invandrare, som kom till uttryck i lunchboden får Sverigedemokraterna att låta som änglar inför Guds tron. Inte konstigt att sossarna tappar till det partiet.
- Jasså, säger Vallbybloggaren föga överraskad, det var så tydligt även då, för ganska längesedan?
Oh ja, sa han, jag är rädd för det samhälle som växer fram. Har trääfat kristna invandrare från muslimska länder, som också de sympatiserar med Sverigedemokraternas onyanserade muslimhat. De "gamla och mer etablerade" partiernas valhänthet att hantera detta missnöjesparti med nationalistiska elitistiska tankar, skrämmer mig. Det är nog lika bra att man fryser ihjäl i någon snödriva.

- Nu ska du inte vara så pessimistisk, svarade Vallbybloggaren, du ska se att det ordnar sig ändå.
- Man blir lätt väldigt pessimistisk, när man vandrar själv på livets stig. Men du har nog rätt, det goda segrar säkert till slut. Men nog skulle det vara bra skönt att slippa känna skuggvindarna från det fascistiska tyskland.
- Jag ska nog tacka för pratstunden och vända hemåt, sa Vallbybloggaren.
- Vet du vem som omfamnar mig när jag stänger lägenhetsdörren?
- Jaså, har du en käresta hemma, som väntar med frukost?
- Nej, när jag kommer hem, stänger dörren till lägenheten,
så omfamnas jag av ensamheten!
Omfamnad av ensamheten!
Innesluten i ensamhetens famntag!

Dansrestaurang vid Vallby Centrum?

Flitiga snöborttagre for som tättingar runt den öppna ytan mellan det nya hiset och ICA's butik. Snön skulle bara bort verkade de tänka. Här fanns inget tålamod att invänta vårsol.
Två äldre gentlemän från en annan del av staden hade gjort en utflykt till Vallby.
De stod framför nybyggnaden, som givets namnet "paletten".
De talade om hur Västerås vuxit och att det inte var lätt att hänga med vad som hänt i andra stadsdelar än den egna.
När Vallbybloggaren stannade till i väntan på att sambon skulle luktscanna en grön byggbit adresserades Vallbybloggaren av den ene av männen.
- Så du är ute och rastar hunden? Vad är det för sort?
Vallbybloggaren som ännu inte fått tillfullest med kaffe svarade ganska trotsigt.
- Jajemen, rasta bör man annars blir det fuktskador hemma.
- Jo kan tänka så, skrockade mannen försiktigt!
- Nu har ni fått en dansrestaurang med, sa den andre av de två vallbybesökarna.
- Dansrestaurang?
Vallbybloggaren tittade konfunderad på mannen.
- Ja, Paletten kan ju inte vara annat än ett danspalats!
- Nä, så är det inte , svarade Vallbybloggaren.
- Det är ett sk allaktivitetshus, upplyste Vallbybloggaren, där finns kommunal verksamhet, privat sjukvård för barn, kyrka,  med mera...
- Jaha svarade danspalatsförespråkaren, men du måste ändå medge att det dragits en och annan vals där!
Vi fnittrade lite uppskattande!
- Ni kan nog gå in och titta. Det ska finnas ett kafe där ni kan få köpa en förmiddagsfika!
- Det skulle sitta fint, sa de, innan vi återvänder till en annan del av Västerås!


Julsagor finns på dessa adresser:
Julsaga del 1
Julsaga del 2
Hannahs Julsaga del 1
Hannahs Julsaga del 2

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Det gäller hålla sig borta

Morgonens vandring på Vallbytundran var väderleksmässigt angenäm.
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,

Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
 - Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!

Längesedanstaketet

Vallbybloggaren och sambon hade lämnat trevna stugan, för att ge sig ut på morgonens första dräneringspromenad.

