Lantliga iakttagelser

Vallbybloggaren känner sig lite ovan vid åsynen av tangentbordet. Han begrundar de tangenter, som nedtryckta i rätt ordning skapar såväl negripliga som läsliga bokstavskombinatioer. För et ögonblick sysselsätter hjärnan sig med att fundera på hur många olika kombinationer det finns. Sommarvärmen förhindrar ett vettigt svar. Hjärnan återvänder ständigt till den enda önskade kombinationen - skugga och något kallt att dricka. Så antalet bokstavskombinationer lämnas därhän till någon mer lämpad för sådan hjärngymnastik.
Vallbybloggaren har efter längre frånvaro åter bestrosat vallbytundran. Han kan konstatera att det mesta är sig likt. Tidiga morgonstrosare söker redan ivirgt ej solbelysta bitar av vallbytundran. En del är mer målinriktade och väntar troget på morgonbussen, som ska föra dem ut i världen. Sambon viftar förnöjsamt på svansen och luktar igenkännade på buskar och grässtrån. Han tittar tacksamt på bloggaren och sänder tacksamhetens tankar till densamme. Det här säger blicken, är annat än de golv som kollektivtrafiken kan erbjuda. Gårdagens nio timmar på  fordon till lands och sjöss är sedan länge glömda.
Jo det händer att Vallbybloggaren lämnar vallbytundran och med sambo besöker andra delar av kungariket. Nyligen har vi besökt kär syster med maka på Gotland. Där har det givits tillfälle att uppleva inte bara ölandskapet, utan också lantlivet.

På landet finns en mängd djur, som inte är så vanliga i stadsmiljön. Ett av de mer vanligen förekommande djuren på en lantgård är kossor. Kossor finns , för er som mestadels har kunskap om stadens djurliv, i olika färger och storlekar. En del kossor är bara hälften så stora som andra kossor. Dessa kallas kohalvor eller i förkortad version kalvar. Dessa förkortade kossor har för vana att trotsa elstängsel och medelst ålning lämna kohagen. Då rycker Vallbybloggaren in och tillsammans med sambon har vi jagat småkossorna tillbaka där de hör hemma. Sambon menar att småkossorna går an, men de där stora kossorna är allt lite obehagliga. För att inte tala om de kossor, som vresiga, envisa och brölande har sina egna hägn. Dessa kossor kallas allmänt för tjurar, vilket inte är så konstigt. För stå och tjura hela dagen är deras främsta egenskap. Se lantlivet är inte alls så enahanda. Jakt på lösspringande kalvar ger lagom sysselsättning för åldrig stadsbo. Skulle så inte kalvars rymning vara tillräcklig, så ges omväxling då man beskåda tre hästar, som syster och svåger fångat in. Sambon, som nyfiket sökte dessa ädla springares bekantskap slog nytt världsrekord i baklängeshoppning, när en av de ädla gav till ett högt gnäggande. Den upplevelsen har minskat sambons håg till att söka de ädlas bekantskap.

Vallbybloggaren konstaterar också att svalor är ena snabba rackare. De spränger nog ljudvallen i sina störtdykningar. Jag vet det för först så kom svalan och någon sekund senare hördes ett tydligt schvoss. Sådant, som vallbybloggaren aldrig gett sig tid till att betrakta, betraktar han nu med viss förundran. Se svalor anfaller aldrig en rovfågel underifrån, nä de anfaller ovanifrån. I prydlig samordnad attack störtdyker svala efter svala ryggen på den förvånade falken. Hur falken än söker skaffa sig överläge, så nog finns det en skvadron av störtdykande svalor. Stukad flyr falken fältet.
Ja se det blev några tangenttryckningar och förhoppningsvis i begriplig och läslig ordning!
Nu ska Vallbybloggaren ut och se om stadssvalorna också spränger ljudvallen!

