lördag 11 maj 2013

Resan hem börjar borta. (del 24)

Saed satt djupt tillbakalutad i den stora svarta bilens generösa baksäte. Han såg det italienska landskapet hastigt ändras allt eftersom de for norrut. Han sneglade på den kvinnliga chauffören. Hon var inte ung. det gråa håret sken som en gloria de gånger morgonsolen letade sig in i bilen. Han kände igen profilen. Det var samma kvinna, som räddad honom och Mohammod från de gapiga aggresiva ungdomarna i Arboga. Han funderade mycket på hur detta hängde ihop. Hur kunde hon, som fanns tillhands i Arboga, nu plötsligen finnas i södra Italien. Hur kunde hon veta att Saed skulle befinna sig utanför katedralen i Bari just den morgon, då han faktiskt var där.
Som om hon läst hans tankar, tittade hon på honom i backspegeln. De vänliga, men intensiva, ögonen fångade honom.
- Det är mycket du ännu inte förstår, sa hon. Att vandra på den vägen är ingen dans på rosor. Du kommer att möta mycket, som du inte förstår. Du kommer att till tvivlets gräns undra över hur Guds hand kunnat leda dig hit eller dit.
- Där har jag befunnit mig många gånger, sedan jag beslutade mig för att bli en kristen.
- Vi vet, sa hon, vi har följt din väg. Vi har funnits där, när du haft det svårt.
- Vadå? Vilka vi?
- Det är inte tid för dig att veta det ännu. Det finns dimensioner i tillvaron, som du ännu ine känner. Det finns personer som fritt kan röra sig mellan dessa olika dimensioner!
- Vad är det för personer?
- I sinom tid ska du få veta.
- Pratar du om änglar?
- Nja, änglar ger nog fel associationer.
Saed tänkte på vad hon sagt. Han kände sig inte lite så förvirrad.
- I kväll ska vi övernatta utanför Assisi. En svensk förening driver där ett gästhem. Vi ska få bo där i natt. I morgon fortsätter vi vår färd. Då kommer ytterligare en passagerare att ansluta sig till oss. Jag tror att det är en ung man, som du känner igen.
- Stopp nu! Jag vill inte släppa det där med änglar! Vill inte släppa det där med olika dimenssioner!.
- Du ska få dina svar , när tiden är mogen! Det räcker att du nu kan vila i att allt det som du varit med om har varit och är en planerad väg för för dig. För att du ska utrustas för din framtida uppgift. Du rycktes bort från ett sammanhang, där du höll på att bli en församlings alibi, för att inte rikta sin omsorg, sin tjänst till de som fanns utanför församlingen.
Saed förtsatte att tänka på vad hon sagt. Var detta den väg han skulle gå, få församlingen förstår att nå ut, inte bara glädjas över de som kommer till församlingen.
- Sedan måste du få tid och vägledning att utveckla och lära dig lita på den gåva Herren planterat i dig!
- Gåva?
- Ja tänk tillbaka, hur många gånger har det hänt att människor du bett för har blivit av med sina kroppsliga eller mentala smärtor.
- hmmm! Det har faktiskt hänt ett par gånger under den tid jag rest från Iran till Kroatien.
- Du har gåvan att förmedla Guds Andes läkande kraft! Du måste växa i den gåvan. Kom ihåg att du aldrig kan läka någon, det är Guds
Ande som läker.
Bilen svängde tvärt in på en liten väg, som ledde upp i de umbriska höjderna. Gruset sprutade under bilhjulens försök att få fäste. Den kraftiga motorn morrade, när bilen rätade upp sig och kunde fortsätta sin färd på vägen!
Det var strax före solnedgången som de svängde  in framför den smutsgrå trevåningsbyggnaden strax nedanför Assisi.
Saed steg ur bilen. Han tittade upp mot berget där Assisi låg. Den stora kyrkan belystes av många strålkastare.Längst ut på bergsplatån låg katedralen, som en glänsande glaserad bakelse.
Han ryktes bort ur sin betraktelse, när en ung man hälsade dem.
- Välkomna till Föreningen Franciskus retreatgård.
Saed tittade förundrad på den unge mannen. Han var övertygad om att det var samme man, som han sett gå in på cafét i Ankara. Han var helt säker på att det var samme man, som han talat med, när han gömde sig i Dubrovnic.
- Tack, det är gott att se dig igen, sa hans kvinnliga reskamrat.
- Saed, detta är Raffo. Han ska följa med oss på resan till Sverige!
- Kom nu, sa Raffo, så går vi in, systrarna har förberett en kvällsvard.
Maten var vällagad och Saed njöt av bordets gåvor. Till sin förvåning såg han, att hans reskamrater inte tackade nej till det vin, som bjöds som måltidsdryck. Detta skakade honom. Såväl hans muslimska uppfostran, som de kostråd han fått av sin kristne vägledare i Sverige hade inpräntat det olämpliga i att dricka alkohol.
- Hur kommer det sig att ni dricker alkohol. Jag trodde att det räknades som något en kristen skulle välja bort?
De två skrattade  snällt.
- Dricker du dig drucken av vin eller andra drycker  öpnnar du för destruktiv påverkan. Ett glas till vin till maten gör bara gott för magen. Det minns jag att Paulus sa till oss, när vi först diskuterade detta.
- Har ni diskuterat dett med Paulus? Han har ju inte funnits på 2000 år!
- Förlåt, nu har vi förvillat dig! Du ska snart få veta allt!
Försiktigt tackade Saed nej till vin och drack bara det vatten som bjöds!
Trots frånvaron av intagna rusdrycker snurrade det rejält i Saeds huvud, när han låg på sitt rum och försökte somna.

