Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 11.

Sven Lindgren satt i sitt tjänsterum på polishuset. Han tittade ut över ett rum, som var belamrat med papper. Här fanns hans egna och kollegornas anteckningar. Här fanns material, som han fått av pastor Fromblad. Här fanns material, som de funnit i Kata-Lina Andersdotters bostad.

De hade ägnat hela gårdagen åt att sortera pappren. De hade försökt att bygga en tidslinje, som var tänkt beskriva vad som hänt. Vilken röra. Emellanåt ångrade han att han valt polisyrket. Det hade varit bättre att välja samma yrke som fadern. En skomakarson borde ha stannat vid sin faders läst! Men nu var det inte så, utan han var en polisman och ansvarig för att utreda tre mord och lite annat av mer småbuskaraktär.
- Varför, tänkte han, kunde inte pastorsfrun sovit kvar i sin säng. Sovit som normala människor. Nä hon skulle nödvändigtvis ge sig ut mitt i natten för att besöka kyrkan. Pastorn hade han ingen koll på alls, men han misstänktehonom fortfarande för att vara en ovanligt skum pastor. Rökte cigarill och drack vin som vilken normal människa som helst. Å vem tusan var den långa kvinnan, som hade setts i misstänktnärhet av tre olika mordplatser eller i det ena fallet i närheten av  ett av mordoffrens bostad.
Han avbröts i sina tankegångar av en ung medhjälpare, som ivirg knackade på dörrposten-
- Kom..., kom...  komiss...Kommissarien, Kommissarien, stammade den unge polisen upprört.
- Ja, ja, sa kommissarie Lindgren, vad har du att säga? Inga fler mord nu, det orkar inte min matsmältning med.
- Nej då, men vi gjorde en sökning på Ilse Neuman, men hon finns inte. I vart fall inte i folkbokföringen.
- Finns inte? Va sjutton , jag talade ju med henne häromdagen.
- Vad jag säger är att hon inte finns i folkbokföringen, däremot hittade vi en Lise Johansson folkbokförd på samma adress som grosshandlare Johansson. Dessutom är lektor Liljetass spårlöst försvunnen, han har inte varit på sin arbetsplats sedan dagarna före Lucia.
- Hej stopp och belägg. Lise Johansson? Lise, lise, Elsi, Elsi, Lesi, sile, Elis, Elis... Ilse.
- Ilse, skrek kommissarien, kan det vara så? Kan det verkligen vara så?
- Kolla igen med folkbokföringen. Har denna Lise Johansson alltid hetat så?  Har hon varit gift? Har hon barn?
-Det ska jag göra på en gång, sa den unge ivrigt antecknande.
- Nä, Nä, gå inte, vad var det du sa om Liljetass?
- Han är spårlöst försvunnen. Han har inte varit på sin arbetsplats på över en vecka!
- Å herre du min skapare, inte ett till. Inte ett mord till! vad vet vi om denne Liljetass?
- Förutom att han är lektor, så var han medlem i pastorns församling. Innan han tog namnet  Liljetass, så hette han Hubertsson. Han är en erkänd auktoritet, då det gäller egyptiska antika vapen och har en av landets största privata samlingar av egyptiska dolkar, knivar och korta svärd. Vi tror dessutom att han varit med i styrelsen för grosshandlarens bolag Baltic Leasing & Resources!
- Det har var nya tankegångar. Du kolla folkbokföringen om Lise Johansson. Och sätt henne under bevakning, vi måste få veta mer.
- Själv ska jag försöka ta reda på lite mer om Liljetass försvinnande.
- Okidoki, sa den unge polismannen och försvann, uppslukades av de vindlande poliskorridorerna.
- Okidoki, tänkte kommissarien sorgset, varför i helsefyr kan inte de unga prata så man begriper.
Han dök in i de papper, som rörde Baltic Leasing & Resources. De var i huvudsak placerade på det lilla sidobordet,men ett par högar fanns också på besöksstolen. Han läste och kollade med andra papper. Han hittade ett tomt papper och antecknade. Återigen dök namnet Lise Johansson upp, nu som ägare av det bolag, Baltic Leasing & Resouces, som alla trodde ägdes av grosshandlaren. Denna Lise hade aktiemajoriteten, andra ägare var grosshandlaren och lektor Liljetass, samt en i Kärrtorp skriven Patrik Farsson.
Han sög på den ej vässade ändan av blyertspennan. Kunde denna Lise Johansson vara den långa smala kvinna, som så många sett i samband mer morden och mordoffren? Nu gällde det att snabbt att hitta lektor Liljetass och höra vad han har förkopplingar till bolaget och morden.
Kommissarien ringde i snabbtelefonen.
- Vill ni kolla med alla gränsstationer och efterhöra om en Bertil Liljetass lämnat landet!

