En duva kan också leva på hoppet

Tidig söndagmorgon. Jag sambon och solen är uppe. Söker girigt undvika skuggiga fält på morgonvandringen. Lördagens discotävlande ungtöser har med föräldrar lämnat hotellet.
I högan träd sitter två skator och tjattrar. Bråket gäller vem ska ha den brödbit, som en duva så fräckt lagt beslag på. Under ivrigt kuttrande sitter ensam duva och knaprar på bortkastat brödbit.
Skator diskuterar tjattrande hur göra för att ta del av denna frukostbrödbit. Plötsligt lyfter skatorna från högan trädgren. I samlad roteformation spanar de på duvans position. Skator delar strategiskt på sig och förbereder dubbelt flankangrepp på ensam duva. Som kamikazepiloter dyker de mot duvan. En sdkata har tänkt att anfalla duvans högra sida och den andra skatan skulle solidariskt ta hand om duvans vänstra sida.
Avståndet till duvan minskar hastigt. Vallbyvandraren undrar om han skall iongripa. Men naturen är hård och den starkaste överlever. Han följer dramat på respektfullt avstånd.
Skatorna flyger en halv decimeter över jord. De närmar sig duvan, som lugnt pickar vidare på brödbit under ivrigt kuttrande.
Det handlar inte längre om meter eller decimeter. Duvan synes fångad i strategiska skators anfall. Det handlar inte om centimetrar, utan snarare om millimetrar. Duvan gör ett prydligt jämfotahopp alltjämt med brödbit i näbben. Strategiska skator tittar förvånat på varandra innan de frontalkrockar. Vimsiga och utan frukostbröd sitter två tigande skator och undrar hur dte kunde bli så här. Allt var ju noga uttänkt.

Vallbyvandraren är öveertygad om att brödbit just nu är det minsta två skakade skator tänker på. Nej snarare går deras tankar till värktablett med eller utan Zap.
Duvan som lever på hoppet försvinner med frukost kuttrande, skrattande upp på hotellets tak. Avslutar sin frukost i godan ro.
Visst kan sömniga söndagmorgnar ge dramatik och spänning så det räcker och blir över.
Får nog bli en kaffe till innan vi tar nästa promenad.

En smutsig immig backspegel ger minnen, som saknar kontur

Under vandring på tundran såg vi honom på avstånd. Han satt med morgonpilsner på en bänk i det, som av någon anledningkallas Upplevelseparken. Han log igenkännande när vi kommit närmare. Men en gest med handen bjöd han oss stanna till och sitta nära. Fåriga, seniga, solbruna händer grävde i medhavd plastkasse. Han bjöd generöst på en burköl. Vallbybloggaren avböjde vänligt, men bestämt. Visst kan en öl oavsett förpackning smaka gott. Före 8.00, arla om morgonen, föredras fruktjuice.
Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta  barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!

På Vallbytundran sprids rykten med vinden

Några äldre gubbar hade samlats vid Vallbytundrans centrum. Där fanns gubbar såväl med som utan ludna sambos. Dessa äldre gentlemän hade allt klart för sig och visste vad som hände på tundran. Inte en grästuva kunde vändas, utan att gubbarna hade info om vad som hänt.

- Hörde ni smällen i morse?
- Vilken smäll?
- Smällen som väckte mig vid halvfyratiden. Det var en riktig smäll! Jag gick ut på balkongen i bara kalsipperna, men jag såg inget!
- Hoppas att ingen såg dig, sa en äldre man, för du ser ju ut vara på smällen!
- Nu var du rolig, så nu får du gå hem, svarade mannen som väckts av smällen!
- Det var en smäll vid midnatt, sa en man som passerade gruppen.
- Säger du det hörde jag inte, men den vid halvfyratiden var en riktig smäll!
- Inte var det pizzeriorna, som ligger i strid med varandra, för det är på andra bostadsområden.
- Det kan ju vara de där som går omkring och eldar upp bilar, sa en av de närvarande samtidigt som han begärligt sög på en rökpipa.
- Eldar de upp bilar, har de inget bättre för sig.
- Nä jag tror inte det, de är säkert arbetslösa och avundsjuka på att andra har bättre bilar.
- Ja hur kan de ha råd med så fina bilar, när de är arbetslösa.
- Det är säkert föräldrarna som betalar.
- Det gäller ha föräldrar, som arbetar när de själva är erbetslösa.
- Det var annorlunda förr, då fick man lära sig veta hut!
- Örfilarna stod som spön i backen, när man dummat sig, sa piprökaren och fick något drömskt, nästan nostalgiskt i blicken.
- Hej där, nu kom vi från ämnet, sa mannen som vaknat av smällen!
- Vilket ämne?
- Den stora smällen som väckte mig halvfyra i morse!
- De sprängde säkert en bil!
- Men det hördes inga sirener. Det blev alldeles tyst!
- Titta nu kommer det en till bil, som använder den nya bussgatan som genväg.
- Du det har kommit minst tio bilar, sen vi träffades.
- De har nog inte gått i körskola.
- Vilken olycka har bäst odds, frågade en av de äldre männen.
- Du får fem gånger pengarna på att en buss ska köra rakt in hotellentrén!
- Jag sätter en hundring på att det sker i vinter!
- Jag sätter femtio på att det blir en olycka med ett skolbarn.
- Det är knappt pengarna tillbaka på det, sa piprökaren!
- Så ska vi summera dagens rykten, sa en äldre man, som hade haft som yrke att sortera skruvar och muttrar på en av ASEA's verkstäder.
- Det var alltså arbetslösa, som sprängde en bil halvfyra i morse, för att förbereda ett inbrott på en Pizzeria!
- Ja, så var det säkert! Usch vilken tid vi lever i !
- Nä, nu får vi gå och bära lite stolar och bord, det ska ju bli grillfest med saft och grillkorv!

Det händer alltid något intressant på Vallbytundran!

Promenad bland kinesiska turister och skattgömmejagande pensionärspar.

Det har regnat ganska mycket i natt, konstaterade vi när vi anträdde den första av dagnes promenader.
Solen svettades av ansträgning, när den knuffade undan några sömniga regnmoln.
Vallbytundran låg öde och tom. Nja inte riktigt! Nu ska skrivaren inte undanhålla sanningen. Ett äldre par vandrade mellan papperskorgarna. De tömde dessa förvaringsgrejer på såväl plåtburkar, som plastflaskor. Med välfyllda plastpåsar vandrade de vidare mot nästa skattgömma!

