Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

Resan hem börjar borta. (del 10 )

Bilen, som Saed färdades i, körde med hög fart genom det myllrande Teheran. Flera gånger var det nära att oskuldiga trafikanter hade rammats av den bil, som Saed åkte i. Han såg förskrämda ansikten på människor, som med all möjlig vighet, med nöd och näppe unkom att träffas av bilens hastiga framfart. En och annan tvåhjulsbrukare for i backen. Sådana sammanstötningar lämnade bilföraren oberörd. Han tryckte bara hårdare på gasen. Varje gir, undanmanöver och sväng in på tvärgata ackompanjerades av skrikande däck.
Genom att tänja på bromskraften till dess yttersta gräns lyckade bilen stanna farmför en stålport i en stenmur.

Tre gälla tutsignaler  öppnade porten på glänt. En liten man,vars automatvapen gjorde honom aningen störr, såg nyfiket på dem. Han nickade och försvann in bakom stålporten. Porten öppnades på vid gavel och bilen körde sprintande in på gårdsplanen framför en större villbyggnad.
 Saed drogs ut ur bilens baksäte. Han föll omkull på gårdsplanen. En kraftig spark träffade honom på läret.
- Res dig upp!
Orden kom som pisksnärtar. Han reste sig upp. Med haltande steg. Rädslan, fruktan födde tårar. I männens kraftiga tag nästan bars han in i byggnaden.
- Kan jag få gå på toaletten, sa Saed med tårfylld röst! Flygplansmaten har inte varit snäll mot min mage.
- Den här vägen och skynda dig!
Saed sjönk ner på den låga toalettstolen. Han tog fram sin mobiltelefon. Han såg att den nästan fullladdad. Snabbt letade han fram sin svenske advokats  mobilnummer. SMS-funktionen letades fram. Han knappade fort in ett meddelande.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Han noterade att det fanns täckning och tryckte snabbt på sändknappen.
Han drog upp byxorna. Skvätte lite vatten i asniktet från porslinsskålen, som stod på ett bord.
Han öppnade dörren och mötte de två iranska poliserna.


Den svenske advokaten hade nyss avnjutit en snabb lunch på en Burger Kings  ställe. Han öppnade dörren till sitt kontor. Det luktade kaffe och den kväljande söta doften från hans sekreterare. Han tänkte för sig själv, att var hon inte så himla duktig, så skulle han sparka henne. Hennes parfym tycktes lämna doftspår varhelst han var på sitt kontor. Hans eftermiddag var på intet sätt fulltecknad. Inga möten var inbokade. Han skulle ägna ett par timmar åt att förbereda förhandlingarn med migrationsöverdomstolen. 
Mobiltelefonen, som låg framför honom på skrivbordet förkinnade med en påkallande signal att han mottagit ett SMS. Hans händer greppade telefonen och med viss möda lyckades han trycka på rätt knappar. Han såg att meddelandet var från Saed.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Advokaten tittade förvånat på meddelandet. Det kan inte vara möjligt, tänkte han, Saed var ju i Sverige i förrgår. Han var upprörd, när han ringde Migrationsverket. Hans fingrar darrade, när han tryckte på tangentsiffrorna.
- Migrationsverket,tillståndsärenden.
- Jag vill ha bekräftat att Saed Dibajati är tagen i förvar!
- Han är tagen i förvar och utvisad till Iran. Skriftlig bekräftelse och motivering varför kommer till dig inom de närmsta dagarna.
Advokaten tittade förvånat på telefonluren. Han kände igen handläggarens röst. Kall, saklig.
- Men varför, hans ärende ska ju snart upp i Migrationsöverdomstolen?
- Jag kan inte diskutera detta. Du får avvakta skriftligt besked. Men så mycket kan jag säga han följde med utan protester, så vi tolkade detta som ett medgivande att återvända till Iran.
- Något är fel här, sa advokaten, så här får det inte gå till.
- Vi har handlat enligt vedertagen praxis. Jag kan inte prata mer. Adjö!
Det blev tyst i luren och efter en stund hördes ljudet som förkunnade att telefonen var redo för nytt samtal.
Advokaten satt tankfull och stirrade tomt framför sig. Han funderade över när den så kallade praxisen blivit mer viktig än vad lagens bokstav ger möjlighet till.
Han skrev ner en fråga på ett papper.
1. Hade MV fört i bevis att Saed inte kände envälgrundad fruktan för förföljelse på grand av sina poltiska åsikter och för sin religösa övertygelse? Kunde han på grund av denna fruktan inte begagna sig av sitt hemlands skydd?
NEJ, de hade MV inte kunnat föra i bevis.
2. Hade MV kunnat garantera att, i det fall Saed återvände till Iran, så skulle han inte fängslas!
NEJ, sådana garantier hade MV inte kunnat ställa!
3. Hade MV kunnat garantera att Saed, i det fall han återvände till Iran inte skulle förföljas och eller avrättas.
NEJ, sådana garantier hade inte MV kunnat ställa.
I stället hade man fört fram allmänt tyckande, på ogrundade sannolikhetsbedömningar, tyckande från representanter från muslimska tyckare, som menar att svenska kristna församlingar säljer dopintyg.
Han skakade på sitt huvud. Hur skulle han agera nu. Det måste finnas något han kan göra.
Han var skakad i sitt innersta över hur en svensk myndighet kunde agera, som de gjort. Han var förvånad över hur lite politisk uppmärksamhet dessa återkommande utvisningar av konvertiter rönte.
Han var förvånad över hur tyst det kristna etablissimanget var. Han fylldes av beundran hur kristna gräsrötter arbetade, deras mod, deras empati!

