I en vrå med vingar grå

Nattens första mörker föll över den täta bebyggelsen i utkanten av vallbytundran. Skuggorna fann inte längre utrymme för sin lek. Vi var på hemväg efter en längre tur till de norra utmarkerna av vallbytundran. Regnet hade både hunnit börja, pågått och slutat. Sambon var ganska så blöt om pälsen och han längtade hem till den torra värmen i trevna stugan.
Det var ett rent under att vi överhuvudtaget såg henne.
Hon hade krupit ihop iett hörn. Hon doldes nästan av den gröna sandlådan, spm bostadsbolaget st'llt ut. Vi närmade oss försiktigt. Vi ville ju inteskrämma den som som så krupit ihop bakom en grön sandlåda. Vi tittade på henne. Hon hade dragit upp knäna mot bröstet och dolde ansiktet med små nätta vita händer. Hon spretade med fingrarna och tittade förvånat på oss. Ögonen var bruna och utstrålade en nyfiken värme.
- Hur är det fatt? Varför sitter du här i det begynnande mörkret?
När hon pratade var det inte prat, hennes röst nästan sjöng fram de ord som lämnade hennes mun. En melodisk röst med nästan blåa toner. Hon strök det bruna håret från ansiktet.
- Jag är en trasig ängel, jag döljer mitt öde i en vrå. Jag kan inte längre hjälpa andra, när vingarna är grå.
Vi tittade förvånat på denna lilla kvinna, som bar en klädnad i beigt och brunt. Sambon viftade vänligt på svansen.
- Så säg nu vad som felas dig, inte är du en ängel, tala nu om vad som felas dig!
- Människor känner oftast inte igen änglar, när de ser dom. De flesta av oss har varken vingar eller gloria. Vi bara finns här för att hjälpa, fast det är sällan vi syns.
- Du får sluta prata så. Folk kan ju tro du är inte tillräknelig! Berätta nu vad som felas dig. Varför gömmer du dig här?
- Jag sökte den hand som sträcktes mot mig ovanifrån, men knäna bar mig inte! Jag väntar i denna vrå på det öde som väntar en ängel med gråa vingar.
- Ta min hand, så får jag hjälpa dig.

Hon fattade min hand och med möda reste hon sig upp. Sakta, stödd på min arm, så gick vi den korta biten hem. Hon satte sig på en stol i köket. Jag gav henne ett badlakan av bomullsfrotte. Hon torkade tankfullt håret och torkade regnvätan från de bleka kinderna.
Vattenkokaren puttrade. Vi erbjöd henne en kopp med varmt te. Te från rubois-buskens blad. Hon drack och utstötte små belåtna ljud.
-Jag är en trasig ängel, som sitter i en vrå. Mina vingar är sargade och ack så grå.
Jag skakade på huvudet, Hennes språk var så annorlunda. Satsmelodin så blått sjungande. Tittade på henne och såg färgen återvända till kinderna. Sambon sjöng med på sitt sätt. Han sjöng som han brukar, då han träffar någon har verkligen gillar. Kvinnan klappade sambon på huvudet. Fingrarna dansade masserande på hans skallben.
- En trasig ängel är inte till mycken hjälp, sa hon. Men hjälpen kommer från ovan och du ska se det ljusnar snart! Vet att inte många vet om när en ängel gästar deras hem!
Hon reste sig och gick ut i hallen. Då såg jag att hon hade vingar!!! De var trasiga och grå. Hon svepte vingarna om sig, när hon vek av till höger in mot vardagsrummet.
Jag skyndade efter.
- Varför är dina vingar trasiga?

Frågan mötte tomhe t! Frågan mötte inget!
Vardagsrummet var tomt. Sambon satt och stirrade snett uppåt. I vardagsrummet anades en en blå melodi som omfamnade ord som blev allt svagare.
- Jag är en trasig ängel, mina vingar de är grå!

En regnig morgon på Vallbytundran

Vallbybloggaren och sambo var ute på en inte alltför tidig morgonpromenad.
- Vi går innan det börjar regna, löd det glada morgonskallet.
Promenaden blev cirka 100 meter lång innan det var totalt omöjligt att vandra torrskodd på Vallbytundran.

