torsdag 18 april 2013

Resan hem börjar borta. (del11)

Morgonen hade inte börjat bra. Överdirektör Andersson hade upptäckt att någon repat hans bil med ett vasst föremål. En repa från höger framskärm ända bak till förbi bakre passageradörren. Dessutom var han sen. Han körde lite mer hastigt än normal. Detta uppmärksammades av en polispatrull och en inbetalningsavi på 1000 krono vilade i kavajens innerficka, när han steg in på sitt kontor. Han sparkade irriterat omkull papperskorgen.
Han satte sig ner vid sitt skrivbord. Tittade i agendan för dagen och såg att att rättschefen snart skulle anlända.
- Tjenare Andersson, sa rättschefen, när han släntrade in på kontoret.
Han satte sig ner i besöksstolen. Han hade en vana att kasa ner, så att hans bakdel endast rörde vid den främre tredjedelen av stolen. Han noterade med visst intresse överdirektörens grymtande hälsning.
- Vi har några relativt allvarliga saker att diskutera, sa han. Ja, egentligen är det flera olika saker.
- Bekymmer?
- Ja det kan nog säga.  Vi kan börja med den här rapporten från SÄPO. Vi har tydligen haft en iransk person anställd som sektionschef på förvaringen i Märsta.
- Det är väl inget alarmerande, sa överdirektören, det fanns ju en period i verket, då vi anställda personer från olika länder. Deras landkunskap skulle säkerställa beslutens kvalitet.
- Jo det är sant, men i det här fallet tycks personen också vara en iransk polischef. SÄPO har följt hans verksamhet under en längre tid. De är säkra på att ännu är aktiv i det iranska polisväsendet.
- Är han intagen för förhör, undrade överdirektören.
- Nej. Han eskorterade en ung iransk konvertit till iran i förra veckan. Hans kollega har kommit tillbaka, men iraniern tycks ha stannat i Iran. Vi har pratat med kollegan och han drog sig till minnes, att iraniern tycktes ha kommit in i Iran, utan att vare sig visa sitt svenska pass eller få någon handling stämplad.
- Men herregud, sa överdirektören. Det kan bli stort hallabalo om media får tag i den historien. Kan vi tysta ner det?
- Ja, SÄPO är heller inte intresserad av att detta ska nå offentligheten.
- Okay, kommer iraniern tillbaka, så får vi prata med honom och eventuellt avskeda honom. Tar SÄPO honom först, så avskedar vi honom direkt.
- Det låter bra, sa rättschefen. Nu till ett annat ärende. Det gäller konvertiterna. För en tid sedan gjorde vi ju en översyn av beslut i denna fråga. Samtliga pilotfall, som min avdelning överprövade visade sig ha skäl att få asyl. Deras skäl var tillräckliga. Trots att vi skickade ut ett PM om kovertiterna, så tycks detta inte trängt ner i organisationen.
- Hur kommer det sig, sa överdirektören, trodde vi hade varit tydliga i detta fall.
- Vi har undersökt detta och kommit fram till att vi vår organisation har både enhetschefer och asylhandläggare, som kan kopplas till främlingsfientliga organisationer, såväl sverigedemokrater, som organisationer till höger om dem. Vi har kunnat följa hur dessa personer som regel gett avslag på asylansökan oavsett vilka skäl den asylsökande angett.
- Men vad fasen, sa överdirektören, varför har jag inte informerats om dett tidigare?
- Vi har inte varit säkra. Vi ansåg att vi skulle så split i organisationen, om vi inte hade tillräckligt på fötterna.'
- Hur kommer detta att påverka kommande samtal mellan oss och det där kristna samarbetsrådet.
- Inte alls, det vet du lika bra som jag att det mötet är bara ett spel. Vi bjuder dem på god mat och lite upplevelser i Kolmården å sen enas vi om att verket ska deras uppmaningar och frågor på största allvar. Sedan blir allt som det varit.
- Tydligen måste vi ändå göra något åt saken. Verket har inte råd med dålig press. Vi är tillräckligt ansatta som det är.
- Hmmm, kanske ska vi inrätta en speciell enhet för konvertiter och säkerställa, att inga olämpliga anställs där. Varken främlingfientliga eller fundamentalistiska muslimer.
- Ja, det kan vara en utväg, men det tar  tid att genomföra en sådan förändring.
- Jo, jag vet, sa rättchefen, sedan har vi problemet med migrationsdomstolarna, som har infiltrerats av muslimska agitatorer, som via det svensa partiväsendet fått plats som nämndemän. Vi har sett flera fall, där muslimska företrädare på övertygande sätt övertygat andra nämndemän om att dopintyg sålts av kristna församlingar.
- Jamen herregud, sa överdirektören, det är ju inga duvungar till jurister, som dess anämdemän ska övertyga.
- Nej, sa rättschefen, men samtidigt måste vi förstå, att flera av dessa jurister har mycket liten kunska om folkrörelsesverige i allmänhet och frikyrkorörelsen i synnerhet.
- Vilken soppa! Har vi någon kunskap om hur det gått för de konvertiter, som vi utvisat.
- Vi har inga säkerställda garantier om en enda av dessa. Iranska myndigheter säger inget, inget annat än att de har religionsfrihet och de i övrigt följer sitt lands lagar. Men vi har inte lyckats etablera någon kontakt med en enda, som vi utvisat.
- Fasen, sa överdirektören, det var betydligt lugnare på Skatteverket. Det gär är ju egentligen hemskt. Nu måste vi finna en utväg, som skyddar verkets image. Vi har den planerade omorganisationen, vi har mötet med det där kristna samarbetsrådet och sen får vi som vanligt säga att vi bara följer politikernas direktiv och utlänningslagen. Skriv ett PM till presschefen. Ingen information får ges om främlingsfientlig infiltration, iransk polisinfiltration eller eventuella muslimska aktioner i migrationsdomstolarna.
- Ja det är nog bäst att vi gör så, sa presschefen. Jag känner dock olust i att de riktlinjer vi utfärdade efter överprövning av pilotfallen så nonchalerats. Min yrkesheder känner sig förfördelad.
- Jaja, det får vi ta sen. Skriv nu ett PM. Se till att de skickar fram den presskille, som kan säga mycket och ändå inte säga något.
Presschefen återvände till sitt kontor för att skriva PM.
Överdirektören satt och tittade tomt framför sig. Han räknade på fingrarna hur många år det var kvar till pension.

