Möte med predikantens barnbarn

Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!

I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!

Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.

- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande  fortsatte han, nästan i samma andetag.

- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup  eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde.  Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!

Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.

Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!

Ska de var kyrkkaffe så ska det vara redigt kyrkkaffe

Den nya inredningen av kyrksalen hade mötts av blandade reaktioner. Församlingsstyrelsen hade totalt gått bananas. De kunde inte över huvud taget förstå det sätt varpå desssa betrodda medlemmar hade agerat. De var oroade över det rykte som deras pastor fått på bygden. Pastor Byxlös var det namn som studsade mellan skvallerspeglarna. Även bland de mer betrodda församlingsstyrelsemedlemmarna hade ett och annat leende delats. De hade mött pastorn redan på måndagen för att diskutera hans situation. Han hade ivrigt försvarat sig. Det behövdes modernisering av församlingen, att han hade blivit påkommen med byxorna nere var en lapsus. Han försäkrade att det inte skulle ske igen och om det skulle ske så skulle han ha kalsonger.Vältaligt hade han försvarat moderniseringarna. Redan första söndagen hade gudstjänstbesökarna ökat med 20 %, Han medgav villigt att det kanske inte var just på söndagförmiddagarna, som han skulle hävda sin rätt att jobba hemifrån.
- Jag förstår din iver, hade ordförande Nilsson sagt, att modernisera församlingen, men om 50% av församlingen sover, så är ju 20% ökning i antal besökare inte mycket att hänga i julgranen.
- Jag kan förstå ditt sätt att tänka, sa pastor Helge Anndén, men betänk potentialen. Redan nu på söndag har vi mer att bjuda och det skulle inte förvåna mig om alla tillgängliga platser är upptagna.
Församlingsstyrelsen, som tilltalades av ordet potential föll till föga och beslutade om en månadfs prövotid för nyordningarna.
- Potential, sa konsulten Solknut, jag gillar det ordet. Det låter modernt och trendigt. En församling i tiden. Jag tillstyrker församlingens beslut.
Pastor Helge Anndén lämnade belåtet församlingsstyrelsemötet. Innan han kom ut på stadens gator kollade han att byxorna var på plats och gylfknappar knäppta. Inga fler kommentarer om hans oförmåga att hålla byxorna uppe skulle få ske.
Senare under eftermiddagen så hade skuggförsamlingensstyrelsens medlemmar samlats. De hade diskuterat söndagens mot och medgångar. De var fyllda med nya ideér. Under den tid som ej sångtexter visades på plasmaskärmen, så skulle sköna naturbilder visas, av naturliga skäl helst från det heliga landet. Visserligen hade skolfuxen Kartede menat att Guds natur var lika vacker i Dalarna. Han menade att få församlingsmedlemmar såg skilnad på Siljan och Genesarets sjö. Vatten som vatten.

- Och sade chakuturisten Ben Benson, så ska vi ha ett kyrkkaffe värt namnet. Jag har införskaffat små serveringsbord som lämpligen kan placeras vid varje fåtölj.
Det var en annorlunda syn som mötte den nästkommande söndagens kyrkobesökare. Fåtöljerna gapade välkomnande till var och en. De små serveringsborden var bra att lägga ifrån sig nyckelknippor och damväskor på.
Potentialen var sann. Varenda fåtölj var upptagen. De förväntansfulla tittade på pastor Anndén, som med byxorna på trädde fram inför menigheten.
- Välkomna att fira gudstjänst med oss idag, inledde han helt traditionellt. Under preludiet kommer församlingens kyrkvärdar och värdinnor att ta upp era beställningar på färdkost. Ja den resa vi tillsammans ska göra nu kan fodra färdkost. Vi ser helst att ni inte väljer hårda tilltugg. Nä beställ sockerkaka och tigerkaka. Kaffe och te kommer också att serveras. Kostnaden för det hela är inräknat i kollekten, så tänka gärna på att öka ditt givande med en tia eller två. SDkulle ni mot förmodan välja hårda kakor, så se till att tugga i takt.

