Vi stod alldeles tysta och bara tittade på den lilla pojken, som
vilade i min mors famn. Vi förstod inte mycket. Men så mycket förstod vi
att vi var utvalda att ta hand om den lilla pojken.Vi tittade på
varandra och nickade. Vi skulle ta hand om pojken och göra vad vi kunde
för att skydda honom mot elaka tomtenissar.
Far och jag fortsatte
att klä granen. Vi sa inget, utan lyssnade till mor som stilla sjöng för
den lille. Knackningen på dörren kom så plötsligt och så hårt, att jag i
ren rädsla tappade en glaskula på golvet. Vi tittade ut genom fönstret
och såg släden. Då förstod vi att det var den elaka tomtenissen, som
kommit för att ta den lille pojken. Far pekade på en sockerlåda. Mor la
pojken i lådan. Stängde locket och la en fin julduk över. Sedan ställde
hon en ljusstake, som prydnad på på duken.
- Nu har jag knackat tre gånger, sa en hög elak röst, varför öppnar ni inte!
Far
sköt regeln åt sidan och öppnad dörren. Där stod en kortvuxen tjock man
med buskiga ögonbryn, stort stripigt vitt skägg, en trubbig näsa och
elaka svarta ögon. Hade det inte varit för de elaka ögonen kunde det varit vilken tomtenisse som helst.
- Var är han?
Han skrek rytande rakt ut. Hans elaka ögon försökte spana in varje liten del av vår stuga,
- Jag såg nog att hon förde honom hit! Jag har farit runt hela dagen i hennes spår. Jag vet att hon förde honom hit.
Jag tittade på hans stora stövlar och förstod vad det var för spår jag sett i skogen, när vi var ute och högg en gran i förmiddags. Vi försökte se oskyldiga ut, men det var nog inte bara jag, som kände den mörka förlamande rädslan. Tomtenissen puttade Far åt sidan och steg oombedd in i vardagsrummet. Han sökte ovarsamt på alla möjliga och omöjliga ställen. Då repade mor mod och sa med någorlunda fast röst:
-Vad gör du i vårt hus, det är ju inte ens julafton. Du kan gå nu, på en gång. Du är inte välkommen hit!
Den elake tomtenissen tittade på mor, han ruskade på huvudet och fortsatte sitt letande. Jag funderade tyst på vad han ville Emmanuel. Vad tänkte han göra med honom. Jag stod stilla och funderade. Mina ögon såg på den halvklädda julgranen. Mina ögon sökte sig mot sockerlådan. Då hörde jag hur ett babyjoller steg från sockerlådans inre. Blodet i mig kändes plötsligt kallt som is. Tomtenissen hade också hört jollret. Han stelnade till och han försökte lokalisera varifrån ljudet kommit. Hans ögon fokuserade på sockerlådan och med ett triumferande skratt steg han fram mot lådan.
- Jasså, ni trodde ni kunde lura mig!
Jag vågade knappt andas. Tomtenissen slog undan ljusstaken med handen och rev bort den fina julduken. Han lyfte ivrigt upp locket och jublade triumferande, när han såg den lille pojken. Han böjde sig över lådan och sträckte armarna mot pojken.
Då kom ett starkt ljussken från sockerlådan, så att Tomtenissen kastades baklänges och blev liggande på rygg med händerna för ögonen.
- Nej, Nej, Nej...inte nu igen!
Hans skrik var förtvivlat. Med möda reste han sig upp och på korta ben sprang han ut ur stugan. Vi såg honom dra sin släde efter sig och försvinna in i skogen. Honom såg vi aldrig mer!
Vi gick fram till sockerlådan och tittade på vår söta lille pojke. Emmanuel log mot oss ett soligt tandlöst leende. Han såg lycklig ut, som om han var hemma. Det riktigt strålade om honom. Det var nu sent på eftermiddagen och om några dagar är det julafton.
- Det var en av de bästa jularna, sa den gamla berätterskan, jag fick en adoptivbror!
Sedan dess firar vi alltid jul för att Emmanuel kom till oss.