måndag 15 april 2013

Resan hem börjar borta. (del 10 )

Bilen, som Saed färdades i, körde med hög fart genom det myllrande Teheran. Flera gånger var det nära att oskuldiga trafikanter hade rammats av den bil, som Saed åkte i. Han såg förskrämda ansikten på människor, som med all möjlig vighet, med nöd och näppe unkom att träffas av bilens hastiga framfart. En och annan tvåhjulsbrukare for i backen. Sådana sammanstötningar lämnade bilföraren oberörd. Han tryckte bara hårdare på gasen. Varje gir, undanmanöver och sväng in på tvärgata ackompanjerades av skrikande däck.
Genom att tänja på bromskraften till dess yttersta gräns lyckade bilen stanna farmför en stålport i en stenmur.
Tre gälla tutsignaler  öppnade porten på glänt. En liten man,vars automatvapen gjorde honom aningen störr, såg nyfiket på dem. Han nickade och försvann in bakom stålporten. Porten öppnades på vid gavel och bilen körde sprintande in på gårdsplanen framför en större villbyggnad.
 Saed drogs ut ur bilens baksäte. Han föll omkull på gårdsplanen. En kraftig spark träffade honom på läret.
- Res dig upp!
Orden kom som pisksnärtar. Han reste sig upp. Med haltande steg. Rädslan, fruktan födde tårar. I männens kraftiga tag nästan bars han in i byggnaden.
- Kan jag få gå på toaletten, sa Saed med tårfylld röst! Flygplansmaten har inte varit snäll mot min mage.
- Den här vägen och skynda dig!
Saed sjönk ner på den låga toalettstolen. Han tog fram sin mobiltelefon. Han såg att den nästan fullladdad. Snabbt letade han fram sin svenske advokats  mobilnummer. SMS-funktionen letades fram. Han knappade fort in ett meddelande.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Han noterade att det fanns täckning och tryckte snabbt på sändknappen.
Han drog upp byxorna. Skvätte lite vatten i asniktet från porslinsskålen, som stod på ett bord.
Han öppnade dörren och mötte de två iranska poliserna.


