Lasse Skrockare

Morgonsolen är obarmhärtig. Månniskor söker skydd bakom arbetsbodar och under byggnaders taköverhäng. Det pustas och klagas över ökenvärmen på Vallbytundran. Alla tycks ha glömt den vinter som fick människor att längta efter sol och värme.
Lasse, skrockaren, satt vid filialkyrkans uteservering. Han hade sin blå axelremsväska tätt intill kroppen. I vita bokstäver förkunnade den, att Finnair var kronan bland alla flygbolag. Lasse sökte med blicken efter någon att konversera med. Han öppnade sin väska och tog fram en påse med små kanelsnäckor. Han mumsade förtjust och ljudligt på dessa små massfabricerade bakverk.
En äldre kvinna kom ut från Paletten. Hon bar en mugg med kaffe i ena handen och i den andra handen balanserade hon en pappassiett med skiva tigerkaka. Hon slog sig ner på bordet intill Lasse och smakade försiktigt på kaffet. Hon smackade ljudligt med läpparna. Blicken fäste hon någonstans norr om polstjärnan, som för vanliga personer inte syntes allt. kaffetåren utföll tydligen till belåtenhet. En tygga på tigerkakan och en munfull kaffe höll henne sysselsatt ett tag,
Lasse tittade på henne. Efter en stund utföll granskningen till hans fulla belåtenhet. Han böjde sig försiktigt mot henne.
- Det var roligt en gång när jag kom hem från en av mina många utlandsresor!
Han började småfnittra. Minnet av denna hemkomst roade honom. Han skrattde högt och ljudligt.
Kvinnan tittade besvärat på honom. Hon försökte fästa blicken så långt bort från lasse som möjligt. Men det var för sent. Han hade började veva in samtalsreven.
- Ja, själv tyckte jag, att jag fann mig snabbt och fyndigt, skrockade han och smulor från massfabricerad kanelsnäckor sprutade ur munnen.
Kvinnan väntade med viss spänning på vad som skulle berättas. En god anekdot är ju inte fel att börja dagen med, tänkte hon.
- Ha, ha, skrockade Lasse vidare, du skulle ha sett honom. Han bara stod där och tittade på mig stora ögon.

Nu anslöt även en ung kvinnlig passtorsadjunkt till den kaffedrickande skaran.
- Men Lars då, du har väl aldrig varit utomlands, sa pastorsadjunkten beskäftigt.
- Har inte jag?
Lasse visade upp en förnärmad blick.
- Jag har varit mer utomlands än vad du sagt amen i kyrkan, sa han och skrockade högt och ljudligt.
- Den här gången som jag minns nu, var riktigt rolig, fast det hände inte förrän jag kom hem, sa han förklarande.
Minnet framkallade rena skrattspasmer. Han skrattade så högt och ivrigt att han nästan föll av stolen. Folk på väg till familjeläkare eller uttagsautomat tittade storögt på den skrockande Lasse. De flesta skakade beklagande på huvudet och uttryckte sinsemellan synpunkter om att vara rusig så här tidigt. Man menade att det var en skam att man inte skulle kunna ta ut pengar utan att bli rammad av sådant högljutt skrockande.
- Vi hade haft en besvärlig resa, sa Lasse. Det hade varit luftgropar och åskväder hela vägen från Rom. Så vi var tacksamma att äntligen känna svenska fastlandet under fötterna.
Minnet av detta lockade fram ännu fler högljudda skrockande från Lasse. Kanelsnäcksfontänen var åter aktiv och förbipasserande duckade för kringflygande bullsmulor.
- Om det nu är så, sa den kvinnliga pastorsadjunkten, att du verkligen varit utomlands, så för Guds skull berätta vad som är så roligt. Det främjar inte den sociala interaktionen att bara du ska ha roligt!
- Jag ska berätta, skrockade Lars och försökte få några smulor att stanna i munnen.
Han stoppade in en ny massfabricerad kanelsnäcka i munnen och mellan tuggaorna försökte han berätta.
- Jo.... det var så... , att när vi steg in i passkontrollen....
Han kom inte längre i sin berättelse utan borjade gapskratta igen.
Kvinna med tigerkakan hade slut på kaffet och gick in Palettenbyggnaden, för att hämta mer. När hon kom ut igen, så skrattade Lasse fortfarande. Skrattårar rullade utför fårad kind. Han drog häftigt efter andan och satte kanelsnäcksmulor i halsen. Han blev högröd i ansiktet. Han hostade och frustade. Efter åtskillgt med frustande och hostande lösgjordes ur hans inre en stor bullbit. Den for ut, som skjuten ur en pistol och träffade pastorsadjunkten mitt i pannan.
Pastorsadjunkten strök bullsmeten från pannan med prästskjortärmen oc tittade irriterad på Lasse.
Lasse, som sakta återhämtade sig från incidenten med bullbiten, som hade fastnat i luftrören, öppnade munnen sakta.
- Jo det var så, sa han, att när vi kom till passkontrollen, så var jag inte beredd.
- Mannen stod där i mörk uniform med utsträckt hand och på bordet fanns en stor stämpel. Jag tittade frågande på honom. Då sa hann frågande:
- Pass?
- Pass, sa jag lite överraskad!
- PASS?
- Då bjuder jag två ruter!
Lasse skrattade skrockande. Pastorsadjunkten och kvinnan med tigerkaka tittade frågande på varandra.
- Viss var jag rolig, skrockade Lasse!