fredag 10 maj 2013

Resan hem börjar borta. (Del 23)

- Kasta Loss!
Det tradionsrika utropet bland nyttjare av flytande farkoster fick avsedd effekt på Saed, maskinskötaren Alberto och de två männen, som stod på kajkanten. rep lossades och slängdes med säker hand till den nyblivne gasten Saed och maskinskötaren Alberto. Saed gjorde sitt bästa för att få repen att formas till prydliga cirklar. Han hade sett att andra rep förvarades så. Alberto försvann ner i båtens dunkande inre.
- Nu får vi se om havet är vänliga mot oss i natt, sa herr Ivanovic, när han med säker hand styrde fiskebåten ut ur Dubrovnics hamn.
Saed stod vid aktern och såg ljusen från Dubrovnic bli allt otydligare. Han kände en liten osäkerhet över att befinna sig på en båt. En ny erfarenhet för honom. Havets vågor var näst intill obefintliga och orkade knappt gunga den framåtsträvande båten. Han hörde dieselmotorn trygga dunkande djupt inne i fiskebåtens inre.
- Hur länge dröjer det innan vi når Italien?
- Det tar sin modiga tid, sa herr Ivanovic. Det är ingen kort resa för en sådan här liten båt. Jag hoppas vi ska nå Italien innan solens strålar börja reflekteras i de små svallvågor vi lämnar efter oss.
- Jag känner oro för den italienska kustbevakningen. Kommer inte de att stoppa oss?
- Nja, det verkar som om de mer koncentrerar sig på vattnet söder och sydväst om Italien. Sedan krigen slutade efter kommunismens fall har inte vattnet mellan Italien och Balkan varit högpriorterat.
Saed kände en oro, men lugnades något av herr Ivanovic's trygga röst. Han hoppades att allt nu skulle gå bra och att han imorgon skulle kunna fortsätta sin resa hem.
Han tittade ut över det mörka havet. Här och där guppade gröna och röda lyktor. De dansade över vattnet. Han såg hur båten han själv befann sig på också hade röda och gröna lyktor. Han drog slutsaten att de dansande lyktor han såg var tecken på att de inte var ensamma på havet. Han nickade belåtet åt sin egen slutledningsförmåga.
Albert dök upp ur det inre.
- Dags att sätta på lite te och få oss lite i magen, innan vi vilar för natten.
- Du Alberto, är havet alltid lika lugnt?
- Nej. Att havet är lika lugnt, som när Jesus näpste stormen på Genesarets sjö är ovanligt. Måhända har vi tur i natt.
Saed hoppades att han hade rätt. Han kände av de små båtrörelserna redan nu och kände ingen större lust till någon kraftig kvällsmat.
De höll rakt västlig kurs. Så rak som undervattensströmmarna nu tillät dem.
Allt var lugnt. Båtens dieselmotor dunkade tryggt och stabilt. Vattnets oro var som bortblåst. Allt verkade gå bra. Saed kröp ihop i kojen bakom styrhytten. Båtens jämna gungande rörelser vaggade honom till söms.
- Saed vakna! Vakna!
Saed ryckte till och spärrade upp de sömnklistriga ögonen. Han tittade rakt in herr Ivanovic fårade ansikte. Ett varmt leende och pigga ögonen hälsade honom godmorgon.
- Titta rakt fram över fören! Ser du ljusen?
- Ja, sa Saed!
- Det är Italien! Inte en italiensk kustbevakningsbåt i isyne. En dryg timme till sen kan du sätt fötterna på fast mark igen!
Underbart, tänkte Saed. Han steg ut ur hytten och ställde sig så lång förut som det gick. Den svala, salta vinden smekte hans ansikte. Saed tyckte detta var lika uppfriskande som en varm dusch.
Herr Ivanovic kom fram och gjorde honom sällskap.
- Alberto tar ett kort pass vid rodret. När du väl kommit i land, så kommer vi att vända och åka hem igen. Vi ska hitta våra garn först och vittja dem, innan vi far hem till Dubrovnic.
- Var i Italien kommer vi iland, sa Saed, som hade grunda kunskaper om Italiens geografi.
- Trots att vi försökt åka rakt fram, tror jag strömmarna gör att vi angör Italien mellan städerna Fasano och Brindisi.
- Jaha är det norrut?
- Nej, Nej, det är nästan så lång söderut man komma utan komma söder om Italien. Di ska ta dig till staden Bari, där väntar man på dig. Parkeringsplatsen vid katedralen. En svart bil.
De seglade  norrut längs Italens kust. Strax söder om Fasano fann de en tom brygga. Med säker hand lät herr Ivanovic båtens akter komma så nära, att den nästan krockade med bryggan.. Saed hade skakat de båda männens händer med stor tacksamhet.
 Han tog sin bag i handen och hoppade över till bryggan. Hans fötter hade inte mer än nuddat bryggan, då han hörde hur båtens dieselmotor varvade upp och båten skred majestätiskt iväg bort från Italien.
Han förstod varför brygga var övergiven. Det knakade oroväckande. Bryggan lutade betänkligt. Han skyndade på sina steg och tvingades hoppa över en meterstor lucka, där det inte fanns någon brygga alls. Snart stod han på fast mark. Solen steg i öster. Då visste han. Har man solen i ryggen, när den stiger över horisonten ska man gå till höger för att gå norrut. Han gick sakta längs vägrenen och tänkte på alla de äventyr han varit med om, sedan han tvingades lämna Sverige.
En liten lastbil stannade och en ung man öppnade dörren.
- Vill du åka med?
Saed förstod inte orden, men han förstod nästan vad den unge mannen ville.
- Bari, frågade Saed.
- Si, Si!
Saed hoppade in. Han satte sig tillrätta på passagerarstolen. Med god fart närmade sig fordonet staden Bari. Den unge mannen stannade sin bil vid ett stort torg, där stånd efetr stånd började att resas.
- Katedralen?
Saed använde det ord han hört på båten. Mannen pekade på en byggnad vid torgets norra sida.
- Arrevidici!
Männen skakade hand.
Saed gick mot katedralen. Han var hungrig. En stor svart bil stannade vid hans sida. Bakdörren öppnades och en kvinnlig röst sa på svenska.
- Hoppa in nu, så ska jag skjutsa dig hem!

