Periodbokslut

Vallbybloggaren satt i grönskande täppa och njöt en kopp kaffe.
Morgonens promenad på Vallbytundran med luden sambo hade varit tämligen händelsefattig.
Morgonsolen hade värmt husgaveln hela morgonen. Egentligen skulle väl kallare drycker varit att föredra. Vallbybloggaren har i en knapp mansålder haft för vana att inmundiga en kopp kaffe under förmiddagen. Vanligen i stora kretsar benämnd förmiddagsfika.
Han satt där i godan ro och inget störde hans sinnesfrid. Han tänkte på alla de vandringar, som han och sambon gjort genom åren. Han tänkte på de nedskrivna minnena från dessa promenader. Somliga minnen lockade fram ett leende. Andra minnen hoppades han att läsarna inte skulle ta opå fullaste allvar. Visserligen har de alla ett spår av sanning i sig, visserligen har de alla skett i verkligheten, men bloggskrivandet har snurrat till det, dragit absura konsekvenser av en enda ögonblicksobservation.
Han mindes de odygdiga pensionärerna, som anordnade bilrally med "lånade" elbilar från områdets fastighetsbolag.
Han mindes den lätt bedagade mannen, som satt på marken och talade med sambon.
Han mindes flickan, som satt på en bänk tidigt om morgonen och begrät nattens händelser.
I minnet dök morgonens gudinna upp, hon som kommen långt härifrån mötte morgonen med meditation och lovsång.
Han drog sig till minnes oförklarliga händelser, som handlade om besök från andra sidan.
Han mindes besök av  änglar och de allra flesta hade minsann inga vingar alls!
Han kom ihåg kvinnan som sålde begagnade trädgårdsmöbler och den gamla torgmadamen vars affärsslogan var: Sätter du en rova, får du ofta fler tillbaka!
Han log år sitt försök att skriva en följetong om Saed från Iran, som sökte asyl i Sverige! "Resan hem börjar borta."
Han mindes besök av prinsessorna från Hökåsen.
Det har minsann hänt en hel del på Vallbytundran, vare sig det varit helt sannt eller fått en skruvad knorr av Vallbybloggarens kortslutna hjärna.

Han förundrades över att över 30000 besökare gjort sig besväret att leta rätt på bloggen. Han förundrades över att följetongen "Resan hem börjar borta" hade en daglig läsarskara på mellan 150 och 200 personer, ja ibland ännu mer.
Förundran över hur detta bokstavskombinerande funnit gillande hos folk från hela landet. Han förundrades över att besökare från nästan 50 olika länder funnit vägen till hans blogg. Nu ska inga stora växlar dragas av detta, då utländska besökare och säkert många svneska med  hamnat på bloggen av en olyckshändelse. Fast detta förtar ju inte förundran över att ändå så många funnit ett visst nöje i att följa  långa vandringar på Vallbytundran och de märkligheter som där förekommit!
Oj nu är kaffet slut och utesittandet väl varmt. Nu gäller det att sats inför nästa månads gotlandsresa med tillhörande festivitas. Nu gäller det att samla kraft inför den kalla mörka tid som ligger framför oss.
Måhända kan odygdiga pensionärer, änglar och vanligt folk något skingra den mörka årstidens skeende.

Resan hem börjar borta ( del 18 )

Saed satt på en bänk i Gar Ankaras inre. Han halvsov. Han väntade på gryningen. Trötta passagerare skyndade förbi till väntande tåg. Andra lika trötta steg av tåg och ilade  mot stationens utgångar. Två poliser tittade spanande på Saed. han förstod att han kunde se misstänkt ut. Ensam på en bänk i natten. Inget bagage. Inte ens en liten plastkasse. Hans hand undersökte midjeväskan, som doldes av hans skjorta. Han visste att där fanns många amerikanska dollar. Hur många visste han inte. Men han förstod att midjeväskan innehöll medel för att ge ett pass och en biljett bort... kanske en biljett hem!

Han kände i jackfickan. Där fanns några få turkiska mynt, som han fått av en medpassagerare. kanske skulle de mynten räcka till att stilla hans hunger, när stationsserverinngen öppnade.
Polismännen passerade tätt framför honom. Tydligen hade de funnit hans närvaro acceptabel..
han måste ha slumrat till. När han åter tittade sig omkring, var det många människor som skyndade åt olika håll. Han tittade på en stationsklocka.  Starx efter sju på morgonen. Han reste sig upp och undersökte möjligheterna att få en kopp te och kanske ett bröd. Han stannade framför en servering och tittade på lappen, som berättade vad olika rätter kostade.
Han räknade mynten i fickan. 8 lira och 76 kurus. Han tittade på matsedeln. Pengarna skulle räcka till te och ett bröd fyllt med fårost och någon slags korv.
Han beställde och betalade. Till sin förvåning såg han att han fortfarande hade småmynt kvar.
Stärkt av frukosten. Det kändes som det var den första måltid han ätit sittandes vid ett bord.
Han lämnade stationen, Gar Ankara, och försökte minnas väganvisningarna till kafet där han skulle möta en herr Dari, som skulle hjälpa honom vidare.
Om han har solen på vänster sida nu på morgonen så skulle han gå åt söder. Han skulle passera över en trafikerad boulevard. Så småningom skulle han passera såväl Cebecistadion och ett sjukhus. Han skulle leta efter ett cafë på Gecimgatan.
Jo, tänkte han, jag minns vägbeskrivningen. Han stannade framför en tidningskiosk.