Han är nu allmänt känt som Lasse Skrockare!

Resan hem börjar borta. (del 25)

Saed drog upp det tjocka täcket mot hakan. Det är inte trevligt, noterade han, att vakna och frysa. Han sökte ivrigt sovvärmen under täcket. Hans ögon vande sig långsamt till det tveksamma morgonljuset. Han såg de kala putsade väggarna i det rum, som varit hans nattläger.
Försiktigt vidrörde hans bara fötter det kalla stengolvet. Han svepte täcket tätare runt sig. Sittande i sängen utforskade fötterna golvets bärighet.
Efter ett tag rörde han sig långsamt mot det duschrum, som fanns ute i korridoren. Han påbörjade morgonens hygiengöromål. Inte var det varmvatten som likt spridda skurar föll från duschmunstycket. Varje droppe hjälpte till att tvätta bort alla smutsiga minnen från de senaste veckornas upplevelser.
Tillbaka i sitt rum letade han i sin bag efter rena kläder. Det blev inget långt letande och valet var helle rinte svårt. Där fanns ett par beiga chinos, ett par kalsonger med stålmannenmotiv och en ljusgrön skjorta.
Nyduschad och iklädd rena klöder, nåja renare kläder, letade han upp matsalen. raffo och den äldre kvinnan var redan där.
- Godmorgon Saed, sa de nästan på samma gång.
De hällde upp varmt vatten i en kopp och räckte  den till saed. De pekade på ett fat där olika tepåsar väntade på morgonbad. Han valde, lite tveksamt, en påse som förkunnade att här fanns ett frukostte.
- Om en kvart är det morgonbön i kapellet, sa den äldre kvinnan. Vi ska deltaga i den innan vi påbörjar dagens resa norrut.
Saed log försiktigt, ännu lite nyvaken. Han mumsade på ett bröd med skinka och drack mjutfullt det sötade teet.
På vägen in i kapellet, som låg på andra sidan entrehallen. Raffo knuffade saed lekfullt i sidan.
- Idag luktar du rent, Saed!
De båda skrattade förenande.

Morgonbönens acapellasånger ljöd ännu i Saeds huvud, när han steg in i den svarta Dodgens inre.
Den stora bensinmotorn startade villigt. De körde not nordväst. passerade staden Perugiaoch nådde medelhavskusten söder om Livorno. Saed hade knappast sett något av de vackra toscanska landskapet. Hans uppmärksamhet under denna förmiddgasresa med bilen hade varit helt fokuserad på den diskussion som den äldre kvinnan och Raffo hade haft om Petrus ställning i den första kristna församlingen i Rom. Raffo hade menat att Petrus verkligen var den förste biskopen i Rom, medan den äldre kvinnan menade att Aquila och hans hustru Priscilla var ledare av församlingen. Att de tränats av Paulus i Korinth. Raffo hade då med viss hetta pekat på att Petrus faktiskt av Jesus själv utsetts till att vara den klippa på vilken hans kyrka skulle byggas. Den äldre damen frustade irriterat till och menade, att Jesus tänkt så mycket större än den kyrka som funnit sina rötter i de första kristna i Rom. Hon menade att såväl Petrus som Paulus mer skulle ses som rådgivare, mentorer eller konsulter. Hon sa att Petrus och hans hustru tillbringade största tiden av sin Romvistelse i en liten by vid Tibern strax utanför Rom. Det var först under de förföljelser, som inleddes under Neros regering, som Petrus rest till Rom för att styrka församlingen där.
Saed sög i sig varje ord. Han bläddrade ivrigt i sin bibel, sökte vad som stod där om de två giganternas vistelse i Rom. Han var så upptagen av detta sökande att han skrek till, när bilen stannade vid en matservering alldels vid stranden ab medelhavskusten.
- Kom nu min vän, sa kvinnan, nu ska vi ha oss lite till livs.
De satte sig ner på de ganska spartanska möblerna på verandan. De njöt av solens glimrande lek i medelhavets vågor. Snart bars en större gryta med penne och kalvkött i en balsamvinägersås. Saed åt med förtjusning. Han drack en apelsinläsk, som kittlade i halsen, när han drack. Den äldre kvinnan drack en pellegrino mineralvatten. Raffo däremot lät en immig öl skölja ner pastarätten.
- Hur kan ni vara så kunniga om vad som hände i Rom, för så länge sedan.
- Vi var där, sa Raffo!
- Var ni där?
Saed tittade tveksamt på dem. Det här var inte vad han vöäntat sig. Det stred helt mot den logiska inställning  han hade till liv och tro.