onsdag 8 maj 2013

Resan hem börjar borta. (del 22 )

Saed satt i det lilla rummet innanför fiskståndet.
Han hörde herr Ivanovic prata med sina kunder. Vad han sa visste han dock inte. Kroatiskan var inte hans starka sida. Han misstänkte att det rörde sig om fiskars färskhet. Herr Ivanovic fiskar sprallade minsann fortfarande i lådorna, se bara där, hur färska de är.
Saed smålog åt sina verbala fantasier.
- Här har du lite nygrillade sardiner.
Herr Ivanovic kom in i rummet med en tallrik full med små, nästan förkolnade, fiskar.
Fisk och fisk. Saed tänkte att hans sista dygn varit full med fisk. Lukt av fisk i skåpbilen. Prat om fisk med hans bilförare. Åsyn av fisk på marknaden. Fiskar i lådor, fiskar i krokar, inlagd fisk, stekt fisk, kokt fisk, färsk fisk och lukt av fisk. Fisk stod honom upp i halsen.
Han tittade med avsmak på de förkolnade sardinerna. Inte var detta människoföda. Ge katter det katter tillhör, tänkte Saed, och spanade efter någon katt att ge förkolnade sardiner till. En sak visste han, hans framtida yrkeskarriär skulle definitivt inte handla om fisk.
- Du har inte smakat sardinerna, sa herr Ivanovic, kanske gillar du inte fisk! Nå, ät du något, du har en lång natt framför dig.
- Jag skulle vilja gå ut i friska luften, sa Saed förhoppningsfullt.
- Jamen gör det. Jag har ännu ett par timmar att göra här. Du kan gå ner till hamnen och leta efter min pärla. Jag menar min båt. Jelena heter hon. frågar någon vad du har för ärende , så säg bara att du är Stanislav Ivanovic gäst. Alla känner mig och de kommer att behandla dig väl. Kom tillbaka hit om en timme.
- Hur kommer jag till hamnen?
- Gå ut där till höger om Ivans skaldjurstånd. Sen viker du vänster och går bara den gatan rakt fram.
Saed gick ut. Lydigt vände han till vänster utanför fiskmarknaden. Snart var fisklukten ett minne blott. Han stannade framför ett café och lyssnade till två unga män som spelade gitarr och sjöng. Det var underbart att höra musik. Tonerna trillade som pärlor nerför hans hörselgångar. Lusten att spela själv väcktes. Lusten att rensa sig själv genom att skriva sånger och musik växte inom honom.
Han vandrade vidare ner mot hamnen. Måsarnas högljudda skrin ledde honom som en fyr i mörkret.
Han fann herr Ivanovic båt "Jelena". Inte var det en stor båt. Men den guppade hemtrevligt där vid kajen. Han satte sig ner på kajkanten och lät benen svinga fritt över vattnet. Vatten hade väl aldrig riktigt varit hans element. Hur han än försökte minnas, kunde han inte påminna sig att han någonsin åkt i en båt.
Bilar, tåg, buss, spårvafn, tunnelbana, flygplan, cykel, motorcykel, häst, ja till och med luftballong hade han farit fram i men aldrig i en båt. Han kände en viss bävan för att båt skulle bli hans nästa fortskaffningsmedel.
Han kände sig lyrisk. Det var länge sedan han känt sådan frihet. Han kände inget behov att ständigt kika över axeln och se om han var förföljd. Han ryckte inte till av plötsliga ljud. Han bara njöt solen och de salta vindar som vågorna förde mot land.
Han reste sig upp och började vandringen tillbaka till fiskmarknaden.
- Åhoj, där är du, ropade herr Ivaonovic. Jag har nyss sält slut på min fångst från i natt. Hjälp mig och ställ i ordning.
De arbetade tillsammans en krot stund. Staplade hopfällbara bord mot väggen i det lilla rummet. Dags kassan räknades och försvann i herr Ivanovic stora portmonnä. Tillsammans bar de de tomma lådorna ner mot hamnen och "Jelena".
- Nu går vi ombord, så ska jag laga oss en lunch.
Saed följde med viss tvekan herr Ivanovic ombord på "Jelena" och in det trånga utrymmet bakom styrhytten. Saed noterade att det trots allt var ganska hemtrevligt där. En tavla hängde lite på sned.
Hans värd fick snart fart på spritköket. Han fräste lite lök och några köttbitar. Ris kokade på en annan låga.
Båten gungade mjukt. Matoset spred en känsla av hemma. Det var ganska mysigt, tänkte Saed.
- Så fort det skymmer, så ger vi oss iväg. Det kommer att ta hela natten i bästa fall. Men förhoppningsvis ska du vara i Italien i morgonförmiddag!
Ännu en etapp på resan hem, tänkte Saed och mumsade på en bit kött, lök och ris!
- Tack ock lov, det var inte fisk!

