Resan hem börjar borta (del4)

Saed satt i egna tankar. Hans blick sökte sig genom fönsterrutan ut mot naturen, som började spritta av vårkänslor. Hans tankar gick till föräldrarna i Iran. Hur besvikna de blivit, när han berättade att han anammat den kristna tron. Han hade förståelse för sin fars beslut, att inte längre kännas vid honom. Det var ju så han blivit fostrad och försökt fostra Saed. Han påminde sig några ord han snubblat över i sin bibel. Att Herren såg gott på att man övergivit föräldrarna för Herrens skull. Ja kanske stämde det inte riktigt, men han sökte tröst i de orden. Han sökte glädje i de orden. Glädjen ville inte riktigt infinna sig. Bekymren tyngde hans axlar. Svårmodets ok var en börda.
De kraftiga knackningarna på dörrkarmen återförde honom till verkligheten.
- Ska du med ut och och dricka en kopp kaffe!
Mohammods, en afgansk flykting med ett runt godmodigt ansikte, fyllde dörröppningen. Han var muslim sa alla, men mest var han en god vän, för vilken hudfärg och religion spelade liten roll. De hade förenats i sin längtan att få stanna i Sverige.
- Jo, sa Saed, låt mig bara tvätta ansiktet först!
De hade lärt känna stigen genom skogen väl vid det här laget. Stigen som ledde fram till ett villa område och vidare ner till Arboga centrum. Där vid torget hade de hittat ett cafe, som luktade av gammal cigarrettrök och nybryggt kaffe. De samlad eihop de mynt de hade och beställde varsin kopp kaffe och en kanelbulle, som de broderligt delade.

De talade om sina längtor. De talade om planer för framtiden. Mohammod, ville snabbt lära sig svenska och försöka fortsätta sina läkarstudier. Saed hade inga sådana planer, han berättade att nog ville bli lärare för unga , som längtade att få höra om Jesus.
- Ja, sa Mohammod, jag bryr mig inte om det där med religion. Gör det dig lycklig, så tycker jag du ska satsa på det!
Saed berättade att han bett sin vänner i den svenska församling han besök om intyg, på att han numer var en bekännande kristen. De skulle skickas till advokaten, som skulle komplettera hans ansökan inför de nya förhör som han hoppades skull äga rum.
Cafevärdinna fyllde på med mer kaffe.
De märkte att det började skymma ute. De avslutade skyndsamt sitt kaffe. När de kom ut tände Mohammod en Marlboro. Han bjöd Saed, som artigt tackade nej. Han hade aldrig varit lockad av tobaksbruket.
De vek av mot villaområdet. De såg hur man började tända lampor i de hus som de passerade.
- Satans muslimbögar!
De  vände sig om och såg fyra unga pojkar komma ut från ett av husen.
- Stick hem till era apföräldrar!
De försökte överträffa varandra i vad det tyckte fyndiga tillmälen.
Saed tog Mohammod i armen och sa tyst:
- Vi bryr oss inte vi bara fortsätter gå!
Mohammod nickade instämmande. Visst skyndade på stegen. Då kände Saed hur något träffade honom i bakhuvudet. Han kände efter med hande och något kallt klibbigt fyllde hans hand. Det rann nerför innanför kragen. Han tänkte nu rinner hjärnan ut. Han tittade i handen och förstod att det var ett ägg som träffat honom.
- Vi vill inte ha er här. Ni bara våldtar och stjäl. Stck hem!
De fyra unga pojkarna närmade sig hotfull. Flera ägg kastades mot dem. Saed och Mohammod började småspringa. De hörde ljudet av en bil som närmade sig hastigt. De vände sig om och såg hur bilen passerade de fyra ynglingarna, som med knapp marginal undgick att bli träffade av bilen.
Bilföraren stannade fordonet, när det nått fram till Saed och Mohammod.
Kvinnan i biulen öppnade bakdörren och bad dem stiga in.
Under tystnad körde hon dem till asylboendet. Hon log vänligt mot dem, när de tackade för skjutsen.
De gick mot entren och vände sig om för att vinka ett sissta tacksamt farväl.  Bilen var borta, men ännu vibrerade luften av ett stilla motorsurr.
När de satt i samvarorummet sa de till varandra att detta var första gången de upplevt rent hat under sin tid i Sverige.
När Saed kom till sin sängplats böjde han knä och tackade sin Herre för beskydd.