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
onsdag 21 december 2011
Julsaga av Hannah från 2003. Del 2
Etiketter:
Emmanuel,
Julafton,
ljussken,
sockerlåda,
tomtenisse,
våldgästa
tisdag 20 december 2011
Julsaga av Hannah från 2003
Det var en gång, sade den gamla kvinnliga släktingen. Hon som vi barn tyckte mest liknade ett skrumpet russin. Hon hade en speciell talang att berätta historier. Hon hade en speciell berättarröst.
-Det var en gång, fortsatte hon, när jag var en liten flicka, så hände något underligt dagarna före julafton. Jag och min far var ute i skogen för att hugga en julgran. Det hade snöat hela natten. Snön räckte upp till knäna på mina korta barnben. Vi hittade en fin och tät gran, Far högg ner den. Med det rep han hade med sig surrade vi fast granen på kälken. Nu kunde hemfärden börja. När vi följde våra spår hemåt, så såg jag stora djupa fotspår, som korsade den väg vi gick. Stora spår. Det kunde vara spår efter en stor stövel. De hade ingen speciell riktning, utan tycktes gå än dit och än dit. Spår som berättade om ett ivrigt sökande, Jag såg att Far såg spåren med, men då inte han sa något så sa inte jag heller något. Vi fortsatte hemfärden under tystnad.
Det var skönt att komma in i den varma stugan. Det var skönt att tina upp efter den kalla promenaden. Vi visade stolt upp vår nyhuggna gran för mor. Vi ställde granen i det hörn, där vi alltid hade vår julgran. Visserligen fick vi flytta fars gungstol, men det gjorde inget, sa far, det är ju bara över julen.
Granen var precis lagom stor. Den slog inte i det låga taket, utan en stjärna fick plats i toppen. Granen såg ståtlig ut. Vi började sätta fast de små ljushållarna, som stearinljusen skulle sitta i. Då knackade det försynt på dörren. Far gick för att öppna. Mor och jag lyssnade spänt för att höra vem det var, som kom på besök. Det var alldeles tyst. Efter ett tag kunde mor och jag inte hejda vår nyfikenhet, utan tassade tyst fram mot ytterdörren. Jag såg bara fars breda rygg. Min blick drogs snart mot en korg av rotting, som stod framför far. Mor var den, som först fann sig och tog korgen och ställde den på köksbordet. Vi såg först bara en massa tygstycken, men sen såg vi en liten svarthårig baby, med mörka ögon. Barnet log snällt mot oss med sin tandlösa mun.
- Vad ska vi göra med det här?
Far hade brutit tystnaden och såg uppgivet på det lilla barnet. Mor brydde sig inte om fars fråga, utan började ta bort allt tyg. När hon la barnet i sin famn, såg vi att det var en liten pojke. Bland alla tygstyckena såg jag en lapp. Jag tog pappersbiten och gav den till far. Han stirrade ett tag på pappret, sen läste han högt för oss.
- Det här barnet är fött långt borta i ett annat land, men där kunde han inte bo, de ville ta livet av honom. Han heter Emmanuel.Hjälp mig att ta hand om pojken. Den elaka tomtenissen får aldrig ta honom.
Brevet var undertecknat med Maria.
Hannahs berättelse fortsätter i morgon.
-Det var en gång, fortsatte hon, när jag var en liten flicka, så hände något underligt dagarna före julafton. Jag och min far var ute i skogen för att hugga en julgran. Det hade snöat hela natten. Snön räckte upp till knäna på mina korta barnben. Vi hittade en fin och tät gran, Far högg ner den. Med det rep han hade med sig surrade vi fast granen på kälken. Nu kunde hemfärden börja. När vi följde våra spår hemåt, så såg jag stora djupa fotspår, som korsade den väg vi gick. Stora spår. Det kunde vara spår efter en stor stövel. De hade ingen speciell riktning, utan tycktes gå än dit och än dit. Spår som berättade om ett ivrigt sökande, Jag såg att Far såg spåren med, men då inte han sa något så sa inte jag heller något. Vi fortsatte hemfärden under tystnad.
Det var skönt att komma in i den varma stugan. Det var skönt att tina upp efter den kalla promenaden. Vi visade stolt upp vår nyhuggna gran för mor. Vi ställde granen i det hörn, där vi alltid hade vår julgran. Visserligen fick vi flytta fars gungstol, men det gjorde inget, sa far, det är ju bara över julen.
