Det gäller hålla sig borta

Morgonens vandring på Vallbytundran var väderleksmässigt angenäm.
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,

Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
 - Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!

Minnet försvinner fort som en avlöning.

Mellan spridda skurar vandrar Vallbybloggaren och sambon. I görligaste mån så undviks regnväder. Trots två badhandukar och ivrigt torkande med dessa, så har sambon ett överskott av vatten i pälsen, som han med nästan extatiska skakningar begjuter väggar och golv med.
Så det blir helst i torrväder, som vi vankar Vallbytundran fram.
På förmiddagen, innan förmiddagskaffet, hamna vi bakom ett gäng ungdomar. De hälsade vänligt och uttryckte sin beundran för pälsbeklädd sambo.
De fortsatte sin vandring ett par meter framför sambon med förare. När de nu börja prata med varandra, så övergavs vallbydialekten för en mer korthuggen staccatosvenska. Varje stavelse gavs ungefär samma takt. En aning skorrande hördes när de använde bokstaven R. H gavs en guttural touch, som förde Vallbybloggarens tankar till besök i beduintält.

Längre fram på promenaden stötte vi samman med den gamle restautören, som beklagade sig över att minnet inte var vad det varit.
- Det jag ska komma ihåg, sa han, men minnet försvinner fort som en avlöning!
Han berättade om sin hund som utvecklat en förmåga att fånga gäddor i Mälarvassen. Det var en rekordelig hund som högg när man sa hugg och satt still när man sa still, berättade han!
Det stod inte på förrän plötsligen Hasse med Pelle stod mitt ibland oss.
- Hejsan grabbar, sa Hasse med Pelle, på sjungande dialekt som avslöjade hans bergslagsbakgrund.
- Jasså står ni här och gör ingenting!
- Jo, sa restautören, vi har just kommit fram till att vi är lika gamla. Båda är vi 47-or!
- Jasså, Hasse med Pelle, jag är 52-a jag!
- Bara barnet, sa den gamle restautören!

- Har ni sett tanten med rullatorn, sa Hasse med Pelle, hon är bra dålig nu. Kan inte gå. Pelle och jag brukar gå dit och då får pelle ett kex.
-Nej det var ett tag sedan, sa vi, tilltalade, nästan samtidigt!
- Å hunden hennes är borta nu, fortsatte hasse med Pelle!
Det var då jag begrep att han hade fortsatt konversera tyst och nu var inne på tant nummer två! Innan fler tanter blev involverade i hans utläggning, försökte Vallbybloggaren få in honom på andra tankebanor.
Men se det var svårt det, men man har sina knep!
- Å snart blir det OS, sa Vallbybloggaren!
- Du det blir bra det, då får vi titta mycket på teve. Sport är trevligt! Till och med Pelle brukar följa sportsändningarna med intresse!
-Har ni vägarna förbi och vädret tillåter, så tar vi en pilsner på altanen, sa restautören, som glömt det vi pratade om.
Minnet försvinner fort som en avlöning!

Även liten grop kan fälla äldre dam

Långsamt, trevande söker Vallbybloggaren orden. Dagen har gett den första riktiga höstkänslan. Strax under 10 grader. Blåsten smeker rasslande ännu lövrika träd. Fåglarnas kvitter har tystnat. Förmiddagen tyst!
Vallbybloggaren och sambon har övergett trevna stugans värme och kaffe.
Hade det inte varit för sambons morrvädjande klagan och bedjande blickar hade han stannat kvar i sängens trygghet.
Det ska genast sägas att också utelivet en sådan här första riktiga höstdag har sina fördelar. Blåstens förmåga att finna sin väg innanför skylande persedlar väcker även den tröttaste förmiddagsvandrare. Luften känns frisk och de sällan förekommande regndropparna skyndar på stegen.

Det trägna paret passerade en av Mimers miljöbodar och riktar stegen mot Vallby Centrum.
Då ser vi henne på håll. En av Vallbys "järnladies". Hennes ålder överstiger vallbybloggarens med säkert 35%.
Hon en av de många som föredrar att gå och handla själv. Vi brukar byta ett par ord då och då när vår vägar korsas. Den äldre damen har vid flertalet tillfällen hyllat den rollator, som gör det nöjligt för henne att komma ut och röra på sig. Idag var rollatorn tyngd av en stor kasse med matvaror.
Vallby bloggaren tittade bort för ett ögonblick. När han nästa gång sökte den äldre damen med blicken låg hon på marken och matvarorna spridda för vinden.
Skyndsamt nalkades vi den fallna damen.
- Gick det bra, frågade han , utan tanke på att det var en dum fråga!
- Jo tack, sa damen, jag föll mjukt. Men det är lite svårt att resa sig.
Likt en Tage Danielsson, som inte "kan se en kvinna lida", sträckte vallbybloggaren fram en stödjande arm. Damen kom åter på fötter och vi tittade båda två på den grop i asfalten, som orsakat fallet.

Vallbybloggaren plockade upp livsmedelsvaror, som gjort damen sällskap i fallet mot marken.  Han hjälpte till att fästa korgen, så att den inte skulle ramla av rullatorn!
Med ord av tacksamhet och med hjälp av rullatorn återtogs hennes färd mot hemmet.
Vi tittade efter henne och tyckte nog att gången var något stukad.
Hon har säker också en treven stuga.
Säkert med doft av kaffe och lavendel.