Två dagar senare publicerades en debattartikel i den lokala tidningen. Migrationsverket erbjödskommentera. Deras svar var kortfattat.
- Vi kan inte diskutera enskilda fall. I övrigt har vi följt den vedertagna praxisen.

Resan hem börjar borta. (del 9 )

Flygplanet landade med en mer tydlig duns än han kunde komma ihåg från tidigare landningar.
Han hade inget begrepp om hur länge flygturen varat. Han mindes vagt enstaka skeenden under flygresan. De satt kvar till alla andra lämnat flygplanet.
Saed hade bett om att få gå på toaletten. Där hade han nogsamt gömt sitt nya testemente mellan ena skinkan och kalsongtyget. Han hoppades att ingen skulle göra en noggrannare visitering av honom. I testamentet fanns också en lapp med hans svenske advokats adress och telefonnummer.
Ali gick först, följd av Saed och Christer.
I transithallen var det liv och rörelse. Försäljare från olika butiker och kaffebarer stred muntligen om att få fler kunder. Saed tyckte att det luktade annorlunda. Det lät annorlunda. Det kändes annorlunda. Annorlunda men ändå så bekannt.

Han såg skylten som förkunnade att här fanns kvinnornas bönerum och där fanns bönerummet. Han tänkte på hur det liksom signalerade bönerum för människor det vill säga männen och sen ett speciellt bönerum för icke-så-mycket människor, det vill säga kvinnorna. Han förvånades öber hur mycket det svenska samhället influerat honom. Saker som han tagit för givet i sitt tidigare liv i Iran, stod nu ut som diskriminerande.
Den lilla gruppen stannade ungefär tio meter från  passkontrollen, utgången till hemstaden Teheran.

- Ni stannar här, sa Ali, jag skall prata med gränspolisen. Så att det går smidigt det här.