Kylan gav inga som helst föraningar om analkande vår. Att glömma handbeklädnader en sådan här marsmorgon resulterar i stela fingrar. Händerna värker av påträngande kyla. Vi klarar av morgonens första hushållsbestyr. Soppåse med minnen av några dagars intagande av föda förpassas till matresternas minnesutrymme.
Vi ser henne på håll. En gammal kär vän sedan ungdomens dagar. Samma spänstiga steg, alltid på väg!
Vi hälsar glatt och understryker förvarandra hur outsägligt glädjefyllt det är att ses igen.
Samtalet flyter på bra i morgonkylan. Inga djupa tankar utbytes.
Vi berör hur den annalkande ålderdomen begränsar ens fysiska rörlighet. Hur fysiskt ansträngande arbete tar längre tid och utföres med nyupptäckta rörelsemönster.
Vallbybloggaren berättar lite om hur joblönefria dagar fylls med allehanda sysslor. Friheten att helt planera sin dag är gott och ger utrymme för aktiviteter, som arbetslivet begränsade.
- Jo, jag har hört att det är så, sa hon med ett förstående leende.
Själv hade hon gått ner i arbetstid, för att ge utrymme för nya krafter i det förändringsarbete, som varje arbetsplats någon gång drabbas av.
Längtan efter en sambo, som Vallbybloggaren har, uttrycktes. Någon att gå ut med, ett promenadsällskap.
Utan att förmedla några djupa, tillitsfulla tankar gladdes vi båda ändå åt återseendets värme.
En fin start på dagen.
Samtalet över längesedanstaketet!

Samtal på kaffehuset

Det var full fart på "Bruna Bönan", det fiktiva kaffehudet, där så många världsproblem lösts! Det stampades med frusna fötter, snöblöta halsdukar hängdes på tork och snösura vantar torkades framför den öppna spisen.
Vid ett bord tvärs över salen satt en ensamm lättöl och mumsade på eb smörgås med leverpastej och saltgurka. Lättölen försökte med jämna mellanrum påkalla medgästernas uppmärksamhet. Så intresserad av att inleda ett samtal. Dock kröntes försöken inte med någon framgång.

I ett hörn till vänster om den muntert sprakande brasan satt en äldre kvinna och småpratade med en av permobil framburen man. Nog hade mannen sett sina bästa dagar, men han gjorde vad han kunde för att hänga med i det som kunde betraktas som inne, Sin permobil hade han prytt med en lång antenn, i vars topp en rävarumpa slokade i den frånvarande vinden.
- Det är lederna, sa den äldre damen, jag kan ju inte göra någonting numer. Läkarna vill inte kosta på mig så mycket.
- Jasså, sa permobilen, är det så illa. Ja vi blir ju inte yngre. Det är väldigt lyjört där jag bor nu!
- Men man ska väl ha sitt straff, sa den äldre, för att man fött dussinet fullt med ungar och skuttat som en hare i storskogen hemma i Jämtland.
- Det är då tur, sa permobilens besittare, att vi har vårt kaffehus, så vi kan få språkas vid. Ser att Servicehusets föreståndare går hem nu! Ja det är väl den tiden på dagen, hon är snäll hon!
- Grabben min, han som bor i Strängnäs, vill att jag ska flytta ditt, sa damen, hon den ålderstigna, fast jag vill inte flytta. Huva, inte orkar jag det, ungarna får väl komma hit om de vill ta hand om mig. Va ska jag i Strängnäs å göra.
- Den gamla föreståndarinnan för Servicehuset fyller år i dag, sa permobilen, tror hon jobbar i stadshuset numer. Jag har inte sett henne på länge.
- Det är allt bra att vi kan träffas och språkas vid, sa den ålderstigna, det blir bra ledsamt att sitta själv i lägenheten. Det blir bättre i vår, när solen värmer, då kan vi sitta ute. Jag brukar sitta ute mycket när det är sommar!
- Tjejen från hemtjänsten, sa permobilsittaren, är lite trög, tror jag. Två gånger gick  hon till affären för att köpa toapapper, men kom tillbaka med hushållspapper. Då blev jag lite gramse och och artikulerade väl... "jag har hushållspapper, så jag kan tapetsera med det! Jag vill ha T-O-A-L-E-T-T- papper"!
Tre gånger fick  hon gå för att jag skulle få rätt pappersrullar!
 Nä, ser du är de för jobbiga du ryter jag i. Jag har tagit hand om dussinet ungar och kommer nu tanten hit och pratar strunt, då säger jag ifrån... du ska veta hon blev spak då. Jag har inte sett henne på länge nu.
Den Gamle på Vallbytundran drack ur sitt kaffe och började sin vandring hemåt till den trevna stugan.
" Frusna fötter vandrade i fruset kristalltäcke
   snöflingors skugga ledde hans vandring"