En duva kan också leva på hoppet

Tidig söndagmorgon. Jag sambon och solen är uppe. Söker girigt undvika skuggiga fält på morgonvandringen. Lördagens discotävlande ungtöser har med föräldrar lämnat hotellet.
I högan träd sitter två skator och tjattrar. Bråket gäller vem ska ha den brödbit, som en duva så fräckt lagt beslag på. Under ivrigt kuttrande sitter ensam duva och knaprar på bortkastat brödbit.
Skator diskuterar tjattrande hur göra för att ta del av denna frukostbrödbit. Plötsligt lyfter skatorna från högan trädgren. I samlad roteformation spanar de på duvans position. Skator delar strategiskt på sig och förbereder dubbelt flankangrepp på ensam duva. Som kamikazepiloter dyker de mot duvan. En sdkata har tänkt att anfalla duvans högra sida och den andra skatan skulle solidariskt ta hand om duvans vänstra sida.
Avståndet till duvan minskar hastigt. Vallbyvandraren undrar om han skall iongripa. Men naturen är hård och den starkaste överlever. Han följer dramat på respektfullt avstånd.
Skatorna flyger en halv decimeter över jord. De närmar sig duvan, som lugnt pickar vidare på brödbit under ivrigt kuttrande.
Det handlar inte längre om meter eller decimeter. Duvan synes fångad i strategiska skators anfall. Det handlar inte om centimetrar, utan snarare om millimetrar. Duvan gör ett prydligt jämfotahopp alltjämt med brödbit i näbben. Strategiska skator tittar förvånat på varandra innan de frontalkrockar. Vimsiga och utan frukostbröd sitter två tigande skator och undrar hur dte kunde bli så här. Allt var ju noga uttänkt.

Vallbyvandraren är öveertygad om att brödbit just nu är det minsta två skakade skator tänker på. Nej snarare går deras tankar till värktablett med eller utan Zap.
Duvan som lever på hoppet försvinner med frukost kuttrande, skrattande upp på hotellets tak. Avslutar sin frukost i godan ro.
Visst kan sömniga söndagmorgnar ge dramatik och spänning så det räcker och blir över.
Får nog bli en kaffe till innan vi tar nästa promenad.

Isolerad

En lördagförmiddag knappa två veckor efter den stora kraschen låg han på sjuksalen och slötittade på något program på kunskapskanalen. Älskad syster gör entré i rummet ivrigt efterhörande om han drabbats av den förfärliga sjukdomen. Han kunde lugna henne. Nej han kände sig pigg. Efter omständigheterna förvånansvärt pigg och rask. Goa systern instämde i detta konstaterande och la till.
- Det känns bra att återvända till ön och veta att glimten i dina ögon har återkommit.
Vi pratade om ditten och vi pratade om datten. En farvälkram och allt blev tomt och öde i det kala bleka sjukrummet. I väntan på att ätteläggarna med fru och barn skulle komma återvände han till att insupa kunskap från en av de få tevekanaler, som fungerade.
En av dessa fantastiska människor, som arbetar inom sjukvården, stack in huvudet och sa.
- Vi har fått vinterkräksjuka på avdelningen och alla patienter får stanna på sina rum. Besök är förbjudna.
Med styva fingrar sändes textmeddelande till släktingarna, som otåligt väntade på att besöka sjukhusinlagd anfader.

