Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

En resa mot ovisshet

Det hade varit en lång dag!
Han satt på Holmas ölhak nära Färjestationen. En immig Tuborg stod framför honom och skummade inbjudande. Han läppjade fundersamt på den kalla brygden.

Egentligen hade allt gått på tok sedan de hade kommit tillbaka till faderns födelsestad. Fadern hade fått ge upp sin karriär inom stadsförvaltningen i Uddevalla, när hans farfar hastigt avlidit och det behövdes någon från familjen, som kunde leda familjeföretaget.
Själv hade han misslyckade gymnasiestudier bakom sig. Det där med pluggande hade inte riktigt varit hans melodi. Efter det han hade avbrutit studierna, så hade han haft några korta jobb som handelsresande. Med tåg hade han farit runt i Bohuslän och Västergötland och försökt förmå livsmedleshandlare involvera rengöringsmedlet "Sommarskur" i sortimentet. Det hade inte gett någon större inkomst, men han hade lärt sig att ta folk!
Pappan, som var en av tre bröder, var den ende som var tillgänglig för uppgiften som chef för familjeföretaget. Under nästan hela 1900-talet hade de sålt kontorsmaterial till företag och till de olka förvaltningarna av län, stad och kyrka. Nu skulle hans fader lära sig sortiment och skapa kundrelationer.  I samband med krigsutbrottet hade han ombetts av fadern att l den stad, där han för 20 år sedan först sett dagnes ljus. Han hade erbjudits en lägre kontorstjänst, med utsikt om att bli kontorschef inom något år. En ung driven försäljare, som senare skulle bli hans svåger,  rekryterades snabbt som försäljningschef.
De hade köpt blyertspennor i lösvikt fårn en firma i Tyskland. Med hjälp av hemmavarande kvinnor runt om i Helsingborg hade pennorna förpackats tio och tio i kartongers, som förkunnade att Persons Pennor kunde man minsann lita på. Nu var det svårare, då kriget orsakat att fabriken , där de köpte pennor, inte längre hade pennor i sin produktion.
Han tog en klunk av ölet och spänt oroligt tänkte han på Vera ute på Råå. Hon hade berättat att hon
var gravid. Det måste till handling tänkte han. Han visste att familjen inte skulle acceptera vare sig Vera eller att han skulle bli far, som ogift. Men ett giftermål, måste det bli. Det krävde hedern, ansåg han!  De  hade gift sig i Raus kyrka och bosatt sig en liten lägenhet i Råå. Det var med spänning han väntade på att Vera skulle visa tecken på att hon bar på ett nytt liv. Månaderna gick, men inte blev Vera gen. Hon var fortfarande efter sex månader lika vidjesmal om midjan.
Han hade varit hemma hos sin farmor i villan ute i Pålsjö. Hon hade ställt frågor om när barnet väntades. Frågor som han försökt att inte besvara. Hennes milda ögon, som tittade mer kärlek på honom, var besvärande, ja rent av obehagliga att möta. Han vände bort blicken och började prata om de inköp de måste göra. Ett nytt barn krävde ju en del inköp.  När de tog farväl, tryckte hans farmor en tusenlapp i hans hand. Hon lät förstå ett det var ett lån, som han kunde betala tillbaka, när han hade råd.
Den hopvikta sedeln brände i kavajens innerficka. Brände av svek och lögn. Under besöket hos farmor hade det långsamt stått klart för honom, att Vera var nog inte alls gravid. När han kom sent den eftermiddagen konfronterade han Vera.
- Du är inte gravid?
- Jag trodde jag var det, sa Vera undvikande, alla tecken tydde på det.
- När förstod du det?
- Det är väl någon månad sen, svarade hon.
- När tänkte du berätta det för mig?
- Jag trodde nog att du skulle förstå det, utan att jag sa något.
Han kände hur vreden växte inom honom. Inte bara över att han kände sig sviken och lurad. Någonstans förstod han också att äktenskapet var över. Det hade bara hållits samman av den förväntan inför ett deras barns födelse. Nu fanns inget kvar, som knöt dem tillsammans längre. Han såg på sin hustru och förstod att den vissheten fanns hos henne med.
- Så detta, sa han med återhållen ilska, är slutet för vårt liv tillsammans.
- Ja så är det nog, sa hon med tårfyllda ögon.
De samtalade sakligt. Så sakligt som bara två kan, när alla källor till kärlek sinat.
Samma vecka ansökte de om skillsmässa. Han behäll lägenheten och Vera flyttade tillbaka till sina föräldrar.
