onsdag 10 augusti 2011

Det fanns en tid,

då den ljusnande framtid ännu var ett hopp för också för oss högstadieelever. Vallbybloggaren och hans kamrater, Mange, Bosse, Birgitta, Annika och Lena, gick hårt in för att vara "svåra". Svåra kulturellt sett. Vi älskade gå till bibliotekets hörsal och uppleva diktläsning. Diktläsning var kanske att ta i.

Uppläsaren kom in i en mörklagd sal med pannlampa. Han ställde sig och titta på publiken.
Vi satt alla tyst förväntansfulla.
Den pannlampsförsedde poeten teg under en minut. Sedan tog han fram en hammare, som han dolt innanför manchesterkavajen. Han la upp sin hand på det lilla bordet.
Tystnad!
Sakta förde han hammaren i en parabelliknande båge och lät hammaren med ett snärtigt ljud träffa handen.
Nu vidtog en lång tystnad. En tystnad som gränsade till pinsam längd.
Pannlampans sken panorerade över publiken.
Till slut kom det... det förlösande ordet:

AJ!

Vi jublade i hänfördhet över denna verbala existensiella ångest! Eller vad vi nu kunde ha tolkat det som!

Det var i denna anda som vallbybloggaren, Mange , Bosse, Lena, Annika och Birgitta skulle sätta upp en teaterpjäs på en av stadens ungdomsgårdar. Troligen kallades den " ingen ser vad som händer bak trädets stam! " Eller något liknande meningslöst. Vallbybloggaren vill idag inte gärna kännas vid detta teaterstycke, som i ärlighetens namn inte hade mycket till handling eller för den delen dialog heller.  Han vill minnas att det hela gick ut på att få med så många ordvitsar som möjligt, typ:
Nu barkar det åt helvete!
Om du stammar blir du stamanställd!
Det där var kvistigt!
Träd tråden!
I Löv you, en replik som troligen skulle visa på vår internationella solidaritet!
För att skyla över bristen på handling, dialog och annat  för ett teaterstycke nödvändigt innehåll, drog vi ut på pauserna mellan akterna, så långt vi kunde.

Mange och vallbybloggaren vattnade en liten planta i en kruka. De tillförde näring av olika slag. De gav kommentarer till den allt mer otåliga publiken, att de behövde ett träd för handlingen i sista akten.
I varje aktpaus, så byttes den lilla plantan ut och ersattes med en något större. Ihärdigt vattnades den!
Till slut tvingades de i sista akten att korta av denna med hänvisning till att trädåterväxten inte var så god, som de hoppats.
Den gode tidningskrönikören, som var satt bevaka ungdomsgårdarna, konstaterade torrt dagen efter att pauserna utgjorde 80 % av de den fem akter långa föreställningen.
Det behöver väl inte tilläggas, att de fem inte fick fler engagemang!

måndag 8 augusti 2011

Var inte måndagen mer solig förra veckan?

Morgonen var inte alls lika varm som tidiga morgnar förra veckan. Kvicksilvret orkade med nöd häva sig över 15 plusgrader.
Sambon var mer tillfreds med tingens tillstånd denna morgon. Inte behöver han fleecevästar och raggsockor för att njuta utelivets fröjder. Lyckligt nosande efter bästa punkten att dränera kroppen är han helt omedveten om vallbybloggarens höstinfluerade sävliga framfart.
Efter det att sambon lyckliggjort flera ställen med kroppsvätskor lyckades vallbybloggaren med löfte om digestivekex med leverpastej få sambon att inse stugvärmens välsignelser.

Inkommen i stugan såg vallbybloggaren direkt att en vägg mellan fönstren i vardagsrummet behövde dekoreras. Han drog sig till minnes en vers av den danske vetenskapsmannen, författaren, poeten Piet Hein. Hans verser är ett under av vardagsfilosofi, som får flera mer mångordiga filosofer att skamset skrapa med foten i den filosofiska myllan.
Fritt ur minnet målade vallbybloggaren väggen.
Begrundade sitt verk och såg att det var gott. Han tände ett hjärtformat ljus och andäktigt grunnade han på versen...

.. ja se det får vara vallbybloggarens morgonandakt!

lördag 6 augusti 2011

Vissa dagar bara är sådana!

Vallbybloggaren har ingen uppfattning om det nedan beskrivna är en generellt och/eller ett världsomspännande fenomen. En sak är dock säker vissa dagar bara är sådana.
Den ordningsamme bloggläsaren ställer sig nu givetvis frågan vad bluddrar vallbybloggaren om.
Läsarens fråga skall inte länge till hänga löst i luften. Här ska minsann ordning och reda råda, även om hjärnans vindlingar är ovanligt kaotiska denna dag.