Solen har vunnit i sin kamp mot morgontrötta regnmoln. Generöst öser den solvärme över Vallbybloggaren och numer flämtande sambo. Framkomna till hotellplan möts han av en märklig syn. Ur hotellets innersta strömmar en strid ström av kinesiska turister. Par om par vandrar de den korta biten mellan hotell och turistbuss från Estland. En buss som är dekorerad med djungeldjur på gul bakgrund.
Likt djuren en gång inträdde i Noas ark inträdde kinesiska turister två och två in i den väntande bussen. Övervakade av en ung reseledare, som med block och visselpipa såg till att ingen hamnade akterseglad i Väsyerås. Allvarsamma turister från Kina har sett ännu ett hotell och noterat att hotell de är sig bra lika!
Så seglade bussen iväg mjukt gungande over de ojämnheter som finns i en gata, som håller på att förstärkas för kommande lokaltrafik. Nu är platsen fri och tålmodigt ihärdigt bittjas papperskorgar av ett äldre par på morgonpromenad.
Hemvägen avlöpte lugnt och fritt från möten. I vart fiall till vi kom till skateboardbanan. Där mötte vi en äldre man med rötterna någonstans i Turkiet.
- God Morgon, hälsade han, jag är på väg till kyrkan!
- God Morgon, svarade Vallbybloggaren.
- Jag måste säga, sa han på stapplande svenska, är lite besviken på min sonson.
- Vadan detta?
- Jo han vill inte gå till kyrkan. Han menar att det är bortkastad tid. Han säger, att han vet att det inte finns någon Gud.
- Det är många, som säger så!
- Jag talar om att det inte handlar om att veta. Det handlar om att tro eller inte tro.
- Det ligger en sorts klokskap i det påståendet.
- Jag säger till honom att om vi vet att det finns en Gud eller säger att vi vet att det inte finns en Gud, då är det lätt att säga, att den som inte vet vad jag vet är idioter.
- Det kan ligga en sanning i vad du säger. Vet vi, är det lätt att vi ser oss förmer än andra. Men tror vi eller inte tror så lever vi hela tiden i dialog med vad som händer. Prövar, tar till oss, förkastar!
- Jag förstår inte riktigt vad du säger, sa den gamle mannen och strök med ovansidan av handen över mustaschen.
Vallbybloggaren försökte förklara igen vad han menade och insåg att inte heller han förstod riktigt vad han menade.
- Jag vet bara, sa den gamle, att vi kan inget veta om Gud förrän den dagen då vårt liv tar slut. Men ett vet jag, att då kommer antingen den som tror eller den som inte tror att bli väldigt överraskad!
-

Resan hem börjar borta. ( del 29 )

Saed vaknade tidigt denna morgon i slutet av maj. Solen gjorde sitt bästa för att skingra de få regnmoln, som skuggade rummet. Han tittade på klockan i den kombinerade radion och väckaruret.
Kvart i åtta.
Det var längesedan han sovit så länge. Kändes nästan lyxigt.
Det knackade på dörren.
Saed öppnade försiktigt dörren.
- God Morgon min vän, sa den alltid varmt leende Raffo.
Elisabeth gestalt fyllde upp resten av den yta, som begränsades av dörrkarmarna.
- God Morgon, sa hon på sitt mer sakliga och lite torra sätt.
- Du ska vara på Migrationsverkets kontor efter lunch, fortsatte hon och vi har en del dokument, som du bör ha kunskap om.
- Jodå, vi har med oss lite fruklost till dig, sa Raffo, som om han kunnat läsa Saeds önskan och tankar.
Raffo satte ner en bricka på de smala skrivbordet. Han sköt undan klockradion med en handen, för att bereda plats för frukostbrickan. Saed smuttade på det söta teet. Fortfarande lite nyvaken tuggade han på den degiga frukostbullen. Marmeladen rann nerför hans hand och han skyndade att slicka handen ren.
- Vi ska gå igenom dokumenten. Vi har dokument från den kristna gemenskapen i Teheran, som intygar din kristna övertygelse. Vi har ett intyg från den iranske läkare, som behandlade dig efter skottincidenten. Han har intygat, att du blivit skottskadad och att din rygg visar tecken på utdragen  pisktortyr. Dessutom har vårt ombud i Turkiet lyckats få fram en kopia på en arresteringsorder på dig, som vi återfann i polischefens Alis kläder.
De läste intygen tillsammans. Elisabeth och Raffo försäkrade sig om, att Saed förstod innebörden i dessa dokument.
Saed nickade. Han förstod vad som står i dokumenten. Han var lite förundrad över vissa formuleringar i arresteringsordern. Där skrevs i kryptiska ordalag, att Saed Dihbajadi, i det fall han överlevt det planerade attentatet, omedelbart skulle arresteras och återföras till Teheran. Saed tyckte det var år sedan han kände den brännande smärtan i axeln. Tusentals år sedan han vårdades i den kristna gemenskapen. Men det var ju inte mer än drygt 9 månader sedan.

