Morgonsolen är obarmhärtig. Månniskor söker skydd bakom arbetsbodar och under byggnaders taköverhäng. Det pustas och klagas över ökenvärmen på Vallbytundran. Alla tycks ha glömt den vinter som fick människor att längta efter sol och värme.
Lasse, skrockaren, satt vid filialkyrkans uteservering. Han hade sin blå axelremsväska tätt intill kroppen. I vita bokstäver förkunnade den, att Finnair var kronan bland alla flygbolag. Lasse sökte med blicken efter någon att konversera med. Han öppnade sin väska och tog fram en påse med små kanelsnäckor. Han mumsade förtjust och ljudligt på dessa små massfabricerade bakverk.
En äldre kvinna kom ut från Paletten. Hon bar en mugg med kaffe i ena handen och i den andra handen balanserade hon en pappassiett med skiva tigerkaka. Hon slog sig ner på bordet intill Lasse och smakade försiktigt på kaffet. Hon smackade ljudligt med läpparna. Blicken fäste hon någonstans norr om polstjärnan, som för vanliga personer inte syntes allt. kaffetåren utföll tydligen till belåtenhet. En tygga på tigerkakan och en munfull kaffe höll henne sysselsatt ett tag,
Lasse tittade på henne. Efter en stund utföll granskningen till hans fulla belåtenhet. Han böjde sig försiktigt mot henne.
- Det var roligt en gång när jag kom hem från en av mina många utlandsresor!
Han började småfnittra. Minnet av denna hemkomst roade honom. Han skrattde högt och ljudligt.
Kvinnan tittade besvärat på honom. Hon försökte fästa blicken så långt bort från lasse som möjligt. Men det var för sent. Han hade började veva in samtalsreven.
- Ja, själv tyckte jag, att jag fann mig snabbt och fyndigt, skrockade han och smulor från massfabricerad kanelsnäckor sprutade ur munnen.
Kvinnan väntade med viss spänning på vad som skulle berättas. En god anekdot är ju inte fel att börja dagen med, tänkte hon.
- Ha, ha, skrockade Lasse vidare, du skulle ha sett honom. Han bara stod där och tittade på mig stora ögon.
Nu anslöt även en ung kvinnlig passtorsadjunkt till den kaffedrickande skaran.
- Men Lars då, du har väl aldrig varit utomlands, sa pastorsadjunkten beskäftigt.
- Har inte jag?
Lasse visade upp en förnärmad blick.
- Jag har varit mer utomlands än vad du sagt amen i kyrkan, sa han och skrockade högt och ljudligt.
- Den här gången som jag minns nu, var riktigt rolig, fast det hände inte förrän jag kom hem, sa han förklarande.
Minnet framkallade rena skrattspasmer. Han skrattade så högt och ivrigt att han nästan föll av stolen. Folk på väg till familjeläkare eller uttagsautomat tittade storögt på den skrockande Lasse. De flesta skakade beklagande på huvudet och uttryckte sinsemellan synpunkter om att vara rusig så här tidigt. Man menade att det var en skam att man inte skulle kunna ta ut pengar utan att bli rammad av sådant högljutt skrockande.
- Vi hade haft en besvärlig resa, sa Lasse. Det hade varit luftgropar och åskväder hela vägen från Rom. Så vi var tacksamma att äntligen känna svenska fastlandet under fötterna.
Minnet av detta lockade fram ännu fler högljudda skrockande från Lasse. Kanelsnäcksfontänen var åter aktiv och förbipasserande duckade för kringflygande bullsmulor.
- Om det nu är så, sa den kvinnliga pastorsadjunkten, att du verkligen varit utomlands, så för Guds skull berätta vad som är så roligt. Det främjar inte den sociala interaktionen att bara du ska ha roligt!
- Jag ska berätta, skrockade Lars och försökte få några smulor att stanna i munnen.
Han stoppade in en ny massfabricerad kanelsnäcka i munnen och mellan tuggaorna försökte han berätta.
- Jo.... det var så... , att när vi steg in i passkontrollen....
Han kom inte längre i sin berättelse utan borjade gapskratta igen.
Kvinna med tigerkakan hade slut på kaffet och gick in Palettenbyggnaden, för att hämta mer. När hon kom ut igen, så skrattade Lasse fortfarande. Skrattårar rullade utför fårad kind. Han drog häftigt efter andan och satte kanelsnäcksmulor i halsen. Han blev högröd i ansiktet. Han hostade och frustade. Efter åtskillgt med frustande och hostande lösgjordes ur hans inre en stor bullbit. Den for ut, som skjuten ur en pistol och träffade pastorsadjunkten mitt i pannan.