måndag 6 maj 2013

Resan hem börjar borta. ( Del 21 )

Saed skakade. Han tyckte att varje del av honom skakade. Skelettdelar skallrade mot varandra. Han var förvånad att ingen reagerade på det oväsen han förde. Var det rädsla, nattkylan, ensamheten, som fick honom darra. Han sökte förtvivlat ett svar. Inom honom formulerades tanken att han var övergiven.
- Också min Gud...
- Jasså, det är här du gömmer dig?
Den blida rösten talade på oklanderlig persiska. Saed trodde att nu hade Åke hittat honom. Han kröp ihop ännu mer, ville göra sig än mer osynlig.
Men Åke talade ju inte persiska. Svenska ja. Engelska lite taffligt. Persiska inte alls. Nyfiket tittade Saed upp mot det håll varifrån rösten kommit. hans slutsats var riktig. Det var inte Åke. Framförhonom stod en smärt liten man i tshirt och jeans. Han sträckte vänligt fram sin hand mot Saed.
- Res dig upp min vän! Du är inte ensam.
Saed fattade handen och reste sig upp. Det vill säga resa sig upp skulle han gjort, om han inte glömt bort den trädgren han sökt skydd under. Huvudet kändes som det skulle sprängas i bitar. När han väl kom på fötter snurrade hans värld.
- Se så, det blir ingen omelett om man inte knäcker ägg, sa den smärte mannen med ett varm leende.
- Vem är du?
- Det är inte viktigt vem jag är, sa han, det viktiga är vad jag har för budskap till dig.
- Budskap? Till mig?
Saed var förvirrad. Han trodde att den kraftiga smällen han fått av trädgrenen allvarligt skadat hans verklighetsuppfattning.
- Se, du ska vid utkanten av staden på vägen mot Dubrovnik finna en man som byter olja i sin gamla bil. Du ska fråga honom om skjuts till Dubrovnik. Där ska du uppsöka fiskmarknaden och fråga efter en fiskare som heter Ivanovic. Han vet vilken väg du ska ta!
- Men vadå? Vilken väg? Jag måste hem till Sverige!
- Fiskaren vet vilken väg du ska ta. Ge dig iväg nu. Du har inte lång tid på dig!
Den smärte mannen i jeans och tshirt gav Saed en vänskaplig men kraftfull knuff. Saed var tvungen börja gå, för att inte förlora balansen. Det tog nog en tre fyra meter innan han helt återfått balansen.
Han vände sig om för att fråga mannen om Åke. Men mannen var försvunnen.  Det var som han bara försvunnit i tomma intet.  Saed skakade på huvudet. Det var väl bara att gå då. Det var något välbekannt med mannen. Han letade i sitt minne. Hade han träffat honom tidigare? Var det hans sätt att prata. Dialekten? Ordvalet.
I utkanten av Nis låg ett köpcentrum, med en väl tilltagen parkeringsplats. Det fanns en bil parkerad där. Framför den öppnade motorhuven, stod en man. Han ställde ifrån sig en plastflaska med motorolja. Skruvade på locket till oljepåfyllningen. Han stängde motorhuven. Han tittade förvånat på Saed, som försiktigt närmat sig honom.
- God Kväll, sa saed, ska du åka långt?
- Ja, jag tänkte åka till Dubrovnink. Ska besöka fiskmarknaden där i morgonbitti!
- Kan du låta mig åka med?
- Jag hoppades du skulle fråga. Det är tråkigt köra ensam. Hoppa  in du, så åker vi.
Saed tog plats i förarsätet. Bilens inre luktade fisk. Luktade väldigt mycket fisk. Det var med stort besvär, som han lyckades få passagerardörren att gå i lås.
- Jo, de är lite känsliga dessa gamla bilar. Men du lyckades!
Motorn tände på första försöket.  Saed tänkte att inte var det den trygga gången från de dieselmotorer han fått erfarenhet av de sista dagarna. Nä, här frustade motorn, som den harklat sig under en svår förkylning.
Den gamla bilen tog ett litet skutt innan den bestämde sig för att röra sig framåt.
- Det är kopplingen, sa mannen med hög röst, men det brukar bli bättre när motorn är varm.

