Dagar före jul

En gång för mycket länge sen, just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt, fanns det ett litet värdhus. Ett värdshus, som dagarna före jul levde upp. Dit kom då människor från bygden runt omkring. De var klädda i vackra kläder. De hälsade vänligt på varandra och önskade varandra en fridfull jul. Gammalt groll var borta, gamla oförrätter var glömda. De tittade vänligt på varandra och lyfte bägaren med juldricka och log mot varandra.
- Må din jul fyllas av vänlighet och stekt salt sill, sa den gamle och formade sin tandlösa mun till ett varmt leende.
- Må din jul vara likadan, svarade den unge droskchauffören och lyfte understrykande sin bägare den gamle till hälsning.

Värdshuset fylldes av glada hälsningar, God Jul önskades till höger och till vänster. Värdshuset fylldes av ekot av fridfulla julhälsningar. Till och med de som ägnat året åt att varna för främmande höjde bägaren till hälsning åt dem som stod bredvid. Bortblåst var rädslan. Farhågorna för att den svenska julen skulle bli mindre svensk sopades under dörrmattan.
- När ni kommer hit in, sa värdshusvärden myndigt, men lite ängsligt, är vi alla lika. Här har vi annat i tankarna än rädslor och farhågor. Drick varandra till och berusa er med gemenskap och omhändertagande.
Det var på värdshuset dagarna före jul man kunde se hur den som talat om inkluderande av främmande, nästan desperat, tog den som exkluderat främmande i hand.
- Lite tycker vi som er, sa han och tittade sin gamle trätobroder hoppfullt i ögonen,
- Bara lite är en seger för oss, sa han som pratat om människors olikhet, då kan vi säkert ge en röst till er.
Dagarna före jul längtande överflödets gåvor försvann alla trätor och samförstånd tycks råda, Trots att de exkluderandes underställ ännu bar lukt av bayerska ölhallar rådde en jovialisk gemenskap i det lilla värdshuset dagarna före jul.
- Nu ska vi alla fira en svensk jul, sa han med öldoftande underställ.
- Ja vid vårt svenska julbord får alla plats, sa den väldoftande, men de som ännu inte fått sin inbjudan godkänd får ingen senap till julskinkan.
- Så rätt du har, lite ska det märkas att alla inte är riktigt lika mycket värda.
- De kan ju alltid resa tillbaka, speciellt om vi kan säkerställa att de får senap till skinkan i sina hem.

Just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt låg ett litet värdshus, som levde upp dagarna före jul. I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. 

Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som v

I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som var lika.
- Till alla, sa värdshusvärden, även till er som inte får någon senap till skinkan önskar vi en god jul då alla era önskningar blir verklighet. Om några dagar kan vi börja längta till nästa jul!
Värdshusets gäster, som alla bar fina kläder, log glatt mot värdshusvärden!
God Jul önskade de varandra.
En liten man i slitna kläder kom in i värdshusets värme. Han skakade decemberkylan av de raggiga kavajen.
Han stampade med foten i golvet och äskade tystnad.
- Se jag kommer till er med ett glatt budskap. I dagarna har....
Vad han sa drunknade i värdshusgästerna plötsliga  och bullriga julönskningar!

God Jul till er alla!

Promenad dagarna före allhelgonahelgen

Morgonen var frostig på Vallbytundran. Gräsmattor vita av frusen dagg. Vinterjackan hade letats fram. Hjälpligen hade isolerande ludd plattats ut. Lärdomen att luddisolerade vinterjackor ej bör tvättas har ånyo lärts. Luden sambo, vars isolerande päls ej korvar ihop sig, njöt av morgonens krispiga frost. Vi hade inte mer än rundat hörnet efter centrums höghus, då vi mötte dem. Två medelålders personer, en man och en kvinna, som likt Vallbybloggaren trotsat morgonfrosten för att dränera de ludna.
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.

Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!

Föga bryr sig luden sambo!

Morgonen var på intet sätt behaglig. Inte nog med att den var tidig, kyla, blåst och regn bidrog starkt till obehagskänslan. Å nu har de bestämt att det ska bli vintertid. Vad tänker de på? Då blir ju morgonen ännu tidigare. Inte någon som helst medkänsla med yrvaken tundreflanör. Det har de gemensamt med luden sambo.

Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!

Möte med predikantens barnbarn

Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!

I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!

Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.

- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande  fortsatte han, nästan i samma andetag.

- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup  eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde.  Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!

Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.

Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!

Det var annorlunda förr....

Han tittade förvånat upp. Ögonen sökte den torra hostans källa. Snart fann ögonen det de sökte. Blicken föll på en äldre herre, som satt på en bänk utanför det nyligen öppnade apoteket. Ett leende, som avslöjade fler gluggar än tänder sken emot honom. Den gamle, som svept den gråa ålderdomliga trenchcoaten runt sig, harklade sig och såg ut att vilja prata. Den yngre fotvandrande mannen hejdade sina steg och lag uppmuntrande.