10 dagars i isoleringcell de lux inleddes. På ett sätt lite av en lyxtillvaro. Frukost serverades på sängen. Lunch serverades på sängen. Någon vän sjukhusanställd stack in huvudet och frågade om eftermiddagskaffe önskades. Jakande besked lämnades och efter ett tag serverades kaffe med dopp. Middag serverades på rummet. Alldeles lagom till Aktuellt serverades kvällsfika med smörgås. Måltiderna blev ett välkommet avbrott i den isolering haqn upplevde. Promenad runt sängen. Det var den motion han fick. Till och med provtagningar blev ett välkommet avbrott i tristessen. Aldrig har väl en nål uppstucken i en blodåder känts så välkommen. Utväxlande några vänliga ord med sjukhusanställd blev ett välkommet avbrott i tevekanalarens blinkande sällskap. Visst kunde han tycka att kanylerna såg ovanligt stora och grova ut. Nog tyckte han att sjukhuspersonalen emellanåt mer såg ut som kvinnliga brottare. Men det var nog bara i uppvaknadets grumliga ögonblick, som hälsningen:
- Gomorron, nu är det dags för provtagning!
kändes överdrivet  och gav provtagerskan ovanligt grova armar och stora händer. Det var nog bara i uppvaknandets verklighetsförvrängande ögonblick, som pravtagningsnålarna såg ut som förvuxna cykelpumpar.
Har man tillbringat 10 dagar i lyxisolering, så blev den första gemensamma måltiden i matsalen något av en fest.Se det fanns andra sjuklingar här med. Små leende och en och annan vänlig kommentar visade att fler än jag lidit av att vara isolerad på sjukrummet.
Besöken av stojande barnbarn och mindre stojande barn och sonhustru återupptogs. Allt började återgå till det normala. Så normalt som en sjukhusvistelse nu kan bli.
Kunde på något darriga ben ge mig ut på små utflykter i sjukhuset. Det är spännande att vandra i dessa korridorer, åka hiss och plötsligen upptäcka att han inte hade en aning om vilken "adress" hans sjukrum hade. Han försökte påminna sig om hur han hade gått, men alla korridorer såg likadana ut. Väl inne i hissen blev alla dessa våningsknappar som rysk roulette. Han förstod att någon barnavdelning var inte den adress han sökte, knappast heller infektionsklinik. Sedan kom han på att hon kunde söka en reception och fråga vart han hörde hemma.
Så kom det sig att han nästan missade lunchen. Dessa irrfärder i sjukhusets inre höll på att bringa honom till hungersnöd. Tur tänkte han att han inköpt en kexchokolad och en kvällstidning. Vänliga sjukhusanställda hade hållit hans mat varm och serverade den på rummet. Det gäller ha tumme med de sjukhusanställda.
Nu har han inte tid att komma ihåg mer, för nu ska han lösa korsordet i kvällstidningen!

Med evighetens dörr på glänt

Han minns tydligt hur hans namn ropades upp på vårdcentralen. Han reste sig upp från väntrummets sittplats. Sedan blev allt svart. På avstånd hörde han änglar, som sjöng! Åtminstone trodde han att det var änglar. Det kunde inte vara några andra som sjöng så vackert. En helt ny sång han aldrig hört förut. Melodin smekte honom. Rytmen var långsam inbjudande.
Han kastades mellan medvetande och ljuvlig sömn. De stunder han var vid medvetande begrep han att han rullades på en bår mot väntande ambulans. Han minns att ambulansen luktade ny bil. En stor samling av suddiga gestalter följde med intresse hur han uppslukades av ambulansen. Sedan sjöng änglarna igen. Den ljuvliga sången avbröts av krassa ambulansmäns röster. Försvann åter in i ett tillstånd där änglarnas inbjudande välkomnande sång ljöd allt klarare.
Sjukhusets akutintag öppnades och han minns hur sakliga röster dirigerade ambulansmännens väg. Med överrocken hårt tryckt mot bröstet hjälptes han över till en rullstol. Änglarnas sång var nu mer avlägsen. Det luktade lasarett. Han lades i en säng. En dörr öppnades och ett välkomnande ljus sken starkt. Han kunde skönja hur folk uppslukades av ljuset. Änglarnas sång ljöd återigen starkare.
Öppnade ögonen och såg den kala väggen i sjukrummet. Kroppen kändes tung och obekväm. På avstånd hördes en röst, torr och saklig.
- Det här kan gå hur som helst. Ni bör nog förbereda er på det värsta.

I sjuksängen försökte den nyss inlagde tala och fråga vem de pratade om. Rösterna blev suddiga och åter sjöng änglarna klarare.
Han försökte sjunga med i sången och för första gången kände han hur han sjöng samma toner som änglarna. Inte en ton var oren.
Han tittade upp. Det kala sjukrummet log blekt mot honom. På en stol vid sjuksängens fotända satt hans syster. Hon borde inte vara där, tänkte han. Hon borde vara på sin soldränkta ö och vandra i solvarm sand.
Han hälsade förvånad på henne. Hur snabbt hade hon förflyttat sig.
- Vet du vilken dag det är idag, frågade en sjuksyster nyfiket.

Han var ställd. Vilken dag. Han försökte tänka logiskt Det måste vara den 21.