Granen var precis lagom stor. Den slog inte i det låga taket, utan en stjärna fick plats i toppen. Granen såg ståtlig ut. Vi började sätta fast de små ljushållarna, som stearinljusen skulle sitta i. Då knackade det försynt på dörren. Far gick för att öppna. Mor och jag lyssnade spänt för att höra vem det var, som kom på besök. Det var alldeles tyst. Efter ett tag kunde mor och jag inte hejda vår nyfikenhet, utan tassade tyst fram mot ytterdörren. Jag såg bara fars breda rygg. Min blick drogs snart mot en korg av rotting, som stod framför far. Mor var den, som först fann sig och tog korgen och ställde den på köksbordet. Vi såg först bara en massa tygstycken, men sen såg vi en liten svarthårig baby, med mörka ögon. Barnet log snällt mot oss med sin tandlösa mun.
- Vad ska vi göra med det här?
Far hade brutit tystnaden och såg uppgivet på det lilla barnet. Mor brydde sig inte om fars fråga, utan började ta bort allt tyg. När hon la barnet i sin famn, såg vi att det var en liten pojke. Bland alla tygstyckena såg jag en lapp. Jag tog pappersbiten och gav den till far. Han stirrade ett tag på pappret, sen läste han högt för oss.
- Det här barnet är fött långt borta i ett annat land, men där kunde han inte bo, de ville ta livet av honom. Han heter Emmanuel.Hjälp mig att ta hand om pojken. Den elaka tomtenissen får aldrig ta honom.
Brevet var undertecknat med Maria.
Hannahs berättelse fortsätter i morgon.
måndag 19 december 2011
Fly stress och slask
Resan igår var inte den optimala upplevelsen. Snöoväder både här och där gjorde att flygresorförsenades. Flygsträckor ändrades. Det som borde ha varit en ganska direkt resa söderut förvandlades till en zickzackresa genom Europa.
Nästan åtta timmar försenade kunde resenären kliva in på det i förväg bokade hotellrummet.
När han såg den lyx och ombonade känsla som inredarna lyckats skapa var dock all irritation som bortblåst. Han tittade längtansfullt mot den välkomnande bäddade sängen. För ett tag stod han på balkongen och tittade ut över Atlanten. Vågornas rörelse hördes i nattmörkret. Nattluften var ljum. Nattvakna djur och fän höll sin sena serenad. Mystiska nya ljud fyllde nattens tomhet.
Natten omslöt honom.
Drömlöst slumrade resenären från snöslaskig Vallbytundra!
Morgonen mötte honom med klarhet och värme som förnyade lusten att fånga dagen.
Från verandan lockade doften av nybryggt kaffe och nygräddade croissanter. Atlantens horisontlösa panorama fick honom att glömma allt vad julstök är!
Lätta tunna benklädnader, en kortärmad pikéskjorta omslöt honom, när han mötte den varma luften utanför hotellets entre. En vänlig taxichaufför förpassade honom till golfbanans utmaningar.
Tänk att dagarna före jul få gå ut på en tee, som solen värmt välkomnande. En järnsexa förpassade bollen drygt hundra meter närmare första green. Med viss skicklighet undvek han att hamna i den förrädiska sandbunkern. Han nådde green på fyra slag och den kvinnliga medspelaren uttryckte beundran för hans vackra sving. Båda två kunde notera sex slag i score-kortet.
Nästan fem timmar senare var golfutmaningen över och resenären från Vallbytundran tittade förtjust på resultatet. 96 slag. Inte illa för en man, som inte rört klubborna på flera år! Visserligen hade hans medspelare ett mycket bättre resultat. Men, så hade hon, sa hon en gång tävlat för Spaniens juniorlag. En kall öl på golfbanans restaurang förvandlade nederlaget till en jubelfest. Vi beslöt att ta en promenad längs stranden.
Kunskaperna i spanska återvände ord för ord och de spanska ord han glömt fylldes i med engelska ord.
Atlantvattnet smekte ljummet behagligt golfskobefriade fötter. De tus skratt porlade fritt och otvunget.
De satt ner på en sten och tittade drömmande ut över havet! Där bortom horisonten väntade deras framtid.
Den kvinnliga golfaren lutade sitt ansikte över hans. Han blundade och väntade läppars svala beröring.
Hon slickade honom på kinden......