Resten av förmiddagen, så vägledde Elisabeth honom om vägen. Som hon envisades att kalla troslivet för. Hon var mycket noga med att Saed skulle förstå att rätt bruka sin gåva att läka människors sjukdomar.
Raffo å sin sida hade poängterat att han i kristen gemenskap aldrig skulle förhäva sig, utan ha en ödmjuk attityd.
- Det är genom att lysssna mer och prata mindre, som du får vishet att förhålla dig till andra. Även om din tro är stark, så är det genom att lyssna du lär hur du ska närma dig människor och vitta om din din Herre.
Saeds huvud snurrade av alla råd och intryck han fått denna förmiddag.
De lämnade rummet och gick förbi receptionsdisken.
Saed hajade till, när han såg kvällstidningarnas löpsedlar.
Expressen konstaterade kort: Konspiration inom Migrationsverket!
Aftonbladet var lite mer specifik: Svenskdemokratiskt nätverk infiltrerat Migrationsverket.
Saed lade på minnet att han skulle köpa och läsa vad kvällspressen skrev, när han kom tillbaka från Migrationsverket.
- Vi har betalat för dig, sa Elisabeth, du kan bo här i tio dagar. Sedan måste du försöka hitta annat boende.
Den stora svarta Dodgen förde trion söderut ner mot Västerås City. De svängde till höger på Ringleden. Nedanför Fryxellska skola svängde de vänster. De stannade nere vid Svartån.
- Härifrån ser du Migrationsverkets skylt. Det är dit du ska gå nu och framlägga ditt ärende. Gå i förvissningen att Herrens hand skyddar dig!
Raffo gav honom en plastkasse, som innehöll dokumenten och en plånbok, med lite pengar, så han skulle kunna köpa mat och annat han behövde! Elisabeth sträckte sig över framsidan och lade sin hand på hans kind.
- Var rädd om dig Saed, om Gud vill, så korsas våra vägar igen!
Saed steg ur bilen och tog några prövande steg på gatan upp mot Migrationsverkets lokaler. Han vände sig om för att vinka adjö, men bilen var borta.
Konstigt, tänkte han, jag hörde inte den stora motorn rusa. Bilen bara var borta.
Han steg in på Migrationsverkets lokal. Det tråkiga väntrummet var fyllt med förhoppningsfulla personer som ville söka asyl. Var de inte asylsökande var de där för att få tillstånd för sin familj att komma till Sverige. En man klagade högljutt över att han inte fått pengar till en plattteve. Tolken försökte förklara för honom att Migrationsverket inte var en önskeautomat.
När Saeds nummer kom upp gick han fram till den lilla luckan i båset som skyltade med hans nummer.
- Jag vill söka  asyl i Sverige, sa han till kvinnan bakom glasrutan.
- Har du något pass, sa kvinnan lite uttråkad!
- Jag har ett, som jag  tror är falskt sa han, det äkta finns redan på Migrationsverket.
- Va?
Saed försökte förklara. Kvinnan bakom glasrutan bad Saed sitta ner, så skulle han hämtas av en handläggare. Saed behövde inte vänta länge. En äldre kvinna öppnade dörren och ropade Saeds namn. Saed skyndade fram mot henne. Hon visade honom vägen till ett litet kontorsrum.
- Vänta här sa hon, så ska jag hämta en tolk.
När tolken kom tittade Saed med förvåningpå honom. Det var ju samme man som hade varit med och piskat honom i Teheran.
- Jag vill inte ha den tolken, han är en fidai'!
Saed hade sagt detta på stapplande svenska.
- En vaddå, sa kvinnan.
Tolken lämnade hastigt rummet. Han hade inte räknat med att en av de han torterat skulle möta honom så här.
Den kvinnliga handläggaren rynkade pannan. Hon tittade förvånat efter tolken, som så hastigt gjort sorti!
- En fidai är arabiska för en som offrar sig för sitt land. Den mannen var med och piskade mig, som straff för att jag blivit kristen, sa Saed!
- Blivit kristen?
Den kvinnliga handläggaren tittade bekymrat, men kanske mer intreeserat på Saed.
- Vill du berätta mer. Vi försöker utan tolk.
Saed berättade. Han berättade allt vad han varit med om sedan han lämnat Teheran första gången.
Kvinnan skrev och skrev. Hon var glad för att Saeds svenska var så stapplande och han många gånger sökte orden. Det gav henne tillfälle att hinna ikapp med skrivandet.
- Du är en bekännande kristen, sa Saed och tittade på henne, jag ser det i dina ögon. Jag har lagt märke till att du kliar på dina armar.
Han sökte långt inne i sig själv. Han kände hur värmen tändes i hans hjärta och hur händerna darrade lätt.
- Jag vet att du tror att Gud kan hela dina eksem! Får jag be för dig?
Kvinnan slutade skriva. Hon tittade förvånat på Saed. Hon förde en kamp inom sig. Var det professionellt eller ej att be en asylsökande be för henne? Till slut la hon ifrån sig pennan och sträckte ut sina armar på skrivbordet.
Saed la sina händer på hennes armar och bad tyst för sig själv. Han kände hur den intensiva värmen flöt genom hans händer. Han såg på kvinnan och log.
Kvinnan tittade förvånat på saed, sedan kavlade hon upp sina ärmar på koftan.
- Utslagen är borta, nästan skrek hon!
Skriket, om än återhållsamt, lockade en vakt och två andra handläggare till rummet.
- Är allt som det ska? frågade vakten!
- Ja, det är ingen fara, jag blev bara överraskad, sa kvinnan.
- Nå ska vi avsluta förhöret nu. Uppge ditt namn och var du bor.
Saed talade om namn och var han räknade med att bo den närmsta dryga veckan.
- Jag tror inte du behöver vänta så länge på besked. Det har hänt saker inom verket, som gör att just konvertiter kommer att få en snabb behandling! Se framtiden an med tillförsikt sa hon. Kanske får jag bjuda in dig till vår kyrka, sa hon och lämnade över ett programblad, som hon haft i sin väska.
De tog farväl!

Saed stod ute på gatan igen. Han kände en förväntan. Medan han gick tackade han Gud. Inte ens när han passerade polisstationen kände han någon oro.
Han träffade på sin vän frukthandlaren och köpte lite frukt av honom. Han fick ett bra pris. Glädjen att återse Saed var stor. De kom överens om att han skulle köra över Saeds tillhörigheter under kvällen.
Det börjar ordna sig, tänkte Saed och kände att detta var nog hemma i alla fall!

Resan hem börjar borta. ( del 28 )

Saed hade svårt komma till ro.

Han hade länge, stått vid det öppna fönstret och tittat ut över Öresund. Han hade förundrats av de lanternor och månstrålar, som dansade på det mörka havet. Han kunde inte höra vågorna, men han visste att de fanns där. Denna illusion, tänkte han, som gav intryck att havet hela tiden förde ytt vatten till stranden. Samma vatten slog gång på gång mot stranden.

Precis som hans strävan att få Migrationsverkets tjänstemän förstå att han faktiskt var kriste., samma svar hela tiden, det är du inte, du säger det bara för att få stanna, dina intyg är nog välmenande men de liknar allt för mycket andra intyg.
Han funderade över hur man på annat sätt kunde beskriva att han bekännt Jesus som sin Herre, hur han på annat sätt kunnat tala om att han gjort upp med all medveten synd, hur han på annat sätt skulle kunna beskriva att han blivit döpt. Samma invändning slog mot honom hela tiden.
Han var tillbaka i Sverige. I Iran var de övertygade om att han övergett Islam och blivit en kristen. Ja så övertygade att de sänt lönnmördare efter honom. Hur skulle han kunna övertyga svenska tjänstemän om detta. De som tyckte att eftersom han inte kunna namnen på alla Jesu lärjungar, så var han inte kristen. Han funderade på hur många svenska kristna, som kunde alla de namnen.
Han undrade om ärren efter piskrappen kunde övertyga. Ham undrade om ärren efter skottskadan kunde övertyga.
Han stängde fönstret. Han lade sig i sängen och drog upp knäna mot bröstet. Han låg länge stilla och försökte somna. Plötsligt satte han sig upp i sängen. Han hade känt piskan över ryggen. Han var alldels svettig. Han tittade sig omkring och förstod att han drömt. Någon halvannan timma sömn konstaterade han och tittade på väckarklockans ilsket lysande siffror.
Han tänkte på Elisabet och Raffo hans följeslagare, som tycktes komma in i hans liv lite hur som helst. Den svarta Dodgen, som kört honom och hans vän, när de attackerades av svenska ungdomar. Visst skulle änglar ha vingar. Men varken Elisabeth eller Raffo hade vingar, ändå pratade de som om de funnits och verkat oberoende av tidens gång.