Den lilla bensinmotorn frustade besvärat, när de första backarn i bergslandskapet påbörjades. Saed bad tyst att allt skulle gå bra. Inte gick det fort, men det gick framåt uppåt! Natten omslöt dem och billyktorna förmådde kanppt ge upplysning om vart vägen barkade. De samtalade om allt möjligt. Bilägaren sjöng mustiga sånger om ensamma flickor i hembyn. Sådana som troget trånade efter sina älskade män, som utvandrat i hopp om bättre försörjning. Saed var glad att det var mörkt, då han kände rodnaden hetta hans kinder. Det var inte sånger, man sjöng i kapellen, tänkte han.
- Dessa visor får mig att inte somna, sa fiskmånglaren.
- Sjung, sjung för Guds skull, sjung av hjärtat, sa Saed och tittade förfärat ner i bråddjup dalgång.
Du är förlåten för dessa skabrösa visor, tänkte saed, bara du tar mig till Dubrovnik i tid och i säkerhet.
När Saed slog upp ögonen, kände han hur morgonsolen kittlade hans kind. Han nös till. Han såg Adriatiska havet breda ut sig framför honom och snett fram till höger såg han Dubrovnik.
- Du var inte mycket till sällskap, sa bilägaren. Du har ju sovit i flera timmar.
- Jag ber om ursäkt, sa Saed.
De första fiskebåtarna angjorde hamn nästan samtidigt, som Saed och hans chaufför parkerade bilen.
De lämnade bilen och sträckte på leder, som längtade efter att bli uträtade. Saed tyckte det var skönt komma ut i friska luften. Han tänkte för sig själv, så måste Jona ha känt det efter tre dygn i den stora fiskens innanmäte.
- Vet du var en fiskare vid namn Ivanovic håller till?
- Jodå, det är hans båt du ser där.
Han pekade mot en äldre fiskebåt, som trots sin ålder, höll sig väl flytande intill kajkanten.
- Men så här dags är han nog i sitt stånd. Längs in till vänster! Han brukar ha en röd basker på huvudet!
- Då ska jag gå och söka upp honom. Jag får tacka för skjutsen!
Röd basker på huvudet, tänkte Saed, var skulle han annars ha baskern?
Usch här inne luktade det också fisk. En sak vet jag, tänkte Saed, jag ska aldrig arbeta med fisk!
Han fann Ivanovic, iklädd röd basker på huvudet. Han stod och placerade ut olika fiskar på ett stort träbord. Han lutade bessmannen mot väggen och tittade med pliriga ögon på Saed.
- Jasså, det måste var du?
- Det var en man i staden Nis, som sa att jag skulle uppsöka dig. Du ska veta vilken väg jag ska ta!
- Nog vet jag det alltid. Men du får ge dig till tåls. Först måste jag sälja av nattens fångst. Du kan gå in bakom skynket, där finns det te och bröd. Låt dig väl smaka, så gör jag dig snart sällskap.
Saed försvann in bakom skynket. Han hällde upp en stor kopp te. Han la en torkad skinkskiva på brödet.
Detta var en frukost för en ung man som söker sin väg!

söndag 5 maj 2013

Resan hem börjar borta. ( del 20 )

Saed undrade hur mycket sömnbehov man kan lagra. Han mindes inte mycket av resan i det lilla krypinnet bakom förarhytten. När han lyckats orientera sig och förstått var han var, så kände han sig både hungrig och törstig. Han hörde männe prata med varandra. De pratade svenska med varandra. De diskuterade färdvägen. Svenske Åke ville ta vägen genom Rumänien, för att snabbt komma in i Ungern och innanför EU. Hans turkske kollega tyckte däremot att det vore bättre att köra över balkanländerna för att via Italien ta isg in i Tyskland och de snabba motorvägarna där. Åke hade protesterat, då den vägen var miondre säker. Det fanns, menade han, beväpnade grupper i bergen, som gärna skulle lägga beslag på en långtradare.
Saed följde deras diskussion med visst intresse, även om hans intresse var större då det gällde långtradarens lager av te och mat.
Han knackade på väggen. En liten lucka öppnades och Åkes runda glada ansikte fyllde luckan.
- Hur har du det? Är det skumpigt?
Saed förstod inte ordet skumpigt.
- Tack det går bra, men jag är törstig och hungrig.
- Vi ska snart stanna. Vi måste bara ta oss igenom Istanbul först. Sedan ska vi stanna byta förare och du ska få något att äta. Ta den här apelsinen så länge.
En muskulös arm sträckte sig in i det trånga utrymmet. Saed tog apelsinen och började skala den. Han sög begärligt i sig saften och tuggade länge på varje klyfta.
- När vi väl kommer in i Bulgarien, så kan du komma och sitta här framme.
Saed väntade tålmodigt.
Han hade ingen uppfattning om hur länge han hade suttit i det tränga utrymmet. Plötsligt stannade långtradaren. Saed kände hur den svängde av vägen. Han hörde ridån dras undan och väggen fälldes upp. Saed fick hjälp av Åke att ta sig ur den stora bilen. Han häpnade. Han stirrade ut över ett hav. Lång där borta kunde han skönja Istanbul.
- Det här är Marmarasjön, förklarade Åke. Kom och sätt dig här på filten, så ska du få lite frukost.