Löpsedlar ropade ut nyheter på ett språk han inte förstod. Hans blick fann en löpsedel på engelska. Förvånat stavade han sig igenom budskapet:
" Spy from Iran was shot down yesterday in Elazig"
Han förstod att det handlade om det han bevittnat från tågfönstret. Han skakade på huvudet och undrade hur en tjänsteman på det svenska migrationsmyndigheten kunde vara en iransk spion. Det var nog bara han som visste om den kopplingen.
Han vände sig om och såg den mäktiga art deco inspirerade staionsbyggnaden. Han hoppades att det var sista gången han såg den.
Han började sin vandring genom ett vaknande Ankara. Han fann snart Tulutpaseboulevarden. Han hittade inget övergångsställe, utan väntade in en lucka i trafiken och sprang mot mittremsan.
Ännu en lucka i trafiken, en snabb språngmarsch och han var i säkerhet på andra sidan. Han frågade en äldre man om Gecimgatan. Mannen pekade och sa något, som Saed inte förstod. Han gick åt det håll som mannen pekade. Trots sin tid i Sverige, så förundrades han över att män och kvinnor fritt kunde gå och hålla varandra i händerna. De kramades och ett och annat par kysstes med. Något han aldrig sett i Teheran.
Hann passerade ett idrottsområde, som stolt förkunnade att här fanns Ankara Arena. Han hoppades att Cebecistadion var en del av detta. Hans ögon lyste av glädje, när han såg en skylt, som förkunnade att här fanns Gecimgatan. Han rättade till sin kläder. Drog handen genom det smutsiga okammade håret.
Det tycktes mest vara kontorsbyggnader och en och annan affär. Han sökte efter något som skulle kunna vara ett café. Hade han hamnat fel. Mindes han fel. Tvivlet kom. Var han lurad. Han tittade in i ett skyltfönster, som sålde elektronik. Han knäppte sina händer och bad till den Gud, som så många gånger hjälpt honom det sista året. Han började åter gå och sökte med blicken efter ett café.
- Vi går och tar en kaffe hos Dari.
Saed häpnade. Framför honom gick två män och pratade persiska med varandra. Saed valde att inte avslöja sig, utan följde efter de båda männen på avstånd. Han tackade Gud för att sänt två vägledare.
Männen försvann in i en byggnad. Saed följde efter och såg att det var ett cafë, ja snarare ett matställe.
Han kände matlukten, som blandades med kaffedofter i den varma förmiddagen i Ankara.

Han gick in. Lokalen var nästan tom. I ett bås satt en man i kostym och läppjade på en kaffe i en pytteliten kopp. Han drog några bloss på en cigarett och den fräna tobaksröken kittlade Saeds näsa.
I övrigt var lokalen tom.
Han gick fram till bardisken. En ung man tittade frågande på honom.
- Jag skulle träffa herr Dari, sa Saed glad att kunna använda ett språk han behärskade.
Mannen bakom bardisken svarade på persiska.
- Du kan sitta ner i båset längst bort, sa han. så ska jag säga till Dari.
Saed satte sig ner i ett mörkt bås. Den unge mannen serverade en kopp kaffe i en pytteliten kopp.
Saed var ingen hängiven kaffedrickare. Han smakade försiktigt. Lite beskt, tänkte han men samtidigt sött och med en stark bismak av kardemumma.
En äldre man satte sig tyst er på andra sidan bordet. Saed hade inte hört honom komma. Han bara var där.
- Är du den Saed, som församlingen i Teheran räddade?
- Ja, svarade Saed försiktigt.
- Träffade du någon speciell person där, som du minns.
- Ja en under ung kvinna som hette Fahriba.
- Hmm det är min systerdotter, sa den äldre mannen, mår hon bra?
- Så vitt jag vet, sa Saed, så mår hon bra. Hon var mycket omhändertagande och hade ett vackert värmande leende.
- Precis som min syster!
- Så du vill försöka ta dig till Europa.
- Ja, och allra mest vill jag till Sverige, för där känns det hemma.
- Vi ska kunna hjälpa till. Att flyga är inget säkert idag. Flygbolagen har blivit petigare. Förr kunde vi köpa en flygstol i turistklass, även om vi fick betala för en förstaklassbiljett. Men det går inte längre.
- Behöver jag ett pass?
- Givetvis. Följ med mig, så ska vi ta ett passfoto.
Saed och den äldre mannen försvann in i caféts bakre regioner. Saed spanade efter de två yngre männen, men de sågs inte till någonstans.
I ett litet rum fick Saed sitta på en pall och den äldre mannen tog ett par foto. Det hela var väldigt professionellt.
- Nu ska jag visa var du ska bo. Du får inte lämna huset. Det här kommer att ta ett par dagar.
Saed följde efter mannen upp till övervåningen. Han visades in i ett rum. Det var hemtrevligt möblerat. Det stod till och med färska blommor i en vas.
- Du får sova här. Vi kommer att bära mat till dig. I lådan, han pekade på en byrå, finner du en bibel på persiska.
Saed tackade. Han fann bibeln. Satte sig ner på sängen och började på måfå läsa bibeln.
"Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats jag har utsett."
Saed log för sig själv, mumlade inte en ängel utan två!