De hade pratat om evigheten. En tid utan slut. Men hade evigheten en början?  Det var som ett nu. Nu en tid utan slut, utan början. Evigheten, nuet  var tid utan början utan slut.
Kunde Gud, funderade Saed, som fanns, om han mindes rätt, före allt började vara en Gud både i nuet och i evigheten.
I takt med att ögonlocken blev allt tyngre blev hans tankar allt mer dunkla. Han sov oroligt. Han hade i sina drömmar besök av både sin avlidna farfar och av Jesus. Så mycket visste han, när han vaknade. Han kunde dock inte komma ihåg vad de sagt , om de nu hade sagt något. Han mötte den nya dagen förvissad om att hans liv vilade i Guds händer. Hans liv vilade i nuets och evighetens Gud.

Efter sedvanlig morgontoalett begav han sig ner till matsalen. Han visslade på en ny melodi. En melodi som fötts under natten. Han tyckte nog att melodin var vacker. Han kände hur den gav harmoni och ett lugn, en ny tillförsikt fyllde honom.


- God morgon, min vän!
Den rösten gick inte att ta miste på. Fyllde med värme och alltid med ett småleende. Saed tittade med förvåning på Raffo. Där stod han i nystukna chinos och en klädsam t-shirt. Han bjöd Saed sitta ner vid frukostbordet. Han hällde upp te i en mugg och räckte den till Saed.
- Smörgås får du göra iordning själv, sa han med ett lätt skratt.
- Hur har du kommit hit? Jag trodde du var i Rumänien.
- Jo, det var jag. Mitt uppdrag där är slutfört. Jag har varit i Teheran med. Dina vänner i den kristna gemenskapen där hälsar dig och hoppas att allt är väl.
- Men hur har du hunnit?
- Det är svårt att förklara, så att du förstår. Du får nog bara acceptera min historia som den är.
Saed bredde mycket smör på brödskivan och lade en stor skiva skinka på den. Han toppade med en skiva ost. Han smakade prövande. Smakbiten föll ut till belåtenhet och han åt snabbt upp smörgåsen. Han smuttade på teet och bredde en ny smörgås.
- Men var är Elisabeth?
- Hon är snart här, hon hade en del att förbereda i Västerås.
Saed hade frågan på tungan, men insåg snabbt att det var ingen mening med att fråga hur hon kunde hinna till Västerås. Han visste att svaret var, svårt att förklara, bara acceptera!
- Du, Saed, jag tror inte du ska betunga ditt sinne med allt för djupa frågeställningar. Förstår att du funderar mycket på evigheten och Gud. Ibland måste man bara som ett barn acceptera det svar man får, när man blir äldre i tron, så kommer nya frågor och nya svar.
Saed tittade på honom. Han måste ha sett ut som en öppen tom fiollåda i ansiktet, för Raffo skrattade till.
- Du ser, sa han, Gud talade om för mig att du tänkt mycket i natt. Se här har vi vår dam....
- God Morgon mina herrar, sa Elisabeth, så är vi då färdiga att starta den sista etappen på din resa hem, Saed.
Saed och Raffo avslutade morgonmåltiden. Saed skyndade upp på rummet och hämtade baggen med bibeln och extra ombyte.
Dodgen startade villigt. De fann snart uppfarten till E4-an. Snart var staden vid sundet, staden som badade fötterna i sundet, ett minne blott!
- Denna gång ska du inte vända dig till Migrationsverket i Solna, utan det är förberett att du ska möta en handläggare på kontoret i Västerås.
Saed var lite förvånad, han hade ingen aning om att det fanns ett kontor med koppling till Migrationsverket i Västerås. Han satt i baksätet på Dodgen och tittade på namnskyltar som de passerade. Han hann inte läsa hela skylten som förkunnade att de passerade avfarten till Örkelljunga, utan han levde i villfarelsen att de passerade Örke.
Strax söder om Ljungby var det en trafikkontroll. En rad med polisbilar stod parkerade på en stor parkeringsplats och polisen viftade in varje bil som nådde fram. Saed såg hur Raffo böjde sitt huvud i bön. Han lyfte sina hände rmot bilens tak och ord, som Saed inte förstod, ljöd ur hans mun. Saed tittade förvånat, hur polisen bara viftade förbi Dodgen, för att rikta hela sin uppmärksamhet mot den stora röda Mercedesen som körde bakom dem. Det var andra gången, som polisen liksom inte noterat att Dodgen körde förbi dem.
Tidig eftermiddag körde de av E4-an vid Ödeshög för att fortsätta norrut mot Vadstena och Motala.
Saed slumrade till.Han vaknade till och gjorde sitt bästa för att hålla sig vaken. Den stora motorns surrande var direkt sövande, tänkte Saed och somnade.
E18, Örebro. Saed läste med förvåning på skyltarna. Det här var ju namn han verkligen kände till. Han gnuggade sömnen ur ögonen och tog tacksamt emot det smörgåspaket, som Elisabeth räckte honom. Det var hon som satt i passagerarstolen. Raffo satt bakom ratten, han log, när deras blickar möttes i backspegelen.
- Det finns dricka med om du är törstig, sa Elisabeth.
- Ja tack, sa Saed, även om jag är hungrig så blir det lite torrt med bara bröd och pålägg.
- Här en burk med Zingo apelsindryck!
Saed drack med njutning. Arboga 17 kilometer. Saed läste på skyltarna.
- Nu börjar det verkligen kännas hemma, sa Saed. Hoppas att det ska kunna bli hemma med.
- Du ska inte oroa dig, sa Elisabeth, allt är förberett.
De passerade förläggningen, där Saed bott så många nätter. Han tänkte på Mohammod. Han undrade hur det gått för honom. Han tänkte på de kristna, som besökt honom, när han var vilsen de första dagarna efter sin omvändelse. Han tänkte på kyrkan, som spelat och sjungt så varma välkomnande sånger. Han tänkte på resan han gjort. Hur det som var hemma blev borta. Hur det som var borta blev hemma.
- I natt ska vi sova på ett litet hotell i Västerås. Vi ska ha en sista genomgång med dig i kväll och i morgonförmiddag. Sen ska du få en mapp med handlingar. I morgon eftermiddag ska vi släppa av dig vid Migrationsverkets kontor, då måste du klara dig själv.
Saed kände oron komma krypande. Han kände hur han blev svettig om handerna och under armarna. Hans blick flackade. Så mindes han melodin. Han visslade den tyst. Han kände hur melodin återgav honom lugnet och en ny säkerhet växte inom honom.
Västerås!
Han mindes hur han hade fått lämna kvar en väska med tillhörigheter. Han mindes hur polisen tagit honom vid bostadsområdets centrum.
Bilen stannade.
De tre gick in till receptionen och checkade in.
Det knackade på Saed dörr. Han öppnade och Elisabeth stod utanför med två stora bärkassar.
- Här är lite kläder, som du kan ha användning för.
Hon ställde ner kassarna på golvet.
- Du kan ju prova något, vi ses om en halvtimma i matsalen. Så får vi gå igenom några saker.
Saed provade kläder. Han fastnade för ett par gröna jeans och en vit skjorta. Han borstade håret, stänkte lite rakvatten på kinderna. Redo för middag och samtal.
Han visslade på sin melodi medan han långsamt gick mot matsalen!