- Det är väl den 21 idag, sa han med svag stämma.
- Du får nog plussa på ett par dagar, sa sjuksystern. Du har varit här i fyra dagar.
Han tänkte. Fyra dagar?
Han mindes änglasången. Han mindes det vänliga ansiktet hos en man.
Han vände sig mot de, som samlats vid hans sjukbädd.
- Alltså det kan jag säga er, inte är det Budda som hälsar välkommen till evigheten, inte är det Muhammed som leende välkomnar, inte är det Waldenström, Joseph Smith eller Levi Petrus som välkomnar till att vara med i änglarnas kö. Nej den som säger välkommen är  Jesus, en snickare från Nasareth.
Han försökte le vänligt mot de församlade och kände en oerhörd lust att sova.
Åter omfamnades han av mörkret, men nu kunde han bara vagt ana änglasången. Han såg hur dörren mot evigheten stängas. Änglasången tystnade.
Ännu var inte hans tid att träda in genom dörren till evigheten.

Församlingens kassör suddar i kassaboken!

- Alltså det ska ni veta, nästan skrek den gamle kassören i församlingen, ni har dragit löjets skimmer över vå, förr så välrenommerade församling. Fåtöljer och förfriskningar? Vet ni inte hut!
Församlingens skuggstyrelse tittade förvånat på den gamle. Vem var han att sig ton, han hade suddat i kassaboken mer än en gång. Ska sanningen fram, så hade han inte gjort det för egen vinning, utan det rörde sig om att han friserade kollektintäkterna, när han märkte att det skulle gå minus. Pengar som bättrade på kollektsiffrorna kom från hans egen börs. Men skrika så där, vi hade ju på några få veckor gett församlingen god press och kollekterna hade ökat utan att någon behövt sudda och lägga egna pengar.
- Du gamle man, sa Lasse Limpa en livsmedelhandlare av den gamla skolan som luktade kokt korv och hade anelinfläckar vid tinningarna.
- Du gamle man fortsatte Lasse Limpa, vi har fler ideér, som säkert kommer skaka mossa ur din frisyr. Vi har planer på att sälja biljetter till gudstjänsterna. På så sätt kommer kollekten att bli mer frivillig och ej kännas som tvång. Speciellt gäller det om vi har någon gästande talare. Församlingen ska inte behöva ta några risker, vi måste vara modernt aggressiva i vår jakt på in täkter.
Lasse Limpa skakade upprört sin man. Han hade aldrig hört på maken. Vart var den kyrka, den församling han en gång så älskat, på väg? Han hade inte blivit så upprörd sedan den gången han hade blivit påkommen med att leka med elden. Han var bara 17 år och hade råkat tända eld på sitt pojkrum. Brandkåren hade kommit och lyckats rädda villan. Men att leka med elden hade blivit ett tvång hos honom. Bara några veckor senare hade han lekt med elden igen och en arbetsbod med gastuber hade exploderat. Nu tyckte makthavarna att det fick vara nog. Han skulle gå hos en terapeut och lära sig att behärska sina lustar. För att kompensera hans lust till eld och flammor hade de tvingat honom gå i lågskor. De uppmuntrade hans

brinnande intresse för att driva livsmedelshandel. Det hade gått honom väl inom branschen där han avyttrade frukt, korvar och bröd till hugade spekulanter. Han hade aldrig gift sig, men omgivningen var helt införstådda med att ett antal eldiga kvinnor passerat genom hans sovgemak.
Han hade haft någon form av religiöst uppvaknande under sin tid som medelålders man. Flera pastorer och andra menade att det berodde på ett flertal bibelställen, som talat om tungor av eld. Han hade funnit detta sympatiskt och blivit en flitig besökare i församlingen. Hans förmåga att handskas med pengar gjorde att han blev förtroendevald kassör. En post han inte velat lämna. Han var nu väl över de nittio, men still going strong.  Med prydliga siffror förvandlade han de mest negativa bokslut  till ett ekonomiskt konstverk.
Ett oroade honom dock. Det var att någon av de unga ivriga i församlingen skulle komma på hans förflutna som pyroman. Han hade därför valt att ha så lite socialt umgänge som möjligt. Vänkretsen krympte ju äldre han blev.
Nu satt han i en av fåtöljerna och avnjöt ett glas rabarbersaft. Han sög tankfullt på det röda sugröret. Blicken var någonstans bortom horisonten fäst. Emellanåt fnissade han till och ansiktet sprack upp i ett varmt leende.
- Du Lasse Limpa vad sitter du tänker på, frågade Konsulten Solknut vänligt intresserad.
- Ähh, sa Lasse Limpa lätt förvånad, jag sitter här och tänker på gamla flammor!

