Resan hem börjar borta. (del 19 )

Det var tredje dagen i Ankara. Hettan var nästan omöjlig att utstå. Saed hade öppnat det lilla fönstret i det rum han tillbringade mesta tiden i. Det gjorde ingen större skillnad. Han satt på sängen i bara underbyxorna.
Han kände sig mycket bättre, starkare. Han hade fått sova ut. Han hade fått mat och dryck. Det var ingen strid ström av besökare till hans rum. Han kände sig lite ensam, isolerad. Han hade läst mycket i bibeln. Han hade funderat. Han hade knäböjt vid sin säng och bett mycket.
Det kanackade på dörren. Utan att invänta Saeds svar så steg en kvinna in i rummet, med en liten pojke i famnen.
- Jag har fått en vision att besöka dig. Jag känner inte dig. Du kan hjälpa mig.
Saed tittade frågande på kvinnan.
- Hjälpa dig?
Kvinnan pekade på den lilla pojken.
- Han har i flera dagar lidit av magsmärtor och högfeber. Jag vill att du ska be till Jesus för honom.
Saed tittade ännu mer konfunderad på kvinnan och pojken. Vad i allvärlden är detta, tänkte han. Jag har inga sådana kunskaper.
Samtidigit föddes inom honom tanken, att det inte var han som skulle göra något, som byggde på hans kunskap. Han mindes plötsligt sin medfånge i Teheran, som sluppit sin huvudvärk, när Saed bad för honom.
- I min vision, sa kvinnan, fick jag klart för mig att det var till dig jag skulle gå.
Kvinnan la den lille pojken på sängen. Hon knäböjde vid sängen och knäppte sina händer. Hon tittade uppmanande på Saed.
Saed suckade tungt. Han kände tveksamhet. Efter en stund kände han en inre ro, en stark tilltro till Jesus läkande kraft fyllde honom. Han knäböjde vid sidan av kvinnan. Han la sin ena hand på pojkens huvud och den andra på hans mage.
- I Jesu namn.
Han bad sedan tyst. Han kände värmen som började djupt inne i honom och strömmade ut i hans armar och händer. Han hörde kvinnan tala ord som han inte förstod. Han fokuserade på pojken. Hans inre fylldes med en kraft han aldrig känt förut. Hans händer vibrerade.
- Jag har bett till Gud i Jesu namn. Om det är Guds vilja kommer din son att bli frisk.
Pojken tittade på dem med pigga ögon. Han log ett varmt nästan tandlöst leende. Kvinnan omfamnade sin son, tårar rann utför hennes kinder.
- Han har ingen feber längre, sa hon  och skrattade högt.
Saed var fortfarande förundrad över vad som skett. Kvinnan tackade Saed och lämnade Saed ensam.
Saed satt tyst och tackade Gud för att han fått vara ett redskap för Guds läkande kraft.
Herr Dari stormade in i rummet. Han var upprörd.
- Du kan inte stanna här längre. Vi måste få iväg dig. Kvinnan, som nyss var här har berättat vad som hänt för sina väninnor och nu står det minst tjugo personer här utanför och vill träffa dig.
- Jag har ingen önskan om att ställa till förtret för dig, Herr Dari.
- Det hotar hela vår verksamhet att hjälpa personer som flytt från Iran om det blir för mycket uppmärksamhet. Ditt pass med utresevisum och stämplat både utresa från Iran och inresa i Turkiet är färdigt. Packa dina saker, så ska vi ge oss iväg.
Han försvann lika fort som han stormat in.
Saed hade fått en liten bag, där han la den extratröja och beiga chinos han fått av herr Dari. Han räknade pengarna i den magväskan.
1550 amerikanska dollar.
Herr Dari kom tillbaka. Han räckte över ett iranskt pass till Saed.
- Det har kostat mig 250 amerikanska dollar. Pengar jag gärna vill ha av dig.
Saed räknade upp den begärda summan och överlämnade pengarna till herr Dari.
- Kan jag köpa den här bibeln av dig, sa Saed.
- Inte ska du betala för Guds ord, sa herr dari, ta du bibeln med dig, se det som en gåva från mig.
Saed stoppade ner bibeln i bagen.
- Vi får gå ut på baksidan. Jag har min bil parkerad där, så ska jag köra dig till Lastbils-Centrat.
Den lilla gröna Dacian tog herr Dari och Saed bekvämt till Lastbils.centrat. Saed tittade storögd på den mängd av långtradare och lastbilar som var parkerade där.
De steg ur bilen.
- Vi letar efter en stor bil av märket Man. Det ska finnas en turkisk och en svensk flagga på sidan.
De letade och snart fann de bilen.
Herr Dari hälsade på en storvuxen man med typiskt turkiskt utseende. Vid hans sida stod en blond lika storvuxen man med typiskt svenskt utseende, i vart fall som saed kom ihåg vissa svenskar.
- De här männen ska köra mer eller mindre nonstop till Sverige, med sin last av frysta turkiska kräftor. Du ska betala männen 500  amerikanska dollar. Då får du resan och de har lovat att du ska få dela deras måltider med.
- Hej, jag heter Åke, sa den blonde jätten. Vi har ett dolt utrymnme bakom förarhytten. Där ska du få resa. Det är inte obekvämt, men heller ingen flygplansfåtölj.
- Vi måste åka nu, om vi ska hinna till den bulgariska gränsen medan det är lite gränspersonal där.
Saed kramade om Herr Dari och tackade honom.
Han hjälptes in i utrymmet bakom förarhytten. Åke stängde luckan och Saed hörde honom dra för draperier. Han gjorde sig hemmastadd i det trånga utrymmet.
Han hörde hur dieselmotorerna startade. Det pysande ljudet från lufttrycksbromsarna. Långtradaren började rulla.


