De följde kriminalkommissarien in på hans tjänsterum. Det tittade sig omkring i de sparsamt möblerade rummet. På en vägg hängde en tavla, som med god vilja skulle kunna föreställa en hund eller möjligen en liten häst. Skrivbordet var belamrat med papper. Pappershög efter pappershög fyllde skrivbordsytan. Framför kommissarien, som tungt satt sig ner i en knirrande kontorsstol, fanns en liten tom yta, lagom stor att rymma ett pappersark och en penna. Datorer, telefaxmaskiner, surfplattor, blommor lyste med sin frånvaro.
Pastor Fromblad, som inte var den bästa på att hålla skrivbordet tomt, undrade för sig själv hur polismannen överhuvudtaget kunde hitta något i dessa till synes kaotiska pappershögar. Som om kommissarien var tankeläsare sa han:
- Dessa högar är de sista veckornas utredningar. Jag använder linjalen för att hitta.
Han pekade på en hög med den smala metallinjalen.
- Här är veckans utredningsskörd. På 10 centimeters höjd finner jag material från i förrgår. Men det är inte intressant. Det är de översta centimetrarna jag vill diskutera med er.
Brita och Jesper tittade på kommissarien och undrade vad som komma skulle.
- Tyvärr så har Ilse försvunnit igen. Vi var övertygade att vi hade henne fast. Men det enda vi fann i det hotellrum hon bott i var en manskostym. Men vi är henne på spåren och jag väntar goda nyheter om hennes infångande när som helst..
- Vi har, sa Jesper tvekande och såg på sin Brita, fått uppgifter från en, som funnits i den hör röran. Uppgifter som är en sensationella. Ilse är tydligen mer märklig än någon av oss trott.
- Jag har sådana indikationer också, sa polismannen.
- Efter att ha förhört hennes son har vi anledning att tro att hon på något sätt är besläktad med Adolf Hitler.
- På något sätt?
Britta nästan skrek ut orden.
- Ilse lär vara Hitlers dotterdotter!
- Jasså är det så illa, sa Lindgren.
Han lyckades hålla känslorna i styr och anlade en professionell polismask.
- Vi har förstått att pojken, som vi infångat och förhört tillhör en så kallad fundamentalistisk kristen församling. Han har närt ett hat mot de som förespråkar fri abort, men det allra största hatet har han haft mot muslimer.Då vi frågade hur han kunde förklara de våldsdåd, som han begått, utifrån det vi vanliga uppfattar som det kristna kärleksbudet, så tittade han kallt på oss. Han förklarade att eftersom hela bibeln var guds ord, så kände de sig fria att kombinera olika bibelord med varandra, för Gud säger ju inte emot sig själv. Vad säger pastorn om det?
- Det är befängt, sa pastorn, med ett sådant sätt att använda bibelcitat kan man ju rättfärdiga, brodersmord, barnamord med mera som Guds vilja! Ja man skulle nog också kunna bevisa att varelser från mars, ser ut som vi, men har gröna öron och fingrar formade som morötter. Det är där dessa extremtroende av allehanda slag vandrar fel. Dt är som de lämnar tillbaka den hjärna, som Gud skapat dem med, helt oanvänd.
- Nåja, det är skönt att höra, att detta inte är den allmänna uppfattningen bland kristna.