Ska de var kyrkkaffe så ska det vara redigt kyrkkaffe

Den nya inredningen av kyrksalen hade mötts av blandade reaktioner. Församlingsstyrelsen hade totalt gått bananas. De kunde inte över huvud taget förstå det sätt varpå desssa betrodda medlemmar hade agerat. De var oroade över det rykte som deras pastor fått på bygden. Pastor Byxlös var det namn som studsade mellan skvallerspeglarna. Även bland de mer betrodda församlingsstyrelsemedlemmarna hade ett och annat leende delats. De hade mött pastorn redan på måndagen för att diskutera hans situation. Han hade ivrigt försvarat sig. Det behövdes modernisering av församlingen, att han hade blivit påkommen med byxorna nere var en lapsus. Han försäkrade att det inte skulle ske igen och om det skulle ske så skulle han ha kalsonger.Vältaligt hade han försvarat moderniseringarna. Redan första söndagen hade gudstjänstbesökarna ökat med 20 %, Han medgav villigt att det kanske inte var just på söndagförmiddagarna, som han skulle hävda sin rätt att jobba hemifrån.
- Jag förstår din iver, hade ordförande Nilsson sagt, att modernisera församlingen, men om 50% av församlingen sover, så är ju 20% ökning i antal besökare inte mycket att hänga i julgranen.
- Jag kan förstå ditt sätt att tänka, sa pastor Helge Anndén, men betänk potentialen. Redan nu på söndag har vi mer att bjuda och det skulle inte förvåna mig om alla tillgängliga platser är upptagna.
Församlingsstyrelsen, som tilltalades av ordet potential föll till föga och beslutade om en månadfs prövotid för nyordningarna.
- Potential, sa konsulten Solknut, jag gillar det ordet. Det låter modernt och trendigt. En församling i tiden. Jag tillstyrker församlingens beslut.
Pastor Helge Anndén lämnade belåtet församlingsstyrelsemötet. Innan han kom ut på stadens gator kollade han att byxorna var på plats och gylfknappar knäppta. Inga fler kommentarer om hans oförmåga att hålla byxorna uppe skulle få ske.
Senare under eftermiddagen så hade skuggförsamlingensstyrelsens medlemmar samlats. De hade diskuterat söndagens mot och medgångar. De var fyllda med nya ideér. Under den tid som ej sångtexter visades på plasmaskärmen, så skulle sköna naturbilder visas, av naturliga skäl helst från det heliga landet. Visserligen hade skolfuxen Kartede menat att Guds natur var lika vacker i Dalarna. Han menade att få församlingsmedlemmar såg skilnad på Siljan och Genesarets sjö. Vatten som vatten.

- Och sade chakuturisten Ben Benson, så ska vi ha ett kyrkkaffe värt namnet. Jag har införskaffat små serveringsbord som lämpligen kan placeras vid varje fåtölj.
Det var en annorlunda syn som mötte den nästkommande söndagens kyrkobesökare. Fåtöljerna gapade välkomnande till var och en. De små serveringsborden var bra att lägga ifrån sig nyckelknippor och damväskor på.
Potentialen var sann. Varenda fåtölj var upptagen. De förväntansfulla tittade på pastor Anndén, som med byxorna på trädde fram inför menigheten.
- Välkomna att fira gudstjänst med oss idag, inledde han helt traditionellt. Under preludiet kommer församlingens kyrkvärdar och värdinnor att ta upp era beställningar på färdkost. Ja den resa vi tillsammans ska göra nu kan fodra färdkost. Vi ser helst att ni inte väljer hårda tilltugg. Nä beställ sockerkaka och tigerkaka. Kaffe och te kommer också att serveras. Kostnaden för det hela är inräknat i kollekten, så tänka gärna på att öka ditt givande med en tia eller två. SDkulle ni mot förmodan välja hårda kakor, så se till att tugga i takt.