- Det kan vara svårt för dig att förstå! Men säg så här, väldigt kortfattat. Dödsriket är inte nedanför oss och himmelriket är inte ovanför oss. De förklaringar gavs den tidens människor, för det var så de kunde förstå. Nä du ska tänka vågrätt! Livet nu, dödsriket, himmelriket är parallella världar. Dimensioner som finns vid sidan av varandra. Endast ett fåtal personer kan överskrida dessa gränser i en fysisk kropp. Vi är speciellt utvalda! Vi ska snart berätta mer för dig!
De satte sig i bilen igen. Saed var helt tyst. Han funderade och läste sin bibel. Han försökte förstå.
Saed missade allt det vackra, som fanns utan för bilfönstren. Tankarna blev större än han själv. Så stora, så gränsöverskridande. Han bad om klarhet. Medan han bad föll han i dhup sömn!
- Genua nästa, sa den äldre damen.
Hon tittade på saed i baksätet och såg hur han sov och hur han mumlad enågot otydbart i sömnen,
- Raffo, du får nog bära in Saed till hans sovplats!

Se, jag ska ut och resa idag.....

Morgonen var så tidig att den knappt kunde kallas gryning.
Vallbybloggaren och sambon anträdde lördagens första promenad i syfte att ge båda motion, men framförallt ge dräneringstillfälle till sambon. Han var lyckliga över dessa våta ögonblick.
Morgonkylan var fuktmättad och kvarlämnade ett skikt av morgondagg på de två vandrarna. De passerade skejtparken, som lämnats i ostädat skick. Pizzakartonger, vätskebehållare av skilda material, omslagspapper från diverse godissorter visade att skejtparken använys till mer än åkning på hjulförsedda brädor.
Vid butikstorget gick en ensam markvårdare i orange väst och plockade kvarglömt skräp.
Sambon luktskannade ivrigt en stolpe.

På väg förbi hotellets lilla exteriöra sittområde, såg vi honom.
Han kom gående med axelväskans band diagonalt över överkroppen. Bästa söndagsstassen. Solglasögonen uppskjutna  nästan till toppen av den kala hjässan.
Han kom gående från hyreshusområdet, som numer ägs av IKANO-bankens. I handen bar han en resväska med ett antal ej tydbara turistdekaler. Han slog sig ner fram för hotellet och började leta i axelväskan. Nästan triumferande höll han upp, vad som kan ha varit ett pass och en tummad skrynklig biljett av något slag.

Efter ett tag fann han också en smörgås med prickig korv inslagen i smörgåspapper och ytterst tidningspapper.
Han mumsade belåtet och lät omvärlden veta, att han tagit med sig från hotellets frukostbuffe.
Då vi passerade hälsade han glatt och talade om att hotellnätter är ganska tråkiga, men dagens resa till Rom mer än väl gottgjorde hotellsängens obekvämlighet.
Det föll honom aldrig in att vi hälsat på varandra nästan dagligen under de senaste åren.
Det föll honom aldrig in att han vid flera tillfällen berättat om sin oro och ovilja att stanna inomhus.
Denna lördagsmorgon var han den den internationella globertrottern, som var på väg till Rom. Nu väntade han bara på limosinen, som skulle ta honom till flygplatsen.
- Se jag har både pass och biljett här!
Sambon och vallbybloggaren funderade, då vi gick vidare, på hur angeläget det kan vara att göra resor om än bara i fantasin.
Kanske finns det i fantasins Rom också personer vilkas närhet och samtal man kan köpa för en kanelbulle, en bit choklad....