- Va är det morgon?
- Ja det var i går eftermiddag vi lämnade Ankara. Vi har kört nonstop.
Saed njöt av utsikten. Han drack med lust det söta teet och kalasade på kryddad korv, tomater och bröd. Åke bjöd honom en cigarett, men han tackade nej. Den storväxte turken sa inte så mycket, men det fanns en sorgsenhet i hans ansikte.
- Det känns alltid, när jag lämnar Turkiet, sa han.
De njöt av att se solen stiga upp över den avlägsna siluetten av Istanbul. De beundrade den storslagna utsikten över Marmarasjön.
Åke berättade att de valt att köra genom Serbien och därefter direkt till Ungern. Det blev färr gränspasseringar på det sättet.
- Vänta bara tills du ser de mäktiga vyerna, när vi kommer att passera mellan Suvabergen och Starabergen. Om allt går bra blir det sent i eftermiddag någon gång.
De packade ihop sina saker. Troget startade Mantradarens motor. Den store turken la sig att sova i utrymmet bakom förarhytten. Saed satt framme hos Åke, när de påbörjade resan mot den bulgariska gränsen. Saed tyckte att det var trevligt att kunna följa resan med ögonen. Gränspasseringen in till Bulgarien gick smärtfritt. Pass polisen och tullen, undersökte bara pliktskyldigast att lastutrymmet var låst och plomberat. Den stora vägen i Bulgarien var bättre. Det gick att köra fortare.
Strax norr om Plovdiv stannade de. De gick in på en taverna och åt en god lunch. Efter lunchen bytte de förare igen. Åke kröp in i det dolda utrymmet och uppmanade Saed att följa efter.
-Kom, sa Åke, det kan vara polispatruller på denna vägen.
Saed kröp förvånat in i utrymmet.
Manbilen började åter sin färd mot nordväst. Strax söder om Sofia ropade den store turken till.
- Poliskontroll!
Lufttrycksbromsarna väste när han bromsade bilen.
Saed hörde hur det fördes ett samtal. Tydligen efter vad han förstod på den turkiska förarens  kommentarer, så sökte polisen en långtradare, som transporterade någon form av smuggelgods.
Han kände hur Åkes hand smekte insidan av hans lår och hur han tryckte sitt underliv mot Saeds bak. Han vågade inte protestera. Han kunde inte undgå upphetsningen. Tårar fyllde hans ögon när Pke fullbordade sin skamliga handling.
Åke klättrade ut ur  utrymmet.
Polismannen tittade förvånat på den uppdykande svensken.
- Jag låg och sov, sa Åke på engelska, det är snart dags för min tur att köra. Svenskarna väntar på sina kräftor.
- Usch, sa polisen på knagglig engelska, hur kan ni äta dessa odjur. Kör på nu, vi har fler bilar bakom er.
Resan fortsatte utan bekymmer. I sit tutrymme låg Saed och grät. Han kände sig smutsig och förnedrad.
Gränsen mot Serbien var för tillfället obevakad. Den stora Manlastbilen for med god fart in i Serbien.
De passerade staden Pirot och var på väg för övernattning i Nis. Den stora dieselmotorn lät ansträngd då de hela tiden körde uppåt.
Då small det!
- Helvete, skrek den storväxte turken,  landsvägspirater!
- Kör, ropade Åke, stanna inte kör!
Den storväxte tryckte gasen i botten. Man dieseln mullrade. Turboaggregaten arbetade för högvarv. Bilen krängde häftigt. Saed för runt i det lilla utrymmet. Det hördes flera gevärsskott. Saed hörde också automateld. En kula landade  i det lilla utrymmet. Saed kunde se ut genom kulhålet.
Bilen stannade utanför ett motell strax söder om staden Nis.
- Vi ska stanna här i natt!
- Hör upp, var för svarar du inte.
Åke knuffade på den storväxte turken, som satte bakom ratten. Knuffen fick mannens huvud att ramla framåt.
- Tusan, skrek Åke. Vakna till nu!
Han slog till mannen med handflatan över kinden. Mannen reagerade inte.
- Hjälp mig att bära ut honom. Vi får gömma honom bakom huset där.
Åke pekade på ett litet stenhus precis i kanten av en skogsdunge. De släpade och drog den tunge storväxte mannen ut ur förarhytten.
- Stanna! Stå stilla! Händerna bakom huvudet!
Den skarpa rösten följdes av ett intensivt ljussken från en strålkastare. En serbisk polisman kom fram till dem. Åke förklarade vad som hänt. Hur de ville bara in sin kamrat på motellrummet, för att vårda honom.
- Det har ni inte mycket för, sa polisen, han är ju död.
Det blev flera timmars förhör den kvällen. När de äntligen släpptes iväg från polisstationen var klockan efter midnatt.
- Du, sa Åke, då är det bara vi två kvar. Jag ska gå in och hämta nycklarna till vårt rum, så får vi ha en skön stund tillsammans.
Saed, som av någon anledning hela tiden burit sin bag i handen. Såg Åke försvinna in i motelreceptionen. När han försvunnit, började Saed springa. Han sprang så fort hans ben bar honom in mot Nis centrum. Han gömde sig bakom några buskar i en park.
- Aldrig, tänkte han, att jag är ensam med den äckliga mannen!

