Sent besök

Det har kommit propåer till Vallbybloggaren, att hans förra inlägg var för långt. Därför tänker han ge alla de som vill läsa kort en chans.

Det knackade på dörren.
Den unga kvinnan tittade på väggklockan.
- Halv nio, undrar vem det kan vara som kommer så sent!
Hön öppnade dörren försiktigt.
Trappluset skapade lekande skuggor i den unga mannens ansikte!
- Hej Vera, sa han, jag hade vägarna förbi!
Hon tittade på den, i hennes ögon, stilige ynglingen. Hon gjorde en inbjudande gest med ena handen. Hon kände hur pulsen ökade.
- Får jag bjuda på något, sa hon med skälvande röst.
- Jag dricker gärna en kopp kaffe, sa han och tittade på henne med blyga bå ögon.
Hon satte på kaffet och hittade två mandelkubbar i skåpet.
Hon såg till att den kopp som var lite sprucken hamnade på hennes plats.
Hon bjöd honom sitta ner.
När kaffet var färdig hällde hon upp!
- Vill du ha något mer, sa hon!
- Nej bara en kopp kaffe, sa han!
De drack kaffet under tystnad!
Han tackade för kaffet och gick hem!

Försvunnen kvinna på Vallby

Vallbybloggaren och sambon begav sig ut på tidig onsdagspromenad.
Frukosten värmde fortfarande vallbybloggarens inre. Ännu hade inte kaffesmaken lämnat smaklökarna.
En helt vanlig morgon med andra ord.
Utanför trevna stugan nosade sambon osynliga fläckar med teakolja [tikålja]. Vallbybloggaren tittade upp och såg tre poliser, som närmade sig. En av polismännen kommenterade uppskattande sambons yttre fördelar.
- En vacker hund, sa han, brukar du ta långa promenader?
Vallbybloggaren kunde inte helt bejaka frågan, men sa att det brukar bli en 40 till 60 minuter lång promenad.
- Jo, vi är ute och söker en försvunnen dement kvinna. Hon lämnade hemmet tidigt i morse och har inte mycket kläder på sig. Ser du henne eller annat som kan vara av intresse så kontakta oss.
Vallbybloggaren lovade att göra så.

Morgonpromenaden fick en ny inriktning. Borta var den lättjefyllda promenaden, där sambon nosande och vallbybloggaren funderande byttes mot stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet.
Vi vandrade gata upp och gata ner. Vi tittade bakom prång och skjul. Ibland mötte vi uniformerade poliser som gjorde likaledes. Gatorna och gångvägar var tomma. Stigfinnarens väg sträckte sig lång ut på norra Vallby. Hustomter bespejades. Träddungar genomsöktes. Men ingen lättklädd kvinna kunde beskådas. Efter 2½ timme återvände vi till trevna stugan.
Vallbybloggaren funderade på hur en ensam lättklädd dement kvinna kunde tänka. Rationella tankar rensades bort. Han mindes de bekannta han haft, som, i demensens vertigo, handlat helt olika. Farbror T, som lämnade sin bostad på Lustigkulla och återfanns promenerande på järnvägsspår strax  utanför Tillberga. Tyvärr fann även ett snabbgående tåg honom. Han mindes en granne, inte mycket äldre än han själv, som nöjde sig med att i tid och otid ägna sig åt trädgårdsarbete. Han drog sig till minnes den gamla invandrarkvinnan, som vägrade lämna lägenheten. Hon stod dagarna i ända och knackade på en fönsterruta och vinkade åt förbipasserande.
Planlös vandring kan ha fört kvinnan långt bort från Vallby!
Eftermiddagens promenad ägnade Vallbybloggaren och sambon åt att vandra i de större skogsdungar som återfinns på Vallby och dess närhet.
Våta skogsmarker genomsöktes. Lingonris och blåbärsris trampades på. De tittade under granar och bakom klippblock. Ingenstans stod den äldre kvinnan att finna. När mörkret blev alltför hindrande för ockulär sökning, begav de sig hemåt.
Fick konstatera att stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet inte längre är vad den en gång varit.
Resultatlös  sökning. Han hoppades att andra skulle ha större tur och kvinnan skulle hittas vid hälsa.
Har de inte hittat henne i natt, så ska stigfinnaren ge sig ut igen.....