- På väg hem till Sverige!

Resan hem börjar borta. ( del 12 )

Saed satt på huk, lutad mot väggen, i den cell han delade med fem andra män. De hade viskande presenterat sig för varandra. Två av dem hade arresterats för att de misshandlat en marknadshandlare. En  man i femtioårsåldern var jklädd i kostym och hade arresterats som misstänkt mördat en affärsbekant. Två andra var arresterade för att de brutit mot förbudet att intaga alkoholhaltiga drycker. De var båda två väldigt medtagna, då de fått spöstraff innan de arresterats. När Saed berättade, att han var där för att han blivit en kristen, hade de alla dragit sig undan.
Saed kände sig ensam, övergiven. Polisgardet hade tagit ifrån honom mobilen, testamentet, de få åengar han hade och varma jacka. Han tittade upp mot den lilla fönstergluggen, som sparsamt lät månens sken bilda en svag reflex på cellväggen. För en stund földe han några flugors surrande dans i månskenet.
De sex männe hade svårt att sova. De hörde skrik från näraliggande celler. De hörde höga rop, som skrek ut förtvivlan över att vara fängslad.
En av männen som hade blivit pryglade hade ett otäckt sår över ena ögat. Det hade hjälpligt läkt, men det kom fortfarande lite blod ur såret.
- Slaget jag fick över ögat, sa han tyst, besvärar mig. Det kliar. Det ger mig en obehaglig värk, som hotar spränga mitt pannben.
- Om du vill, sa Saed, kan jag be fö att det ska läkas.
- Är du trollkarl, viskade mannen till svar, eller har du lärt dig av suffiterna. Inte kan ord läka mitt sår?
De andra männen tittade på de två. Det var välkommet med lite omväxling i det monotona väntandet i cellen.
- Äh, ge honom en chans!
- Vore bra om ditt sår läktes, då slapp vi höra dina kvidande.
Saed reste sig upp och gick långsamt de få stegen fram till den skadade mannen. Han föll på knä framför mannen. Han lade försiktigt sin hand på det lätt blodsipprande såret. Han böjde sitt huvud och bad tyst. Han bad att såret skulle läkas, Han bad, som hans mentor i Sverige lärt honom, i Jesu namn. Han kände an värme i sin hand. En värme han aldrig känt förut. Han såg och kände hur hans medfånge ryckte till. Han tog bort sin hand och tittade på mannen.
- Vad var det, sa medfången förvånat, det var som en stark elström träffat mig.
- Jag vet inte, viskade Saed förvånat, jag har aldrig varit med om detta tidigare.
- Min värk är borta.
Han torkade sitt sår med en bit av skjortärmen.
- Jag känner såret, viskade han, men det kommer inget blod.
Han såg förvånat på den torra  skjortärmen, som nyss förts över hans sår.
- Jag gjorde bara som de kristna i Sverige lärt mig! Att man kan be om allt i Jesu namn och är det då hans vilja kommer det att ske, det man ber om.
- Jag har hört suffiterna, säga något liknande, sa den fängslade affärsmannen.
Tystnaden sjönk över cellen. Saed satt åter ensam. Han tackade Gud för att hans bön blivit hörd och att han på detta sätt fått vara ett vittne för Jesus. Han hoppades att det de tillsammans varit med om natten skulle väcka hunger hos medfångarna och att de ville höra mer om Jesus och kristen tro.
Saed vaknade av att lite solsken kittlande sken på hans näsa och kind. Han tittade sig nyvaket omkring. Detta var hans fjärde dag i fängelse. Han såg sina medfångare, bugande mot golvet, förräta sin morgonbön. Han hörde deras bönemummel. Själv knäppte han sina händer och bad Gud välsigna denna dag han nu skulle möta.
Det rasslade i celldörren. En polisgardist kom in med en bricka med sex koppar te och sex små bröd.
Dörren slogs gen med stor ljudlighet, när han lämnat rummet. De sex åt en gemensam frukost under tystnad. Ingen berörde vad som hänt under natten.
Morgonen förflöt under tystnad. Ansträngde sig Saed riktigt, så kunde han höra en svag fågelsång från trädet, som bara släppte in en strimma av sol i cellen.
Dörren till cellen slogs upp och en polisgardist stod i dörröppninge. Saed kunde skymta ytterligare två män bakom den förste.
- Fången Saed Dihbajati, ska följa med oss till domstolen.
Saed reste sig upp och kände hur hans skakade av rädsla. De fem andra mumlade tyst en hälsning.
Polisgardisterna knuffade Saed framåt i korridoren. De gick upp för en trappa. Knuffandes förde de Saed framåt längs utterligare en korridor. De öppnade en dörr och förde in Saed i en stor sal. Salen var kal. Längst fram stod ett bord och några stolar. Väggen bakom bordet var prydd med ett mörkrött draperi, som omslöt ett stort porträtt av ayatollan.