torsdag 2 maj 2013

Resan hem börjar borta. (del 19 )

Det var tredje dagen i Ankara. Hettan var nästan omöjlig att utstå. Saed hade öppnat det lilla fönstret i det rum han tillbringade mesta tiden i. Det gjorde ingen större skillnad. Han satt på sängen i bara underbyxorna.
Han kände sig mycket bättre, starkare. Han hade fått sova ut. Han hade fått mat och dryck. Det var ingen strid ström av besökare till hans rum. Han kände sig lite ensam, isolerad. Han hade läst mycket i bibeln. Han hade funderat. Han hade knäböjt vid sin säng och bett mycket.
Det kanackade på dörren. Utan att invänta Saeds svar så steg en kvinna in i rummet, med en liten pojke i famnen.
- Jag har fått en vision att besöka dig. Jag känner inte dig. Du kan hjälpa mig.
Saed tittade frågande på kvinnan.
- Hjälpa dig?
Kvinnan pekade på den lilla pojken.
- Han har i flera dagar lidit av magsmärtor och högfeber. Jag vill att du ska be till Jesus för honom.
Saed tittade ännu mer konfunderad på kvinnan och pojken. Vad i allvärlden är detta, tänkte han. Jag har inga sådana kunskaper.
Samtidigit föddes inom honom tanken, att det inte var han som skulle göra något, som byggde på hans kunskap. Han mindes plötsligt sin medfånge i Teheran, som sluppit sin huvudvärk, när Saed bad för honom.
- I min vision, sa kvinnan, fick jag klart för mig att det var till dig jag skulle gå.
Kvinnan la den lille pojken på sängen. Hon knäböjde vid sängen och knäppte sina händer. Hon tittade uppmanande på Saed.
Saed suckade tungt. Han kände tveksamhet. Efter en stund kände han en inre ro, en stark tilltro till Jesus läkande kraft fyllde honom. Han knäböjde vid sidan av kvinnan. Han la sin ena hand på pojkens huvud och den andra på hans mage.
- I Jesu namn.
Han bad sedan tyst. Han kände värmen som började djupt inne i honom och strömmade ut i hans armar och händer. Han hörde kvinnan tala ord som han inte förstod. Han fokuserade på pojken. Hans inre fylldes med en kraft han aldrig känt förut. Hans händer vibrerade.
- Jag har bett till Gud i Jesu namn. Om det är Guds vilja kommer din son att bli frisk.
Pojken tittade på dem med pigga ögon. Han log ett varmt nästan tandlöst leende. Kvinnan omfamnade sin son, tårar rann utför hennes kinder.
- Han har ingen feber längre, sa hon  och skrattade högt.
Saed var fortfarande förundrad över vad som skett. Kvinnan tackade Saed och lämnade Saed ensam.
Saed satt tyst och tackade Gud för att han fått vara ett redskap för Guds läkande kraft.
Herr Dari stormade in i rummet. Han var upprörd.
- Du kan inte stanna här längre. Vi måste få iväg dig. Kvinnan, som nyss var här har berättat vad som hänt för sina väninnor och nu står det minst tjugo personer här utanför och vill träffa dig.
- Jag har ingen önskan om att ställa till förtret för dig, Herr Dari.
- Det hotar hela vår verksamhet att hjälpa personer som flytt från Iran om det blir för mycket uppmärksamhet. Ditt pass med utresevisum och stämplat både utresa från Iran och inresa i Turkiet är färdigt. Packa dina saker, så ska vi ge oss iväg.
Han försvann lika fort som han stormat in.
Saed hade fått en liten bag, där han la den extratröja och beiga chinos han fått av herr Dari. Han räknade pengarna i den magväskan.
1550 amerikanska dollar.
Herr Dari kom tillbaka. Han räckte över ett iranskt pass till Saed.
- Det har kostat mig 250 amerikanska dollar. Pengar jag gärna vill ha av dig.
Saed räknade upp den begärda summan och överlämnade pengarna till herr Dari.
- Kan jag köpa den här bibeln av dig, sa Saed.
- Inte ska du betala för Guds ord, sa herr dari, ta du bibeln med dig, se det som en gåva från mig.
Saed stoppade ner bibeln i bagen.
- Vi får gå ut på baksidan. Jag har min bil parkerad där, så ska jag köra dig till Lastbils-Centrat.
Den lilla gröna Dacian tog herr Dari och Saed bekvämt till Lastbils.centrat. Saed tittade storögd på den mängd av långtradare och lastbilar som var parkerade där.
De steg ur bilen.
- Vi letar efter en stor bil av märket Man. Det ska finnas en turkisk och en svensk flagga på sidan.
De letade och snart fann de bilen.
Herr Dari hälsade på en storvuxen man med typiskt turkiskt utseende. Vid hans sida stod en blond lika storvuxen man med typiskt svenskt utseende, i vart fall som saed kom ihåg vissa svenskar.
- De här männen ska köra mer eller mindre nonstop till Sverige, med sin last av frysta turkiska kräftor. Du ska betala männen 500  amerikanska dollar. Då får du resan och de har lovat att du ska få dela deras måltider med.
- Hej, jag heter Åke, sa den blonde jätten. Vi har ett dolt utrymnme bakom förarhytten. Där ska du få resa. Det är inte obekvämt, men heller ingen flygplansfåtölj.
- Vi måste åka nu, om vi ska hinna till den bulgariska gränsen medan det är lite gränspersonal där.
Saed kramade om Herr Dari och tackade honom.
Han hjälptes in i utrymmet bakom förarhytten. Åke stängde luckan och Saed hörde honom dra för draperier. Han gjorde sig hemmastadd i det trånga utrymmet.
Han hörde hur dieselmotorerna startade. Det pysande ljudet från lufttrycksbromsarna. Långtradaren började rulla.


- På väg hem till Sverige!

onsdag 1 maj 2013

Resan hem börjar borta ( del 18 )