Morgonpromenad med författardrömmar

Gråmulen novembermorgon.
Sambon och Vallbybloggaren hade i det längsta vägrat lämna morgonsömnens sommarhetta.
Sambons behov av att uträtta naturbehov segrade till slut över morgonsömnens lathet.
Gräsmattorna delvis rimfrostklädda. Några mindre vattensamlingar ännu istbelagda efter nattens frost.
Vi passerar nya runda byggnaden vid Vallby Centrum. En kvinna, som tydligen ska arbeta i detta hus, steg ut på den träbeklädda verandan. Hon tittade med frågande blick på den stora våta fläcken. Hon skakde på huvudet och vände blicken mot det stora ljusinsläppet i verandataket. Hon skakade på huvudet och svarade på Vallbybloggarens morgonhälsning.
- Här är det någon, som inte tänkt!
Vallbybloggaren nickade instämmande.
Vi fortsatte promenaden förbi centrum och förbi tobakshandlaren. Tobakshandlarens affär kallas ofta "Kiosken" av kunderna. I Vallbybloggarens föreställningsvärd är en kiosk en byggnad, som man inte går in i. Man har kontakt med säljaren genom en liten lucka och gör sin beställning. 

Bortom Kyrkolokalen räffar vi en gammal bekannt. Han ger berömmande ord till Vallbybloggaren och dennes bloggalster. Klart man slickar i sig sådant beröm och växer nog halvannan centimeter på längden.
- Har du, fortsatte han, skrivit något som man kan handla i bokhandeln?
Vallbybloggaren måste svara nej på en sådan fråga.
Bekantingen tyckte det var tråkigt, ty han hade tänkt att lite Vallbyhistorier, skulle kunna vara en fin present till Jul.
Vi skildes åt och tankarna om tryckalster med Vallbybloggarens ord slog rot!
Efter en tids fundernade drog Vallbybloggaren slutsatsen.
Han ska nog bespara familj, vänner och bekanta den läsupplevelsen. Om det nu över huvud taget skulle kunna betecknas som upplevelse. Hans tafatta försök är, vilket alltför många instämmer i, inte av något större litterärt värde.
Dock kan han meddela att djupt inne i en hårdisk finns två utkast till romaner. Men det blir inget med det, ty Vallbybloggarens saknar den disciplin och uthllighet, som krävs för att göra mer än utkast!

UTKAST 1
En historia där man får följa en familj i ett sydamerikanskt land. Där några av barnen förföljs av såväl landets hemliga polis, som av en av de större gerillagrupperna i landet. Två syskon kommer till Sverige som asylsökande. Deras handläggare på Migrationsverket är en ung jurist, med kopplingar till högerextrema rörelser. Handläggaren påträffas mördat i Migrationsverkets lokaler. En av syskonen misstänks för mordet. En ung kvinnlig pastor försöker lösa mordet, samtidigt som hon kämpar för syskonens rätt till asyl i Sverige.

UTKAST 2
I en svensk frikyrkoförsamling pågår en maktkamp. Å ena sida en dominant pastor med förkärlek för unga kvinnor. På andra sidan en företagsledare som gripen av mer sektliknande rörelser försöker manövrera ut den dominanta pastorn, för att göra sig själv till oomstridd ledare i församlingen. En kamp mellan de två, som inbegriper manipulationer, sexförsåt, mutor och en osannolik strid om var dopgraven bör placeras. Denna dopgrav kommer att spela en stor roll, då en ung flicka hittas dränkt i densamma!

Nåja, det räcker nog med att de stannar som utkast djupt inne i en hårddisk mörka labyrint!

Vallbybygget snart klart, liksom presidentval i USA

Morgonen hade redan lämnat nattens eftersmak.
Solen värmer rimfrostbeklädd gräsmatta.
Ensam rimfrostdroppe sörjer  försvinnande rimfrostsyskon, som smälter gnistrande.

Så möter Vallbybloggaren morgonen, när han beträder vallbytundran med trogen sambo.
Vallbytundrans nya begivenhet, den runda nybyggnationen, är på upploppsrakan.
Avgränsande stålstaket är borta. Ej asfalttäckta ytor har jordbetrötts och ledsna höstdeppiga växter har planterats.
Rena geometriska ytor. Kvadrater, rektanglar, ovaler, cirklar skapar en strikt renhet. De färgskiftninga som skönjes mellan spaljekonstruktionen, ler tappert mot begynnande vinterkyla.
Lekfull strikthet!
I dessa geometriska rena linjer finns  dock störningsmoment. Ojämna spikrader, som retar en detaljgranskande betraktare. Ska det vara så svårt att skapa en rak spiklinje?

Byggnadstekniskt mindre begåvad, retar sig Vallbybloggaren på några detaljer. På byggnadens östra sida... hur nu detta är möjligt att bestämma,... finns två regnvattenutkast, som är placerade över varsin dörr. Tidigare har noterats vilket kraftigt vattenflöde dessa regnutkast skapar. Så framtida nyttjare av dessa dörrar, glöm inte paraply, när ni brukar dessa dörrar för in- och utgång i regnväder.