Förvånad öppnade han ögonen och tittade in i sambons lurviga ansikte!
Sambons uppfodrande ansiktsbehandling uttryckte önskan om promenad!
Ute var det slask och lätt snöfall dagarna före jul på Vallbytundran
Nästan åtta timmar försenade kunde resenären kliva in på det i förväg bokade hotellrummet.
När han såg den lyx och ombonade känsla som inredarna lyckats skapa var dock all irritation som bortblåst. Han tittade längtansfullt mot den välkomnande bäddade sängen. För ett tag stod han på balkongen och tittade ut över Atlanten. Vågornas rörelse hördes i nattmörkret. Nattluften var ljum. Nattvakna djur och fän höll sin sena serenad. Mystiska nya ljud fyllde nattens tomhet.
Natten omslöt honom.
Drömlöst slumrade resenären från snöslaskig Vallbytundra!
Morgonen mötte honom med klarhet och värme som förnyade lusten att fånga dagen.
Från verandan lockade doften av nybryggt kaffe och nygräddade croissanter. Atlantens horisontlösa panorama fick honom att glömma allt vad julstök är!
Lätta tunna benklädnader, en kortärmad pikéskjorta omslöt honom, när han mötte den varma luften utanför hotellets entre. En vänlig taxichaufför förpassade honom till golfbanans utmaningar.
Tänk att dagarna före jul få gå ut på en tee, som solen värmt välkomnande. En järnsexa förpassade bollen drygt hundra meter närmare första green. Med viss skicklighet undvek han att hamna i den förrädiska sandbunkern. Han nådde green på fyra slag och den kvinnliga medspelaren uttryckte beundran för hans vackra sving. Båda två kunde notera sex slag i score-kortet.
Nästan fem timmar senare var golfutmaningen över och resenären från Vallbytundran tittade förtjust på resultatet. 96 slag. Inte illa för en man, som inte rört klubborna på flera år! Visserligen hade hans medspelare ett mycket bättre resultat. Men, så hade hon, sa hon en gång tävlat för Spaniens juniorlag. En kall öl på golfbanans restaurang förvandlade nederlaget till en jubelfest. Vi beslöt att ta en promenad längs stranden.
Kunskaperna i spanska återvände ord för ord och de spanska ord han glömt fylldes i med engelska ord.
Atlantvattnet smekte ljummet behagligt golfskobefriade fötter. De tus skratt porlade fritt och otvunget.
De satt ner på en sten och tittade drömmande ut över havet! Där bortom horisonten väntade deras framtid.
Den kvinnliga golfaren lutade sitt ansikte över hans. Han blundade och väntade läppars svala beröring.
Hon slickade honom på kinden......
Förvånad öppnade han ögonen och tittade in i sambons lurviga ansikte!
Sambons uppfodrande ansiktsbehandling uttryckte önskan om promenad!
Ute var det slask och lätt snöfall dagarna före jul på Vallbytundran
Etiketter:
golf,
jul,
juldröm,
sol,
uppvaknande,
Vallbytundran
söndag 18 december 2011
Snöslask och julsnask
Det kan på intet sätt uteslutas, att berättelser är upprepningar av vad man en gång hört och av någon outgrundlig anledning lagrat i hjärnans mest dolda delar. Sen poppar ett ord upp. En händelse nuddar den egna hemisfären.
Så lyfts det man en gång hört fram i dagsljuset och en , som man tror, ny berättelse tar form.
Vallbybloggaren har säkert våldfört sig på någon sådan saga från längesedan, i den lilla julberättelse i två delar, som publiceras här på denna blogg på fredag och lördag, dvs den 23 och 24 december!
Så ni som inte har tillräckligt stökigt i julförberedelser, kan ju läsa denna lilla berättelse !
Fast ni får vänta tills fredag!
Då kan det bli en del julsnask i verbal form!
Ute är det annars mest blask och slask, vilket på intet sätt lockar till utevistelse.
Jag önskar att sambon hade samma härliga inställning till inomhuslevende, men det är att begära för mycket.
Nä, ut ska han, med vallbybloggaren på släptåg. Genom nästan decimeterdjupa slaskpölar går färden.
Hemma går det år ett badlakan, att få sambon någorlunda torr och presentabel för innelevnad.