- Nu ska vi försöka rekapitulera det hela. Allt tycks ha sin upprinnelse i att Ilse ansåg att hennes bakgrund och släktskap med Hitler skulle avslöjas av de uppgifter, som din exfru Louise och Kata-Lina fått fram. Grosshandlaren hade underblåst det hela, då hans verksamhet med arbetskraftsuthyrning och trafficking hotades av Luise och Kata-Lina. Ilse, som var tränad av STASI, hade inga samvetsbetänkligheter att uföra morden på de två kvinnorna. Vi tror att hon båda gångerna var utklädd till en lång kvinna med hjälp av styltor. Nu hade ju redan uppgifter på grosshandlarens aktiviteter dokumenterats och sänts bland annt till dig, pastorn. Det var nu grosshandlaren fick panik. Mord var ju egentligen inte hans "cup of tea". Så när han försökte fly landet följde Ilse efter och hann upp honom på Arlanda. De uppgifter vi har fått fram, var hon denna gång förklädd till man och kunde därför utan uppseende smita efter in på herrtoaletten. Hon var tillbaka i vår stad, nästan samtidigt som grosshandlarens kropp hittades. Så i det läget hade vi inget, som tydde på att hon var gärningsmannen. ja, vi trodde att du, pastorn, var gärningsmannen och tyckte att dina spelskulder var motiv nog. Sedan flyttades misstankarna mot de två tvillingpojkarna. Vi hade ju en del på dem sedan tidigare. De hade ju gjort sig skyldiga till både misshandel och skadegörelse. Misstankarna stärktes när vi återfann Josef i lägenheten med en hel vapenarsenal. Han nekar dock till att ha något med morden att göra. Han skjutaktivitet från lägenheten, förklarar han med att han ville skydda modern. Han påstår att han inte är någon skytt eller har vana av skjutvapen. Hans bror Adol tycks vara den, som ärvt moderns brutalitet och skjutskicklighet, men han har flytt fältet och befinner sig i Ungern. Så till slut föll bitarna på plats. Mördaren vi söker är Ilse Neuman. Josef får stå till svars för skjutningen från lägenheten och en del annat. Adolf får göra det samma när han kommer tillbaka, om han nu kommer tillbaka.
- Så allt är uppklarat nu?
Pastorns fråga andades förhoppningar om så skulle vara fallet. Han ville ju inte dra in Louises görande i trafiken med de forna öststaterna.
- Nja, inte riktigt, sa Lindgren, vi har ett par lösa tåtar att knyta ihop. De egyptiska knivarna vi fann har vi förstått bara var ditlagda för att skapa förvirring. Men vi har din kusin Brita. Lektor Bertil Liljetass, vad har han spelat för roll? Var är han någonstans? Lever han?
Brita tittade förläget, nästan skamset ner på golvet. Hon suckade tungt.
- Exakt vad han haft för roll vet jag inte. Men han menar själv, att den verksamhet, som Baltic Leasing & resources sysslade med hjälpte många balter till ett bättre liv. Han förstod så småningom, att allt inte var helt enligt lagen, men han var beredd att blunda, då han var förvissad att många balter fick det bättre. Det var först i och med morden på Louise och Kata-Lina, som måttet var rågat för honom. Han har sjappat. Fltt landet. Vi tror att han finns i ett sydamerikanskt land. Han har kontaktat mig per telefon, men ville inte säga vart han var. Det skulle vara lättare för mig att inte veta, sa han.
- Det var ju skönt det då, hade inte varit roligt med ett mystiskt dödsfall till.
Polismannen avbröts av ett buller ute i korridoren. Häftiga knackningar på dörren. En rödmosig polisman steg in uttan att vänta på inbjudan.
- Lindgren, vi har hittat Ilse Neuman! På en ödslig fjällväg nära den norska gränsen. Det var den norska polisen, som upptäckte bilen. När våra män kom fram fann de Ilse död i bilen. Hela bilen stank av bittermandeldoft. Hon hade dessutom skjutit sig själv mellan ögonen. Hon måste ha skjutit samtidigt som hon bitit söder giftkapseln. Vi tror att hon insåg det hopplösa, när hon såg den kraftiga samlingen av norska polisbilar, samtigt som hon visste att den svenska polisen var strax bakom henne.
- Tack Nilsson, då har vi alla lösa tåtar knutna till prydliga rosetter.
- Tusan, sa han, samma sätt att dö som hennes morfar!
- Så vad ska ni göra nu, sa poliskommissarien och tittade på Brita, inte utan lust och begär. Hon var allt ett grannt fruntimmer i all sin knappa knubbighet, i vart fall bra mycket attraktivare än hans egen fru.
- Vi vill nog åka utomlands för att vila upp. Sedan får vi se om det finns möjligheter att arbeta som pastor eller om jag får söka nya vägar. Relationskonsult för styrelser och arbetslag kanske.
Brita och Jesper lämnade polisstationen.
Kriminalkommissarie Sven Lindgren tittade på de båda och log stilla.
Telefonen började ringa. Det var inhemska och utländska journalister, som ville veta mera om Hitlers dotterdotter. Han hann knappt lägga på luren förrän det ringde på nytt. Teveteam villekomma. UD och tyska ambassaden hörde av sig. Han svettades av stress. Hjärtat slog tungt. Han tittade ut genom fönstret. Han såg teveteam och journalister samlas som flugor runt en sockerbit.