Fortfarande  byggnadstekniskt mindre begåvad har Vallbybloggaren ringa förståelse för hur man löst regnskydd på de veranda, som återfinns på den runda byggnadens södra sida. Två stora cirkelformade ljusinsläpp har skapats. Vid regnväder torde det vara näst intill omöjligt vistas på nämna veranda. Stor risk för vattenskador  på verandabesökare föreligger!

Men visst ska det bli intressant att möta alla de, som ska nyttja detta hus, arbetare och besökare!'

I stora världen är det presidentval i USA. En underlig händelse!

De röstande och det är inte alla amerikaner bestämmer vem som skall ha stort inlytnade på skeende runt om i världen.
En kandidat som har en udda religion och arbetat under drygt 20 år med att köpa företag, strippat dem och sålt vidare med godförtjänst försöker övertyga att detta ger honom rätt kompetens att åter göra amerika rikt. Undrar vad han ska strippa och sälja ut och till vem?
Den andre kandidaten, som på många områden inte lyckats förhandla fram de förändringar han ville ha.
Den ene exkluderande, den andre inkluderande!

Nog tycker Vallbybloggaren lika , som den ålderstigna vietnamveteranen:
"Give the guy four more years"

Såg ni han, som gick förbi ?

De stod i en ganska tät klunga och samtalade.
Det var den pensionerade krögaren, den rullatorledsagade före detta busschauffören och en lätt bedagad före detta landstingsanställd.

Vallbytorget fick av dessa tre en speciell aura av aktualitet och expertkunnande. Rotfrukterna, som såldes till extrapris, ärades för vitamininnehåll. Det nyuppförda runda huset fick både ris och ros. Fotbollsbragden i Berlin kommenterades, även om två av dem stängt av vid  och gått och lagt sig, för att sova, när Sverige låg under med 4 mål mot noll!
Plötsligt blev samtalet elektrifierat, intensivt.
Borta var den släpiga västeråsdialekten.

- Såg du honom?
- Vem?
- Han som gick förbi alldeles nyss!
- Vem var det?
- Vem då?
- Han som gick förbi nyss!
- Såg du honom också?
- Vem då?
- Han som gick förbi nyss?
- Vem gick förbi nyss?
- Såg ni inte honom?
- Nej, jag såg ingen gå förbi nyss!
- Konstigt, jag kunde svurit på att det var han!
- Vem då?
- Han som gick förbi nyss!
- Jasså han!
- Nä honom såg jag inte!
- Men det var säkert han!
- Är du säker på det?
- Säker på vad?
- Att det var han!
- Vem då?
- Han som gick förbi nyss!

Till slut var varken de allt mindre uppmärksamma och ofrivilliga lyssnarna totalt oförmögna att följa om vad eller vem de pratade om. Inte de tre heller för de suckade och gick in i Pizzerian och köpte varsin latte!

Med ålderns rätt

Han satt utanför servicehuset på Vallby. Det var inte utan att man misstänkte att han satt på sig bästa "gå-bort-kostymen". Skorna var välputsade och det glesa håret borstat och pomaderat.
Han  tittade på bilar, som trotsigt trotsade hastighetsbegrönsning på infartsgatan mor Vallby Centrum.

- Det var en fin hund du har, sa han med ett nästan tandlöst leende, pälsen glänser så vackert i morgonsolen.

Vallbybloggaren tackade å sambons vägnar, då sambon skanar vett och etikett då det gäller att ta emot komplimanger.

- Jag vet att jag frågat förr, sa han, men vad är det för ras?

Vallbybloggaren upplyste tålmodigt den åldrade mannen om sambons etniska ursprung.
- Ja du, sa den gamle, jag sitter här och väntar på sonen. Han skulle skjussa mig till graven, så jag får prata med min hustru. Ja, jag vet det låter tokigt, men det skänker en viss tröst att få samtal med någon, som inte hela tiden ska opponera. Men ungarna har väl helt glömt bort! De har nog med sina liv, sina mödor, sina amorteringar och räntor.

- Det låter uppgivet, sa Vallbybloggaren, jag tror säkert de kommer. Du vet det händer så mycket i de ungas liv, som sinkar dem. För att inte tala om trafiken, behövs inte mycket för att de ska fastna i någon bilkö. Så du ska se, de är snart här.

- Nä, de har glömt, precis som de glömde bort när jag fyllde 80. Här hade jag gjort mig till och mutat en av de kvinnliga vårdarna att baka en tårta. En grann tårta, som svämmade över av luftig vit vispad grädde och dignade av röda söta jordgubbar. Kaffet kunde jag göra själv. Satt på mitt rum hela dagen, men inte kom de inte. De har väl annat för sig, inte tid tanla på en åldrig förälder.
Åh du, när jag ändå är igång här med att klaga lite.
-
-Så har du lite mer klagomål?

- Vet inte om det är klagomål egentligen, men jag undrar varför de olympiska potentaterna sysslar med. Tänker på hur de åldersdiskrimenera män !
- Åldersdiskrimenera män, nu är jag inte riktigt med, sa Vallbybloggaren förundrad.
Jo sa han, se på fotbollen i de olympiska spelen. Det är den enda lagidrott, eller bollsport där inte männen får vara mer än 23 år. Visserligen kör de med ett kvoteringssysten, då de får ha tre ÖVERÅRIGA spelare med. Måste kännas som en skymf att bli betraktad som överårig om man är 24 år!  Basket bollen har sitt DREAMTEAM med mestadels överåriga spelare, men inte fotbollen inte! Undrar om jag i min livstid får se ett dreamteam från Italien eller Brasilien eller Spaninen tävla om OS-guld i fotboll!
- Det har jag inte tänkt på förut, sa Vallbybloggaren, men du har rätt! Bara en mass ungtuppar som sparkar boll, ingen finess ingen strategi, bara tuta och köra!
- Men se, nu kommer din son, fortsatte Vallbybloggaren, hoppas du får en trevlig dag!
- Det är inte sonen, sa den gamle, har skickat grannen, jag känner igen bilen!

Lika återkommande som sommarpsalmer på skolavslutning!

