Fortsatt spaning

Vallbybloggaren och sambon sov länge denna morgon.
Vi lyssnade av senaste nytt då det gällde Fru H's försvinnande.
Terrängskorna påsattes samtidigt som smaken av äggsmörgås och kaffe gjorde sitt bästa för att inte bara vara ett minne.
Vår promenad på våta asfaltvägar gick förbi tidningslådan, där gratistidning kan hämtas.
Promenaden gick genom Källtorp och tillbaka mot Vallby Servicehus. Blicken sökte ovanliga färgskiftningar i skogsdungar.
Hur försöker man sätta sig in i en persons tänkande. Ett tänkande som inte löper i samma rationella banor, som de flestas tankebanor.
Piloter kan ibland uppleva, då de flyger genom tätt molntäcke, ett tillstånd då ord som upp och ner, höger och vänster förlorar sin betydelse.

Undrar om de som drabbas av denna "ålderns glömska" också går in i ett minnesmoln, där upp och ner, söder och norr förlorar sin betydelse. Där vänster och höger, öster och väster upphör vara riktningsord. Där dåtid och framtid flyter samman i ett enda kaotiskt evigt nu.
Tankarna svindlar medan vi fortsätter vår promenad mot Trumslagarbacken. Vi går in i skogen mellan äldreboendet och E18. På nästan bortglömda stigar vandrar vi och låter blicken söka. Ett rött, som fladdrar till bland täta snår Visar sig vara en plastpåse.
Sambon får upp et spår och drar med bestämda steg iväg ner mot Svartån till. En skrämd hare tar ett jätteskutt. Det är inte mycket hjälp man har av en sambo, som är mer intresserad av harspår och ekorrar, än att hjälpa leta.
Vi söker oss snart ut mot mer bebodda trakter och lämnar Trumslagarbackens vilda djungel bakom oss. Inget fanns där. Nu ska ju detta inte tas som en total sanning, då vare sig Vallbybloggaren eller sambon är tränade sökare. Men sex ögon ser mer än två......
Väl hemkommen efter två timmar i skog och mark och delvis på banade stigar på Vallbytundran, kan vi konstatera att vi blev leriga.
Underedsbehandling av sambo genomförs.
Underredsbehandling av vallbybloggaren  görs, medan kaffemaskinen puttrande brygger livgivande dryck.
Det moln som "åldrandets glömska" skapar flyter dåtid och framtid samman i ett evigt kaotiskt nu....
Kan jag bara känna in det, kanske jag finner fru H!

Försvunnen kvinna på Vallby

Vallbybloggaren och sambon begav sig ut på tidig onsdagspromenad.
Frukosten värmde fortfarande vallbybloggarens inre. Ännu hade inte kaffesmaken lämnat smaklökarna.
En helt vanlig morgon med andra ord.
Utanför trevna stugan nosade sambon osynliga fläckar med teakolja [tikålja]. Vallbybloggaren tittade upp och såg tre poliser, som närmade sig. En av polismännen kommenterade uppskattande sambons yttre fördelar.
- En vacker hund, sa han, brukar du ta långa promenader?
Vallbybloggaren kunde inte helt bejaka frågan, men sa att det brukar bli en 40 till 60 minuter lång promenad.
- Jo, vi är ute och söker en försvunnen dement kvinna. Hon lämnade hemmet tidigt i morse och har inte mycket kläder på sig. Ser du henne eller annat som kan vara av intresse så kontakta oss.
Vallbybloggaren lovade att göra så.

Morgonpromenaden fick en ny inriktning. Borta var den lättjefyllda promenaden, där sambon nosande och vallbybloggaren funderande byttes mot stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet.
Vi vandrade gata upp och gata ner. Vi tittade bakom prång och skjul. Ibland mötte vi uniformerade poliser som gjorde likaledes. Gatorna och gångvägar var tomma. Stigfinnarens väg sträckte sig lång ut på norra Vallby. Hustomter bespejades. Träddungar genomsöktes. Men ingen lättklädd kvinna kunde beskådas. Efter 2½ timme återvände vi till trevna stugan.
Vallbybloggaren funderade på hur en ensam lättklädd dement kvinna kunde tänka. Rationella tankar rensades bort. Han mindes de bekannta han haft, som, i demensens vertigo, handlat helt olika. Farbror T, som lämnade sin bostad på Lustigkulla och återfanns promenerande på järnvägsspår strax  utanför Tillberga. Tyvärr fann även ett snabbgående tåg honom. Han mindes en granne, inte mycket äldre än han själv, som nöjde sig med att i tid och otid ägna sig åt trädgårdsarbete. Han drog sig till minnes den gamla invandrarkvinnan, som vägrade lämna lägenheten. Hon stod dagarna i ända och knackade på en fönsterruta och vinkade åt förbipasserande.
Planlös vandring kan ha fört kvinnan långt bort från Vallby!
Eftermiddagens promenad ägnade Vallbybloggaren och sambon åt att vandra i de större skogsdungar som återfinns på Vallby och dess närhet.
Våta skogsmarker genomsöktes. Lingonris och blåbärsris trampades på. De tittade under granar och bakom klippblock. Ingenstans stod den äldre kvinnan att finna. När mörkret blev alltför hindrande för ockulär sökning, begav de sig hemåt.
Fick konstatera att stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet inte längre är vad den en gång varit.
Resultatlös  sökning. Han hoppades att andra skulle ha större tur och kvinnan skulle hittas vid hälsa.
Har de inte hittat henne i natt, så ska stigfinnaren ge sig ut igen.....