Pastorsadjunkten strök bullsmeten från pannan med prästskjortärmen oc tittade irriterad på Lasse.
Lasse, som sakta återhämtade sig från incidenten med bullbiten, som hade fastnat i luftrören, öppnade munnen sakta.
- Jo det var så, sa han, att när vi kom till passkontrollen, så var jag inte beredd.
- Mannen stod där i mörk uniform med utsträckt hand och på bordet fanns en stor stämpel. Jag tittade frågande på honom. Då sa hann frågande:
- Pass?
- Pass, sa jag lite överraskad!
- PASS?
- Då bjuder jag två ruter!
Lasse skrattade skrockande. Pastorsadjunkten och kvinnan med tigerkaka tittade frågande på varandra.
- Viss var jag rolig, skrockade Lasse!
Han är nu allmänt känt som Lasse Skrockare!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
Visar inlägg med etikett pass. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pass. Visa alla inlägg
fredag 2 augusti 2013
Lasse Skrockare
Etiketter:
Finnair,
fyndigt,
kaffe,
Paletten,
pass,
passkontroll,
pastorsadjunkt,
Rom,
tigerkaka,
Vallbytundran
torsdag 2 maj 2013
Resan hem börjar borta. (del 19 )
Det var tredje dagen i Ankara. Hettan var nästan omöjlig att utstå. Saed hade öppnat det lilla fönstret i det rum han tillbringade mesta tiden i. Det gjorde ingen större skillnad. Han satt på sängen i bara underbyxorna.
Han kände sig mycket bättre, starkare. Han hade fått sova ut. Han hade fått mat och dryck. Det var ingen strid ström av besökare till hans rum. Han kände sig lite ensam, isolerad. Han hade läst mycket i bibeln. Han hade funderat. Han hade knäböjt vid sin säng och bett mycket.
Det kanackade på dörren. Utan att invänta Saeds svar så steg en kvinna in i rummet, med en liten pojke i famnen.
- Jag har fått en vision att besöka dig. Jag känner inte dig. Du kan hjälpa mig.
Saed tittade frågande på kvinnan.
- Hjälpa dig?
Kvinnan pekade på den lilla pojken.
- Han har i flera dagar lidit av magsmärtor och högfeber. Jag vill att du ska be till Jesus för honom.
Saed tittade ännu mer konfunderad på kvinnan och pojken. Vad i allvärlden är detta, tänkte han. Jag har inga sådana kunskaper.
Samtidigit föddes inom honom tanken, att det inte var han som skulle göra något, som byggde på hans kunskap. Han mindes plötsligt sin medfånge i Teheran, som sluppit sin huvudvärk, när Saed bad för honom.
- I min vision, sa kvinnan, fick jag klart för mig att det var till dig jag skulle gå.
Kvinnan la den lille pojken på sängen. Hon knäböjde vid sängen och knäppte sina händer. Hon tittade uppmanande på Saed.
Saed suckade tungt. Han kände tveksamhet. Efter en stund kände han en inre ro, en stark tilltro till Jesus läkande kraft fyllde honom. Han knäböjde vid sidan av kvinnan. Han la sin ena hand på pojkens huvud och den andra på hans mage.
- I Jesu namn.
Han bad sedan tyst. Han kände värmen som började djupt inne i honom och strömmade ut i hans armar och händer. Han hörde kvinnan tala ord som han inte förstod. Han fokuserade på pojken. Hans inre fylldes med en kraft han aldrig känt förut. Hans händer vibrerade.
- Jag har bett till Gud i Jesu namn. Om det är Guds vilja kommer din son att bli frisk.
Pojken tittade på dem med pigga ögon. Han log ett varmt nästan tandlöst leende. Kvinnan omfamnade sin son, tårar rann utför hennes kinder.
- Han har ingen feber längre, sa hon och skrattade högt.
Saed var fortfarande förundrad över vad som skett. Kvinnan tackade Saed och lämnade Saed ensam.
Saed satt tyst och tackade Gud för att han fått vara ett redskap för Guds läkande kraft.
Herr Dari stormade in i rummet. Han var upprörd.
- Du kan inte stanna här längre. Vi måste få iväg dig. Kvinnan, som nyss var här har berättat vad som hänt för sina väninnor och nu står det minst tjugo personer här utanför och vill träffa dig.