Knappt har tväråkande skidförsedda personer skurit mållinjen, förrån sambons uppfodrande orala läten, tvingar bloggaren ut på slaskvandring igen!
Hur i all världen ska man få något julstök stökat, när sambon hela tiden propsar på utevistelse....
Så lyfts det man en gång hört fram i dagsljuset och en , som man tror, ny berättelse tar form.
Vallbybloggaren har säkert våldfört sig på någon sådan saga från längesedan, i den lilla julberättelse i två delar, som publiceras här på denna blogg på fredag och lördag, dvs den 23 och 24 december!Så ni som inte har tillräckligt stökigt i julförberedelser, kan ju läsa denna lilla berättelse !
Fast ni får vänta tills fredag!
Då kan det bli en del julsnask i verbal form!
Ute är det annars mest blask och slask, vilket på intet sätt lockar till utevistelse.
Jag önskar att sambon hade samma härliga inställning till inomhuslevende, men det är att begära för mycket.
Nä, ut ska han, med vallbybloggaren på släptåg. Genom nästan decimeterdjupa slaskpölar går färden.
Hemma går det år ett badlakan, att få sambon någorlunda torr och presentabel för innelevnad.
Knappt har tväråkande skidförsedda personer skurit mållinjen, förrån sambons uppfodrande orala läten, tvingar bloggaren ut på slaskvandring igen!
Hur i all världen ska man få något julstök stökat, när sambon hela tiden propsar på utevistelse....
torsdag 15 december 2011
Provspel på vinden
Föräldrarna var som vanligt denna tiden på året iväg på något förjulkalas.
Denna vana att gästa vänner mitt i julstöket var en välkommen händelse för den unge Vallbybloggaren och i många fall även den yngre brodern.
Detta år hade redan tidigt på hösten LIC's (Lärarnas InköpsCentral) katalog ivrigt lästs. Genom moderns profession kom två gånger om året denna publikation. Speciellt de sidor som erbjöd "hårda paket" lästes noggrant. Vid ishockeyspelet från Stiga hade vallbybloggaren markerat såsom mest önskat.
Vad yngre brodern markerat har jag inget minne av, men troligen följde han, i vart fall på den tiden, den äldre broderns önskan.
Huruvida denna önskan skulle finna nåd inför föräldrars ögon var vi bröder okunniga om. Vi visste att våra kloka föräldrar mer hade en önskan att ge barnen mjuka paket. Föräldrarnas håg låg mer till hemstickade pullovers eller grahamskexliknande strumpor än till spel som skulle, tänkte de, stegra syskonrivaliteten.
Denna decemberkväll i senare delen av femtiotalet, var bröderna ensamma hemma.
Vi visste det var lite kallt uppe på vinden och hade därför hjälpligt iklätt oss värmande plagg. Försiktigt smög vi upp för den knarrande branta trappan till vinden. Det luktade äpple på vinden. För en del av hösten sena skörd av äpplen låg utplacerade et och ett på tidningspapper uppe på vinden. De skulle säker serveras på något gottebord på julafton.
Nå, just nu stod hågen till äpplestöld inte på agendan.
Vi var ivrigt sysselsatta med leta bak lådor och träkistor. Någonstans hade föräldrarna gömt julklapparna.
Å se....
där bakom skorstensmuren låg det. Prydligt lutad mot tidigare nämnd mur stod ishockeyspelet från Stiga!
Försiktigt pillades kartongens förslutningar upp.
Nästan dreglande av upphetsning, så sattes spelet ihop! Små svenska ishockeyspelare u gult och blått . Små kanadensiska ishockeyspelare i rött och vitt. Fast jag tror nog att vi i vår begränsade värlssyn trodde det var danska ishockeyspelare.
Brodern och Vallbybloggaren spelade på vindsgolvet en match. Pucken for swischande över den grålackerade spelytan. Dragningar gjordes. Kanonräddningar utfördes. efter en stund var vi belåtna och packade försiktigt ihop spelet. Förslöt kartongöppningen, så försiktigt små valhänta barnfingrar kunde.
Ishockeyspelet i sin karton lutades återigen mot skorstensmuren och vi smög tysta ner i bostadsdelen av radhuset på Stampgatan.
På julafton minns jag faderns förvånande utrop:
- Jag tror baske mig, att de sålt ett begagnat spel till oss!
