Jag är makalös!

Det blir inte så frekventa tundreströvtåg, när den ludna sambon valt att ströva på mer himmelska ängder. Nu ska inte enbart skyllas på att den ludne valt andra jaktmarker, utan kyla, mörker och nederbörd har också en avgörande betydelse. Numera företas promenaderna utan stopp för luktscanning av buskar och grässtrån. Människor, säväl med, som utan hund, frågar om var vovven är. De efterhör sig omsorgsfullt om vovvens hälsotillstånd.
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.

Tack, Carita för bilden!

Möter en vän med hund. Han lyfter artigt på kepsen.
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.

Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.

Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!

Husse är allt en vekling han!

Husse sargad och plågad av nyligen timad snubbelolycka visar ett visst motstånd mot att sitta stilla datan. Därför har jag, hans trogna föleslgare på långa promenader på Vallbytundran, valt att skriva veckans blogg. Därmed kan jag också, en gång för alla, påvisa hundars förmåga att trycka på rätt tangenter.
Jag vet att husse brukar påpeka att jag som hund inte är så bra på flerordiga meningar och dörför blir konversationen lått enstavig. Här vill jag definitivt inlägga en protest. Vi hundar kan så mycket mer än vad våra tvåbenta vänner vill tillskriva oss. Det är dock inte alltid strategiskt klokt att visa denna förmåga.Nå jag kan väl erkänna att kommatering och liknande finlir inte är är min starka sida, men vilken hund är det, eller människa för den delen!
Ibland när jag är ute och går med husse klagar han på att jag är saktfärdig. Han frågar om jag måste nosa på varje grässtrå. Jag brukar då, bara för att retas, springa i förväg. Demonstrativt sitta ner. Vända mitt ansikte mot husse och fråga :
- Var är du? Kan du inte skynda dig?

Redan som ung valp förundrades jag över dessa små bevingade varelser, som brukade sitta på gräsmattan och med retsamma utmanande kvitter egga oss hundar till vansinne. Med husse i släptåg ville jag lära dessa små bevingade kryp en läxa. Döm om min förvåning när dess, när jag nästan nått fram, för att ge ett uppfostrande nafs, så försvinner de . Rakt upp i luften. Mycket högre än jag kunde hoppa. Med åldern har jag nu lärt mig att bästa sättet är att totalt ignorera dess kvittrande retstickor.

Det är inte sällan, som man träffar vackra tikar på promenaderna. De flesta av dessa vill jag gärna uppvakt, men husse håller hårt i kopplet. De luktar så gott. Det pirrar så skönt i kistan, när man får tillfälle att närmare undersöka dessa tikliga varelser. Det är underligt att husse , som så länge deltagit i kampen mot rasism, nu plötsligen är så noga med raser.

Jag är väldigt noga med dem som får komma nära. Hundar eller människor, som jag inte gillar ska motas bort. Husse blir arg på mig då. Han vill att jag ska vara som han prata vänligt med de flesta vi möter. Le och säga något snällt. Men det ska han veta, jag vet min plats och den är bara min. Här ska ingen annan komma och kränka det område som är mitt. En gång bet jag en sådan där pitbull, som anföll oss. Då tyckte husse jag var en redig hund, som bet ifrån. Det ger lite dubbla budskap, men man får väl lära sig. Lära sig vem man får skälla ut utan att få en utskällning.

I morse ville husse inte gå ut. Det var för kallt sa han. 20 minusgrader. Han ansåg att om det är för kallt för skidåkare att mäta sina krafter vid denna låga temperaturer, så är det för kallt för husse med.
20 minusgrader, det är ju rena dagsmejan för en hund som jag! Och det ska ni veta att lukterna  luktar annorlunda i kylan. Rena himmelriket för en hund som jag.
Jag tittar på husse och säger:
- Kom igen nu var inte en sådan vekling!
Å se, det bet!

Minnet försvinner fort som en avlöning.

Mellan spridda skurar vandrar Vallbybloggaren och sambon. I görligaste mån så undviks regnväder. Trots två badhandukar och ivrigt torkande med dessa, så har sambon ett överskott av vatten i pälsen, som han med nästan extatiska skakningar begjuter väggar och golv med.
Så det blir helst i torrväder, som vi vankar Vallbytundran fram.
På förmiddagen, innan förmiddagskaffet, hamna vi bakom ett gäng ungdomar. De hälsade vänligt och uttryckte sin beundran för pälsbeklädd sambo.
De fortsatte sin vandring ett par meter framför sambon med förare. När de nu börja prata med varandra, så övergavs vallbydialekten för en mer korthuggen staccatosvenska. Varje stavelse gavs ungefär samma takt. En aning skorrande hördes när de använde bokstaven R. H gavs en guttural touch, som förde Vallbybloggarens tankar till besök i beduintält.

Längre fram på promenaden stötte vi samman med den gamle restautören, som beklagade sig över att minnet inte var vad det varit.
- Det jag ska komma ihåg, sa han, men minnet försvinner fort som en avlöning!
Han berättade om sin hund som utvecklat en förmåga att fånga gäddor i Mälarvassen. Det var en rekordelig hund som högg när man sa hugg och satt still när man sa still, berättade han!
Det stod inte på förrän plötsligen Hasse med Pelle stod mitt ibland oss.
- Hejsan grabbar, sa Hasse med Pelle, på sjungande dialekt som avslöjade hans bergslagsbakgrund.
- Jasså står ni här och gör ingenting!
- Jo, sa restautören, vi har just kommit fram till att vi är lika gamla. Båda är vi 47-or!
- Jasså, Hasse med Pelle, jag är 52-a jag!
- Bara barnet, sa den gamle restautören!

- Har ni sett tanten med rullatorn, sa Hasse med Pelle, hon är bra dålig nu. Kan inte gå. Pelle och jag brukar gå dit och då får pelle ett kex.
-Nej det var ett tag sedan, sa vi, tilltalade, nästan samtidigt!
- Å hunden hennes är borta nu, fortsatte hasse med Pelle!
Det var då jag begrep att han hade fortsatt konversera tyst och nu var inne på tant nummer två! Innan fler tanter blev involverade i hans utläggning, försökte Vallbybloggaren få in honom på andra tankebanor.
Men se det var svårt det, men man har sina knep!
- Å snart blir det OS, sa Vallbybloggaren!
- Du det blir bra det, då får vi titta mycket på teve. Sport är trevligt! Till och med Pelle brukar följa sportsändningarna med intresse!
-Har ni vägarna förbi och vädret tillåter, så tar vi en pilsner på altanen, sa restautören, som glömt det vi pratade om.
Minnet försvinner fort som en avlöning!