En smutsig immig backspegel ger minnen, som saknar kontur

Under vandring på tundran såg vi honom på avstånd. Han satt med morgonpilsner på en bänk i det, som av någon anledningkallas Upplevelseparken. Han log igenkännande när vi kommit närmare. Men en gest med handen bjöd han oss stanna till och sitta nära. Fåriga, seniga, solbruna händer grävde i medhavd plastkasse. Han bjöd generöst på en burköl. Vallbybloggaren avböjde vänligt, men bestämt. Visst kan en öl oavsett förpackning smaka gott. Före 8.00, arla om morgonen, föredras fruktjuice.
Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta  barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!

Resan hem börjar borta. (del 7)

Den mörkblåa Volvon omfanades av den svala våreftermiddagen, när den svängde av E18 mot Märsta. Det monotona brummandet från motorn sövde Saed. I halvdvala såg han skylten, som talade om att de var på väg mot Arlanda. Sömnig ångest fyllde honom.
- Min Gud varför?
Han ropade högt. Hans rop överraskade den kvinnliga föraren. Hon lyckades undvika besök det dike, som törstigt druckit dagens smältvatten.
- Du får sluta skrika sådär, sa hon och lät de kalla blå ögonen fånga in honom i backspegelns dunkel.
- Ja, sa den manlige polisen, det finns ingen anledning till oro. Du är ju på väg hem!
- Ni förstår inte, sa han på sin brutna svenska. Hemma är inget jag längtar till. Där väntar bara kaos.
- Så farligt kan dte väl inte vara.
Den manliga stämman tangerades av en värme, som Saed sög i sig.  Klarvaken mötte han ångesten. Han ville inte tillbaka till Iran. Det var i Sverige, han hade sina trossyskon. Det var i Sverige han knutit vänskapsband med så många personer, från olika delar av världen. Ett inåtvänt leende mötte hans tanke, att det var som fly igen. Att än en gång lämna det som blivit vardag för honom. Kunna uttrycka sin tro. Kunna skriva sina sångtexter och melodier, utan att vara rädd för att de skulle misshaga den politiska och religösa makten.

- Nu är vi framme, sa den kvinnliga föraren.
Saed tittade. Det här var inte flygplatsen. En strimma av hopp kämpade sig upp till hans medvetande.
Han kände igen Migrationsverkets logotype. Han såg hur nätgrindarna ljudlöst öppnades. Bilen med de tre, avslutade sin resa framför receptionsbyggnaden.
Saed leddes in i byggnaden, med en polisman på var sida. De möttes av en medelåldersman, som nonchalant skramlade med en nyckelknippa, som satt fast i kedja i hans livrem.
- Jaha, ännu en förrymd utlänning, sa han och smålog konspiratoriskt mot de båda polismännen.
- I vart fall en, som inte vill åka hem, svarade den manlige polisen.
- Här är pappren, sa kvinnan, kan du skynda på nu, jag har barn att hämta på dagis.
Saed tittade förbluffad på kvinnan. Hur kunde hon vara en mor? Hon som inte visade några känslor alls. Bara dessa kalla blåa ögon. Bara denna neutrala monotona rösten. Han skakade på sitt huvud och sände varma tankar till hennes barn.
- Det tar den tid, det tar, sa mannen i receptionen.
-Inga iranska ID-handlingar? Hur ska vi då få in honom i landet.
- Det löser vi, sa en manlig röst.
In i rummet kom en storväxt man med mörka bruna ögon och en präktig man.
Saed tittade förvånat på honom. Han kände igen den mannen. Han hade mött honom i Iran på en polisstation. Han var den polis, som godkänt att Saed skulle pryglas. Hur i all världen tänkte han, har denna mannen kunnat hamna här.
- Med mina kontakter på ambassaden, kan vi få fram en resehandling inom tre dagar!
Saed tog den manlige polisen hårt i armen. Han böjde sitt huvud mot polisen och viskade.
- Den mannen är iransk polis. Han var med när jag pryglades.
Polismannen tittade på Saed.
Nu har grabben drabbats av vanföreställningar, tänkte han. Denna iranier har ju varit i Sverige i säkert tio år. Han har arbetat här på Förvaringen i vart fall fyra år.
- Lugna dig, sa han till Saed. Du fantiserar.
Han la armen runt Saed skuldror och förde honom till soffa, där de båda slog sig ner.
- Har du några personliga saker med dig.
- Bara min bibel och en en tunn bok. Allt annat finns kvar hos mina vänner i Västerås.
Han fick behålla sina två böcker. Den iranske mannen fanns i ett angränsande rum ivrigt ringande.
Saed kunde bara höra några få ord.
- "behöver resehandling, så han kommer in i Iran..." ..."troligen en som lämnat Islam för kristendomen..." ... "en bråkstake, skrivit olämpliga dikter..:"
Han leddes in i ett rum, där det fanns två sängar och två fåtöljer. På väggen hängde en poster, som i grälla färger beskrev midsommarfirande i Rättvik.
På en av sängarna låg en man, hulkande. Tomma ögon. Händer som krampaktigt höll i sängkarmen.
- Du får sova här, sa den medelåldersmannen. Vi kommer in med te och smörgås om en timme. Behöver du gå på toaletten, så trycker du på denna knappen.
Saed satte sig på sängkanten. Han hörde hur dörren slog igen med en dov smäll!
Han tänkte på mannen han känt igen. Funderade på hur han kunde vara på två ställen nästan samtidigt. Han skakade förvirrat på huvudet...
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad här och nu"
Den svenska sången kom långsamt till hans medvetande. Det kändes som en ängel sjöng för honom. Han sjönk in i en orolig slummer, väl medveten att han var "älskad här och nu"