Försvunnen kvinna på Vallby

Vallbybloggaren och sambon begav sig ut på tidig onsdagspromenad.
Frukosten värmde fortfarande vallbybloggarens inre. Ännu hade inte kaffesmaken lämnat smaklökarna.
En helt vanlig morgon med andra ord.
Utanför trevna stugan nosade sambon osynliga fläckar med teakolja [tikålja]. Vallbybloggaren tittade upp och såg tre poliser, som närmade sig. En av polismännen kommenterade uppskattande sambons yttre fördelar.
- En vacker hund, sa han, brukar du ta långa promenader?
Vallbybloggaren kunde inte helt bejaka frågan, men sa att det brukar bli en 40 till 60 minuter lång promenad.
- Jo, vi är ute och söker en försvunnen dement kvinna. Hon lämnade hemmet tidigt i morse och har inte mycket kläder på sig. Ser du henne eller annat som kan vara av intresse så kontakta oss.
Vallbybloggaren lovade att göra så.

Morgonpromenaden fick en ny inriktning. Borta var den lättjefyllda promenaden, där sambon nosande och vallbybloggaren funderande byttes mot stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet.
Vi vandrade gata upp och gata ner. Vi tittade bakom prång och skjul. Ibland mötte vi uniformerade poliser som gjorde likaledes. Gatorna och gångvägar var tomma. Stigfinnarens väg sträckte sig lång ut på norra Vallby. Hustomter bespejades. Träddungar genomsöktes. Men ingen lättklädd kvinna kunde beskådas. Efter 2½ timme återvände vi till trevna stugan.
Vallbybloggaren funderade på hur en ensam lättklädd dement kvinna kunde tänka. Rationella tankar rensades bort. Han mindes de bekannta han haft, som, i demensens vertigo, handlat helt olika. Farbror T, som lämnade sin bostad på Lustigkulla och återfanns promenerande på järnvägsspår strax  utanför Tillberga. Tyvärr fann även ett snabbgående tåg honom. Han mindes en granne, inte mycket äldre än han själv, som nöjde sig med att i tid och otid ägna sig åt trädgårdsarbete. Han drog sig till minnes den gamla invandrarkvinnan, som vägrade lämna lägenheten. Hon stod dagarna i ända och knackade på en fönsterruta och vinkade åt förbipasserande.
Planlös vandring kan ha fört kvinnan långt bort från Vallby!
Eftermiddagens promenad ägnade Vallbybloggaren och sambon åt att vandra i de större skogsdungar som återfinns på Vallby och dess närhet.
Våta skogsmarker genomsöktes. Lingonris och blåbärsris trampades på. De tittade under granar och bakom klippblock. Ingenstans stod den äldre kvinnan att finna. När mörkret blev alltför hindrande för ockulär sökning, begav de sig hemåt.
Fick konstatera att stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet inte längre är vad den en gång varit.
Resultatlös  sökning. Han hoppades att andra skulle ha större tur och kvinnan skulle hittas vid hälsa.
Har de inte hittat henne i natt, så ska stigfinnaren ge sig ut igen.....