Vallbybloggaren vaknade denna morgon och fann vid betraktande av densamma, att den kommit betydligt längre än vad han själv gjort. Nymornad , frukostotrakterad försökte vallbybloggaren  lyda det uppmanande mottot "Carpe Diem", men utan märkbart resultat.
Likt en, för jägaren, flyende hind flydde dagen vallbybloggaren.
Försök att fånga dagen eller åtminstone hinna i kapp den var fruktlösa. Det är nu, enligt klockan, väl över lunchtid, fortfarande gäckar dagen vallbybloggaren.
Som en luden yllefilt ligger hotande ovädersmoln tätt över vallbybloggarens boning. Sambon är det bättre ordning på, med skällande yviga gester gjorde han klart för vallbybloggaren att en promenad till kanske skulle hjälpa. En sådan företogs, muntert samtal med hundägaren "Bosse med Ragnar" hjälpte föga. Regnmolnen bara hotade. Väl hemkommen  börjar dock dagen återfå något av sitt ljus !

Kvar står dock fakta! Vissa dagar bara år sådana! De tycks aldrig bli fångna eller ens ikapphunna!

fredag 5 augusti 2011

Det händer en hel del under en promenad

Vallbybloggaren förlade den ordinarie lunchpromenaden norrut på bostadsområdet. En helt vanlig promenad, där sambon får nosa på sina ludna medhundar och vallbybloggaren växla några ord om väder och vind och om vad tiden går fort.
Han passerade parkeringen vid det decentraliserade hotellet, där under en sommarvecka det parkerats dollargrin vid dollargrin. Så icke nu, nu är det nysemstrades mer slätstrukna fordon som står parkerade där.
Han hälsar glatt på lokalvårdarinnan som besvarar hans leende med ett soligt rent leende.
Under promenaden kastar han ett öga in i restaurangköket och ser flitiga matlagare och matlagerskor förbereda den sena konferenslunchen. En pausande kocka upplyser Skriftställaren om det vankas kycklinggryta för matgästerna.
Han svänger runt hörnet och passerar ingången där den mesta västmanländska lokalradion förut huserade. De två sneddar över gräsmattan och ska passera gatan, då en vit Golf i hög fart passerar dem.
Plötsligt gnisslande bromsar och en dov skrapande duns och Golfen står prydligt parkerad ned vänster framflygel ivrigt kelande en betongsugga. Upp flyger bakluckan och ut hoppar en stor doberman, som hastigt lägsnar av sig.
Ur bilen stiger en dam och en herre.
- Vad f-n gör du, skriker den unga damen upphetsat, du kan väl för f-n inte bara dra i handbromsen så där!
- Jag blev så dj-a kissnödig, försvarade mannen sitt handbromsryckande, och såg en buske som jag tyckte passa.
- Jag blir så s-ns förbannad på dig, du e ju helt pundig i huvet, skriker kvinnan och går bort från bilen med arga uppbragta steg.
- Är det bätter jag pissar i din bil då, motiverar mannen sitt agerande! Det räcker väl för f-n att det stinker byracka i bilen.
- Du säger inte byracka om min hund, din tjockskallige dj-vla pundhuvud, skriker damen och närmar sig åter bilen och mannen.
- Jag skulle kunna lappa till dig, så du inte vet vad som är upp och ner längre, fortsatte kvinnan och närmade sig hotfullt mannen.
Hon hoppade in i bilen, startade densamma och backade ut från vägrenen. Hon rusade motorn och med slirning på kopplingen körde hon hotfullt nära mannen. Han vägrade flytta på sig och med förnuft någorlunda returnerat till kvinnan, så avstod hon att ramma honom.

Hon steg ur bilen lockade på hunden och kommenderade in honom i baksätet, stängde luckan och återvände till förarplatsen.
Hon backade bilen, körden en omväg över gräsmatta och med rusande motor begav hon sig bort mot Skerikesvägen.
- Kör du ifrån mig?

Mannen slog hjälplöst ut med händerna och började sakta gå efter den bortflyende bilen.
När vallbybloggaren och sambon återupptog dräneringspromenaden hördes mannens hjälplösa frågande rop:
- Kör du ifrån mig?
-F-n hon körde ifrån mig!

torsdag 4 augusti 2011

minnen inte bara rosenskimrande

Blekt av solen stod ett fotografi i hyllan slappt lutande sig  mot en liten minnesbuss i keramik från Medellin.
Vallbybloggaren mötte blicken från det blekta fotografiet, smärtan i dina ögon. Smärtan som förtärde ditt inre.