- Jag har ingen önskan om att ställa till förtret för dig, Herr Dari.
- Det hotar hela vår verksamhet att hjälpa personer som flytt från Iran om det blir för mycket uppmärksamhet. Ditt pass med utresevisum och stämplat både utresa från Iran och inresa i Turkiet är färdigt. Packa dina saker, så ska vi ge oss iväg.
Han försvann lika fort som han stormat in.
Saed hade fått en liten bag, där han la den extratröja och beiga chinos han fått av herr Dari. Han räknade pengarna i den magväskan.
1550 amerikanska dollar.
Herr Dari kom tillbaka. Han räckte över ett iranskt pass till Saed.
- Det har kostat mig 250 amerikanska dollar. Pengar jag gärna vill ha av dig.
Saed räknade upp den begärda summan och överlämnade pengarna till herr Dari.
- Kan jag köpa den här bibeln av dig, sa Saed.
- Inte ska du betala för Guds ord, sa herr dari, ta du bibeln med dig, se det som en gåva från mig.
Saed stoppade ner bibeln i bagen.
- Vi får gå ut på baksidan. Jag har min bil parkerad där, så ska jag köra dig till Lastbils-Centrat.
Den lilla gröna Dacian tog herr Dari och Saed bekvämt till Lastbils.centrat. Saed tittade storögd på den mängd av långtradare och lastbilar som var parkerade där.
De steg ur bilen.
- Vi letar efter en stor bil av märket Man. Det ska finnas en turkisk och en svensk flagga på sidan.
De letade och snart fann de bilen.
Herr Dari hälsade på en storvuxen man med typiskt turkiskt utseende. Vid hans sida stod en blond lika storvuxen man med typiskt svenskt utseende, i vart fall som saed kom ihåg vissa svenskar.
- De här männen ska köra mer eller mindre nonstop till Sverige, med sin last av frysta turkiska kräftor. Du ska betala männen 500 amerikanska dollar. Då får du resan och de har lovat att du ska få dela deras måltider med.
- Hej, jag heter Åke, sa den blonde jätten. Vi har ett dolt utrymnme bakom förarhytten. Där ska du få resa. Det är inte obekvämt, men heller ingen flygplansfåtölj.
- Vi måste åka nu, om vi ska hinna till den bulgariska gränsen medan det är lite gränspersonal där.
Saed kramade om Herr Dari och tackade honom.
Han hjälptes in i utrymmet bakom förarhytten. Åke stängde luckan och Saed hörde honom dra för draperier. Han gjorde sig hemmastadd i det trånga utrymmet.
Han hörde hur dieselmotorerna startade. Det pysande ljudet från lufttrycksbromsarna. Långtradaren började rulla.
- På väg hem till Sverige!
Han kände sig mycket bättre, starkare. Han hade fått sova ut. Han hade fått mat och dryck. Det var ingen strid ström av besökare till hans rum. Han kände sig lite ensam, isolerad. Han hade läst mycket i bibeln. Han hade funderat. Han hade knäböjt vid sin säng och bett mycket.
Det kanackade på dörren. Utan att invänta Saeds svar så steg en kvinna in i rummet, med en liten pojke i famnen.
- Jag har fått en vision att besöka dig. Jag känner inte dig. Du kan hjälpa mig.
Saed tittade frågande på kvinnan.
- Hjälpa dig?
Kvinnan pekade på den lilla pojken.
- Han har i flera dagar lidit av magsmärtor och högfeber. Jag vill att du ska be till Jesus för honom.
Saed tittade ännu mer konfunderad på kvinnan och pojken. Vad i allvärlden är detta, tänkte han. Jag har inga sådana kunskaper.
Samtidigit föddes inom honom tanken, att det inte var han som skulle göra något, som byggde på hans kunskap. Han mindes plötsligt sin medfånge i Teheran, som sluppit sin huvudvärk, när Saed bad för honom.
- I min vision, sa kvinnan, fick jag klart för mig att det var till dig jag skulle gå.
Kvinnan la den lille pojken på sängen. Hon knäböjde vid sängen och knäppte sina händer. Hon tittade uppmanande på Saed.
Saed suckade tungt. Han kände tveksamhet. Efter en stund kände han en inre ro, en stark tilltro till Jesus läkande kraft fyllde honom. Han knäböjde vid sidan av kvinnan. Han la sin ena hand på pojkens huvud och den andra på hans mage.