Den lätta sommarklädslen var snart lika genomblöt som en fest i Vallbybloggarens ungdom. Numera är festandet mer torrt, om man inte räknar med över året spridda födelsedagsfester.
Sambon och Vallbybloggaren sökte skydd under minimalt utdraget tak. Inte utan att man kände  längtan efter  gamle Noa och hans ark. Arken lyste med sin frånvaro. Kippande skodon blev vår följeslagare under regntunga skyar denna morgon.
Nog var det mest Vallbybloggaren som led. Den mer friluftsvane sambon tycktes inte nämvärt besväras av nedfallande vatten.
Vid hotellet hade en modern ark i form av en turistbuss från Ukraina förtöjt. Vattenströmmar föll och sakta fylldes den ukrainska arken med passagerare. Skylande nylagt hår med turistbroschyrer lämnade damer i de mestskilda ålderskategorier hotellet för att söka säkerhet från detta eviga sommarregn i den bussiga arken.
Plötsligt uppstår viss oro.
En animerad diskussion mellan busspiloten och en reseledare uppstod.
Vad som sas gick inte att förstå, men det var ord med mycket tsji, sche, toi i.
- Nesh beveda drasti klisktji, lät det som. Troligen hade det att göra med en en eller flera personer som inte inträtt i bussarken. Den lilla kvinnliga reseledare löpte mellan hotellet och bussen skylande sig med ett orange paraply. Hon bläddrade i några handlingar och viftade upprört med händerna. Busspiloten slog ut med armarna som om han menade:
- Det är ditt ansvar, jag kör bara bussen!
Rultiga reseledaren löpte än en gång genom nedfallande vatten till hotellet.
Efter en stund kom hon ut igen. Denna gång fösande en äldre kvinna framför sig. Den äldre kvinnan tuggade ivrigt på en bulle och med en massa itsji och scnedevana försvara on sin rätt att i lugn och ro äta sin frukost.
Med lika många tungvrickande itskjiord tycktes reseledaren mena, att om detta var hennes önskan borde hon stigit upp tidigare.
Stiga upp tidigt, tycktes den äldre kvinnan säga, är väl inte semester!
Till slut var bussen välfylld med ukrainska turister i alla sorlekar och åldrar fullsatt. Med ett glatt tutande och vattenströmmar skvättande runt busshjulen lämnade de hotellet på Vallbytundran.
Vallbybloggaren, bannande oförmågan att klä sig efter väderlek och sambon, som icke alls brydde sig om väderleken, återvände till trevna stugan.
Turligt var trevna stugan byggd på hälleberget och ej i lösan sand!

Nu känner också en skata igen den svenska sommaren

I droppande vatten, andra kallar det regn, sitter en ensam skata på husväggens kant.

Huttrande blötlagd önskar skatan längtande

efter en impregnerad friluftsjacka .

En sådan som är  vattentät, men andas!

Finnes för ensam skata, i droppande vatten,

fuktskydd för det andra kallar regn?

Nu visar sommaren sitt rätta ansikte eller....

Så är den svenska sommaren här igen och det med besked. Värmemätaren nästan skäms att kallas så, men  med blossande kindrodnad pekar den på 15 grader. Regntunga skyar har gjort denna regniga natt som nyss blivit förmiddag!
Bäst ta på sig både sydväst, wellingtonboots och det för blöta väderlekar inköpta regnstället, som enligt reklamen andas!

Regnet kan säker ha en positiv inverkan med, inte minst på de som erbjuder paraply beskydd!
Gemenskapsframkallande regn!
Försiktigt gnolande på en gammal Bacharach- melodi..."Regnet det faller på mitt hår, jag blir så blöt om både skor och strumpor...."

Så kan jag med dancing in the rain, singing in the rain studsande mellan hjärnväggarna ge mig ut i den blöta som alltmer liknar skyfall . Funderar starkt på att hos hyresvärden begära få en båtplats nära porten! Någonstans måste vallbybloggaren ju förtöja det redskap som tar honom till olika näringsställen!