Han suckade tungt, slog näven i väggen med kraft och skrek rakt ut:
- Fasen, den där Louise, den där kvinnan borde sovit kvar i sin egen säng!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
Visar inlägg med etikett självmord. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självmord. Visa alla inlägg
onsdag 15 januari 2014
Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 15.
Etiketter:
bibelförståelse,
cyankalium,
fjällen,
Hitler,
pastor,
pastorspar,
polisen,
självmord,
Ungern
tisdag 9 april 2013
Resan hem börjar borta. ( del 8 )
Saed vaknade med känslan att ett flugplan landad i rummet.
Folk pratade högt och upprört. De gick fram och tillbaka i rummet. Två män kon in i rummet med en bår. Saed gnuggade sömnen ur ögonen. Han såg mellan benen på en man hur hans rumskamrat låg stel i sängen. Han skymtade lakan färgade röda av blod. Han såg hur männen, utan respekt, ganska ovarsamt flyttade den stela kroppen från sängen till båren. De försvann hastigt ur rummet med sin börda.
Nu såg han tydligare. Rumskamratens säng var helt dränkt i blod. Han fasade för att han skulle lämnas ensam i rummet. Det var inte det att han inte sett döden förr. Det hade han gjort många gånger. Både vänner och familjemedlemmar, som avlidit. Han hade också tvingats att se offentliga avrättningar. En gång hade han också sett hur människor stenat en ung flicka. Han mindes hennes skrik. Han mindes ljudet av stenar som träffat hennes kropp. Han kom ihåg hur hon tvingats erkänna äktenskapsbrott. Han kom ihåg den desperata sorgsna blicken i hennes ögon.
- Usch!
Han skakde kroppen i försök att rensa kroppen från minnen.
En väktare kom fram till honom. Han lade ena hande på Saeds skuldra.
- Du kan komma med mig och vänta i dagrummet, sa han och hjälpte Sead upp.
Saed satt i dagrummet och kände sig plötsligt väldigt hungrig. Han hade missat gårdagens kvällste.
Han längtade efter frukost.
Saed tilltalade en av de kvinnor, som gick runt och torkade av borden:
- Får man frukost?
- Ja, ja, sa hon med viss värme i rösten. Det måste ha varit hemskt att vakna upp och se att din kompis dödad sig själv. Jag ska gå gå och hämta. Dricker du te eller kaffe?
- Dödat sig själv? Hur kunde det ske?
Saed förstod inte. Han trodde att de tagit bort allt, som skulle kunna skada en intagen här.
- Kaffe eller te?
Han återkom från frågornas värld. Han tittade på kvinnan. Långsamt kom hennes fråga till Saed.
- Te, tack!
Han bläddrade förstrött i ett veckomagazin, som han trodde kom från ett annat land än Sverige. Han kände inte igen några av orden. Det fanns många fina bilder att titta på. Kvinnan återkom med ett fat med smörgåsar. En skinksmörgås, en med ost och en stor kopp te.
- Oj förlåt sa hon, jag tänkte inte på att du inte äter skinka.
- Det är okay, sedan jag blev en kristen är jag friare i vad jag äter.
- Är du kristen, sa hon förvånat.
- Ja, jag har bekännt Jesus, som min Herre! Jag vet nu att det inte är det vi äter, som orenar månniskan!
- Det är underbart, sa hon, själv tillhör jag en lokal församling i Märsta. Jag är också kristen.
Saeds ansikte sken upp. Han ville nästan resa sig upp och krama henne. Han tvingade dock sig att sitta kvar. Han var osäker på vad han förvantades göra i en sådan här situation.
- Be för mig. Be att de inte sänder mig tillbaka till Iran.
- Det ska jag göra. Vi har en böngrupp som träffas ikväll. Vi ska be för dig och din situation
Saed log tacksamt mot henne. Leendet ville inte försvinna ens, när hon lämnat rummet.
Chefen för förvaringen och en tok kom in i rummet och gick långsamt fram mot Saed. Saed åt med god aptit det sista av smörgåsarna och drack en klunk te.
- Vi har nu fått anvisningar om dig, sa Chefen.
- Redan ikväll ska du flyga tillbaka till Iran.
- Nej Nej, skrek saed. Inte tillbaka. De kommer fängsla mig, tortera mig kanske döda mig!
- Nejdå, sa chefen. En tjänsteman på Irans ambassad har styrkt att inget sådant kommer ske. Möjligen kommer du att fängslas och förhöras. Så ta det lugnt. Du får träffa din familj och vänner igen.