I mitten på veckan  invaderas Västerås av mellan 15000 och 20000 ekipage från hela Europa!
Det sägs, att även längre ifrån kommande ekipage kommer finnas i Västerås de kommande dagarna. Någon lär till och med skeppat över bil från USA, för att kunna visa upp den på Power Meet!
Det är det årliga POWER MEET som äger rum i den gamla ASEA och ICA staden. Även H&M ser sitt ursprung i denna mälarnära stad!
Idag är det mer en eventstad och under de kommande dagarna torde stadens befolkning öka med runt 30%. Kan betyda att runt 35000 gäster kommer till staden!
Det till Vallbytundran utlokaliserade  hotellet är ett minipowermeet. Runt 50 sk "Dollargrin" kommer att parkeras på hotellets parkeringsplats och näraliggande gräsytor! Spontana picnic kommer att hållas och de får tävla med bilarna om  utrymmet  på närbelägna gräsytor!
Parkeringen börjar bli semestertom!
Handelsresande, konferensdeltagare och resemontörer  med tillhörande Volvo, Ford och Volkswagen får snart lämna plats åt mer dollargrinsförsedda fordon!

Den traditionella lite rebelliska raggarkulturen har med ålderns rätt förvandlat bilmötet till en familjeupplevelse.Ordet raggare kanske kräver sin förklaring. Det är väl dels att hänföra till det engelska ordet, rag, som kan ha olika betydelser trasa, bråk, väsnas, skoja med! Åkarnas skråterminolgi säger att ordet ragg betyder att köra en extra körning eller transportera en vara!
Efter hand har ordet mer fått betydelsen att ta kontakt med!
I England heter det inte raggare elle raggers utan Teddy Boys . I Tyskland går samma ungdomskultur under namnet Halbstarken och i Frankrike Blousouns Noir. Finland därmot har valt förfinskat det svenska ordet och säger Raggarit!

Du som inte bor alltför avlägset från Västerås, ta en paus från vardagen och besök folkfesten i Västerås. Cruisingen är en upplevelse! Du kan även besöka marknaden! Längs med 4 km marknadstånd finner du allt en bilrenoverare kan behöva, men också annat!
Vi väntar!
En knapp vecka tills vi alla får förföras av nyputsad krom,
i vilken "solen glimmar blank och trind"!

På ögonmottagningen ser man

På kallelsen, som anmodar brevmottagaren att besöka ögonmottagningen, konstaterar man frankt:
"Vi ser att du betalar med kontokort/betalkort."
Den logiska följden av detta påstående torde vara att man inte ser om man betalar med reda pengar?
Samtidigt känns det ju tryggt att veta att ögonmottagningens personal verkligen ser! Annars vore det nog lite som "en blind höna leder en annan blind höna".
Vi ser dig, så lyder fältropet! Speciellt om du betalar med konto- eller betalkort!
Vallbybloggaren försökte planera dagen, morgonen för detta besök. Det var mat som skulle intas. Lämpliga kläder för lasarettsbesök väljas och iklädas. Sambos skulle tas på dräneringspromenad. Sambogodis skulle gömmas, så att sambons tillfälliga enbostatus skulle upplevas aktiverande och positiv.
Under dräneringspromenaden togs reda på vilka aktuella busstider, som skulle passa den på kallelsen angivna tiden.
Allt var förberett och avklarat.
Minutvisaren talade om att nu var dte dags för avfärd!
Bussen fylld med det svenska rikets framtidslöften. Skrålande ungdomar på väg ner till Västerås City för att fördriva långlunchen. Vi äldre står tålmodigt i bussens mittgång. Framtidslöften satt tät samman på de sittplatser, som fanns tillgängliga.
Halvägs är det två unga afrikanska invandrare, som reser sig och erbjuder sina platser till två äldre damer! Två ungdomar från Somalia, säger han, som liten kunskap i detta språk haver.
Han tänker tillbaka på sin egen ungdom, då man bestämt blev uppmanad av äldre tanter och fabröder, att visa lite stil och erbjuda sin plats till äldre och mer behövande!
Nog finns det hopp för nationen, när två invandrade ungdomar visar belevad stil!

Väl framme vid Lasarettet och efter att letat mig fram till ögonmottagningen, så blir jag uppmärksammad på att jag är en hel timme för tidigt!
Det är inte skoj eller ens trevligt att tillbringa en knapp timme i lasarettets närhet. Kaffet  i cafeterian smakar inget, upplevelsen av varmt vatten överväger. Den plastomslutna skink och ostsmörgåden precis så degig och smaklös, som förväntat. Dessutom måste mnan vara ett tekniskt geni för att få bort plasten.
Nåväl en timme förflyter den med!
Mottagingen ser när jag betalar med betalkort!

Morgon eller kväll

Vallbybloggaren tittade med migräntyngda ögon på klockan ...stora visaren rakt upp och lilla rakt ner...långsamt trängde det digitala budskapet fram till honom, klockan var sex, men var det morgon eller kväll! Han tittade ut.. små snöflingor dansade gnistrande i gatlyktans sken.
Mörker!
Ingen ledtråd. Sakta återvände medvetandet. Han enattsärken på . Sambons bedjande ögon skrek ut morgonpromenad!
Han hade kännt spännbanden stramas åt över pannan. Han  beslutade sig för att ligga kvar i sängvärmen en stund och vänta på att "painkillern" skulle börja killa!
Dagen skred långsamt fram. Gångvägar livsfarliga. Glashalt!
Områdets sandpatrull kom inte förrän efter lunch.
Äldre gentleman uttryckte sin rädsla:
- Det är inte värt hamna på rumpan, då kommer man aldrig upp!


Eftermiddag och kväll.
Skriftställaren läste en gratistidning som levererats tillsammans med en bunt reklamblad. Han läste gratistidningen och såg en häpnadsväckande annons:

Har du inte fått vår tidning, kan du hämta den i våra tidningsställ.

För lista på var tidningsställena finns besök vår hemsida!

Jaha, tänkte skriftställaren man måste först skaffa tidningen för att få reda på vart man ska vända sig, om man inte fått den! Men om nu fått gratistidningen i sin hand så är väl meddelandet totalt överflödigt!Inte undra på att migränen satte fart igen. Mera "painkillers", som man önskar ska börja killa!

Sängen väntar efter denna kraftuttömning som att skriva blogg med migrän är.
Är det morgon eller kväll?

Samtal på kaffehuset

Det var full fart på "Bruna Bönan", det fiktiva kaffehudet, där så många världsproblem lösts! Det stampades med frusna fötter, snöblöta halsdukar hängdes på tork och snösura vantar torkades framför den öppna spisen.
Vid ett bord tvärs över salen satt en ensamm lättöl och mumsade på eb smörgås med leverpastej och saltgurka. Lättölen försökte med jämna mellanrum påkalla medgästernas uppmärksamhet. Så intresserad av att inleda ett samtal. Dock kröntes försöken inte med någon framgång.