- I Jesu namn.
Han bad sedan tyst. Han kände värmen som började djupt inne i honom och strömmade ut i hans armar och händer. Han hörde kvinnan tala ord som han inte förstod. Han fokuserade på pojken. Hans inre fylldes med en kraft han aldrig känt förut. Hans händer vibrerade.
- Jag har bett till Gud i Jesu namn. Om det är Guds vilja kommer din son att bli frisk.
Pojken tittade på dem med pigga ögon. Han log ett varmt nästan tandlöst leende. Kvinnan omfamnade sin son, tårar rann utför hennes kinder.
- Han har ingen feber längre, sa hon och skrattade högt.
Saed var fortfarande förundrad över vad som skett. Kvinnan tackade Saed och lämnade Saed ensam.
Saed satt tyst och tackade Gud för att han fått vara ett redskap för Guds läkande kraft.
Herr Dari stormade in i rummet. Han var upprörd.
- Du kan inte stanna här längre. Vi måste få iväg dig. Kvinnan, som nyss var här har berättat vad som hänt för sina väninnor och nu står det minst tjugo personer här utanför och vill träffa dig.
- Jag har ingen önskan om att ställa till förtret för dig, Herr Dari.
- Det hotar hela vår verksamhet att hjälpa personer som flytt från Iran om det blir för mycket uppmärksamhet. Ditt pass med utresevisum och stämplat både utresa från Iran och inresa i Turkiet är färdigt. Packa dina saker, så ska vi ge oss iväg.
Han försvann lika fort som han stormat in.
Saed hade fått en liten bag, där han la den extratröja och beiga chinos han fått av herr Dari. Han räknade pengarna i den magväskan.
1550 amerikanska dollar.
Herr Dari kom tillbaka. Han räckte över ett iranskt pass till Saed.
- Det har kostat mig 250 amerikanska dollar. Pengar jag gärna vill ha av dig.
Saed räknade upp den begärda summan och överlämnade pengarna till herr Dari.
- Kan jag köpa den här bibeln av dig, sa Saed.
- Inte ska du betala för Guds ord, sa herr dari, ta du bibeln med dig, se det som en gåva från mig.
Saed stoppade ner bibeln i bagen.
- Vi får gå ut på baksidan. Jag har min bil parkerad där, så ska jag köra dig till Lastbils-Centrat.
Den lilla gröna Dacian tog herr Dari och Saed bekvämt till Lastbils.centrat. Saed tittade storögd på den mängd av långtradare och lastbilar som var parkerade där.
De steg ur bilen.
- Vi letar efter en stor bil av märket Man. Det ska finnas en turkisk och en svensk flagga på sidan.
De letade och snart fann de bilen.
Herr Dari hälsade på en storvuxen man med typiskt turkiskt utseende. Vid hans sida stod en blond lika storvuxen man med typiskt svenskt utseende, i vart fall som saed kom ihåg vissa svenskar.
- De här männen ska köra mer eller mindre nonstop till Sverige, med sin last av frysta turkiska kräftor. Du ska betala männen 500 amerikanska dollar. Då får du resan och de har lovat att du ska få dela deras måltider med.- Hej, jag heter Åke, sa den blonde jätten. Vi har ett dolt utrymnme bakom förarhytten. Där ska du få resa. Det är inte obekvämt, men heller ingen flygplansfåtölj.
- Vi måste åka nu, om vi ska hinna till den bulgariska gränsen medan det är lite gränspersonal där.
Saed kramade om Herr Dari och tackade honom.
Han hjälptes in i utrymmet bakom förarhytten. Åke stängde luckan och Saed hörde honom dra för draperier. Han gjorde sig hemmastadd i det trånga utrymmet.
Han hörde hur dieselmotorerna startade. Det pysande ljudet från lufttrycksbromsarna. Långtradaren började rulla.
- På väg hem till Sverige!
Etiketter:
Bulgarien.,
kräftor,
långtradare,
läkande,
mirakel,
pass,
tro,
Turkiet
söndag 18 september 2011
Se, jag ska ut och resa idag.....
Morgonen var så tidig att den knappt kunde kallas gryning.
Vallbybloggaren och sambon anträdde lördagens första promenad i syfte att ge båda motion, men framförallt ge dräneringstillfälle till sambon. Han var lyckliga över dessa våta ögonblick.