Tre män klädda i de typiska prästkläderna steg fram och satte sig bakom bordet. Polisgardisterna förde fram Saed mer nära de tre prästerna.
Prästen som satt i mitten läste högt ur en bok han hade framför sig. Hans högläsning ackompanjerades av de flankerade prästerna "inschAllah" och "Allah akhbar".
Saed hörde hans namn nämnas.
- Erkänner du att du övergivit dina fäders religion och blivit en kristen?
- Jag har stor respekt för mina fäders tro, sa Saed, men jag bekänner Jesus kristus som min Herre.
- Du är alltså en avfälling?
Saed visste inte hur han skulle svara. Han tittade med tårar i ögonen på de dömande prästerna.
- Det har gjorts framställan från betydande personer att du ska behandlas med barmhärtighet.
Eftersom du är son till en god vän till vår islamska revolution och son till en vän av den barmhärtiga staten Iran, dömer vi dig till 40 spöslag. Därefter är du fri att gå. Vi råder dig att inte vidare nämna ordet Jesus eller kristendom.
Saed fördes iväg. Det var en lång vandring ner till källaren. Saed hörde skrik av smärta. Han hörde skrik av förnedring. Han leddes in i ett rum. De slet av hans skjorta och band fast armar i två järnringar som var fästade i väggen.
Han kände knappt det första slaget. Det andra slaget slet upp ett sår på hans rygg och han skrek av smärta.
38 slag kvar!

