Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

En helt vanlig promenad inkluderar ibland en flygtur

Vallbybloggaren hade just avnjutit ett avsnitt av The Big Bang Theory på teve.
Med pock hade han han övertygat sambon att de slutat med fyrverkerier.
Så flera minuter efter åtta på kvällen tog de två en promenad på lätt frusna, snöfria gångbanor.
Kvällen var kyligt krispig. Få medvandrare på livets stig syntes. Med andra ord en kvällspromenad som gjord för existensiella tankebanor.
ICA-butikens ingång lyste välkomnande och Vallbybloggaren funderade på om det inte vore läge att förnya innehavet av apelsinjuice. Han har för vana att efter morgonkaffet njuta ett glas kall apelsinjuice.
Med denna inblick i Vallbybloggarens vardagliga morgonvanor återvänder vi till den helt vanliga promenaden.
Sambon var ivrigt sysselsatt med att nosa efter teakolja i kvarglömda snödrivor. Vallbybloggarens blick var stadigt fäst på Ica-butikens välkomnande ljusingån.
Plötsligt...
Mycket plötsligt!
Hans högerfots främsta del stöter in i en uppskjutande markdetalj. Denna plötsliga slöt får hans kropp ur balans. Vänsterfoten med tillhörande ben ökar takten helt självsvådligt och tving sin högra granne att göra detsamma. Detta innebar att cirka ett tiondels ton sätts i okontrollerad rörelse. Framåt... Uppåt!
Så fort har nog benen inte rört sig sedan något hundrameterslopp på gamla Arovallens kolstybbsbanor. Utan att vilja det, så kommer tankarna:
- Du kommer att ramla!
- Finns någon möjlighet att återfå balansen!
- Du kommer att ramla!
-Ta emot med händerna!
- Lyft upp ansiktet!

Så kommer det ögonblick då man med stor hastighet närmar sig terra firma!
Skulle nog önska att det var mer upplyftande, men icke, platt fall!
Efterföljande vandrare kommer säkerligen att se bromsspåren och undra vilken traktor, som kört där på gångbanan!
Efter att konstatera att hans fall var en verklighet och att terra firma inte tagit allvarlig skada av kollisionen, reser han sig mödosamt upp!



En lätt hostattack!
AAAJJJ!
Konstaterar att en revbensskada är vid handen! Minsta rörelse i olämplig riktning lockar fram ett distinkt:
-AAJJ!
Med såriga knän och handflator och en stickande smärta i revbenen fullföljer han sina planer på att inhandla apelsinjuice!
Expediten tillönskar en  Glad och Lycklig Kväll!
Nog är hans ögon lite mörka när han med smärta frustar fram ett Detsamma!
Se det var en helt vanlig promenad på Vallbytundran det!

Morgonstund har guld i mund....

.. den som ursprungligen myntade den frasen, måste ha varit tillfälllgt sinnesförvirrad. De tre senaste morgnarna på Vallbytundran har på intet sätt gjort något för att ge den sinnesförvirrade morgonälskaren rätt.
Fredagmorgon...

Febermattaögon försöker yrvaket fokusera på den digitala tidmätaren.
04.57 ... en veritabel hostattack får sambon att bestört rusa upp från nattlägret och nyfiket kika på Vallbybloggaren.
04.59 ... hasande steg går mot slembefriande besök på hemmets bekvälighetsinrättning.
05.00 ... feberyrande försöker Vallbybloggaren fokusera! För tidigt för frukost, men hur som helst frukost smakar inte  när smaklökar gömts bakom inflammerade ytor. Sambon tycker dock att utevistelse är att föredra.
05.05... Beslutar att frukost nog inte är så dumt i alla fall.
05.06 ... Häller apelsinjuice i kaffebryggaren!
05.30...  Kaffebryggaren hjälpligt rensad från apelsinjuice.
Snart sprids kaffearomen i trevna stugan. Inte för att någon arom elle rlukt  är märkbar för Vallbybloggaren. Det är rent erfarenhetsmässig slutledning, som förklarar,  ... nu luktar det nybryggt kaffe.
05.35  Börjar svagt bli medveten om muskelgrupper i bålen.. sådana som inte använts på länge. Varje hostattack ger dessa muskler ett, säkert välbehövligt, gympass.
06.00  Har med stort besvär fått ner en smörgås och en kopp kaffe, som i och för sig skulle kunna vara vilken varm dryck som helst. Panodil får avsluta frukosten.
Sakta så iklädes vallbybloggaren en hel del kläder. Sambon väntar svansviftande på att bli kopplad. Sakta med hasande steg görs en minirunda på Vallbytundran.
06.30 ... åter hemma. Kroppen darrar lätt av feber. Nyser, så att Prosit funderar på att byta namn!
I dvala passeras fredag och lördag. Skidtävlingar från Finland, men finner inget nöje i att följa dessa. Fick inget grepp om det. Damer startar.. herrar skidar i mål! Undrar om det inte var skidskyttar med. Jag kan dock ha fel. I febrigt tillstånd är dte inte lätt rätt uppfatta verkligheten.
Kan dock konstatera att Laleh i Så mycket bättre gör att det känns så mycket bättre!

Nu är det ..söndagmorgon !
Visst är jag något bättre, men inte så bra att jag ger guld-i munnen-formuleraren rätt!
Mellan nysningar och hostattacker konstaterar jag...
Morgonstund, har banne mej inget guld i mund!