Saed såg hur Ali gick fram till passpolisen. Ur bakfickan tog Ali fram en id-handling och visade den för passtjänstemannen. Tjänstemannen reste sig upp och bugade  vördnadsfullt. Han lyfte en telefonlur till örat.
Efter en liten stund kom en tjock medelålders man ut från flygplasens inre. Han log välkomnande mot Ali och hans både händer skakde hjärtligt Alis hand. De förde ett lågmält samtal. Till slut nickade den tjocke mannen och tog emot ett tjockt kuvert, som Ali hämtat ur den portfölj han noga bevakat ända sen starten från Stockholm.
Den tjocke mannen letade snabbt och vant igenom kuvertet och tog fram ett pass, som han räckte till passtjänstemannen. Tjänstemannen tittade hastigt på passet och stämplade det sedan på tre olka sidor.
Ali kom tillbaka till de två väntande.
- Saed, du följer med mig.
- Christer, du väntar här, jag kommer tillbaka, när Saed tryggt är inne i Iran.
Christer kände sig överrumplad. Innan han hann reagera hade Ali ganska bryskt  fört Saed förbi passkontrollen. Han såg hur de två svängde runt ett hörn. Han undrade vad var det som hände.
Det dröjde nog en tio minuter innan Ali kom tillbaka. Han räckte sin svenske kollega ett intyg, som på engelska intygade att Saed nu var i Iran.
- Jaha, sa Christer, det gick ju smidigt. Hinner vi ta en fika innan vi ska flyga tillbaka.
- Du Christer, jag har två veckors semester och tänker stanna här i Teheran. Ska hälsa på min gamla mor och min bror och hans familj. Du får flyga tillbaka själv. Vi ses på planeringsmötet i maj!
- Det sa de inget om i Stockholm. Orden var att vi skulle se till att Saed kom tryggt in i Iran och sen flyga tillbaka med vändande plan.
- Det är möjligt, sa Ali, men nu blir det inte så. Jag tänker passa på detta tillfälle att träffa min familj.
Christer anade en ny hårdare ton i Alis röst. En hårdhet han inte hört förut.
- Hej då, vi ses om några veckor.
Christer stod och tittade förvånat på Ali's breda ryggtavla, som försvann ut genom passkontrollen. På planet hem så slog det honom, att Ali aldrig fått några stämplar i sitt pass. I vart fall inte som Christer kunnat se.

Saed lämnade ankomsthallen. Han tittade sig förvånat omkring. Det kändes ovant att människor hela tiden undvek ögonkontakt. Han gick mot taxistationen. Han såg de två männen komma emot honom. Han hann inte reagera. Hårdhänt kopplade de grepp om hans armar. En stor svart bil stannande med skrikande bromsar. Bakdörren öppnades. Saed slets in i bilen och följdes raskt av en av de män, som kopplat armgrepp på honom. Den andre mannen satte sig i förarsätet.
Saed tittade ut genom bakrutan. Det sista han såg, innan flygplatsen ble ett minne, var hur Ali småleende bevittnade hans avfärd från flygplatsen.

Resan hem börjar borta. ( del 8 )

Saed vaknade med känslan att ett flugplan landad i rummet.

Folk pratade högt och upprört. De gick fram och tillbaka i rummet. Två män kon in i rummet med en bår. Saed gnuggade sömnen ur ögonen. Han såg mellan benen på en man hur hans rumskamrat låg stel i sängen. Han skymtade lakan färgade röda av blod. Han såg hur männen, utan respekt, ganska ovarsamt flyttade den stela kroppen från sängen till båren. De försvann hastigt ur rummet med sin börda.
Nu såg han tydligare. Rumskamratens säng var helt dränkt i blod. Han fasade för att han skulle lämnas ensam i rummet. Det var inte det att han inte sett döden förr. Det hade han gjort många gånger. Både vänner och familjemedlemmar, som avlidit. Han hade också tvingats att se offentliga avrättningar. En gång hade han också sett hur människor stenat en ung flicka. Han mindes hennes skrik. Han mindes ljudet av stenar som träffat hennes kropp. Han kom ihåg hur hon tvingats erkänna äktenskapsbrott.  Han kom ihåg den desperata sorgsna blicken i hennes ögon.