- Det ska jag säga dig pojkvasker, sa den gamle med tandlöst knarrande stämma, det var helt annorlunda förr i tiden. När jag växte upp var pojkar pojkar och flickorna bar kjol. Det du! Den tiden vill jag gärna ha tillbaka.
- Men nu tar väl farbror i, sa den yngre tundrevandraren, tiderna förändras och allt kan inte bli vid det gamla. Modernare tider kräver modernare utstyrslar.
- Nej jag tar inte i, jag vet vad den gamla goda tiden gav. Maten var lagad av mammor i färgglatt blommiga förkläden. Grannarna höll koll på ungarna i kvarteret. Om Nisse gjort något bus, så visste snart hela kvarteret att Nisse varit drullig och stjärtaga med kavel blev Nisses lön, när han kom hem. Ungar ska lära sig veta hut hade Nisses far sagt, så det så!
- Var allt då så mycket bättre förr? Jag tror inte det den gamla tiden had nog sina jämmerdalar den med. Visst är det då för väl att hemagan inte längre är tillåten. Det är månget litet busfrö, som slipper somna med ömmande stjärt!
- Är du sån där radikal rebell, som bara vill ha nytt nyt nytt! Jag kan nog er sort!  Ni har förstört mer än vad ni byggt upp. Se bara på alla gamla hus som försvunnit. Nuförtiden är det bara glas och betong. Inga stuckaturer och mytiska djurhuvuden pryder längre våra fasader. Nä så fattigt utsmyckade är fasaderna att andra unga radikala rebeller måste måla på dem med såna där sprayburkar.
- Men har farbror alldeles vaknat på fel sida! För det första är jag vare sig arkitektradikal eller ungdomlig rebell.

Hjärnan på den yngre vandraren artbetade för högtryck i akt och mening att hänga med i den gamles tankegångar. Yviga kast mellan olika ämnesområden krävde sin man hann han tänka innan den gamle på nytt delade med sig av sina observationer.

- Jag hörde på radfion, en av de här unga politikerna säga att de ska skapa en ny skola och då ska minsann lärare finnas på plats för att hjälpa eleverna. Det ska bli en jämlik skola, där eleverna ska ha samma möjligheter. Pojkar ska vara pojkar och flickor ska bära kjol.
- Det var hemskt vad farbror klagar. Jag tror nog att lärare alltid varit närvarande i skolan. Jag tror nog att man tänker för mycket på hur lärare ska lära ut och alldeles för lite på hur elever ska lära sig!

- Jo, jo, du pratar som du har ålder och förstånd till. När jag gick i skolan så lärde vi oss både psalmer och multiplikationstabellen utantill. Kunde man inte, så fick man en hurril. Var man uppnosig åkte man ut i korridoren och missade lära sig "Din klara sol går åter upp...", så man fick en hurril nästa dag med. Å de ska jag säga dig hade man multiplikatiopnstabellen på sina fem fingrar, så hade man inte på högre utbildning att göra. I min ungdom var det ingen doktor som inte kunde "Blott en dag".
-  Jo men att lära isg saker utan eftertanke är väl lite som att vara som en gamma stenkaka, som hakat upp sig!
- Det ska jag säga, att inte hade de blivit något borttagande av det maskformiga bihanget, om inte läkarna kunde sin multiplikationstabell.
- Man kan ju tro att farbror går i barndom och bara prata persilja.
- Hörru du pojkvasker! Det ska jag säga det det var annorlunda förr, då hade de ung, som du, respekt för de gamla, som jag och hade vett å hålla tyst, när de gamle pratade. Vänta du på lilleturen! I min ungdom då ska du veta var det annorlunda. Pojkar var pojkar och flickor bar kjol.
- Får önska farbror en god dag!
Han gjorde allt för att inte vara uppnosig, för då hade han väl åkt på en hurril! Han skyndade bort, för att på sitt sätt möta dagen!

- Ja gå du bara, jag ska tillbaka till äldreboendet och få lite välling!

Det var annorlunda förr....
Det var annorlunda förr...
Det var annorlunda förr...

Som smattrande hagelkorn följde orden honom på vägen!