Under det att drycker serverades och huvudsakligen mjuka kakor delades ut sjöng försanlingen texten som flimrade mot dem från plasmaskärmen
De hadealla njutfullt tuggat och sörplat varma drycker medan pastor Anndén förkunnat det ord han för dagen fått sig givet. Belåtna smackande följde på pastorns konstaterande att Jesus rensade tempelgården från krämare och växlare. Ni har gjort herrens hus till en serveringslokal. Hörbara njutningsfulla smackande instämde i pastorns slutsatser.
Ja se detta var verkligen ett kyrkkaffe, som sent skulle glömmas.
- Hur ska vi toppa detta, undrade Kartede efter gudstjänsten.
- Ähhh, vi kan klämma in ytterligare 30 fåtöljer, sa chakuturisten.
- Undratr om vi kan förmå systrarna att bära kortkort, sa konsulten Solknut, som plötsligen hade lagt sig i utvärderingen.
- Söndagsmys, myste Solknut!
Det var ingen som pekade finger åt pastorn på hans väg hem. Ja frånsett gamla fröken Nilsson förståss hon skrattade fortfarande så att löständerna skallrade när hennes blick föll på pastorn.
Pastor Helge Anndén beslöt att inte fästa någon uppmärksamhet åt gamla fröken Nilssons skratt, Det är det pris man får betala för att vara Herrens tjänare tänkte han.  

Ett par relativt håriga ben stack fram ur pastors pyjamasbyxor!