- Usch!
Han skakde kroppen i försök att rensa kroppen från minnen.
En väktare kom fram till honom. Han lade ena hande på Saeds skuldra.
- Du kan komma med mig och vänta i dagrummet, sa han och hjälpte Sead upp.
Saed satt i dagrummet och kände sig plötsligt väldigt hungrig. Han hade missat gårdagens kvällste.
Han längtade efter frukost.
Saed tilltalade en av de kvinnor, som gick runt och torkade av borden:
- Får man frukost?
- Ja, ja, sa hon med viss värme i rösten. Det måste ha varit hemskt att vakna upp och se att din kompis dödad sig själv. Jag ska gå gå och hämta. Dricker du te eller kaffe?
- Dödat sig själv? Hur kunde det ske?
Saed förstod inte. Han trodde att de tagit bort allt, som skulle kunna skada en intagen här.
- Kaffe eller te?
Han återkom från frågornas värld. Han tittade på kvinnan. Långsamt kom hennes fråga till Saed.
- Te, tack!
Han bläddrade förstrött i ett veckomagazin, som han trodde kom från ett annat land  än Sverige. Han kände inte igen några av orden. Det fanns många fina bilder att titta på. Kvinnan återkom med ett fat med smörgåsar. En skinksmörgås, en med ost  och en stor kopp te.
- Oj förlåt sa hon, jag tänkte inte på att du inte äter skinka.
- Det är okay, sedan jag blev en kristen är jag friare i vad jag äter.
- Är du kristen, sa hon förvånat.
- Ja, jag har bekännt Jesus, som min Herre! Jag vet nu att det inte är det vi äter, som orenar månniskan!
- Det är underbart, sa hon, själv tillhör jag en lokal församling i Märsta. Jag är också kristen.
Saeds ansikte sken upp. Han ville nästan resa sig upp och krama henne. Han tvingade dock sig att sitta kvar. Han var osäker på vad han förvantades göra i en sådan här situation.
- Be för mig. Be att de inte sänder mig tillbaka till Iran.
- Det ska jag göra. Vi har en böngrupp som träffas ikväll. Vi ska be för dig och din situation
Saed log tacksamt mot henne. Leendet ville inte försvinna ens, när hon lämnat rummet.
Chefen för förvaringen och en tok kom in i rummet och gick långsamt fram mot Saed. Saed åt med god aptit det sista av smörgåsarna och drack en klunk te.
- Vi har nu fått anvisningar om dig, sa Chefen.
- Redan ikväll ska du flyga tillbaka till Iran.
- Nej Nej, skrek saed. Inte tillbaka. De kommer fängsla mig, tortera mig kanske döda mig!
- Nejdå, sa chefen. En tjänsteman på Irans ambassad har styrkt att inget sådant kommer ske. Möjligen kommer du att fängslas och förhöras. Så ta det lugnt. Du får träffa din familj och vänner igen.
- Åhhh ni förstår inte....
- Ambassaden, företrädare för Iranska myndigheter, säger bara sådant tiller för att visa vilken god stat Iran är.
- Var inte rädd. Vi kommer att följa upp dig, även efter det du landat i Iran. Vi kommer att fälja dig!
Dessutom kommer personal från migrationsverket att följa dig tills du kommit in i Iran säkert.
Saeds glädje var som bortblåst. En rädsla växte inom honom. Han var rädd för Iranska myndigheter, de hade plågat honom förr. Han var rädd för sin faders reaktion. Han hade ju redan sagt att Saed inte längre var hans son.
Hela dagen gick han runt som i dvala. Inbjuden till måltider hörde han knappt. Hursomhelst han kände inte för att äta. Den kristna kvinnan såg han inte. Hon skulle kunna ge honom tröst, hopp!
- Nu är det dags Saed!
Chefen och två andra män kom fram till honom. Han kände igen den ena mannen. Han som varit med och slagit honom med påkar i Iran.
- Detta är Christer och Ali, de ska följa med och se till att du kommer säkert fram.
Ali räckte honom en kopp med te.
- Drick lite te, det gör dig gott, sa han på persiska.
Saed drack mekaniskt. Visst kände han att drycken hade en bismak, men han orkade inte bry sig.
När de gick mot bilen, som skulle ta dem till flygplatsen, började Saed känna sig lite lummig. Han såg och förstod vad som skedde, men han orkade inte bry sig.

En sval kväll i april. Saed satt på ett flygplan som via Frankfurt skulle föra honom till Teheran.
Han flankerades av två tjänstemän från Migrationsverket.

I tystnad tog han farväl av det land, som han trodde skulle ge honom ett nytt liv.
Han letade fram sitt Nya testemente och läste om Paulus fångresa till Rom.
Ali tittade på hans val av litteratur med avsmak.
- Du får lämna all religös littertur på planet. Det kan skada din sak om du har med dig sådan litteratur
.
Saed suckade. Han fördjupade sig i berättelsen om Paulus äventyr på Medelhavet.
Förstrött tuggade han på ett torrt kex.

" Vi beräknas landa i Teheran om 5 minuter. Var snälla sitt kvar på era platser till planet stannat. Tack för att ni valt vårt flygplan för er resa. Ha en trevlig tid i Teheran."