Din smärta blev hans för ett ögonblick!
Din panikångest fanns i de tårar, som stilla väter kinden.

Ditt korta liv ger minnet närvaro.
Närvarande i hans tårar.
Tidig morgon färgas av sorg!

Det goda du ville, kan du inte längre ge!
Det onda du ville besegra
finns í de tårar,
som stilla väter hans kind!

Med tiden blir dock nya tidiga morgnar återigen ljusa av solens värme!

tisdag 2 augusti 2011

Oväntat möte i dimmig gryning

Det har nu gått två dagar och vallbybloggaren har fortfarande svårt att fatta att det hänt,  det som inte kan hända. 
Hela söndagen uppfylldes av grubblerier över hur det, som inte kunde hända faktiskt hände. Var det han upplevde bara frukten av morgondimmans gryningsmagik?
Som vanligt gick vallbybloggaren  och sambon en tidig promenad, för att sambon skulle få dränera systemet efter en lång natts vila. Visserligen brukar vallbybloggaren observera saker på sina promenader, men denna morgon var öde. 
Längtan efter än mer kaffe och ännu en ostfralla dominerade hans tänkande. Inte ens sambons stilla gläfsande och allt ivrigare ryck i kopplet störde hans frukostvisioner.

Den ludne blev allt ivrigare i sina gutturala yttringar, svansen viftade alltmer glatt svängande.
Vallbybloggaren lyfte blicken från marken och mötte morgondimmans trolska ljus. Visst var sikten begränsad, men han såg inte det, den ludne varsnat. De två följde den sällan använda grusvägen. Dungen av späda kortvuxna björkar, som stått som svartvita streckgrubbar i dimman, försvann då de rundade dungen.

Då såg han... i morgondimmans ljus.. såg  det som han aldrig trodde han skulle se. För det han såg, tillhörde inte denna världen. Det han såg var som en bild ut ett gulnat fotoalbum.

Där framför honom och sambon gick vallbybloggarens mamma i den mockajacka hon inhandlat samma år som han fyllde elva år. Till vänster om henne gick vallbybloggarens dotter i de kläder, som han sist såg henne i. Gående på andra sidan av modern gick boxertiken Rita, ivrigt viftande på sin kuperade svansstump.
Vallbybloggaren såg hur de var inbegripna i ett ivrigt samtal, men han kunde inte höra vad de sa. Sanningen att säga, så trodde han inte att han såg vad han såg, långt mindre förväntade han att han skulle höra något.
Farmor och sondotter gick i armkrok ivrigt språkande och boxertiken Rita instämde med markerade svansviftningar. 
De tre försvann bakom ett fallfärdigt skjul. Vallbybloggaren ökade stegtakten. Han vill se mer, gärna fråga varför, hur är det.....
När han och sambon nått hörnet av skjulet låg grusvägen tom...
Sambons gläfsande och svansviftande hade upphört. Nog tyckte vallbybloggaren att ett förvånande uttryck fanns i sambons ansikte.
Det enda som möjligen kan påvisa att det som inte kunde hända, faktiskt inte bara kunde ha hänt, utan verkligen hände denna disiga söndagsgryning, är ekot av en replik från ett samtal som inte kunde förnimmas.

måndag 1 augusti 2011

Vem vinner kampen om hjärnutrymmet?

Erbjudandet kom från oväntat håll.
Den handlade om ett test man kunde göra på en sida kopplad till Nationalencyklopedin. Genom att svara på ett antal enkla frågor, skulle man få reda på vilken fiktiv figur man kunde finna likheter med.


Nyfiken av naturen kunde han inte låta bli och testa.

Han följde länken och svarade på frågorna. Dessa var nu inte så enkla , utan skapade en viss frustration! Det visade sig, att han kunde klicka på flera alternativ.
För att undvika eventuella felkällor, så utförde han testet flera gånger, så att alla de svarsalternativ han tyckte stämde in på honom kom med.
Inte så underligt att svaret att han inte bara påminde om en figur, utan två!
Nu går han omkring och känner efter hur dessa två fiktiva personligheter strider om hans inre utrymme.
De fajtas om utrymmet, de strider om vilken som ska få störst plats.
Vilket drama!
Inte underligt att det resulterar i migrän eller vad man ska kalla det tillstånd, där ett anta minimala individer flitigt behandla  pannbenets insida med grova släggor!

I en vrå i ett hjärnkontor står Herr Pigg
tillsammans med onkel Melker rökande en cigg.