I dimman göms vänliga anletsdrag

Dimman låg tät över Vallbytundran denna morgon. Vagt kunde mötande människor anas. Höghuset var borta, omfamnat av morgonens blöta dimma. Trevande söker tidig vandrare sin väg genom tjockan. Överraskande möten med personer, som blir verkliga först när man ser längre än näsan räcker. Mötandes hälsningar träffar oss nästan osynligt. Dimblöt förföljer ett vänligt "god-morgon" vandrarna på tundran. Hälsningar som drabbar en utan att avsändarna är synliga. Ur dimmans höstmorgongryning kommer ett hej och ett Morning!
Snart ska dagens första solstrålar torka dimsjoken bort. Snart ska åter höghusets topp bli synlig. Människors hälsning ska åter inramas av ett morgontrött ansikte.
I väntan på solen vandrar vi trevande fram i höstdimman. Sökande händer nuddar förvånat en medvandrare. Håll till vänster. Letande fingrar finner plötsliga buskar.  Det är tur Vallbybloggaren har eskorterande sambo. Sambons nos sniffar en halv meter över marken och finner utan svårighet den önskade vägen. Vägen som leder till hem, där kaffe och tunnbrödsrulle väntar. Sniffande vägsökeri belönas med hundgodis. Något kaffe vill dock ej luden sambo ha. Han är mer förtjust i renat. Rent vatten ska de va annars så kan det va, säger sambon med tydlig avsmak för bryggda drycker.
Hoppas att alla ni som i dimman vandrar finner vägen hem och stärkande kaffetår.
Men det är klart bättre att finna dimman ute i den fria naturen än invärtes dimmig söka livets mening!

Kom sol. Kom vind. Låt täta dimmoln raskt försvinna. Än lngtar sinnet efter sommarsol och varma bad!

Flygande föremål eller bara en sparv

- Det var som tusan!

Han tittade förvånat på den på bordet liggande mobila telefonen. Han började att hosta frenetiskt. Såväl kaffetåren som bitar av ostfrallan hamnade i vrånga strupen. Ansiktet blev högrött. Händerna viftade feberyrt.
När allt åter var förpassat till den ovrånga strupen läste han essemesset igen. Det var klart och tydligt besked. Tyndrans sydligaste udde hade tangerats av ett främmande flygande föremål. Han förberedda sig på kommande möten med press och andra intresserade. Nu gällde att vare sig säga för mycket eller för lite.
Vattenkammad och med lagom välpressad kostym satte han sig ner vid bordet i rummet. Framför honom sträcktes mikrofoner från allehanda medier. Blixtrar från kameror ej ljuskänsliga objektiv bildade en ljusridå.

- Ni är alla välkomna hit.
Tundrans minister för främmande relationer drack, efter den välkomnande repliken, lystet ur ett glas med helt vanligt vatten.
- Som ni säkert redan hört, har tundrans sydligaste spets nästan kränkts av ett främmande flygande föremål. Vår därstädes posterade betraktare har vid samtal med mig konstaterat att så har skett. Det han på rätt sätt sett behöver inte vara något han verkligen sett. Det är lätt att i dylika fall man ser vad man tror sig ha sett. Vi behöver undersöka vad beskådaren tror sig ha sett, innan vi säljer skinnet.


I det fall han på rätt sätt sett måste berörda avvägare av observationens värde göras. Om det som skett verkligen har skett, så har då aldrig jag sett maken.

Närvarande journalister skrapade med elektroniska knappar och tangenter. Närvarande men frånvarande fotografer knäppte kort utan större eftertanke. Alla skribenter på jakt efter sanningen väntade ivrigt på att ställa frågor. Då tundrans minister för främmande relationer gjorde en paus för att väta strupen med i glaset befintlig dryck gav han tillfälle till harklande skribenter.

- Vad är det då man sett? Kan ministern bekräfta att det var ett flygplan från främmande nation? Har militära medel vidtagits för att förhindra liknande kränkningar av vårt luftutrymme?

Ministern drack mera vatten. Han försökte se vem som ställde frågorna. Då hans glasögon ej fått behövlig reflexbehandling gäckades hans eftersökande.

- Vår sydligt posterade beskådare har på rätt sätt settvad han sett på rätt sätt! Huruvida det han sett i sanning har setts återstår nu att utvärdera. Innan sådan utvärdering skett måste jag som ansvarig minister vara noga med att ej bekräfta vad han på rätt sätt sett. Historien har ju visat att påstådda  främmande ubåtar i våra vatten varit såväl sillstim som simmande sälar. Så innan jag fått bekräftat att detta inte handlar om flygande sillar och luftsimmande sälar gör jag klokt i att hålla tyst. Å det ska ni veta det är svårt för politiker av min kaliber.

- Flygande sillar?
- Uttryckte mig klart på den punkten eller har skribenten aldrig hört talas om sillgrisslor?

Ministerns dängde portföljen i bordet, för att ytterligare apostrofera att det var viktiga observationer han förmedlat.

- Så får jag tacka för ert intresse och önskar er alla en god dag. Nu måste jag skynda att bilda ny regering!