Under det att drycker serverades och huvudsakligen mjuka kakor delades ut sjöng försanlingen texten som flimrade mot dem från plasmaskärmen
De hadealla njutfullt tuggat och sörplat varma drycker medan pastor Anndén förkunnat det ord han för dagen fått sig givet. Belåtna smackande följde på pastorns konstaterande att Jesus rensade tempelgården från krämare och växlare. Ni har gjort herrens hus till en serveringslokal. Hörbara njutningsfulla smackande instämde i pastorns slutsatser.
Ja se detta var verkligen ett kyrkkaffe, som sent skulle glömmas.
- Hur ska vi toppa detta, undrade Kartede efter gudstjänsten.
- Ähhh, vi kan klämma in ytterligare 30 fåtöljer, sa chakuturisten.
- Undratr om vi kan förmå systrarna att bära kortkort, sa konsulten Solknut, som plötsligen hade lagt sig i utvärderingen.
- Söndagsmys, myste Solknut!
Det var ingen som pekade finger åt pastorn på hans väg hem. Ja frånsett gamla fröken Nilsson förståss hon skrattade fortfarande så att löständerna skallrade när hennes blick föll på pastorn.
Pastor Helge Anndén beslöt att inte fästa någon uppmärksamhet åt gamla fröken Nilssons skratt, Det är det pris man får betala för att vara Herrens tjänare tänkte han.  

Ett par relativt håriga ben stack fram ur pastors pyjamasbyxor!