I ett hörn till vänster om den muntert sprakande brasan satt en äldre kvinna och småpratade med en av permobil framburen man. Nog hade mannen sett sina bästa dagar, men han gjorde vad han kunde för att hänga med i det som kunde betraktas som inne, Sin permobil hade han prytt med en lång antenn, i vars topp en rävarumpa slokade i den frånvarande vinden.
- Det är lederna, sa den äldre damen, jag kan ju inte göra någonting numer. Läkarna vill inte kosta på mig så mycket.
- Jasså, sa permobilen, är det så illa. Ja vi blir ju inte yngre. Det är väldigt lyjört där jag bor nu!
- Men man ska väl ha sitt straff, sa den äldre, för att man fött dussinet fullt med ungar och skuttat som en hare i storskogen hemma i Jämtland.
- Det är då tur, sa permobilens besittare, att vi har vårt kaffehus, så vi kan få språkas vid. Ser att Servicehusets föreståndare går hem nu! Ja det är väl den tiden på dagen, hon är snäll hon!
- Grabben min, han som bor i Strängnäs, vill att jag ska flytta ditt, sa damen, hon den ålderstigna, fast jag vill inte flytta. Huva, inte orkar jag det, ungarna får väl komma hit om de vill ta hand om mig. Va ska jag i Strängnäs å göra.
- Den gamla föreståndarinnan för Servicehuset fyller år i dag, sa permobilen, tror hon jobbar i stadshuset numer. Jag har inte sett henne på länge.
- Det är allt bra att vi kan träffas och språkas vid, sa den ålderstigna, det blir bra ledsamt att sitta själv i lägenheten. Det blir bättre i vår, när solen värmer, då kan vi sitta ute. Jag brukar sitta ute mycket när det är sommar!
- Tjejen från hemtjänsten, sa permobilsittaren, är lite trög, tror jag. Två gånger gick  hon till affären för att köpa toapapper, men kom tillbaka med hushållspapper. Då blev jag lite gramse och och artikulerade väl... "jag har hushållspapper, så jag kan tapetsera med det! Jag vill ha T-O-A-L-E-T-T- papper"!
Tre gånger fick  hon gå för att jag skulle få rätt pappersrullar!
 Nä, ser du är de för jobbiga du ryter jag i. Jag har tagit hand om dussinet ungar och kommer nu tanten hit och pratar strunt, då säger jag ifrån... du ska veta hon blev spak då. Jag har inte sett henne på länge nu.
Den Gamle på Vallbytundran drack ur sitt kaffe och började sin vandring hemåt till den trevna stugan.
" Frusna fötter vandrade i fruset kristalltäcke
   snöflingors skugga ledde hans vandring"

Not the same car as last year

Från någonstans i de tuden sjöarnas land kommer den första bilen till Vallbyhotellets parkering. Den första bilen är en Oldsmobile Cutless och den pustar ut i strålkastarljuset.
Under några dagar ska bilens ägare finna stort nöje i att träffa likasinnade, besöka den gigantiska marknaden på Johannisberg och  deltaga i Cruisingen på fredag och lördag. Men just nu vilar den ut på parkeringen vid Vallbyhotellet efter färden från finlandsfärjans anslutningshamn.
Nu är Power Meet verkligen igång!
Under dagarna som följer kommer allt fler bilar att njuta sin vila på Vallby.
Kanske ses vi där!

Nu kommer dom snart.....

I nästa vecka invaderas Västerås mellan 10000 och 15000 ekipage från hela Europa! Det sägs, att även längre ifrån kommande ekipage kommer finnas i Västerås de kommande dagarna.
Det är det årliga POWER MEET som äger rum i den gamla ASEA och ICA staden. Även H&M ser sitt ursprung i denna mälarnära stad!
Idag är det mer en eventstad och under de kommande dagarna torde stadens befolkning öka med runt 30%. Kan betyda att drygt 30 000 gäster kommer till staden!
Det vallbybloggaren geografiskt närstående hotellet är ett minipowermeet. Runt 50 sk "Dollargrin" kommer att parkeras på hotellets parkeringsplats och picnic hållas på närbelägna gräsytor!
Men än så länge regerar Volvo och Ford å en å annan japan hotellets parkering!

Den traditionella lite rebelliska raggarkulturen har med ålderns rätt förvandlat bilmötet till en familjeupplevelse.Ordet raggare kanske kräver sin förklaring. Det är väl dels att hänföra till det engelska ordet, rag, som kan ha olika betydelser trasa, bråk, väsnas, skoja med! Åkarnas skråterminolgi säger att ordet ragg betyder att köra en extra körning eller transportera en vara!
Efter hand har ordet mer fått betydelsen att ta kontakt med!
I England heter det inte raggare elle raggers utan Teddy Boys . I Tyskland går samma ungdomskultur under namnet Halbstarken och i Frankrike Blousouns Noir. Finland därmot har valt förfinskat det svenska ordet och säger Raggarit!
Du som inte bor alltför avlägset från Västerås, ta en paus från vardagen och besök folkfesten i Västerås. Cruisingen är en upplevelse! Du kan även besöka marknaden! Längs med 4 km marknadstånd finner du allt en bilrenoverare kan behöva, men också annat!
Vi väntar, bara en vecka till vi alla får förföras av nyputsad krom, i vilken "solen glimmar blank och trind"!

Nu kommer dom.....

Det börja som en stilla susning. Kamrater möttes och informerade varandra, lugnt och stillsamt.Ryktet sprids. Någon hade sett en gammal amerikan på Djuphamnsvägen. Någon annan var övertygad om att de seet en annan vid Hammarbyrampen.
Men på Vallbyparkeringen syns bara tyskar och en och annan fransos. Att det ska finnas svenskar där behöver inte påpekas.
En dryg vecka sedan ska amerikanare dyka upp med generösa fenformer och nyputsad krom, i vilken "solen glimmar blank och trind".

The Big Power Meet i Västerås börjar den 7 juli. Men redan i början på veckan kommer gatubilden och parkeringar markant öka sin frekvens av dollargrin och andra gamla grin. För oss som tycker vägen till cruisingsträckan är alltför långt bort, vi kan njuta den del av Power Meet, som brukar finnas på Vallbyhotellets parkeringplats.
Näru, sa sambon, nu får du göra kväller och ta dig en kopp bryggt på Zoegas Intenzo och njuta en  nybakad sockerkaka... med smultrongrädde. Bär från egna täppan!