Pastor Helge Anndén vaknade sakta. Han försökte skilja det nyss drömda från den verklighet han var i begrepp att omfamna. Ögonlocken förde en ojämn kamp med kvarvarande sömnighet. Två smala relativt håriga ben stack fram från de allt för korta pyjamasbenen. Han provade försiktigt golvvärmen med de nakna tassarna. Kylan spred sig som en löpeld uppför de relativt håriga benen. Desperat sökte kyliga tassar efter innetofflornas värme. Ett par misslyckade försök senare omfamnades kyliga tassar av innetofflorna. Stapplande påbörjade han färden mot köket.
Allt mer öppna ögon lyckades panorera in kaffekittel och den bruna påsen, som skulle inrymma en försvarlig dos med livgivande mald kaffeprodukt.  Vattnet puttrade hoppingivande på spisen. Han mätte upp puttrande vatten och begjöt de malda bönorna. En hemtrevlig kaffearom spred sig i det lilla köket. Han beströk ett knäckebröd med solvarmt smör. En skiva ost avskalades från större ostbit och toppade knäckebrödsmackan. De sista dropparna från tygpåsfiltret nådde med ett ohörbart plupp den nästan svarta ytan i kaffepannan. Han hällde upp kaffet i en stor mugg, som han fått i present av en kvinnlig församlingsmedlem, som inhandlat muggen hos en lerdrejare på Västbanken i Israel eller strax utanför beroende på vilken sida i konflikten man är.
I takt med kaffet spred sin uppiggande effekt öppnades ögonlocken alltmer. Han började minnas vad gårdagen inneburit. Han mindes det passionerade samtalet på förmiddagen, då skuggförsamlingsstyrelsen beslutat att säla av kyrkbänkarna.
- Varför ska vi ha 70 kyrkbänkar som var och en rymmer upptill 10 personer, när vi knappt samlar 60 själar på förmiddagsmötena. Herrekiperingsföreståndaren Inge Flanell hade livligt argumenterat för det oekonomiska i detta.
- Ja, du har helt rätt, inflikade chakuturisten Ben Benson, det är bättre vi säljer av kyrkbänkarna och skaffar något mer ekonomiskt försvarbart.
- Jag tror, hade läraren Bror Kartede sagt, att jag kan ha en spekulant. En kollega till mig ska starta en ny församling. Han har redan köpt en orgel. Tror att vi kan kränga 70 bänkar till honom för sju papp.
- ja passa på nu, för när hans verksamhet sättersig så blir det svårare. De här frifräsarna är alltid mer optimistiska i början.
Telefonkontakt med Karftedes kollega upprättades och förhandling om försäljning av 70 kyrkbänkar inleddes. Bara en halvtimme senare kom församlingsgrundaren med stor lastbil och 10 medhjälpare. Han sträckte över 6500 kronor och borttran sporten påbörjades.
- Jaha, vad ska vi nu göra, sa pastor Anndén och tittade ut över den ödelagda kyrksalen. Vi har möter imorgon och inte kan vi begära att församlingen ska stå!
- Det kanske vore en idé i sig, sa Flanell, avsevärt färre skulle somna då.
Anndén tittade förnärmat på Flanell. Han bet sig i tungan och avstod från att påpeka att Flenelll var en av de första som brukade falla i djup sömn.
- Jag vet, sa chakuturisten, en affärsvän till mig, som säljer möbler har gått i konkurs. Jag ska ringa honom och höra om han kan föreslå något.
Benson halade upp mobilen och gick avsides för att ringa. De andra såg på håll hur han ivrigt gestikulerade och då och då utstötte klagande ljud.
- Det är klart! Han hade ett parti med fuskläderfåtöljer, som vi kan få köpa för en billig penning! Jag lyckades till och med få fri leverans av dessa fåtöljer.
De hade inte mer än hunnit svälja förmiddagskaffet, då en ivrig diesel frustande stannade utanför kyrkporten.
De slog upp kyrkportarna på vid gavel och in vällde en strid ström av fåtöljbärande kulis. Det dröjde inte många minuter förrän 70 fåtöljer i fuskläder upptog en stor del av kyrksalsgolvet.
- Jaha det blir 6000 kronor, rena rånet, sa möbelhandlaren, men det är ju för en god sak, men jag vill nog ha en femhundring till mina bärare. De behöver ha bröd på bordet. Själva leveransen är fri, men bärandet kostar!
Den begärda summan växlade ägare. Kyrkportarna slöts bakom de som lämnade kyrkan. Ivrigt påbörjade skuggförsamlingsrådet att placera ut fåtöljerna. De flesta var i en diskret brun färg. Några hade dock fräckheten att avvika i dels en förskräcklig orange nyans och åter andra bar avundens gröna färg. På det hela taget såg det dock inbjudande ut.
- Nu i min lilla låda, ska vi få fart på ruljangsen, sa Flanell med blossande kinder.
- Dessutom har radiohandlare Watt skänkt en storbildsteve, så vi kan visa sångtexterna där.
- Bra sa Kartede, då spar vi in på sångböckerna.
Storbildsteven monterades upp av Watt och hans radiohandelsmedhjälpare. Plasmablekt sken den fråm kyrkväggen.
- Nu änteligen är vi en modern kyrka. Nu ska det snurr på verksamheten.
Skuggförsamlingstyrelsen tittade på sitt verk. Ögonen lyste av stolthet. Alla var nöjda med sitt verk och vad pengar de sparat. Ekonomin ska lyfta församlingen sa de nästan i mun på varandra.
Helge Anndén som tittat på det hela lite vid sidan av lyste plötsligt upp-
- Storbildsteve. Det är bra då kan jag äntligen bli en modern pastor, sa han!
- Jag tänker hävda min rätt att arbeta hemifrån, precis som så många andra arbetstagare.
- Se bara till att slå på apparaten klockan elva!

Pastor Helge Anndén satt i köket och tittade in i kameran, som var uppmonterad på köksväggen. Han iklädde sig pastorsskjortan och vände den mest rena sidan av pastorskragen framåt. Han nålade upp en b ild på Genesarets sjö bakom sig.

Prick klockan elva hälsade han församlingen välkommen till en ny era i församlingens liv. Han uttryckte förhoppningen att de satt bekvämt. Hans predikan var fylld med kärnfulla kommentarer om än det ena och än det andra. Ja han var så inne i sin predikan, att han inte noterade att kameran på köksväggen blygt, generat sakta böjde sin lins neråt.
På eftermiddagen denna vårliga söndag tog han stolt en promenad på den lilla stadens gator. Han m ötte några församlingsmedlemmar som fnittrande besvarande hans hälsning. Allt fler, då ryktet sped sig, mötte pastorn med fnitter och ett och annat gapskratt. Till slut kunde han inte hålla sig längre.
- Vad är det som ni finner så lustigt att fnitter och skratt är det enda jag möts av?
Gamla fru Nilsson, konditor till yrket, skratta så hon kikna. Till slut lyckades hon få fram.
- Pastorn ska nog ha byxor på sig, nästa gång han predikar i teve!