En kafferast sammanfattar en dag av samtal

Det händer ibland att det förflutna hinner  ikapp vallbybloggaren. Någon vilsenkommen individ, som en gång under förhistorisk tid, tyckt att det vallbybloggaren framfört på ett symposium varit bra.
Därför kan det hända att han på sin ålders höst blir inbjuden
till olika sammankomster.
Sådan inbjudan kom och vallbybloggaren vattenkammade de få hårtussarna, som fanns kvar. Beströk skodonen med någon form av glansframkallande gel.
En del av de som tillhörde hans professionella år fanns på plats. Återseendet glädje delades. Uppdateringar om livets irrfärder gjordes.
Konferensen handlade om xenofobi, gängbildningar, integration med mera
Under kafferast utspanns ett samtal, som vallbybloggaren väljer att skildra i symbolisk form Detta för att de som gärna läser in annat än vad som avses ska få större valmöjlighet!

-Du, det var intressant med fruktskålen, sa en mazarin med cafelatte.
-Hur menar du, sa en kanelbulle med te!
-Jo att två äpplen och två päron alltid blir fyra frukter!
-Det är väl inte alltid så, sa Kanelbullen. Fyra frukter kan ju ha inslag av banan också. Då måste ju endera antalet päron eller antalet äpple reduceras med en  för att det ska fortsätta att vara fyra frukter.
-Men, lade sig en enkel saftkobbel i samtalet, det förutsätter ju att fruktskålen är överens med Malthus. Man kan ju tänka sig att fruktskålen blir större och det då ryms fler frukter.
- Nu ska inte du komma och rasera den struktur vårt samtal har. Malthus är ovidkommande och sååååå artonhundratal, sa mazarinen med cafelatte.
- Jorå, sa saftkobbeln, jag vill inte ni ska begränsa ert tänkande... tänk inte fruktskål... tänk fruktsallad!

Förresten är kafferasten slut... men eftersom bara en av de tre hade haft kaffe, så beslöt de två kvarvarande att deras rast inte var slut.

Samtal i skymningen

Vallbybloggaren satt i djupaste läsfåtöljen med en värmande dryck i handen. Det knastrade hemtrevligt från den ännu icke falnade brasan. I den , till den första fåtöljen, parallellt placerade andra fåtöljen satt Perla PerLars. Han var betydligt äldre än vallbybloggaren. Detta märktes inte bara på oviljan att röra sig hastigt, utan framförallt på ett ansikte, som fårat av tidens tand alltmer tycktes russinlikt.
Perla hade bott i Domsten i nästan en hel livstid och var på besök i staden vid Mälaren. Visserligen var han på fädernet besläktade med spelmanssläkten PerLars från djupet av Nåsbygden. Men han betraktade sig själv, som en riktig "skåning".
- Det är allt skönt komma hemifrån, sa Perla, och slippa det ständiga gnatet från hustrun Ottilia!
- Det skulle finnas en alternativ värld,  fortsatte han. En värld där man kunde leva om sitt liv. Bli den man drömde bli och säkert också var ämnad att bli.
- Fortsätt dröm om det du, sa vallbybloggaren förnumstigt, det liv du har, har du här och nu och det är ditt ansvar ta hand om det.
- Jag är väl medveten om det, sa Perla, samtidigt vore det skönt att kunna fly denna jämmerdal. Skaffa sig en ny hustru, göra karriär på nytt. Äntligen få känna att man betyder något.
- Men käre vän, invände vallbybloggaren, du har ju haft  din karriär. Inte många som hunnit med så mycket som du under dina aktiva år. En vacker hustru har du ju med och fyra barn som gör sin fader stolt. Så sa du sist vi träffades.
- Jo, så är det, instämde Perla. Både som skolfux och som högste tjänsteman på statligt verk var det mycket jag fick vara med och förändra till det bättre. Å visst har mina ätteläggar och ätteläggerska gjort sin fader stolt. Och än kan min hustru få gubbar i 70-årsåldern att vända sig om och på medelhavsmässigt sätt vissla sin uppskattning!
- Ja där ser du vad ska du med alternativt liv till?
- Nja, bara visa att än kan gubben!
- Du finner nog ditt Utopia, ditt Shangri La, sa vallbybloggaren.

De båda nickade i samförstånd och ytterligare starka drycker bräddade glasen. Tröttheten sänkte sig som en blöt yllefilt över de båda vännerna. Mörktret gjorde tröttheten sällskap.
Endast några blommar tycktes trotsa kylan som kom i spåren av juliregnet.
Slår inte alla tecken fel, så kommer blommorna leende och utslagna möta de två vännerna i morgondagens gryning!