Möte med predikantens barnbarn

Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!

I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!

Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.

- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande  fortsatte han, nästan i samma andetag.

- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup  eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde.  Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!

Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.

Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!

Obeskriven under lång tid

-Vallbybloggaren har senaste tiden varit helt upptagen med att följa en resenär genom Europa och delar av Asien. En färd som gått i luften, över vatten och på land. Nu är den resan slut och mer triviala händelser lär bli föremål för Vallbybloggarens  " penna".
Den första junidagen detta året var också den sista lördagen den här veckan. luden sambo och Vallbybloggaren bevandrade Vallbytundran.
Den runda byggnaden vid Vallby Centrum står kvar. Byggnaden, som fick namnet Paletten och som av vissa misstogs för att vara en ny dansrestaurang. Utanför Paletten, satt delar av Vallbys ledighetskommitte. De talade högljutt om resor till stadens centrum och där belägen saftbutik, som säljer berusande drycker. Plötsligen drabbad av viss självinsikt, uttryckte en av kommittens mest lediga deltagare, att han kanske borde sluta handla berusande drycker.
- Åldern tar ut sin rätt, sa han, det är inte samma tjusning som i ungdomen att vakna i en skogsdunge och inte veta var man är eller till och med vem man är.
- Alla får vi göra våra val, sa en yngre medlem av samma kommitte, själv måste jag nog ha dessa drycker, för att orka möta människor. Ångesten  tränger på, när jag är nykter.
- Ni vet jag får fortfarande hantverksuppdrag och det är inte längre roligt att göra raka linjer, när man är så bakis att till och med en vågad linje tycks vara linjalrak.
- Ähh, du kan alltid komma hit, har vi en öl över så bjuder vi. Vi är ju bröder i eländet-

En liten papperslapp på en glasad port förkunnade att det skulle bli någon form av utomhusaktivitet i den så kallade  Upplevelseparken. Dock skulle denna utomhusaktivitet flyttas inoimhus om vädret var otjänligt. Nog måste en sådan brasklapp träffa generationer av  förskolepersonal mitt mellan ögonen. Dessa som i pedagogisk iver ständigt förkunnat, att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Tydligt är att insikten om för väderleken lämpliga kläder försvinner någon gång under färden till vuxen ålder. I vuxen ålder säger dessa, som utsatts för förskolepersonalens manipulationer, att det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder. Så barndomens kunskapsinhämtning förpassas till glömskans lagerbyggnad. Vi har utomhusaktivitet bara om väderleken är tjänlig.
Undra kan man ju vilka fler lärdomar, som inhämtats i barndomen, som förpassats till glömskans lagerhyllor.
Bortom Vallbys fallossymbol, det mot himlen strävande höghuset, har ännu en byggnad förpassats till de sälla jaktmarkerna. Huset, som för längesedan innehöll både livsmelsaffär, apotek och post, som senare hyst församlingsgård och gemenskapslokal, är nu totalt jämnad med marken. Här ska tydligen en ny sträckning av 12:ans busslinje dras fram. In med bullrande bussar in i miljöer, där människor vandrar och cyklar. Låt bussarna fara där människor i årtionde andats frisk luft. Men kanske det är bättre än att ha busshållplats 10 meter från Servicehusets varuintag?
Vallbybloggaren tittade över Vallbytundran och drabbades lite av samvetsbetänkligheter, Denna tundra fylld med personligheter och lummig grönska har alltförlänge varit obeskrivet. Idag ändradades detta faktum, i vart fall lite. Dessutom behöver Vallbybloggaren inte ha så dåligt samvete, då en publikation kallad "NÄRHETER" i dgarna ramlade in i Vallbybloggarens brevlåda och gav skriven information om vad som händer opå Vallby, i vart fall lite information!
Det tidiga kvällsregnet kylde ner hemvägen. Luden sambo började alltmer anta likheten med en gigantisk outkramad disktrasa. Han tittade vädjande på Vallbybloggaren och vädjade.
- Kan vi gå hem till ljuva trevna stugan. Även för en hund är detta regnväder icke tjänligt.
. Hörru vovven, det vet du väl att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder!
- Men husse då, jag har bara denna pälsen och den är inte dålig, däremot är vädret dåligt!
Vallbybloggaren föll till föga för sambons mörka vädjande blick.
Väl hemma kunde konstateras, att en kopp kaffe med tilltugg alltid är tjänligt oavsett väder!