Saed satt på en bänk i Gar Ankaras inre. Han halvsov. Han väntade på gryningen. Trötta passagerare skyndade förbi till väntande tåg. Andra lika trötta steg av tåg och ilade  mot stationens utgångar. Två poliser tittade spanande på Saed. han förstod att han kunde se misstänkt ut. Ensam på en bänk i natten. Inget bagage. Inte ens en liten plastkasse. Hans hand undersökte midjeväskan, som doldes av hans skjorta. Han visste att där fanns många amerikanska dollar. Hur många visste han inte. Men han förstod att midjeväskan innehöll medel för att ge ett pass och en biljett bort... kanske en biljett hem!
Han kände i jackfickan. Där fanns några få turkiska mynt, som han fått av en medpassagerare. kanske skulle de mynten räcka till att stilla hans hunger, när stationsserverinngen öppnade.
Polismännen passerade tätt framför honom. Tydligen hade de funnit hans närvaro acceptabel..
han måste ha slumrat till. När han åter tittade sig omkring, var det många människor som skyndade åt olika håll. Han tittade på en stationsklocka.  Starx efter sju på morgonen. Han reste sig upp och undersökte möjligheterna att få en kopp te och kanske ett bröd. Han stannade framför en servering och tittade på lappen, som berättade vad olika rätter kostade.
Han räknade mynten i fickan. 8 lira och 76 kurus. Han tittade på matsedeln. Pengarna skulle räcka till te och ett bröd fyllt med fårost och någon slags korv.
Han beställde och betalade. Till sin förvåning såg han att han fortfarande hade småmynt kvar.
Stärkt av frukosten. Det kändes som det var den första måltid han ätit sittandes vid ett bord.
Han lämnade stationen, Gar Ankara, och försökte minnas väganvisningarna till kafet där han skulle möta en herr Dari, som skulle hjälpa honom vidare.
Om han har solen på vänster sida nu på morgonen så skulle han gå åt söder. Han skulle passera över en trafikerad boulevard. Så småningom skulle han passera såväl Cebecistadion och ett sjukhus. Han skulle leta efter ett cafë på Gecimgatan.
Jo, tänkte han, jag minns vägbeskrivningen. Han stannade framför en tidningskiosk.
Löpsedlar ropade ut nyheter på ett språk han inte förstod. Hans blick fann en löpsedel på engelska. Förvånat stavade han sig igenom budskapet:
" Spy from Iran was shot down yesterday in Elazig"
Han förstod att det handlade om det han bevittnat från tågfönstret. Han skakade på huvudet och undrade hur en tjänsteman på det svenska migrationsmyndigheten kunde vara en iransk spion. Det var nog bara han som visste om den kopplingen.
Han vände sig om och såg den mäktiga art deco inspirerade staionsbyggnaden. Han hoppades att det var sista gången han såg den.
Han började sin vandring genom ett vaknande Ankara. Han fann snart Tulutpaseboulevarden. Han hittade inget övergångsställe, utan väntade in en lucka i trafiken och sprang mot mittremsan.
Ännu en lucka i trafiken, en snabb språngmarsch och han var i säkerhet på andra sidan. Han frågade en äldre man om Gecimgatan. Mannen pekade och sa något, som Saed inte förstod. Han gick åt det håll som mannen pekade. Trots sin tid i Sverige, så förundrades han över att män och kvinnor fritt kunde gå och hålla varandra i händerna. De kramades och ett och annat par kysstes med. Något han aldrig sett i Teheran.
Hann passerade ett idrottsområde, som stolt förkunnade att här fanns Ankara Arena. Han hoppades att Cebecistadion var en del av detta. Hans ögon lyste av glädje, när han såg en skylt, som förkunnade att här fanns Gecimgatan. Han rättade till sin kläder. Drog handen genom det smutsiga okammade håret.
Det tycktes mest vara kontorsbyggnader och en och annan affär. Han sökte efter något som skulle kunna vara ett café. Hade han hamnat fel. Mindes han fel. Tvivlet kom. Var han lurad. Han tittade in i ett skyltfönster, som sålde elektronik. Han knäppte sina händer och bad till den Gud, som så många gånger hjälpt honom det sista året. Han började åter gå och sökte med blicken efter ett café.
- Vi går och tar en kaffe hos Dari.
Saed häpnade. Framför honom gick två män och pratade persiska med varandra. Saed valde att inte avslöja sig, utan följde efter de båda männen på avstånd. Han tackade Gud för att sänt två vägledare.
Männen försvann in i en byggnad. Saed följde efter och såg att det var ett cafë, ja snarare ett matställe.
Han kände matlukten, som blandades med kaffedofter i den varma förmiddagen i Ankara.
Han gick in. Lokalen var nästan tom. I ett bås satt en man i kostym och läppjade på en kaffe i en pytteliten kopp. Han drog några bloss på en cigarett och den fräna tobaksröken kittlade Saeds näsa.
I övrigt var lokalen tom.
Han gick fram till bardisken. En ung man tittade frågande på honom.
- Jag skulle träffa herr Dari, sa Saed glad att kunna använda ett språk han behärskade.
Mannen bakom bardisken svarade på persiska.
- Du kan sitta ner i båset längst bort, sa han. så ska jag säga till Dari.
Saed satte sig ner i ett mörkt bås. Den unge mannen serverade en kopp kaffe i en pytteliten kopp.
Saed var ingen hängiven kaffedrickare. Han smakade försiktigt. Lite beskt, tänkte han men samtidigt sött och med en stark bismak av kardemumma.
En äldre man satte sig tyst er på andra sidan bordet. Saed hade inte hört honom komma. Han bara var där.
- Är du den Saed, som församlingen i Teheran räddade?
- Ja, svarade Saed försiktigt.
- Träffade du någon speciell person där, som du minns.
- Ja en under ung kvinna som hette Fahriba.
- Hmm det är min systerdotter, sa den äldre mannen, mår hon bra?
- Så vitt jag vet, sa Saed, så mår hon bra. Hon var mycket omhändertagande och hade ett vackert värmande leende.
- Precis som min syster!
- Så du vill försöka ta dig till Europa.
- Ja, och allra mest vill jag till Sverige, för där känns det hemma.
- Vi ska kunna hjälpa till. Att flyga är inget säkert idag. Flygbolagen har blivit petigare. Förr kunde vi köpa en flygstol i turistklass, även om vi fick betala för en förstaklassbiljett. Men det går inte längre.
- Behöver jag ett pass?
- Givetvis. Följ med mig, så ska vi ta ett passfoto.
Saed och den äldre mannen försvann in i caféts bakre regioner. Saed spanade efter de två yngre männen, men de sågs inte till någonstans.
I ett litet rum fick Saed sitta på en pall och den äldre mannen tog ett par foto. Det hela var väldigt professionellt.
- Nu ska jag visa var du ska bo. Du får inte lämna huset. Det här kommer att ta ett par dagar.
Saed följde efter mannen upp till övervåningen. Han visades in i ett rum. Det var hemtrevligt möblerat. Det stod till och med färska blommor i en vas.
- Du får sova här. Vi kommer att bära mat till dig. I lådan, han pekade på en byrå, finner du en bibel på persiska.
Saed tackade. Han fann bibeln. Satte sig ner på sängen och började på måfå läsa bibeln.
"Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats jag har utsett."
Saed log för sig själv, mumlade inte en ängel utan två!