Bland smältande snö och raketpaketrester

Nyårsdagens första promenad med lurvig sambo företogs mellan smältande snödrivor och blöta raketpaketsrester.
Vallbytundran var sömnigt öde.
Inte ens, de annars så flitiga, snöborttagarna  var synliga. En ensam hemtjänstanställd kryssade mellan smältvattenpussarna.
Sambon var lycklig över att den fluroscerande, smällande, vrålvisslande nattaktivitetn också  försvunnit. Svansen formade det rastypiska pyrrenehjulet. Ivrigt nosande bland glömda snödrivor mötte sambon det nya året.
Han hade tillbringat stora delar av nyårsafton och natten till nyårsdagen i badrummet, som hjälpligt ljuddämpande andras ljudliga nyårsfirande.
Det är skönt.
Denna nyårsmorgon som möter oss utan ljud och annan audiovisuell firaraktivitet.
Vallbybloggaren, som skam till sägandes, totalt missat tolvslaget och därmed lämnat sambon ensam i sina våndor. Fast å andra sidan så möter han  det nya årets första dag utvilad och full av spring i benen.
Ett nytt år helt oanvänt och fullt ab nya möjligheter.
365 dagar fulla med möjligheter att göra och säga snälla saker till andra medvandrare på denna tundra!
Det nya året då Vallbybloggaren ska fira sex "tingeling"!
Det första året då Vallbybloggaren minsann ska vara pensionär hela året!
En femtiolapp mer i månaden lämnar utrymme för extravaganta utsvävningar!
Man ska vara tacksam när man möter ålderdomens löneökning!
Hemvägen till trevna stugan företogs på mer existensiella tankegångar.
Funderingarna som ledsagade honom rörde en artikel i Dagens Nyheter för någon vecka sedan, där en före detta popsångare uttalat sig.
Han kunde inte tro på en gud, eftersom han inte sett några bevis för att en gud existerade.
Han väljer att "inte tro", trots att vad vallbybloggaren vet det inte finns några bevis på att en gud inte finns!

Nu ska till popsångaren förtjänst tilläggas, att hans utläggning i övrigt visade både ödmjukhet och respekt för andras trosuppfattning. Detta är inte alltid så vanligt hos dem som företräder de, som inte tror. Heller inte så vanligt hos de mer fundamentalistiska trosförspråkarna.
Tro som begrepp är underligt. Det kan ju inte finnas om bevis finns! Då är det inte längre tro utan kunskap!
Nåväl, vallbybloggaren vet blott detta att antingen den som tror eller den som inte tror kommer att bli mycket förvånad, när detta jordeliv tar slut!

Gott nytt år på er alla!
 

I skuggan av gryningen

Solen kämpade ihärdigt mot kvarvarande natt. Gryningen hade knappt börjat, när vallbybloggaren och sambon företog den första söndagspromenaden. Det den moderna människan oftast gör inomhus gör den moderna hunden, som hundar alltid gjort, oftast utomhus. Därfär är det en nödvändighet för sambohussar att företa utomhuspromenader båden arla som särla.
Vi hade passerat den stora lekplatsen på södra Vallby och var i sakta sniffande, nosande mak på väg upp mot det som benämnes som upplevelsepark. Tyst, nästan smygande, hördes en svag kvinnoröst gnola Carl Bobergs slagdänga "O Store Gud".

I en av de förstorade sittmöblerna såg Vallbybloggaren henne. En äldre dam satt med uppåtvända handflator vilande på knäna. Ögonen sökte, smekande konturerna av Vallbyskrapan, himmelska mirakler.  Hon var inte synbart medveten om vår närvaro.
Vi satte oss ner på en bänk en bit från henne. Vi följde, ja sambon visade tydligt intresse med, uppmärksamt . när hon "din värld beskådar, som du har skapat med ditt allmaktsord".
Utan förvarning sökte hennes blick mina ögon. Hon log. Rätade till den fotlånga klänningen och slätade ut slöjan. Det fårade ansiktet bar spår av ett långt strävsamt liv, medan ögonen lyste av ungdom och livskraft.
- Ja, jag är muslim, sa hon, men Jihad och intifador och annat sådant är jag inte mycket för:
Vallbybloggaren nickade instämmande, han hade nog förstått att hon var muslim.

- Visst tvivlar jag på min tro, som många andra, men, så sa min farfar, så är en tro utan tvivel farligt. Det skapar en ovanifrånsyn på omvärlden. Hindrar kärleken flöda från ett transparant hjärta. Det är i tvivlet jag kommer himmelen nära, fortsatte hon, därför är dessa tidiga söndagmorgnar viktiga för mig. Att alldeles själv söka den Gud, jag tvivlar på, när jag ser allt elakt som görs i Guds namn!

Vallbybloggaren och sambon log mot den gamla kvinnan. Vallbybloggaren på människors vis och sambon på hundars vis.
Vi hörde henne lågmält sjunga, när vi gick upp mot Vallby Centrum:
"... och all väsen mättas vid ditt bord, då brister själen ut i lovsångsljud"; Allah Ahkbar... O store Gud!