Morgonkylan var fuktmättad och kvarlämnade ett skikt av morgondagg på de två vandrarna. De passerade skejtparken, som lämnats i ostädat skick. Pizzakartonger, vätskebehållare av skilda material, omslagspapper från diverse godissorter visade att skejtparken använys till mer än åkning på hjulförsedda brädor.
Vid butikstorget gick en ensam markvårdare i orange väst och plockade kvarglömt skräp.
Sambon luktskannade ivrigt en stolpe.
På väg förbi hotellets lilla exteriöra sittområde, såg vi honom.
Han kom gående med axelväskans band diagonalt över överkroppen. Bästa söndagsstassen. Solglasögonen uppskjutna nästan till toppen av den kala hjässan.
Han kom gående från hyreshusområdet, som numer ägs av IKANO-bankens. I handen bar han en resväska med ett antal ej tydbara turistdekaler. Han slog sig ner fram för hotellet och började leta i axelväskan. Nästan triumferande höll han upp, vad som kan ha varit ett pass och en tummad skrynklig biljett av något slag.
Efter ett tag fann han också en smörgås med prickig korv inslagen i smörgåspapper och ytterst tidningspapper.
Han mumsade belåtet och lät omvärlden veta, att han tagit med sig från hotellets frukostbuffe.
Då vi passerade hälsade han glatt och talade om att hotellnätter är ganska tråkiga, men dagens resa till Rom mer än väl gottgjorde hotellsängens obekvämlighet.
Det föll honom aldrig in att vi hälsat på varandra nästan dagligen under de senaste åren.
Det föll honom aldrig in att han vid flera tillfällen berättat om sin oro och ovilja att stanna inomhus.
Denna lördagsmorgon var han den den internationella globertrottern, som var på väg till Rom. Nu väntade han bara på limosinen, som skulle ta honom till flygplatsen.
- Se jag har både pass och biljett här!
Sambon och vallbybloggaren funderade, då vi gick vidare, på hur angeläget det kan vara att göra resor om än bara i fantasin.
Kanske finns det i fantasins Rom också personer vilkas närhet och samtal man kan köpa för en kanelbulle, en bit choklad....
Vallbybloggaren och sambon anträdde lördagens första promenad i syfte att ge båda motion, men framförallt ge dräneringstillfälle till sambon. Han var lyckliga över dessa våta ögonblick.
Morgonkylan var fuktmättad och kvarlämnade ett skikt av morgondagg på de två vandrarna. De passerade skejtparken, som lämnats i ostädat skick. Pizzakartonger, vätskebehållare av skilda material, omslagspapper från diverse godissorter visade att skejtparken använys till mer än åkning på hjulförsedda brädor.
Vid butikstorget gick en ensam markvårdare i orange väst och plockade kvarglömt skräp.
Sambon luktskannade ivrigt en stolpe.
På väg förbi hotellets lilla exteriöra sittområde, såg vi honom.
Han kom gående med axelväskans band diagonalt över överkroppen. Bästa söndagsstassen. Solglasögonen uppskjutna nästan till toppen av den kala hjässan.
Han kom gående från hyreshusområdet, som numer ägs av IKANO-bankens. I handen bar han en resväska med ett antal ej tydbara turistdekaler. Han slog sig ner fram för hotellet och började leta i axelväskan. Nästan triumferande höll han upp, vad som kan ha varit ett pass och en tummad skrynklig biljett av något slag.
Efter ett tag fann han också en smörgås med prickig korv inslagen i smörgåspapper och ytterst tidningspapper.
Han mumsade belåtet och lät omvärlden veta, att han tagit med sig från hotellets frukostbuffe.
Då vi passerade hälsade han glatt och talade om att hotellnätter är ganska tråkiga, men dagens resa till Rom mer än väl gottgjorde hotellsängens obekvämlighet.
Det föll honom aldrig in att vi hälsat på varandra nästan dagligen under de senaste åren.
Det föll honom aldrig in att han vid flera tillfällen berättat om sin oro och ovilja att stanna inomhus.
Denna lördagsmorgon var han den den internationella globertrottern, som var på väg till Rom. Nu väntade han bara på limosinen, som skulle ta honom till flygplatsen.
- Se jag har både pass och biljett här!
Sambon och vallbybloggaren funderade, då vi gick vidare, på hur angeläget det kan vara att göra resor om än bara i fantasin.
Kanske finns det i fantasins Rom också personer vilkas närhet och samtal man kan köpa för en kanelbulle, en bit choklad....
Etiketter:
fantasi,
frukostbuffe,
pass,
prickig korv,
Rom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