- Åhhh ni förstår inte....
- Ambassaden, företrädare för Iranska myndigheter, säger bara sådant tiller för att visa vilken god stat Iran är.
- Var inte rädd. Vi kommer att följa upp dig, även efter det du landat i Iran. Vi kommer att fälja dig!
Dessutom kommer personal från migrationsverket att följa dig tills du kommit in i Iran säkert.
Saeds glädje var som bortblåst. En rädsla växte inom honom. Han var rädd för Iranska myndigheter, de hade plågat honom förr. Han var rädd för sin faders reaktion. Han hade ju redan sagt att Saed inte längre var hans son.
Hela dagen gick han runt som i dvala. Inbjuden till måltider hörde han knappt. Hursomhelst han kände inte för att äta. Den kristna kvinnan såg han inte. Hon skulle kunna ge honom tröst, hopp!
- Nu är det dags Saed!
Chefen och två andra män kom fram till honom. Han kände igen den ena mannen. Han som varit med och slagit honom med påkar i Iran.
- Detta är Christer och Ali, de ska följa med och se till att du kommer säkert fram.
Ali räckte honom en kopp med te.
- Drick lite te, det gör dig gott, sa han på persiska.
Saed drack mekaniskt. Visst kände han att drycken hade en bismak, men han orkade inte bry sig.
När de gick mot bilen, som skulle ta dem till flygplatsen, började Saed känna sig lite lummig. Han såg och förstod vad som skedde, men han orkade inte bry sig.
En sval kväll i april. Saed satt på ett flygplan som via Frankfurt skulle föra honom till Teheran.
Han flankerades av två tjänstemän från Migrationsverket.
I tystnad tog han farväl av det land, som han trodde skulle ge honom ett nytt liv.
Han letade fram sitt Nya testemente och läste om Paulus fångresa till Rom.
Ali tittade på hans val av litteratur med avsmak.
- Du får lämna all religös littertur på planet. Det kan skada din sak om du har med dig sådan litteratur
.
Saed suckade. Han fördjupade sig i berättelsen om Paulus äventyr på Medelhavet.
Förstrött tuggade han på ett torrt kex.
" Vi beräknas landa i Teheran om 5 minuter. Var snälla sitt kvar på era platser till planet stannat. Tack för att ni valt vårt flygplan för er resa. Ha en trevlig tid i Teheran."
Folk pratade högt och upprört. De gick fram och tillbaka i rummet. Två män kon in i rummet med en bår. Saed gnuggade sömnen ur ögonen. Han såg mellan benen på en man hur hans rumskamrat låg stel i sängen. Han skymtade lakan färgade röda av blod. Han såg hur männen, utan respekt, ganska ovarsamt flyttade den stela kroppen från sängen till båren. De försvann hastigt ur rummet med sin börda.
Nu såg han tydligare. Rumskamratens säng var helt dränkt i blod. Han fasade för att han skulle lämnas ensam i rummet. Det var inte det att han inte sett döden förr. Det hade han gjort många gånger. Både vänner och familjemedlemmar, som avlidit. Han hade också tvingats att se offentliga avrättningar. En gång hade han också sett hur människor stenat en ung flicka. Han mindes hennes skrik. Han mindes ljudet av stenar som träffat hennes kropp. Han kom ihåg hur hon tvingats erkänna äktenskapsbrott. Han kom ihåg den desperata sorgsna blicken i hennes ögon.
- Usch!
Han skakde kroppen i försök att rensa kroppen från minnen.
En väktare kom fram till honom. Han lade ena hande på Saeds skuldra.
- Du kan komma med mig och vänta i dagrummet, sa han och hjälpte Sead upp.
Saed satt i dagrummet och kände sig plötsligt väldigt hungrig. Han hade missat gårdagens kvällste.
Han längtade efter frukost.
Saed tilltalade en av de kvinnor, som gick runt och torkade av borden:
- Får man frukost?
- Ja, ja, sa hon med viss värme i rösten. Det måste ha varit hemskt att vakna upp och se att din kompis dödad sig själv. Jag ska gå gå och hämta. Dricker du te eller kaffe?
- Dödat sig själv? Hur kunde det ske?
Saed förstod inte. Han trodde att de tagit bort allt, som skulle kunna skada en intagen här.