Det var under denna tid, som präglats nederlag, besvikelser och ensamhet, han hade börjat umgåtts med ett gäng unga män. De hade inneslutit honom i sin krets. De hade bekräftat honom. Familjens bortstötande av honom ersattes av innerlig kamratlighet och broderskap. De brukade samlas i en lokal på Karl krooksgatan på Söder.  Visserligen tyckte han det var lite besvärande med dessa, som visade unga ljushyade blonda män, som prydde väggarna. Men snart fann han det naturligt. De diskuterade hur de skulle styra staden, när tyskarna vunnit kriget. Framtiden såg ljus ut. Han började känna sig betydelsefull. De planerade att attackera ett hus på Långvinkelsgatan, där de bodde en familj, som var tattare. De skulle måla nedsättande ord på fasaden. De skulle placera en bensinbomb vid familjens entredörr. 
Attentatet ägde rum en mörk kväll i september. Visserligen hade bensinbomben inte fungerat, men den känsla, som berusade dem efteråt var belöning nog. Skrattande och skrålade hade de återvänt till lokalen på Söder. De sjöng segervissa kampsånger och fyllde på berusningen med öl och snaps.
När han dagen efter kom till kontoret, hade han ett segerlende på läpparna. Han mindes den kittlande känslan av att bära en hemlighet, som ingen annan kände till på kontoret. Känslan av att vara förmer än de andra på kontoret fyllde honom med tillfredställelse.
Det var under krigets sista år, som han hade mött henne. Synnöve från Norge. Hon som hade flytt undan tyskarnas styre i Norge. Det var hon som hade fått honom att förstå. Förstå  nazismens sanna väsen. Ett uppvaknande, som återigen kastade in honom i depression. Känslan av att blivit vilseledd, manipulerad, lurad och sviken. Hade det inte varit för Synnöves stöd och kärlek, hade han nog tagit sitt liv. Det var en djup brunn av mörker, som Synnöve långsamt, tålmodigt, hjälpt honom upp ur.
De förlovade sig på fredsdagen. Familjen var mer possitiv till denna relation än den som så brådstörtat fört in honom i ett kärlekslöst äktenskap. Hösten 1946 hade han blivit Kontorschef och med skaplig inkomst hade han köpt ett litet hus, nära hamnen i Råå. Visst kostade det mycket, men med den nya lönen skulle det nog gå att klara av. Han och Synnöve planerade för bröllop.
Det hade börjat skrivas i Dagbladet om nazistsympatisörer. Att hans namn skulle dyka upp i dessa skriverier, hade han inte räknat med alls. Trots allt hade han ju bara varit med i utkanterna. Det blev en mindre skandal. Han tillhörde ju en familj, som var känd i staden. Hans far tog väldigt illa vid sig. Även om fadern inte var med i någon frikyrklig församling, så omfattade han mycket av de värderingarna. Han hade försökt uppfostra sina barn i samma anda av värderingar. Han kände sig sviken av sonen.
I början av 1947 hade hans farmor avlidit. Tilda, som med järnvilja hållit familjen samlad, var saknad av alla. Begravningen samlade ett stort antal personer. De flesta var från den frikyrkoförsamling hans farmor tillhörde. Begravningskaffet präglades av högtidlig sorg och stillhet. När de lämnade kyrkans festvåning möttes de av två ciclklädda poliser, som överlämnade en kallelse till förhör dagen efter. Han kunde inte undgå att lägga märke till den uppståndelse detta väckt hos de övriga begravningsdeltagarna. Han tolkade det uppkomna sorlet, som anklagande.
Förhöret hade varit på frestande. Det hade pågått hela dagen. Han anklagades för att varit den ledande i den grupp han tillhört. Det var anklagelser om landsförräderi. Det var anklagelser om samhällsomstörtande verksamhet. Han anklagades att ha planerat och genomfört flera attentat under krigsåren.
På kvällen, samma dag som förhören ägt rum, hade hans far och farbror i sällskap med en advokat besökt honom. De hade samtalat om och diskuterat hans situation. Det såg inte så ljust ut. Nu sökte de en utväg, som skulle rädda familjens heder.Han fick flera uppgifter att lösa nästa dag. Han tittade på pappret med uupgifter. Han förstod att det skulle bli en lång dag.
Huset skulle säljas snabbt. Han skulle skaffa pass för både sig och Synnöve. Åtagande i familjeföretaget skulle avvecklas.
Fadern skulle med sina kontakter i Uddevalla skaffa fram biljetter till ett fartyg, som skulle avsegla till Amerika samma vecka.
Det kostade en duktig slant att förmå passpolisen att utfärda pass samma dag. Försälningen av huset påbörjades och en pensionerad akademiker från Lund lovade köpa huset. Han var helt utmattad när han steg in på Holmas ölhak nära Färjestationen.
Det hade varit en lång dag.
Han tittade på den immiga Tuborgen som skummade inbjudande!
En svalkande klunk.
Imorgon skulle han och Synnöve resa till Göteborg.
I övermorgon skulle han och Synnöve gå ombord på båten, som skulle föra dem till Amerika. Bort från förnedring och skam. De skulle gifta sig ombord på båten, när de nått internationellt vatten.
Amerika väntade med ovisshet
Bättre ovisshet i främmande land än skam och förnedring i hemlandet!