Den svenske advokaten hade nyss avnjutit en snabb lunch på en Burger Kings  ställe. Han öppnade dörren till sitt kontor. Det luktade kaffe och den kväljande söta doften från hans sekreterare. Han tänkte för sig själv, att var hon inte så himla duktig, så skulle han sparka henne. Hennes parfym tycktes lämna doftspår varhelst han var på sitt kontor. Hans eftermiddag var på intet sätt fulltecknad. Inga möten var inbokade. Han skulle ägna ett par timmar åt att förbereda förhandlingarn med migrationsöverdomstolen. 
Mobiltelefonen, som låg framför honom på skrivbordet förkinnade med en påkallande signal att han mottagit ett SMS. Hans händer greppade telefonen och med viss möda lyckades han trycka på rätt knappar. Han såg att meddelandet var från Saed.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Advokaten tittade förvånat på meddelandet. Det kan inte vara möjligt, tänkte han, Saed var ju i Sverige i förrgår. Han var upprörd, när han ringde Migrationsverket. Hans fingrar darrade, när han tryckte på tangentsiffrorna.
- Migrationsverket,tillståndsärenden.
- Jag vill ha bekräftat att Saed Dibajati är tagen i förvar!
- Han är tagen i förvar och utvisad till Iran. Skriftlig bekräftelse och motivering varför kommer till dig inom de närmsta dagarna.
Advokaten tittade förvånat på telefonluren. Han kände igen handläggarens röst. Kall, saklig.
- Men varför, hans ärende ska ju snart upp i Migrationsöverdomstolen?
- Jag kan inte diskutera detta. Du får avvakta skriftligt besked. Men så mycket kan jag säga han följde med utan protester, så vi tolkade detta som ett medgivande att återvända till Iran.
- Något är fel här, sa advokaten, så här får det inte gå till.
- Vi har handlat enligt vedertagen praxis. Jag kan inte prata mer. Adjö!
Det blev tyst i luren och efter en stund hördes ljudet som förkunnade att telefonen var redo för nytt samtal.
Advokaten satt tankfull och stirrade tomt framför sig. Han funderade över när den så kallade praxisen blivit mer viktig än vad lagens bokstav ger möjlighet till.
Han skrev ner en fråga på ett papper.
1. Hade MV fört i bevis att Saed inte kände envälgrundad fruktan för förföljelse på grand av sina poltiska åsikter och för sin religösa övertygelse? Kunde han på grund av denna fruktan inte begagna sig av sitt hemlands skydd?
NEJ, de hade MV inte kunnat föra i bevis.
2. Hade MV kunnat garantera att, i det fall Saed återvände till Iran, så skulle han inte fängslas!
NEJ, sådana garantier hade MV inte kunnat ställa!
3. Hade MV kunnat garantera att Saed, i det fall han återvände till Iran inte skulle förföljas och eller avrättas.
NEJ, sådana garantier hade inte MV kunnat ställa.
I stället hade man fört fram allmänt tyckande, på ogrundade sannolikhetsbedömningar, tyckande från representanter från muslimska tyckare, som menar att svenska kristna församlingar säljer dopintyg.
Han skakade på sitt huvud. Hur skulle han agera nu. Det måste finnas något han kan göra.
Han var skakad i sitt innersta över hur en svensk myndighet kunde agera, som de gjort. Han var förvånad över hur lite politisk uppmärksamhet dessa återkommande utvisningar av konvertiter rönte.
Han var förvånad över hur tyst det kristna etablissimanget var. Han fylldes av beundran hur kristna gräsrötter arbetade, deras mod, deras empati!

Två dagar senare publicerades en debattartikel i den lokala tidningen. Migrationsverket erbjödskommentera. Deras svar var kortfattat.
- Vi kan inte diskutera enskilda fall. I övrigt har vi följt den vedertagna praxisen.

fredag 12 april 2013

Resan hem börjar borta. (del 9 )


Flygplanet landade med en mer tydlig duns än han kunde komma ihåg från tidigare landningar.
Han hade inget begrepp om hur länge flygturen varat. Han mindes vagt enstaka skeenden under flygresan. De satt kvar till alla andra lämnat flygplanet.
Saed hade bett om att få gå på toaletten. Där hade han nogsamt gömt sitt nya testemente mellan ena skinkan och kalsongtyget. Han hoppades att ingen skulle göra en noggrannare visitering av honom. I testamentet fanns också en lapp med hans svenske advokats adress och telefonnummer.
Ali gick först, följd av Saed och Christer.
I transithallen var det liv och rörelse. Försäljare från olika butiker och kaffebarer stred muntligen om att få fler kunder. Saed tyckte att det luktade annorlunda. Det lät annorlunda. Det kändes annorlunda. Annorlunda men ändå så bekannt.
Han såg skylten som förkunnade att här fanns kvinnornas bönerum och där fanns bönerummet. Han tänkte på hur det liksom signalerade bönerum för människor det vill säga männen och sen ett speciellt bönerum för icke-så-mycket människor, det vill säga kvinnorna. Han förvånades öber hur mycket det svenska samhället influerat honom. Saker som han tagit för givet i sitt tidigare liv i Iran, stod nu ut som diskriminerande.
Den lilla gruppen stannade ungefär tio meter från  passkontrollen, utgången till hemstaden Teheran.

- Ni stannar här, sa Ali, jag skall prata med gränspolisen. Så att det går smidigt det här.

