Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 5

Pastor Fromblad hörde hur mannen ropade något efter  honom.
Orden förblev ohörda. Hjärtat slog hårt och han smakade rädslan. Puben Tre Bröders entre lyste välkomnande och han lät sig uppslukas av ölhaket. Det var inte många människor där. I ett hörn satt tre herrar och smuttade sakta på varsin skummande öl. mellan klunkarna diskuterade de högljutt det svenska fotbollslandslagets chanser i det kommande playoffet mot Portugal. Det var tydligt att en av männen fann mittfältaren Anders plats i laget, som mycket diskutabelt.
- Hans ben är trötta och ahn springer för det mesta bakåt med bollen!
- Du kan inte bortse från hans rutin. Kan man läsa spelet behöver man inte springa benen av sig.
- Sprungit benen av sig har han redan gjort. Numer går han fotboll!
- Trodde du som gammal vänsterhalv skulle förstå hans storhet.
- Du servitören, kan vi få en omgång till?
Pastorn försvann ur hörhåll och sjönk ner vid ett bord i andra sidan lokalen. Kata-Lina hade inte anlänt.
Han beställde en folköl av tjeckiskt ursprung och en macka med pastej. Han lät sig väl smaka. Smörgåsen var snart uååäten och det skummande ölet, nästan urdrucket. Han tittade på klockan. Kata-Lina skulle vara här för en halvtimme sedan. Han plockade fram sin mobiltelefon. Han slog eftertänksamt numnret till Kata-Lina.
Svarssignal. Det tutade i luren. Inte en gång, inte två gånger. Många gånger gick signalen fram, men ingen svarade. Han förmodade att hon blivit försenat under resan till puben. Han drack ur ölen. Han knäpptemed fingrana och servitören kom fram.
- Jag vill betala, mitt sällskap kommer tydligen inte.
- Det blir 86 kronor.
Pastorn räckte över en hundralapp.
- Det är jämt så, sa han och skyndade ut.
Han stannade utanför puben och tände en cigarill. Han visste att många av hans församlingsmedlemmar tyckte illavara att han rökte, men han försökte sköta det snyggt. Han drog begärligt in den söta men fräna röken. Ändå underligt, hur en cigarill kan lugna nerverna, tänkte han.
Han stod lutad mot väggen utanför puben Tre Bröder. Cigarillens askpelare blev allt längre. Han slog av askan mot väggen. Ett par sista bloss och hab skulle bege sig hemåt. Han lät cigarillen försvinna ner i den askkopp, som fanns utanför entren.
Han började gå hemåt.

Han hörde sirenerna från polisbilar, som kom allt närmre. De passerade honom i hög fart och blåljuset skapade dansande skuggor på väggarna. Han tittade efter bilarna som försvann in på en tvärgata. Han funderade på, om det möjligen var så att mannen han kastat omkull kunde vara orsaken till denna aktivitet.
Pastorn kände sig manad att göra rätt för sig. Han vände och började gå åt det håll, som polisbilarna kört.
Han svängde in på tvärgatan. Han såg polisbilarna stå parkerade 100 meter längre fram. Fortfarande var blåljuset påslaget och kastade sitt dansande ljus mot husfasaderna.
När han kom närmare såg han den storvuxne polismannen stå böjd över en kropp, som låg på gatan. Han försökte komma förbi avspärrningemn, men motades frenetisktbort av en kvinnlig polis. Så mycket hann han se, att det inte var mannen han brottat ner.
- Nämen se pastorn, sa den storvuxne, bad jag dig inte hålla dig borta från mystifikationer?
- Jag trodde...
Han blev tyst. Med förvåning såg han på den döda. Polisteknikerna vände på  kroppen. Det var en kvinna.
- Så brottslingen återvänder alltid till brottsplatsen, skrockade den storvuxne hotfullt!
- Men det är ju Kata-Lina, jag ahde en träff med henne, men hon kom aldrig!
- Jasså, han erkänner att han skulle träffa henne! Vad hade ni  ihop. Inte att jag inte förstår, det var ett grannt fruntimmer. Hur länge hade ni  haft en affär.
- Det är inte alls så. Jag har bara träffat henne ett par gånger innan och alltid i sällskap med min hustru. De två var väninnor. Hon ringde mig strax efter det ni gott och bad om ett möte på puben. Hon hade något att säga om min frus och grosshandlarens affärer.
- Underligt, grosshandlaren förnekar med bestämdhet att han haft några affärer med er hustru. Han har...
Här böjde sig polismannen fram mot pastorn och sa med betydligt lägre röst.
... Han har fört fram teorin att ni har mördat er hustru, för att komma åt försäkringspengar. Du har tydligen stora spelskulder?
Det sista sas mer som en anklagelse.
- Ja, sa pastorn, jag har haft en del otur på nätet, då det gäller spel, men aldrig att jag skulle göra något sådant hemskt.
- Vi får följa upp det här.
- Kommissarien!
En av de yngre polisteknikerna kom fram och höll fram en plastpåse.
- Se här! Den här ser bekannt ut!
Kommissarien vred på påsen och då såg pastorn.
Det var en dolk med sirligt utskuret skaft!

En smutsig immig backspegel ger minnen, som saknar kontur

Under vandring på tundran såg vi honom på avstånd. Han satt med morgonpilsner på en bänk i det, som av någon anledningkallas Upplevelseparken. Han log igenkännande när vi kommit närmare. Men en gest med handen bjöd han oss stanna till och sitta nära. Fåriga, seniga, solbruna händer grävde i medhavd plastkasse. Han bjöd generöst på en burköl. Vallbybloggaren avböjde vänligt, men bestämt. Visst kan en öl oavsett förpackning smaka gott. Före 8.00, arla om morgonen, föredras fruktjuice.
Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta  barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!