- Kaffe eller te?
Han återkom från frågornas värld. Han tittade på kvinnan. Långsamt kom hennes fråga till Saed.
- Te, tack!
Han bläddrade förstrött i ett veckomagazin, som han trodde kom från ett annat land än Sverige. Han kände inte igen några av orden. Det fanns många fina bilder att titta på. Kvinnan återkom med ett fat med smörgåsar. En skinksmörgås, en med ost och en stor kopp te.
- Oj förlåt sa hon, jag tänkte inte på att du inte äter skinka.
- Det är okay, sedan jag blev en kristen är jag friare i vad jag äter.
- Är du kristen, sa hon förvånat.
- Ja, jag har bekännt Jesus, som min Herre! Jag vet nu att det inte är det vi äter, som orenar månniskan!
- Det är underbart, sa hon, själv tillhör jag en lokal församling i Märsta. Jag är också kristen.
Saeds ansikte sken upp. Han ville nästan resa sig upp och krama henne. Han tvingade dock sig att sitta kvar. Han var osäker på vad han förvantades göra i en sådan här situation.
- Be för mig. Be att de inte sänder mig tillbaka till Iran.
- Det ska jag göra. Vi har en böngrupp som träffas ikväll. Vi ska be för dig och din situation
Saed log tacksamt mot henne. Leendet ville inte försvinna ens, när hon lämnat rummet.
Chefen för förvaringen och en tok kom in i rummet och gick långsamt fram mot Saed. Saed åt med god aptit det sista av smörgåsarna och drack en klunk te.
- Vi har nu fått anvisningar om dig, sa Chefen.
- Redan ikväll ska du flyga tillbaka till Iran.
- Nej Nej, skrek saed. Inte tillbaka. De kommer fängsla mig, tortera mig kanske döda mig!
- Nejdå, sa chefen. En tjänsteman på Irans ambassad har styrkt att inget sådant kommer ske. Möjligen kommer du att fängslas och förhöras. Så ta det lugnt. Du får träffa din familj och vänner igen.
- Åhhh ni förstår inte....
- Ambassaden, företrädare för Iranska myndigheter, säger bara sådant tiller för att visa vilken god stat Iran är.
- Var inte rädd. Vi kommer att följa upp dig, även efter det du landat i Iran. Vi kommer att fälja dig!
Dessutom kommer personal från migrationsverket att följa dig tills du kommit in i Iran säkert.
Saeds glädje var som bortblåst. En rädsla växte inom honom. Han var rädd för Iranska myndigheter, de hade plågat honom förr. Han var rädd för sin faders reaktion. Han hade ju redan sagt att Saed inte längre var hans son.
Hela dagen gick han runt som i dvala. Inbjuden till måltider hörde han knappt. Hursomhelst han kände inte för att äta. Den kristna kvinnan såg han inte. Hon skulle kunna ge honom tröst, hopp!
- Nu är det dags Saed!
Chefen och två andra män kom fram till honom. Han kände igen den ena mannen. Han som varit med och slagit honom med påkar i Iran.
- Detta är Christer och Ali, de ska följa med och se till att du kommer säkert fram.
Ali räckte honom en kopp med te.
- Drick lite te, det gör dig gott, sa han på persiska.
Saed drack mekaniskt. Visst kände han att drycken hade en bismak, men han orkade inte bry sig.
När de gick mot bilen, som skulle ta dem till flygplatsen, började Saed känna sig lite lummig. Han såg och förstod vad som skedde, men han orkade inte bry sig.
En sval kväll i april. Saed satt på ett flygplan som via Frankfurt skulle föra honom till Teheran.
Han flankerades av två tjänstemän från Migrationsverket.
I tystnad tog han farväl av det land, som han trodde skulle ge honom ett nytt liv.
Han letade fram sitt Nya testemente och läste om Paulus fångresa till Rom.
Ali tittade på hans val av litteratur med avsmak.
- Du får lämna all religös littertur på planet. Det kan skada din sak om du har med dig sådan litteratur
.
Saed suckade. Han fördjupade sig i berättelsen om Paulus äventyr på Medelhavet.
Förstrött tuggade han på ett torrt kex.
" Vi beräknas landa i Teheran om 5 minuter. Var snälla sitt kvar på era platser till planet stannat. Tack för att ni valt vårt flygplan för er resa. Ha en trevlig tid i Teheran."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