Saed såg hur Ali gick fram till passpolisen. Ur bakfickan tog Ali fram en id-handling och visade den för passtjänstemannen. Tjänstemannen reste sig upp och bugade  vördnadsfullt. Han lyfte en telefonlur till örat.
Efter en liten stund kom en tjock medelålders man ut från flygplasens inre. Han log välkomnande mot Ali och hans både händer skakde hjärtligt Alis hand. De förde ett lågmält samtal. Till slut nickade den tjocke mannen och tog emot ett tjockt kuvert, som Ali hämtat ur den portfölj han noga bevakat ända sen starten från Stockholm.
Den tjocke mannen letade snabbt och vant igenom kuvertet och tog fram ett pass, som han räckte till passtjänstemannen. Tjänstemannen tittade hastigt på passet och stämplade det sedan på tre olka sidor.
Ali kom tillbaka till de två väntande.
- Saed, du följer med mig.
- Christer, du väntar här, jag kommer tillbaka, när Saed tryggt är inne i Iran.
Christer kände sig överrumplad. Innan han hann reagera hade Ali ganska bryskt  fört Saed förbi passkontrollen. Han såg hur de två svängde runt ett hörn. Han undrade vad var det som hände.
Det dröjde nog en tio minuter innan Ali kom tillbaka. Han räckte sin svenske kollega ett intyg, som på engelska intygade att Saed nu var i Iran.
- Jaha, sa Christer, det gick ju smidigt. Hinner vi ta en fika innan vi ska flyga tillbaka.
- Du Christer, jag har två veckors semester och tänker stanna här i Teheran. Ska hälsa på min gamla mor och min bror och hans familj. Du får flyga tillbaka själv. Vi ses på planeringsmötet i maj!
- Det sa de inget om i Stockholm. Orden var att vi skulle se till att Saed kom tryggt in i Iran och sen flyga tillbaka med vändande plan.
- Det är möjligt, sa Ali, men nu blir det inte så. Jag tänker passa på detta tillfälle att träffa min familj.
Christer anade en ny hårdare ton i Alis röst. En hårdhet han inte hört förut.
- Hej då, vi ses om några veckor.
Christer stod och tittade förvånat på Ali's breda ryggtavla, som försvann ut genom passkontrollen. På planet hem så slog det honom, att Ali aldrig fått några stämplar i sitt pass. I vart fall inte som Christer kunnat se.

Saed lämnade ankomsthallen. Han tittade sig förvånat omkring. Det kändes ovant att människor hela tiden undvek ögonkontakt. Han gick mot taxistationen. Han såg de två männen komma emot honom. Han hann inte reagera. Hårdhänt kopplade de grepp om hans armar. En stor svart bil stannande med skrikande bromsar. Bakdörren öppnades. Saed slets in i bilen och följdes raskt av en av de män, som kopplat armgrepp på honom. Den andre mannen satte sig i förarsätet.
Saed tittade ut genom bakrutan. Det sista han såg, innan flygplatsen ble ett minne, var hur Ali småleende bevittnade hans avfärd från flygplatsen.

tisdag 9 april 2013

Resan hem börjar borta. ( del 8 )

Saed vaknade med känslan att ett flugplan landad i rummet.
Folk pratade högt och upprört. De gick fram och tillbaka i rummet. Två män kon in i rummet med en bår. Saed gnuggade sömnen ur ögonen. Han såg mellan benen på en man hur hans rumskamrat låg stel i sängen. Han skymtade lakan färgade röda av blod. Han såg hur männen, utan respekt, ganska ovarsamt flyttade den stela kroppen från sängen till båren. De försvann hastigt ur rummet med sin börda.
Nu såg han tydligare. Rumskamratens säng var helt dränkt i blod. Han fasade för att han skulle lämnas ensam i rummet. Det var inte det att han inte sett döden förr. Det hade han gjort många gånger. Både vänner och familjemedlemmar, som avlidit. Han hade också tvingats att se offentliga avrättningar. En gång hade han också sett hur människor stenat en ung flicka. Han mindes hennes skrik. Han mindes ljudet av stenar som träffat hennes kropp. Han kom ihåg hur hon tvingats erkänna äktenskapsbrott.  Han kom ihåg den desperata sorgsna blicken i hennes ögon.

