Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

I huvudet på Berra, asylhandläggare

Berra strök tankfullt inbillat damm från byxbenen. Han satt på sitt kontor i Folkflyttningsverkets lokaler. Han hade hela morgonen funderat på ordet "konvertit". Den senaste tiden hade han haft flera ärende där dett ordet förekom. Han tittade på vattenflaskan, som stod på skrivbordet inkilad mellan högar av ärendemappar. Han noterade att Vattenflaskan var halvtom och nyanskaffning var av nöden.
Han suckade djupt och öppnade förstrött den ärendemapp, som låg på tur.
Han läste ansökan om asyl inte alltför noggrant. Han visste ju vad det skulle stå. Han kunde historierna nu efter åtta år på verket.
Äterigen en av dessa konvertiter. Så långt han förstod rörde det sig om kristna individer, som tillhörde kristna sammanslutningar i ett vanligtvis muslimskt land. I de falla Berra kunde erinra sig så var det nästan uteslutande asylsökande från Iran, som sa att de var konvertiter. Berra försökte dra sig till minnes vad han hört om kristna i Iran. Visst kunde han minnas några fall, sär kristna präster ställts inför rätta och till och med mördats. Men som han mindes det handlade det om fall där dessa präster begått kriminella handlingar. Det handlade om bodellverksamhet, utpressning, misshandel och liknande.I och med revolutionen så hade de kristna, som tillhörande "bokens folk" rätt att verka i Iran. Visserligen drog han sig till minnes fick de inte övertyga eller uppmana en muslim att bli kristen.

Så att tillhöra konvertiterna borde i sig inte vara skäl till asyl i Sverige.
Han beslöt att han innan han fattade något beslut, så borde han tala med Linné Nilsson, en av de mest erfarna handläggarna på verket. Nilsson fattade aldrig för många avslag eller för få positiva beslut. Han var en klippa på deras enhet.
- Hur bär du dig åt för att alltid fatta beslut som liggen så nära Verkets snitt i kvalitetsuppföljningarna, frågade Berra.
. Det är inte så svårt, svarade Linné Nillson, Det handlar om en osannolikhetsprincip parat med de tre sista kvalitetsuppföljningarna. Du måste förstå att Verket i sig inte är intresserade av att besluten är välgrundade, utan det viktiga är att vi inte avviker från kvalitetsuppföljningarnas resultat. Ska 35 % av ansökningarna var positiva, så ser du till ddina beslut per mätperiod varierar mellan 32 och 38 procent. Jag har en app, som inom detta intervall talar om vilka ärende som får ett positivt beslut.
- Men hur kan du motivera alla dessa avslag då?
- Jag har tillgång till FUD! Frequently Used Decision! Du vet konstra inte till svaren. Skriv bara: "att de av den sökande angivna skälen för asyl, har vid genomgång och kontroll av tillgängliga fakta, inte kan anses vara trovärdiga. Därför avslås den sökandes ansökan om asyl."
- Tror du jag kan få ett ex av FUD! Har ett besvärligt fall med konvertiter från Iran just nu.
- Konvertiter kan de generellt ge avslag, de är ju kristna och kristna får verka i Iran, så vida de inte uppmanar muslimer bli kristna.
- Så du menar att vi kan se konvertiterna, som en kristen sammanslutning!
- Ja kör på det konvertiter, ortoxa, bahainer, lutheraner spelar på samma spelplan. De måste bara förstå vad som garanterar dem religionsfrihet i Iran.

Berra återvände till sitt kontorsrum. Han bytte ut den urdruckana vattenflaskan mot en ny. Nu kändes det lättare. Han var mer bekväm med sitt beslutsfattande.
Han avslutade i rask takt tre ärende med kovertiter från Iran. De hade, inte kunnat göra troligt att de som kristna skulle fara illa i Iran. Så ett bestämt Nej!

Nu var Berra trött och tog kafferast!