Denna vana att gästa vänner mitt i julstöket var en välkommen händelse för den unge Vallbybloggaren och i många fall även den yngre brodern.
Detta år hade redan tidigt på hösten LIC's (Lärarnas InköpsCentral) katalog ivrigt lästs. Genom moderns profession kom två gånger om året denna publikation. Speciellt de sidor som erbjöd "hårda paket" lästes noggrant. Vid ishockeyspelet från Stiga hade vallbybloggaren markerat såsom mest önskat.
Vad yngre brodern markerat har jag inget minne av, men troligen följde han, i vart fall på den tiden, den äldre broderns önskan.
Huruvida denna önskan skulle finna nåd inför föräldrars ögon var vi bröder okunniga om. Vi visste att våra kloka föräldrar mer hade en önskan att ge barnen mjuka paket. Föräldrarnas håg låg mer till hemstickade pullovers eller grahamskexliknande strumpor än till spel som skulle, tänkte de, stegra syskonrivaliteten.
Denna decemberkväll i senare delen av femtiotalet, var bröderna ensamma hemma.
Vi visste det var lite kallt uppe på vinden och hade därför hjälpligt iklätt oss värmande plagg. Försiktigt smög vi upp för den knarrande branta trappan till vinden. Det luktade äpple på vinden. För en del av hösten sena skörd av äpplen låg utplacerade et och ett på tidningspapper uppe på vinden. De skulle säker serveras på något gottebord på julafton.
Nå, just nu stod hågen till äpplestöld inte på agendan.
Vi var ivrigt sysselsatta med leta bak lådor och träkistor. Någonstans hade föräldrarna gömt julklapparna.
Å se....
där bakom skorstensmuren låg det. Prydligt lutad mot tidigare nämnd mur stod ishockeyspelet från Stiga!
Försiktigt pillades kartongens förslutningar upp.
Nästan dreglande av upphetsning, så sattes spelet ihop! Små svenska ishockeyspelare u gult och blått . Små kanadensiska ishockeyspelare i rött och vitt. Fast jag tror nog att vi i vår begränsade värlssyn trodde det var danska ishockeyspelare.
Brodern och Vallbybloggaren spelade på vindsgolvet en match. Pucken for swischande över den grålackerade spelytan. Dragningar gjordes. Kanonräddningar utfördes. efter en stund var vi belåtna och packade försiktigt ihop spelet. Förslöt kartongöppningen, så försiktigt små valhänta barnfingrar kunde.
Ishockeyspelet i sin karton lutades återigen mot skorstensmuren och vi smög tysta ner i bostadsdelen av radhuset på Stampgatan.
På julafton minns jag faderns förvånande utrop:
- Jag tror baske mig, att de sålt ett begagnat spel till oss!
tisdag 13 december 2011
Luciasöta på behörigt avstånd
11 dagar före jul, så firar vi Lucia. En av de få kvarvarande helgondagarna, som firas i Sverige. Huruvida det verkligen är Lucia från Syracusa, som firas eller om det är mer folkloristiska väsen från mörkertider, därom tvivstas det i både slott och koja.
Själv har Vallbybloggaren aldrig varit specciellt förtjust i detta firande. Det är ingen höjdare att bli väckt arla om morgonen och lyssna till sövande sånger, samtidigt som man förväntas le med hela ansiktet och tycka att allt är såååå mysigt.
På ålderns höst kan Vallbybloggaren dock konstatera att sjönsång från teves luciamorgon är en fin bakgrund till morgonkaffet. Då tvingas man inte le sockermysigt. Då tvingas man inte inmundiga så kallade lussebullar, som endera är undergräddade eller stabbigt svårtuggade.
Vi var, sambon och jag, ute på en tidig morgonpromenad. Lite råkallt. Men lyckligtvis helt luciabefriad. Inte ens sömndruckna skrålande glitterbeströdda ungdomar, som vakat in Lucia lyste med sin närvaro. Vi fick i lugn och ro göra det som förväntades av oss. Nu ska klargöras att förväntan därvidlag helt och hållet åvilade sambon.
Inte en Lucia så långt man kunde se på Vallbytundran.