- Usch!
Han skakde kroppen i försök att rensa kroppen från minnen.
En väktare kom fram till honom. Han lade ena hande på Saeds skuldra.
- Du kan komma med mig och vänta i dagrummet, sa han och hjälpte Sead upp.
Saed satt i dagrummet och kände sig plötsligt väldigt hungrig. Han hade missat gårdagens kvällste.
Han längtade efter frukost.
Saed tilltalade en av de kvinnor, som gick runt och torkade av borden:
- Får man frukost?
- Ja, ja, sa hon med viss värme i rösten. Det måste ha varit hemskt att vakna upp och se att din kompis dödad sig själv. Jag ska gå gå och hämta. Dricker du te eller kaffe?
- Dödat sig själv? Hur kunde det ske?
Saed förstod inte. Han trodde att de tagit bort allt, som skulle kunna skada en intagen här.
- Kaffe eller te?
Han återkom från frågornas värld. Han tittade på kvinnan. Långsamt kom hennes fråga till Saed.
- Te, tack!
Han bläddrade förstrött i ett veckomagazin, som han trodde kom från ett annat land  än Sverige. Han kände inte igen några av orden. Det fanns många fina bilder att titta på. Kvinnan återkom med ett fat med smörgåsar. En skinksmörgås, en med ost  och en stor kopp te.
- Oj förlåt sa hon, jag tänkte inte på att du inte äter skinka.
- Det är okay, sedan jag blev en kristen är jag friare i vad jag äter.
- Är du kristen, sa hon förvånat.
- Ja, jag har bekännt Jesus, som min Herre! Jag vet nu att det inte är det vi äter, som orenar månniskan!
- Det är underbart, sa hon, själv tillhör jag en lokal församling i Märsta. Jag är också kristen.
Saeds ansikte sken upp. Han ville nästan resa sig upp och krama henne. Han tvingade dock sig att sitta kvar. Han var osäker på vad han förvantades göra i en sådan här situation.
- Be för mig. Be att de inte sänder mig tillbaka till Iran.
- Det ska jag göra. Vi har en böngrupp som träffas ikväll. Vi ska be för dig och din situation
Saed log tacksamt mot henne. Leendet ville inte försvinna ens, när hon lämnat rummet.
Chefen för förvaringen och en tok kom in i rummet och gick långsamt fram mot Saed. Saed åt med god aptit det sista av smörgåsarna och drack en klunk te.
- Vi har nu fått anvisningar om dig, sa Chefen.
- Redan ikväll ska du flyga tillbaka till Iran.
- Nej Nej, skrek saed. Inte tillbaka. De kommer fängsla mig, tortera mig kanske döda mig!
- Nejdå, sa chefen. En tjänsteman på Irans ambassad har styrkt att inget sådant kommer ske. Möjligen kommer du att fängslas och förhöras. Så ta det lugnt. Du får träffa din familj och vänner igen.
- Åhhh ni förstår inte....
- Ambassaden, företrädare för Iranska myndigheter, säger bara sådant tiller för att visa vilken god stat Iran är.
- Var inte rädd. Vi kommer att följa upp dig, även efter det du landat i Iran. Vi kommer att fälja dig!
Dessutom kommer personal från migrationsverket att följa dig tills du kommit in i Iran säkert.
Saeds glädje var som bortblåst. En rädsla växte inom honom. Han var rädd för Iranska myndigheter, de hade plågat honom förr. Han var rädd för sin faders reaktion. Han hade ju redan sagt att Saed inte längre var hans son.
Hela dagen gick han runt som i dvala. Inbjuden till måltider hörde han knappt. Hursomhelst han kände inte för att äta. Den kristna kvinnan såg han inte. Hon skulle kunna ge honom tröst, hopp!
- Nu är det dags Saed!
Chefen och två andra män kom fram till honom. Han kände igen den ena mannen. Han som varit med och slagit honom med påkar i Iran.
- Detta är Christer och Ali, de ska följa med och se till att du kommer säkert fram.
Ali räckte honom en kopp med te.
- Drick lite te, det gör dig gott, sa han på persiska.
Saed drack mekaniskt. Visst kände han att drycken hade en bismak, men han orkade inte bry sig.
När de gick mot bilen, som skulle ta dem till flygplatsen, började Saed känna sig lite lummig. Han såg och förstod vad som skedde, men han orkade inte bry sig.
En sval kväll i april. Saed satt på ett flygplan som via Frankfurt skulle föra honom till Teheran.
Han flankerades av två tjänstemän från Migrationsverket.

I tystnad tog han farväl av det land, som han trodde skulle ge honom ett nytt liv.
Han letade fram sitt Nya testemente och läste om Paulus fångresa till Rom.
Ali tittade på hans val av litteratur med avsmak.
- Du får lämna all religös littertur på planet. Det kan skada din sak om du har med dig sådan litteratur
.
Saed suckade. Han fördjupade sig i berättelsen om Paulus äventyr på Medelhavet.
Förstrött tuggade han på ett torrt kex.