Änglar har inte gloria!

Det finns nätter som har längre till morgonen än andra nätter. Nätter där vakenheten sakta smyger fram i mörkret. Nattligt mörker som maran gärna rider.
Nattsändningarnas flimmer skänker ingen ro.
Roliga sitcoms lockar inte till skratt.
Måhända kan en nattlig promenad med sambon återväcka lusten att somna.

Vallbytundran är ovanligt lugn. Omfamnad av kyligt mörker erbjuder den folktomma gångvägar.
På håll ser vi ett tidningsbud med stelfrusna fingrar inse att våren sover om natten.
Vid den så kallade Upplevelseparken på Vallby ser vi en äldre kvinna sitta på en parkbänk.
Hennes kläder är inte kläder man finner i modebutikerna. När vi hamnar i hennes synfält ser hon på oss och ler. Ett leende som avslöjar tänder som sett bättre dagar. Hennes ögon är varma och ömma.
- Vilken fin hund du har, säger hon med en röst som avslöjar en utländsk härkomst!
- Tackar, säger nattvandraren.
- Kom du och sitt här en stund, så får vi prata.
Sambon har redan bestämt. Han har satt sig framför den sittande kvinnan och tittar på henne med sina svarta ögon fyllda med tillit.
Nattvandraren sätter sig ner brevid den kvinnan.
-Vill du ha en kopp kaffe, säger hon.
Ur en sliten bag tar hon fram en gammal termos. En termos vars lock i gulnad plast också kan användas som mugg. Den veckade termoskroppen hade mist nästan all sin färg, men man kunde ana att den en gång varit röd. Hon torkar av plastmuggen med en flick av den luggslitna kappan.
- Tyvärr har jag inget socker, säger hon och han riktigt känner hennes sorgsenhet över att inte kunna erbjuda det.
Nattvandraren dricker i små klunkar det varma  kaffet. Det smakar lite beskt utan socker, tänker han.
- Tack, det smakar bra i kylan, säger han.
Hon ler mot honom och den vänlighet, de mörka ögonen reflekterar skänker ett lugn hos honom.
- Jag vet, säger hon, att du under dagar som varit mött mycket sorg, men du har låtit honom bära den!
- Va?
Hans förvåning är uppriktig. Inte tycker han att han mött så mycket sorg. Inte mer än många andra människor. Inte har han alla gånger låtit honom bära den heller. I mångt har han burit tillkortakommande själv.
- Jag känner dina frågor och tveksamheter, säger hon. Men du ska veta, att även om du själv inte frivilligt lagt dina bördor på honom, så har funnits där och hjälpt dig bära. Så kan du göra med den oro din natt bär. Dina suckar är redan hörda!
Tystnaden omfamnade dem. Den gamla kvinnan kliade sambon bakom örat.
- Den Herre du bekänner, känner redan dina suckars innebörd. Så du kan lämna dem och vila skönt under natten!
Hon skruvade med långa smala fingrar den gulnade plaslocket på termosen och stoppade ner den i den slitna bagen!
- Ja, jag skall väl gå vidare jag, sa nattvandraren. En får tacka för kaffet och pratstunden.
Hon nickade vänligt!
Sambon och nattvandraren fortsatte sin nattliga färd. De vände sig om, men den gamala var borta.
Några få timmars sömn i egna sängen gav ny aptit på den nya dagen!
Efter sedvanlig frukost gav de sig åter ut på en promenad. De passerade platsen för det nattliga mötet.
På den nu tomma platsen låg en ensam vit fjäder!
Det var då tanken slog honom:
Änglar har ingen gloria!