Pastor Helge Anndén vaknade sakta. Han försökte skilja det nyss drömda från den verklighet han var i begrepp att omfamna. Ögonlocken förde en ojämn kamp med kvarvarande sömnighet. Två smala relativt håriga ben stack fram från de allt för korta pyjamasbenen. Han provade försiktigt golvvärmen med de nakna tassarna. Kylan spred sig som en löpeld uppför de relativt håriga benen. Desperat sökte kyliga tassar efter innetofflornas värme. Ett par misslyckade försök senare omfamnades kyliga tassar av innetofflorna. Stapplande påbörjade han färden mot köket.
Allt mer öppna ögon lyckades panorera in kaffekittel och den bruna påsen, som skulle inrymma en försvarlig dos med livgivande mald kaffeprodukt.  Vattnet puttrade hoppingivande på spisen. Han mätte upp puttrande vatten och begjöt de malda bönorna. En hemtrevlig kaffearom spred sig i det lilla köket. Han beströk ett knäckebröd med solvarmt smör. En skiva ost avskalades från större ostbit och toppade knäckebrödsmackan. De sista dropparna från tygpåsfiltret nådde med ett ohörbart plupp den nästan svarta ytan i kaffepannan. Han hällde upp kaffet i en stor mugg, som han fått i present av en kvinnlig församlingsmedlem, som inhandlat muggen hos en lerdrejare på Västbanken i Israel eller strax utanför beroende på vilken sida i konflikten man är.
I takt med kaffet spred sin uppiggande effekt öppnades ögonlocken alltmer. Han började minnas vad gårdagen inneburit. Han mindes det passionerade samtalet på förmiddagen, då skuggförsamlingsstyrelsen beslutat att säla av kyrkbänkarna.
- Varför ska vi ha 70 kyrkbänkar som var och en rymmer upptill 10 personer, när vi knappt samlar 60 själar på förmiddagsmötena. Herrekiperingsföreståndaren Inge Flanell hade livligt argumenterat för det oekonomiska i detta.
- Ja, du har helt rätt, inflikade chakuturisten Ben Benson, det är bättre vi säljer av kyrkbänkarna och skaffar något mer ekonomiskt försvarbart.
- Jag tror, hade läraren Bror Kartede sagt, att jag kan ha en spekulant. En kollega till mig ska starta en ny församling. Han har redan köpt en orgel. Tror att vi kan kränga 70 bänkar till honom för sju papp.
- ja passa på nu, för när hans verksamhet sättersig så blir det svårare. De här frifräsarna är alltid mer optimistiska i början.
Telefonkontakt med Karftedes kollega upprättades och förhandling om försäljning av 70 kyrkbänkar inleddes. Bara en halvtimme senare kom församlingsgrundaren med stor lastbil och 10 medhjälpare. Han sträckte över 6500 kronor och borttran sporten påbörjades.
- Jaha, vad ska vi nu göra, sa pastor Anndén och tittade ut över den ödelagda kyrksalen. Vi har möter imorgon och inte kan vi begära att församlingen ska stå!
- Det kanske vore en idé i sig, sa Flanell, avsevärt färre skulle somna då.
Anndén tittade förnärmat på Flanell. Han bet sig i tungan och avstod från att påpeka att Flenelll var en av de första som brukade falla i djup sömn.
- Jag vet, sa chakuturisten, en affärsvän till mig, som säljer möbler har gått i konkurs. Jag ska ringa honom och höra om han kan föreslå något.
Benson halade upp mobilen och gick avsides för att ringa. De andra såg på håll hur han ivrigt gestikulerade och då och då utstötte klagande ljud.
- Det är klart! Han hade ett parti med fuskläderfåtöljer, som vi kan få köpa för en billig penning! Jag lyckades till och med få fri leverans av dessa fåtöljer.
De hade inte mer än hunnit svälja förmiddagskaffet, då en ivrig diesel frustande stannade utanför kyrkporten.
De slog upp kyrkportarna på vid gavel och in vällde en strid ström av fåtöljbärande kulis. Det dröjde inte många minuter förrän 70 fåtöljer i fuskläder upptog en stor del av kyrksalsgolvet.
- Jaha det blir 6000 kronor, rena rånet, sa möbelhandlaren, men det är ju för en god sak, men jag vill nog ha en femhundring till mina bärare. De behöver ha bröd på bordet. Själva leveransen är fri, men bärandet kostar!
Den begärda summan växlade ägare. Kyrkportarna slöts bakom de som lämnade kyrkan. Ivrigt påbörjade skuggförsamlingsrådet att placera ut fåtöljerna. De flesta var i en diskret brun färg. Några hade dock fräckheten att avvika i dels en förskräcklig orange nyans och åter andra bar avundens gröna färg. På det hela taget såg det dock inbjudande ut.
- Nu i min lilla låda, ska vi få fart på ruljangsen, sa Flanell med blossande kinder.
- Dessutom har radiohandlare Watt skänkt en storbildsteve, så vi kan visa sångtexterna där.
- Bra sa Kartede, då spar vi in på sångböckerna.
Storbildsteven monterades upp av Watt och hans radiohandelsmedhjälpare. Plasmablekt sken den fråm kyrkväggen.
- Nu änteligen är vi en modern kyrka. Nu ska det snurr på verksamheten.
Skuggförsamlingstyrelsen tittade på sitt verk. Ögonen lyste av stolthet. Alla var nöjda med sitt verk och vad pengar de sparat. Ekonomin ska lyfta församlingen sa de nästan i mun på varandra.
Helge Anndén som tittat på det hela lite vid sidan av lyste plötsligt upp-
- Storbildsteve. Det är bra då kan jag äntligen bli en modern pastor, sa han!
- Jag tänker hävda min rätt att arbeta hemifrån, precis som så många andra arbetstagare.
- Se bara till att slå på apparaten klockan elva!

Pastor Helge Anndén satt i köket och tittade in i kameran, som var uppmonterad på köksväggen. Han iklädde sig pastorsskjortan och vände den mest rena sidan av pastorskragen framåt. Han nålade upp en b ild på Genesarets sjö bakom sig.

Prick klockan elva hälsade han församlingen välkommen till en ny era i församlingens liv. Han uttryckte förhoppningen att de satt bekvämt. Hans predikan var fylld med kärnfulla kommentarer om än det ena och än det andra. Ja han var så inne i sin predikan, att han inte noterade att kameran på köksväggen blygt, generat sakta böjde sin lins neråt.
På eftermiddagen denna vårliga söndag tog han stolt en promenad på den lilla stadens gator. Han m ötte några församlingsmedlemmar som fnittrande besvarande hans hälsning. Allt fler, då ryktet sped sig, mötte pastorn med fnitter och ett och annat gapskratt. Till slut kunde han inte hålla sig längre.
- Vad är det som ni finner så lustigt att fnitter och skratt är det enda jag möts av?
Gamla fru Nilsson, konditor till yrket, skratta så hon kikna. Till slut lyckades hon få fram.
- Pastorn ska nog ha byxor på sig, nästa gång han predikar i teve!