" Vi beräknas landa i Teheran om 5 minuter. Var snälla sitt kvar på era platser till planet stannat. Tack för att ni valt vårt flygplan för er resa. Ha en trevlig tid i Teheran."

måndag 8 april 2013

Resan hem börjar borta. (del 7)

Den mörkblåa Volvon omfanades av den svala våreftermiddagen, när den svängde av E18 mot Märsta. Det monotona brummandet från motorn sövde Saed. I halvdvala såg han skylten, som talade om att de var på väg mot Arlanda. Sömnig ångest fyllde honom.
- Min Gud varför?
Han ropade högt. Hans rop överraskade den kvinnliga föraren. Hon lyckades undvika besök det dike, som törstigt druckit dagens smältvatten.
- Du får sluta skrika sådär, sa hon och lät de kalla blå ögonen fånga in honom i backspegelns dunkel.
- Ja, sa den manlige polisen, det finns ingen anledning till oro. Du är ju på väg hem!
- Ni förstår inte, sa han på sin brutna svenska. Hemma är inget jag längtar till. Där väntar bara kaos.
- Så farligt kan dte väl inte vara.
Den manliga stämman tangerades av en värme, som Saed sög i sig.  Klarvaken mötte han ångesten. Han ville inte tillbaka till Iran. Det var i Sverige, han hade sina trossyskon. Det var i Sverige han knutit vänskapsband med så många personer, från olika delar av världen. Ett inåtvänt leende mötte hans tanke, att det var som fly igen. Att än en gång lämna det som blivit vardag för honom. Kunna uttrycka sin tro. Kunna skriva sina sångtexter och melodier, utan att vara rädd för att de skulle misshaga den politiska och religösa makten.
- Nu är vi framme, sa den kvinnliga föraren.
Saed tittade. Det här var inte flygplatsen. En strimma av hopp kämpade sig upp till hans medvetande.
Han kände igen Migrationsverkets logotype. Han såg hur nätgrindarna ljudlöst öppnades. Bilen med de tre, avslutade sin resa framför receptionsbyggnaden.
Saed leddes in i byggnaden, med en polisman på var sida. De möttes av en medelåldersman, som nonchalant skramlade med en nyckelknippa, som satt fast i kedja i hans livrem.
- Jaha, ännu en förrymd utlänning, sa han och smålog konspiratoriskt mot de båda polismännen.
- I vart fall en, som inte vill åka hem, svarade den manlige polisen.
- Här är pappren, sa kvinnan, kan du skynda på nu, jag har barn att hämta på dagis.
Saed tittade förbluffad på kvinnan. Hur kunde hon vara en mor? Hon som inte visade några känslor alls. Bara dessa kalla blåa ögon. Bara denna neutrala monotona rösten. Han skakade på sitt huvud och sände varma tankar till hennes barn.
- Det tar den tid, det tar, sa mannen i receptionen.
-Inga iranska ID-handlingar? Hur ska vi då få in honom i landet.
- Det löser vi, sa en manlig röst.
In i rummet kom en storväxt man med mörka bruna ögon och en präktig man.
Saed tittade förvånat på honom. Han kände igen den mannen. Han hade mött honom i Iran på en polisstation. Han var den polis, som godkänt att Saed skulle pryglas. Hur i all världen tänkte han, har denna mannen kunnat hamna här.
- Med mina kontakter på ambassaden, kan vi få fram en resehandling inom tre dagar!
Saed tog den manlige polisen hårt i armen. Han böjde sitt huvud mot polisen och viskade.
- Den mannen är iransk polis. Han var med när jag pryglades.
Polismannen tittade på Saed.
Nu har grabben drabbats av vanföreställningar, tänkte han. Denna iranier har ju varit i Sverige i säkert tio år. Han har arbetat här på Förvaringen i vart fall fyra år.
- Lugna dig, sa han till Saed. Du fantiserar.
Han la armen runt Saed skuldror och förde honom till soffa, där de båda slog sig ner.
- Har du några personliga saker med dig.
- Bara min bibel och en en tunn bok. Allt annat finns kvar hos mina vänner i Västerås.
Han fick behålla sina två böcker. Den iranske mannen fanns i ett angränsande rum ivrigt ringande.
Saed kunde bara höra några få ord.
- "behöver resehandling, så han kommer in i Iran..." ..."troligen en som lämnat Islam för kristendomen..." ... "en bråkstake, skrivit olämpliga dikter..:"
Han leddes in i ett rum, där det fanns två sängar och två fåtöljer. På väggen hängde en poster, som i grälla färger beskrev midsommarfirande i Rättvik.
På en av sängarna låg en man, hulkande. Tomma ögon. Händer som krampaktigt höll i sängkarmen.
- Du får sova här, sa den medelåldersmannen. Vi kommer in med te och smörgås om en timme. Behöver du gå på toaletten, så trycker du på denna knappen.
Saed satte sig på sängkanten. Han hörde hur dörren slog igen med en dov smäll!
Han tänkte på mannen han känt igen. Funderade på hur han kunde vara på två ställen nästan samtidigt. Han skakade förvirrat på huvudet...
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad här och nu"
Den svenska sången kom långsamt till hans medvetande. Det kändes som en ängel sjöng för honom. Han sjönk in i en orolig slummer, väl medveten att han var "älskad här och nu"

fredag 5 april 2013

Resan hem börjar borta. (del 6)

Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv

Tredje dagen hos de iranska vännerna kom han plötsligen ihåg den korta bönen han bett medan han krampaktigt kramat lappen med telefonnumret till advokaten. Det hade hänt en hel del under de tre dagarna hos hans nya iranska vänner. Han hade förfasat sig över hur de varvade iranska seder, med det sämsta han upplevt i Sverige. Han gillade inte detta ständiga drickande av whiskey. Han hade svårt för att acceptera öldrickandet. De hade bjudit honom på såväl whiskey, som öl. Han hade kämpat mot viljan att visa tacksamhet mot sina värdar och löftet han gett att aldrig dricka alkohol. Det syntes i värdfamiljens ansikten hur de tog illa upp. Han hade varit ståndaktig. Det var trevligt att äts iranskt tillagad kyckling, riktig iransk kebab. Youghurtdrycken fick honom att minnas måltider hemma i föräldrarhemmet.
Han hade börjat tvivla på om det var rätt att stanna i Sverige. Kanske skulle han göra avbön och återvända till föräldrarna. Lägenheten kändes trång. Väggarna tycktes komma mer nära för varje timme. Han var rädd för att gå ut. Tänk om polisen väntade utanför. Han hade kikat ut genom fönstren, dold bakom gardin och vippade persienner. Den mörkblå Volvon såg misstänksam ut. Den kom varje förmiddag. Parkerade 50 meter från trapphusets port. Han såg aldrig någon stiga ur. Efter tre timmar körde den iväg.
Ut!
Han måste ut. Andas frisk luft. Se andra människor.
Efter lunchen, sa han till sin värdfamilj att han skulle ut en stund. Lägenhetsdörren slog igen tungt bakom honom. Prövande steg nerför trappan till våningsplanet under. Han tittade runt. Spanade efter saker, som skulle kunna avslöja att någon vaktat där. Han fann inget. Lite mer lättsamma steg tog honom ner till bottenvåningen. Han tittade försiktigt ut genom porten. Några barn lekte vid en lekplats. De sprang runt, skrek förtjust. Ingen vuxen syntes till. Hjärtat bultade hårt, när han med försiktiga steg påbörjade promenaden ner till bostadsområdets centrum.
Han tittade på en man som stod vid postlådan. Var det inte samma man han sett på järnvägsstationen?
Han försökte röra sig, så att han hela tiuden befann sig bakom mannen. Mannen vid postlådan avkägsnade sig bort mot busshållplatsen. Saed gick in i den hall, som kantades av allehanda småbutiker. Saed gick fram till telefonhytten. Han stoppade in telefonkortet i telefonen och hoppades att han hade tillräckligt med pengar på kortet. Med darrande fingar slog han numret till advokaten.
- Advokat Bengtsson.
Saed kände igen rösten. Det var som om detta igenkännande lugnade honom.
- Hej, det är Saed, sa han på sin stapplande svenska.
- Varför kom du inte till det avtalade mötet, sa advokaten.
- Jag var rädd de skulle skicka hem mig.
- Kanske gjorde du rätt, sa advokaten. Det var första gången han hörde värme, ja rent av empati i advokatens röst.
- Som du säkert förstått var beskedet ett nej på din ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket har beslutat att du skall lämna landet snarast och transporteras till Iran.
- Men jag har inget pass och ingen iransk id-handling!
- Nja, sa advokaten, tror nog de är villiga att riskera din resa hursomhelst. Jag blev arg på Migrationsverket. De tog ingen som helst hänsyn till de intyg, som dina kristna vänner skrivit. Jag tyckte det var oförskämt att denna unga tjej, som lämnat socialhögskolan för bara fem år seda så kallt avvisade såväl pastorers, som den äldre psykologens erfarenheter, när de i sina skrivelser bedömt  din uppriktighet.
- Kan man få ett nytt beslut? Finns de andra, som kan besluta?
- Vi ska överklaga till migrationsöverdomstolen. Räcker inte det så överklagar vi till Europadomstolen. Var är du nu?
- Jag är i.... , böjade Saed säga, när han avröts av advokaten.
- Nej säg inte var du är, det är bättre jag inget vet. Försök att ringa mig varje vecka.
- OK, sa Saed, jag ringer nästa torsdag!
Saed kände sig nöjd med samtalet, även om det inte var det svar han önskade få. Men för första gången kände han att advokaten nu var på hans sida.
Han gick ut ur butikshallen och slog sig ner på en bänk utanför butikscentrat.
Han gnolade tyst på andlig sång....
En plötslig dåsighet övermanade honom, så han märkte aldrig de två personerna som närmade sig honom.
- Är du Saed Dihbajadi, sa den kvinnan och tittade på honom med hårda blå ögon.
Saed tittade förvånat på de två. Han sa ingenting utan nickade bara tyst.
- Då får du följa med oss, sa mannen, vi har bilen bara 50 meter bort.
Saed visades in i baksätet på en mörkblå Volvo.
Kvinnan satte sig brevid.
Bilen lämnade bostadsområdets centrum med ett bestämt motormorrande.
Saed bad tyst för sig själv.
Styrkan, lugnet återvände. Han såg ut genom sidorutan och förstod att de var på väg mot Stockholm!