Ensamhetens famntag

Det var en ovanligt frusen morgon.
Att flanera Vallbytundran var motvillig. Bättre vänta inomhus på att dagens sändningar från skid-VM ska äga rum.
Sambon tittade med uppmanande bruna ögon på mig. Det stod klart att denna inställning till morgonpromenad ogillades. Återigen gav han intrycket av att betrakta Vallbybloggaren som en vekling.

De gamla termobyxorna letades fram ur någon något skamfilad vrå. Det var tack vare ihärdiga sit-ups, som dess vinterfodrade byxor fortfarande  kunde omsluta midjan. Stickad luva neddrogs av försiktighetsskäl långt ner över öron och panna.
Tålmodigt väntar sittande sambo. Han skakar sitt pälsklädda nylle över husseveklingens påklädande.
Det enda förlåtande, tänkte han är att husse ser ut som en välstoppad lunchkorv.
Vid den här tiden på dygnet är Vallbytundran mestadels folktom. Visst kan en och annan stressad arbetstagare ses skyndande mot busshållplats. Visst kan en och annan hundägare ses skyndsamt rasta medförande fyrbent vän, Men i övrigt är Vallbytundran tom.
Därför var det med förvåning som vi, efter rundande en husknut, rammade en lätt bedagad man. Han försökte med fumliga fingrar knäppa gylfknapparna.
- Ibland, sa han, så gör sig prostatan påmind.
- Säger du det, svarade Vallbybloggaren, det har jag ingen erfarenhet av. Har du varit ute å gått länge?
- Jo, det har nog blivit någon timme, sa han. Du förstår jag vaknar tidigt och då väcker ängslan vandringslusten. Jag går och går, ensam med mina tankar. nsam med all förebråelser över tidigare val i livet. Tittar på de mörka fönstern, som hotfullt tittar tillbaka på mig. Ibland tänds det en lampa och man skuggan av en människa syssla med något, men snart blir det mörkt igen.
- Du har haft ett lång liv, frågade Vallbybloggaren.
- Jo du det har lagts många år bakom mig. Tre spruckna äktenskap och fem ungar, som jag inte känner. Vet inte var de bor eller vad de sysslar med. Förlorade jobbet i byggsvängen, när det blev sämre tider. Å det ska jag säga dig, det hat mot invandrare, som kom till uttryck i lunchboden får Sverigedemokraterna att låta som änglar inför Guds tron. Inte konstigt att sossarna tappar till det partiet.
- Jasså, säger Vallbybloggaren föga överraskad, det var så tydligt även då, för ganska längesedan?
Oh ja, sa han, jag är rädd för det samhälle som växer fram. Har trääfat kristna invandrare från muslimska länder, som också de sympatiserar med Sverigedemokraternas onyanserade muslimhat. De "gamla och mer etablerade" partiernas valhänthet att hantera detta missnöjesparti med nationalistiska elitistiska tankar, skrämmer mig. Det är nog lika bra att man fryser ihjäl i någon snödriva.

- Nu ska du inte vara så pessimistisk, svarade Vallbybloggaren, du ska se att det ordnar sig ändå.
- Man blir lätt väldigt pessimistisk, när man vandrar själv på livets stig. Men du har nog rätt, det goda segrar säkert till slut. Men nog skulle det vara bra skönt att slippa känna skuggvindarna från det fascistiska tyskland.
- Jag ska nog tacka för pratstunden och vända hemåt, sa Vallbybloggaren.
- Vet du vem som omfamnar mig när jag stänger lägenhetsdörren?
- Jaså, har du en käresta hemma, som väntar med frukost?
- Nej, när jag kommer hem, stänger dörren till lägenheten,
så omfamnas jag av ensamheten!
Omfamnad av ensamheten!
Innesluten i ensamhetens famntag!