Vi återvände hem. En ny kopp kaffe väntade. Från teve ljuder sången om Frid på Jorden. Sofía Karlsson framför sången. Hennes välklingande röst är tusen gånger mer värd än kaffeblask och degiga lussebullar!
Det är skönt att stjärntindrade unga släktingar är på behörigt avstånd!
Själv har Vallbybloggaren aldrig varit specciellt förtjust i detta firande. Det är ingen höjdare att bli väckt arla om morgonen och lyssna till sövande sånger, samtidigt som man förväntas le med hela ansiktet och tycka att allt är såååå mysigt.
På ålderns höst kan Vallbybloggaren dock konstatera att sjönsång från teves luciamorgon är en fin bakgrund till morgonkaffet. Då tvingas man inte le sockermysigt. Då tvingas man inte inmundiga så kallade lussebullar, som endera är undergräddade eller stabbigt svårtuggade.
Vi var, sambon och jag, ute på en tidig morgonpromenad. Lite råkallt. Men lyckligtvis helt luciabefriad. Inte ens sömndruckna skrålande glitterbeströdda ungdomar, som vakat in Lucia lyste med sin närvaro. Vi fick i lugn och ro göra det som förväntades av oss. Nu ska klargöras att förväntan därvidlag helt och hållet åvilade sambon.
Inte en Lucia så långt man kunde se på Vallbytundran.
Vi återvände hem. En ny kopp kaffe väntade. Från teve ljuder sången om Frid på Jorden. Sofía Karlsson framför sången. Hennes välklingande röst är tusen gånger mer värd än kaffeblask och degiga lussebullar!
Det är skönt att stjärntindrade unga släktingar är på behörigt avstånd!
Etiketter:
kaffe,
Lucia,
Lussebulle,
morgonro,
Sofia Karlsson,
Vallbytundran
fredag 9 december 2011
Ära vare Gud i höjden, sa prosten!
Vallbybloggaren gick de första åtta åren av sin skoltid i Helsingborg. Såväl Magnus Stenbocksskolan som Högre allmänna läroverket för gossar försökte inpränta kunskap i honom. Detta var säkert inte alltid det lättaste, då fritidsaktiviteter, oftast sportliga sådana, stod mycket högre på intressestegen än boklig bildning.Så här i adventstider påminde han sig vandringarna från Stenbocksskolan till Mariakyrkan. Under ledning av lärarrinnan Alexandersson skulle vi två och två på led promenera via Pålsjögatan, Hälsovägen och in på den gata som ledde till Mariakyrkan.
Vintrarna i Helsingborg var väl inte så snörika. Men visst hände det att vi kasade på nederbörden. Pjäxor smorda med fett och skidor av märket Mora.Nisse. Dessa kyrkvandringar hade en stor fördel, de passerade Migg Spörndlys konditori. Hans skyltfönster hade alla barndomsjular jag kan minnas, ett spännande upplägg av marsipanfigurer. Det kunde vara en scen från någon saga eller annan berättelse. Fröken Alexandersson tillät oss alltid att stanna till en stund och beskåda de härligheter som fanns i fönstret.
Det var en belöning för den långa vandringen!
Ja värmen i kyrkan var i sig också en belöning. I vart fall skydda den från iskalla vindar från sundet.
Vi skulle sjunga de julpsalmer, som trägets övats på halva höstterminen. Sedan var det dags för prosten Kareld att hålla sitt jultal till oss elever från Magnus Stenbocks folkskola.
Jag kan inte påminna mig vad dessa tal gick ut på. Jag satt nog mest och kikade i smyg på de töser jag hade ett gott öga till. Eller så fördes viskande samtal om fotboll och tvillingdeckarna med bänkgrannen.
Så hände det plötsligt!
Den fylliga stämman från den högt placerade predikstolen fångade vallbybloggarens intresse. Än idag minns jag det prosten sa. Hur det hela började eller hur han kom fram till sentensen, som ristats för livet i Vallbybloggarens hjärna, det har jag ingen aning om.
Men det var första gången jag hörde julklappsrimmet:
"Ära vare Gud i höjden
detta har jag gjort i slöjden"!
Etiketter:
Helsingborg,
julklappsrim,
Magnus Stenbocksskolan,
Mariakyrkan,
marsipanfigurer,
Spörndly. Kareld
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