onsdag 3 april 2013

Resan Hem börjar borta (del 5)

Han stod ensam på perrongen.
Stockholmståget försvann.
Han tittade på sin biljet som klart angav en resa från Arboga till Stockholm tur och retur. Han vågade inte åka till Stockholm utan steg av tåget i Västerås. Han hade fått ett brev. I brevet ombads han att komma till Migrationsverkets Mottagningscentrum för asylsökande. Han anade  att det inte var något positivt besked. Alla rykten på asylförläggningen om Migrationsverkets och Polisens samverkan skrämde honom.
Han såg sig oroligt omkring. Vid utgången såg han en polisman, som talade med en man. Trots den kyliga dagen var mannen bara klädd i en tunn jacka. Saed tyckte att de pekade på honom och det ivriga samtalet fick hans hjärta att slå fortare. Han grävde i vinterjackans djupa fickor och fann en femkrona. Han la slanten i myntöppningen och försvann in på toaletten. Han skakade i hela kroppen. Skulle detta bli hans liv nu. Ständigt bevakad, ständigt jagad. Vem kunde han lita på. Nu var det ju inte första gången han upplevt dessa rädslor. Det hade ju varit likadant i Iran. Men där kunde man i vart fall lita på familjen. Men nu? Han hade ingen familj. Den vän han hade fanns kvar på asylförläggningen.
Han tog fram en annan jacka ur sportbagen. Den var nog inte lika varm, men ändrade nog bilden av honom tillräckligt. Det var med besvär han lyckades pressa ner vinterjackan i bagen. Han tvättade av ansiktet med kallt vatten.
Försiktigt öppna han dörren till toaletten och såg sig omkring. Vänthallen var nästan tom. Inte en skymt av polis. Han passerade genom vänthallen och steg ut på trottaren framför järnvägsstationen. Snett fram till höger såg han en gammal buggnad, med ett torn som längtande sträckte sig mot himlen. Han undrade vad det var för kyrka.
Bilar jäktade förbi.
Han väntade tålmodigt på att trafiksignalerna skulle visa grönt för gående. Tillsammans med nyanlända gick han över gatan. Han försökte göra sig så liten och obemärkt som möjligt. I skuggan av jäktade morgonflanörer smög han sig mot stadens centrum.
Han kastade oroliga blickar runt omkring sig. Ensamma män, som stod i gathörnen, betraktade han prövande. Var de polisspanare, angivare!
Han gick in ien affär, som sålde grönsaker. Han vägde ett äpple pövande i handen. Han luktade.
På stapplande svenska frågade han expediten vad äpplet kostade. Expediten tittade utforskande på honom och efter en kort tystnad tilltalade han honom på persiska.
Saed tittade förvånat på honom! Han bjöds in i det lilla lagret bakom butiken. Ur en termoskanna hällde expediten upp te i en udda porslinskopp. De samtalade om alldagliga saker.
Han njöt av teet.
- Du verkar rädd, sa expediten .
- Ja, jag är orolig, sa Saed, jag tror jag just nu är i Sverige olagligt.
- Du är inte den förste och säkert inte den siste. Vi ska hjälpa dig.
- Vi?
- Ja, vår förening. Vi har en iransk kulturförening och vi har hjälpt andra iranier att gömma sig, till dess att deras ärende har avgjorts.
- Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, men jag vill inte att ni ska hamna i bekymmer.
- Äh, tänk inte så. Vänta ska jag be min syster vakta butiken.
Han följde sin nybunne iranske vän ner i ett underjordiskt garage. Tillsammans äkte de i bilen ut till ett bostadsområde. De gick upp till en lägenhet. När han steg in i lägenheten kändes det väldigt mycke som hemma. Det var foto på iranska byggnader på väggarna. Ur högtalarna kom ljudet av iransk modern musik. Till och med oset från köket luktade iranskt.
- Stanna här, min mamma tar hand om dig. Jag kommer tillbaka, när jag stängt affären för dagen.
Saed tittade på klockan, som hängde på väggen.
Det stod klart för honom att just nu visste Migrationsverket att han inte anlänt till det möte han kallats till.
Han förstod att det nog var lämpligt att ha tog kontakt med advokaten. Han letade i sin väska efter lappen med advokatens telefonnummer.
Han satt länge i soffan och tittade på lappen med telefonnumret! Han vred och vände på den. Såg efter om det stod något på baksidan. Det bar emot att ringa. Han ville ju inte ha något negativt besked.
Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv!