Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!
I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!
Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.
- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande fortsatte han, nästan i samma andetag.
- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde. Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!
Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.
Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
lördag 11 oktober 2014
Möte med predikantens barnbarn
Etiketter:
bönhus,
luden sambo,
missionshus,
predikan,
predikant,
smartphone,
sup,
Vallby upplevelsepark,
Vallbytundran,
värsting
måndag 29 september 2014
Det var annorlunda förr....
Han tittade förvånat upp. Ögonen sökte den torra hostans källa. Snart fann ögonen det de sökte. Blicken föll på en äldre herre, som satt på en bänk utanför det nyligen öppnade apoteket. Ett leende, som avslöjade fler gluggar än tänder sken emot honom. Den gamle, som svept den gråa ålderdomliga trenchcoaten runt sig, harklade sig och såg ut att vilja prata. Den yngre fotvandrande mannen hejdade sina steg och lag uppmuntrande.
- Det ska jag säga dig pojkvasker, sa den gamle med tandlöst knarrande stämma, det var helt annorlunda förr i tiden. När jag växte upp var pojkar pojkar och flickorna bar kjol. Det du! Den tiden vill jag gärna ha tillbaka.
- Men nu tar väl farbror i, sa den yngre tundrevandraren, tiderna förändras och allt kan inte bli vid det gamla. Modernare tider kräver modernare utstyrslar.
- Nej jag tar inte i, jag vet vad den gamla goda tiden gav. Maten var lagad av mammor i färgglatt blommiga förkläden. Grannarna höll koll på ungarna i kvarteret. Om Nisse gjort något bus, så visste snart hela kvarteret att Nisse varit drullig och stjärtaga med kavel blev Nisses lön, när han kom hem. Ungar ska lära sig veta hut hade Nisses far sagt, så det så!
- Var allt då så mycket bättre förr? Jag tror inte det den gamla tiden had nog sina jämmerdalar den med. Visst är det då för väl att hemagan inte längre är tillåten. Det är månget litet busfrö, som slipper somna med ömmande stjärt!
- Är du sån där radikal rebell, som bara vill ha nytt nyt nytt! Jag kan nog er sort! Ni har förstört mer än vad ni byggt upp. Se bara på alla gamla hus som försvunnit. Nuförtiden är det bara glas och betong. Inga stuckaturer och mytiska djurhuvuden pryder längre våra fasader. Nä så fattigt utsmyckade är fasaderna att andra unga radikala rebeller måste måla på dem med såna där sprayburkar.
- Men har farbror alldeles vaknat på fel sida! För det första är jag vare sig arkitektradikal eller ungdomlig rebell.
Hjärnan på den yngre vandraren artbetade för högtryck i akt och mening att hänga med i den gamles tankegångar. Yviga kast mellan olika ämnesområden krävde sin man hann han tänka innan den gamle på nytt delade med sig av sina observationer.
- Jag hörde på radfion, en av de här unga politikerna säga att de ska skapa en ny skola och då ska minsann lärare finnas på plats för att hjälpa eleverna. Det ska bli en jämlik skola, där eleverna ska ha samma möjligheter. Pojkar ska vara pojkar och flickor ska bära kjol.
- Det var hemskt vad farbror klagar. Jag tror nog att lärare alltid varit närvarande i skolan. Jag tror nog att man tänker för mycket på hur lärare ska lära ut och alldeles för lite på hur elever ska lära sig!
- Jo, jo, du pratar som du har ålder och förstånd till. När jag gick i skolan så lärde vi oss både psalmer och multiplikationstabellen utantill. Kunde man inte, så fick man en hurril. Var man uppnosig åkte man ut i korridoren och missade lära sig "Din klara sol går åter upp...", så man fick en hurril nästa dag med. Å de ska jag säga dig hade man multiplikatiopnstabellen på sina fem fingrar, så hade man inte på högre utbildning att göra. I min ungdom var det ingen doktor som inte kunde "Blott en dag".
- Jo men att lära isg saker utan eftertanke är väl lite som att vara som en gamma stenkaka, som hakat upp sig!
- Det ska jag säga, att inte hade de blivit något borttagande av det maskformiga bihanget, om inte läkarna kunde sin multiplikationstabell.
- Man kan ju tro att farbror går i barndom och bara prata persilja.
- Hörru du pojkvasker! Det ska jag säga det det var annorlunda förr, då hade de ung, som du, respekt för de gamla, som jag och hade vett å hålla tyst, när de gamle pratade. Vänta du på lilleturen! I min ungdom då ska du veta var det annorlunda. Pojkar var pojkar och flickor bar kjol.
- Får önska farbror en god dag!
Han gjorde allt för att inte vara uppnosig, för då hade han väl åkt på en hurril! Han skyndade bort, för att på sitt sätt möta dagen!
- Ja gå du bara, jag ska tillbaka till äldreboendet och få lite välling!
Det var annorlunda förr....
Det var annorlunda förr...
Det var annorlunda förr...
Som smattrande hagelkorn följde orden honom på vägen!
- Det ska jag säga dig pojkvasker, sa den gamle med tandlöst knarrande stämma, det var helt annorlunda förr i tiden. När jag växte upp var pojkar pojkar och flickorna bar kjol. Det du! Den tiden vill jag gärna ha tillbaka.
- Men nu tar väl farbror i, sa den yngre tundrevandraren, tiderna förändras och allt kan inte bli vid det gamla. Modernare tider kräver modernare utstyrslar.
- Nej jag tar inte i, jag vet vad den gamla goda tiden gav. Maten var lagad av mammor i färgglatt blommiga förkläden. Grannarna höll koll på ungarna i kvarteret. Om Nisse gjort något bus, så visste snart hela kvarteret att Nisse varit drullig och stjärtaga med kavel blev Nisses lön, när han kom hem. Ungar ska lära sig veta hut hade Nisses far sagt, så det så!
- Var allt då så mycket bättre förr? Jag tror inte det den gamla tiden had nog sina jämmerdalar den med. Visst är det då för väl att hemagan inte längre är tillåten. Det är månget litet busfrö, som slipper somna med ömmande stjärt!
- Är du sån där radikal rebell, som bara vill ha nytt nyt nytt! Jag kan nog er sort! Ni har förstört mer än vad ni byggt upp. Se bara på alla gamla hus som försvunnit. Nuförtiden är det bara glas och betong. Inga stuckaturer och mytiska djurhuvuden pryder längre våra fasader. Nä så fattigt utsmyckade är fasaderna att andra unga radikala rebeller måste måla på dem med såna där sprayburkar.
- Men har farbror alldeles vaknat på fel sida! För det första är jag vare sig arkitektradikal eller ungdomlig rebell.
Hjärnan på den yngre vandraren artbetade för högtryck i akt och mening att hänga med i den gamles tankegångar. Yviga kast mellan olika ämnesområden krävde sin man hann han tänka innan den gamle på nytt delade med sig av sina observationer.
- Jag hörde på radfion, en av de här unga politikerna säga att de ska skapa en ny skola och då ska minsann lärare finnas på plats för att hjälpa eleverna. Det ska bli en jämlik skola, där eleverna ska ha samma möjligheter. Pojkar ska vara pojkar och flickor ska bära kjol.
- Det var hemskt vad farbror klagar. Jag tror nog att lärare alltid varit närvarande i skolan. Jag tror nog att man tänker för mycket på hur lärare ska lära ut och alldeles för lite på hur elever ska lära sig!
- Jo, jo, du pratar som du har ålder och förstånd till. När jag gick i skolan så lärde vi oss både psalmer och multiplikationstabellen utantill. Kunde man inte, så fick man en hurril. Var man uppnosig åkte man ut i korridoren och missade lära sig "Din klara sol går åter upp...", så man fick en hurril nästa dag med. Å de ska jag säga dig hade man multiplikatiopnstabellen på sina fem fingrar, så hade man inte på högre utbildning att göra. I min ungdom var det ingen doktor som inte kunde "Blott en dag".
- Jo men att lära isg saker utan eftertanke är väl lite som att vara som en gamma stenkaka, som hakat upp sig!
- Det ska jag säga, att inte hade de blivit något borttagande av det maskformiga bihanget, om inte läkarna kunde sin multiplikationstabell.
- Man kan ju tro att farbror går i barndom och bara prata persilja.
- Hörru du pojkvasker! Det ska jag säga det det var annorlunda förr, då hade de ung, som du, respekt för de gamla, som jag och hade vett å hålla tyst, när de gamle pratade. Vänta du på lilleturen! I min ungdom då ska du veta var det annorlunda. Pojkar var pojkar och flickor bar kjol.
- Får önska farbror en god dag!
Han gjorde allt för att inte vara uppnosig, för då hade han väl åkt på en hurril! Han skyndade bort, för att på sitt sätt möta dagen!
- Ja gå du bara, jag ska tillbaka till äldreboendet och få lite välling!
Det var annorlunda förr....
Det var annorlunda förr...
Det var annorlunda förr...
Som smattrande hagelkorn följde orden honom på vägen!
Etiketter:
annorlunda,
flicka,
förr,
hurril,
morgonvälling,
pojke,
skoltid,
ungdom
lördag 20 september 2014
I dimman göms vänliga anletsdrag
Dimman låg tät över Vallbytundran denna morgon. Vagt kunde mötande människor anas. Höghuset var borta, omfamnat av morgonens blöta dimma. Trevande söker tidig vandrare sin väg genom tjockan. Överraskande möten med personer, som blir verkliga först när man ser längre än näsan räcker. Mötandes hälsningar träffar oss nästan osynligt. Dimblöt förföljer ett vänligt "god-morgon" vandrarna på tundran. Hälsningar som drabbar en utan att avsändarna är synliga. Ur dimmans höstmorgongryning kommer ett hej och ett Morning!
Snart ska dagens första solstrålar torka dimsjoken bort. Snart ska åter höghusets topp bli synlig. Människors hälsning ska åter inramas av ett morgontrött ansikte.
I väntan på solen vandrar vi trevande fram i höstdimman. Sökande händer nuddar förvånat en medvandrare. Håll till vänster. Letande fingrar finner plötsliga buskar. Det är tur Vallbybloggaren har eskorterande sambo. Sambons nos sniffar en halv meter över marken och finner utan svårighet den önskade vägen. Vägen som leder till hem, där kaffe och tunnbrödsrulle väntar. Sniffande vägsökeri belönas med hundgodis. Något kaffe vill dock ej luden sambo ha. Han är mer förtjust i renat. Rent vatten ska de va annars så kan det va, säger sambon med tydlig avsmak för bryggda drycker.
Hoppas att alla ni som i dimman vandrar finner vägen hem och stärkande kaffetår.
Men det är klart bättre att finna dimman ute i den fria naturen än invärtes dimmig söka livets mening!
Kom sol. Kom vind. Låt täta dimmoln raskt försvinna. Än lngtar sinnet efter sommarsol och varma bad!
Snart ska dagens första solstrålar torka dimsjoken bort. Snart ska åter höghusets topp bli synlig. Människors hälsning ska åter inramas av ett morgontrött ansikte.
I väntan på solen vandrar vi trevande fram i höstdimman. Sökande händer nuddar förvånat en medvandrare. Håll till vänster. Letande fingrar finner plötsliga buskar. Det är tur Vallbybloggaren har eskorterande sambo. Sambons nos sniffar en halv meter över marken och finner utan svårighet den önskade vägen. Vägen som leder till hem, där kaffe och tunnbrödsrulle väntar. Sniffande vägsökeri belönas med hundgodis. Något kaffe vill dock ej luden sambo ha. Han är mer förtjust i renat. Rent vatten ska de va annars så kan det va, säger sambon med tydlig avsmak för bryggda drycker.
Hoppas att alla ni som i dimman vandrar finner vägen hem och stärkande kaffetår.
Men det är klart bättre att finna dimman ute i den fria naturen än invärtes dimmig söka livets mening!
Kom sol. Kom vind. Låt täta dimmoln raskt försvinna. Än lngtar sinnet efter sommarsol och varma bad!
fredag 19 september 2014
Flygande föremål eller bara en sparv
- Det var som tusan!
Han tittade förvånat på den på bordet liggande mobila telefonen. Han började att hosta frenetiskt. Såväl kaffetåren som bitar av ostfrallan hamnade i vrånga strupen. Ansiktet blev högrött. Händerna viftade feberyrt.
När allt åter var förpassat till den ovrånga strupen läste han essemesset igen. Det var klart och tydligt besked. Tyndrans sydligaste udde hade tangerats av ett främmande flygande föremål. Han förberedda sig på kommande möten med press och andra intresserade. Nu gällde att vare sig säga för mycket eller för lite.
Vattenkammad och med lagom välpressad kostym satte han sig ner vid bordet i rummet. Framför honom sträcktes mikrofoner från allehanda medier. Blixtrar från kameror ej ljuskänsliga objektiv bildade en ljusridå.
- Ni är alla välkomna hit.
Tundrans minister för främmande relationer drack, efter den välkomnande repliken, lystet ur ett glas med helt vanligt vatten.
- Som ni säkert redan hört, har tundrans sydligaste spets nästan kränkts av ett främmande flygande föremål. Vår därstädes posterade betraktare har vid samtal med mig konstaterat att så har skett. Det han på rätt sätt sett behöver inte vara något han verkligen sett. Det är lätt att i dylika fall man ser vad man tror sig ha sett. Vi behöver undersöka vad beskådaren tror sig ha sett, innan vi säljer skinnet.
I det fall han på rätt sätt sett måste berörda avvägare av observationens värde göras. Om det som skett verkligen har skett, så har då aldrig jag sett maken.
Närvarande journalister skrapade med elektroniska knappar och tangenter. Närvarande men frånvarande fotografer knäppte kort utan större eftertanke. Alla skribenter på jakt efter sanningen väntade ivrigt på att ställa frågor. Då tundrans minister för främmande relationer gjorde en paus för att väta strupen med i glaset befintlig dryck gav han tillfälle till harklande skribenter.
- Vad är det då man sett? Kan ministern bekräfta att det var ett flygplan från främmande nation? Har militära medel vidtagits för att förhindra liknande kränkningar av vårt luftutrymme?
Ministern drack mera vatten. Han försökte se vem som ställde frågorna. Då hans glasögon ej fått behövlig reflexbehandling gäckades hans eftersökande.
- Vår sydligt posterade beskådare har på rätt sätt settvad han sett på rätt sätt! Huruvida det han sett i sanning har setts återstår nu att utvärdera. Innan sådan utvärdering skett måste jag som ansvarig minister vara noga med att ej bekräfta vad han på rätt sätt sett. Historien har ju visat att påstådda främmande ubåtar i våra vatten varit såväl sillstim som simmande sälar. Så innan jag fått bekräftat att detta inte handlar om flygande sillar och luftsimmande sälar gör jag klokt i att hålla tyst. Å det ska ni veta det är svårt för politiker av min kaliber.
- Flygande sillar?
- Uttryckte mig klart på den punkten eller har skribenten aldrig hört talas om sillgrisslor?
Ministerns dängde portföljen i bordet, för att ytterligare apostrofera att det var viktiga observationer han förmedlat.
- Så får jag tacka för ert intresse och önskar er alla en god dag. Nu måste jag skynda att bilda ny regering!
Han tittade förvånat på den på bordet liggande mobila telefonen. Han började att hosta frenetiskt. Såväl kaffetåren som bitar av ostfrallan hamnade i vrånga strupen. Ansiktet blev högrött. Händerna viftade feberyrt.
När allt åter var förpassat till den ovrånga strupen läste han essemesset igen. Det var klart och tydligt besked. Tyndrans sydligaste udde hade tangerats av ett främmande flygande föremål. Han förberedda sig på kommande möten med press och andra intresserade. Nu gällde att vare sig säga för mycket eller för lite.
Vattenkammad och med lagom välpressad kostym satte han sig ner vid bordet i rummet. Framför honom sträcktes mikrofoner från allehanda medier. Blixtrar från kameror ej ljuskänsliga objektiv bildade en ljusridå.
- Ni är alla välkomna hit.
Tundrans minister för främmande relationer drack, efter den välkomnande repliken, lystet ur ett glas med helt vanligt vatten.
- Som ni säkert redan hört, har tundrans sydligaste spets nästan kränkts av ett främmande flygande föremål. Vår därstädes posterade betraktare har vid samtal med mig konstaterat att så har skett. Det han på rätt sätt sett behöver inte vara något han verkligen sett. Det är lätt att i dylika fall man ser vad man tror sig ha sett. Vi behöver undersöka vad beskådaren tror sig ha sett, innan vi säljer skinnet.
I det fall han på rätt sätt sett måste berörda avvägare av observationens värde göras. Om det som skett verkligen har skett, så har då aldrig jag sett maken.
Närvarande journalister skrapade med elektroniska knappar och tangenter. Närvarande men frånvarande fotografer knäppte kort utan större eftertanke. Alla skribenter på jakt efter sanningen väntade ivrigt på att ställa frågor. Då tundrans minister för främmande relationer gjorde en paus för att väta strupen med i glaset befintlig dryck gav han tillfälle till harklande skribenter.
- Vad är det då man sett? Kan ministern bekräfta att det var ett flygplan från främmande nation? Har militära medel vidtagits för att förhindra liknande kränkningar av vårt luftutrymme?
Ministern drack mera vatten. Han försökte se vem som ställde frågorna. Då hans glasögon ej fått behövlig reflexbehandling gäckades hans eftersökande.
- Vår sydligt posterade beskådare har på rätt sätt settvad han sett på rätt sätt! Huruvida det han sett i sanning har setts återstår nu att utvärdera. Innan sådan utvärdering skett måste jag som ansvarig minister vara noga med att ej bekräfta vad han på rätt sätt sett. Historien har ju visat att påstådda främmande ubåtar i våra vatten varit såväl sillstim som simmande sälar. Så innan jag fått bekräftat att detta inte handlar om flygande sillar och luftsimmande sälar gör jag klokt i att hålla tyst. Å det ska ni veta det är svårt för politiker av min kaliber.
- Flygande sillar?
- Uttryckte mig klart på den punkten eller har skribenten aldrig hört talas om sillgrisslor?
Ministerns dängde portföljen i bordet, för att ytterligare apostrofera att det var viktiga observationer han förmedlat.
- Så får jag tacka för ert intresse och önskar er alla en god dag. Nu måste jag skynda att bilda ny regering!
Etiketter:
beskådare,
flygande föremål,
kaffe,
kränkning,
ostfralla,
skribenter
onsdag 17 september 2014
Tilltufsad av morgonen
- Jag måste för er berätta, vad som hände mig idag!
Hans ögon lyste av iver. Upprört skakade han sina händer mot en gråtande himmel. Efter inledningsfrasen stockade sig orden i hans hals.
- Öh, öh, öh!
Han var inte mer tilltufsad av tidig morgon än andra som vandrade på Vallbytundran denna morgon. Håret stod inte mer på ända än på andra nyväckta. Jag och sambon mötte Stig från Tivedsholm under den första av onsdagens promenader. Vi brukar inte prata så ofta, utan mer nytert säga hej på avstånd. Idag var annorlunda. Redan på håll märkte vi Stigs upprördhet. Han närmade sig oss, som han aldrig gjort förut. Stegen ivriga. Ögonen glödande. Händerna upprört skakande.
- Vad är det du vill berätta?
Vi försökte, sambon och jag, att fylla repliken med uppriktig nyfikenhet. Inom oss hoppades vi att det inte skulle vara en ny ändlös berättelse om ensamma maskrosplantor och varför dessa gjorde som de gör.
- Jo, nu ska du få höra! Du vet att det varit val i kungariket?
Ögon himlade på sambon. I samförstånd tittade han på vallbybloggaren och hans mening var klar. Vem sjutton kan ha undgått det! Därför var det föga förvånande att vi båda nickade.
- Ja vem kan ha undgått det!
- Det kanske är mindre självklart att jag i alla tider röstat olika. Ja jag gillar olika! Ena året åt vänstern skänkt min röst. Ett annt år har högerns moderater funnit nåd inför mina ögon. Vissa år har jag haft svårt att veta, då har mitten fått min röst! Hur jag än röstat har det aldrig blivit någon större skillnad. Samma jämmerdal har jag fått vandra vem helst i landet styrt. Vem än jag röstat på, så har deras företrädare i överflöd levt: Det har jag väl kunnat fördra, då de oftast i konungariket haft sina rötter. Åt svenskarna det svenskarna tillhör, även om en del svenskar fått mer än andra svenskar.
Sambon och jag titade i samförstånd på varandra, Sambon börjasde tappa intresset och sniffade frågande på en grästuva och sorterade nogsamt dess doft signaler i sambons databas för lukter. Under det att jag observerade sambons luktförehavande, så är det möjligt jag tappade tråden i Tivedsholmarens muntliga framställning.
- Det ska du veta, att bara dagarna före valet mötte jag en respekterad hanne i vårt samhälle. Han berättade upprört för mig vad han funnit reda på. Det ska du veta, sa han, att det som skulle vara givet år svenskarna icke alls kommer svenskarna till del. Nä här slösas vår gemensamma pott på personer, som nyss börjat vallbytundran vandra. Å vet du vad? Alla dessa nya vandrare får ny ECCO-skor av socialen. Dessutom, om de inte vill gå, så köper socialen en Mercedes eller BMW till dessa nya vandrare. Det ska du veta det dagens sanning. Jag har fått det bekräftat av en vän, vars frus kusin varit vän med en före detta sicialchef i en större kommun. Så när sanningen gick upp för mig så gav jag naturligtvis gabardinnationalisterna min röst. Jag kollade noga innan jag röstade. Och min väns frus kusins bäste vän han vet han. Dagens sanning.
- Det mina vänner är orsaken till att också jag gav garbadinrasisterna min röst! Men aldrig trodde jag att vår röst, ja kalla det missnöje, skulle ge dessa så många röster. Hade vi vetat det, så hade vi nog varit det moderata partiet troget.
- Jaha, sent skola de missnöjda vakna, replikerade vi! Men inte var väl detta orsaken till din upprörda ysterhet denna morgon. Vad är det du egentligen vill berätta?
- Jo, sa Stig från Tivedsholm, denna morgon fann jag ut. Du förstår jag träffa en vän vars bror är gift med en syster till en kille som arbetat åt garbadinrasisterna. Å han berättade.....
Helt omotiverat började nu Stig att gapskratta. Inte ett stilla fnitter. Skrattkrevad efter skrattkrevad lämnade honom. Han tittade hjälplöst på oss och tycktes samla sig, men brast åter ut i ohejdbar skrattkrevad.
- Men vad garvar du år? Vad är det som du finner så roligt!
- Du ser ut som en ishockeyspelare, när du pratar!
Han började skratta igen.
- Inte var det väl det du skulle berätta?
- Nä sa han och lyckades hejda sig och stilla sig. Han tittade på oss. Skrattet spelade i hans ögon och mungiporna ryckte av skratt.
- Du, du vet garbardinnationalisternas ledare. Han röstade på Gudrun!
- Va?
- Jo min vän sa att hans fru hade hotat med att ej låna ut sitt bankkort, som ledaren behövde för att mer anonymt spela nätpoker! Så Gudrun fick garbadinnationalisternas ledares röst!
Hans ögon lyste av iver. Upprört skakade han sina händer mot en gråtande himmel. Efter inledningsfrasen stockade sig orden i hans hals.
- Öh, öh, öh!
Han var inte mer tilltufsad av tidig morgon än andra som vandrade på Vallbytundran denna morgon. Håret stod inte mer på ända än på andra nyväckta. Jag och sambon mötte Stig från Tivedsholm under den första av onsdagens promenader. Vi brukar inte prata så ofta, utan mer nytert säga hej på avstånd. Idag var annorlunda. Redan på håll märkte vi Stigs upprördhet. Han närmade sig oss, som han aldrig gjort förut. Stegen ivriga. Ögonen glödande. Händerna upprört skakande.
- Vad är det du vill berätta?
Vi försökte, sambon och jag, att fylla repliken med uppriktig nyfikenhet. Inom oss hoppades vi att det inte skulle vara en ny ändlös berättelse om ensamma maskrosplantor och varför dessa gjorde som de gör.
- Jo, nu ska du få höra! Du vet att det varit val i kungariket?
Ögon himlade på sambon. I samförstånd tittade han på vallbybloggaren och hans mening var klar. Vem sjutton kan ha undgått det! Därför var det föga förvånande att vi båda nickade.
- Ja vem kan ha undgått det!
- Det kanske är mindre självklart att jag i alla tider röstat olika. Ja jag gillar olika! Ena året åt vänstern skänkt min röst. Ett annt år har högerns moderater funnit nåd inför mina ögon. Vissa år har jag haft svårt att veta, då har mitten fått min röst! Hur jag än röstat har det aldrig blivit någon större skillnad. Samma jämmerdal har jag fått vandra vem helst i landet styrt. Vem än jag röstat på, så har deras företrädare i överflöd levt: Det har jag väl kunnat fördra, då de oftast i konungariket haft sina rötter. Åt svenskarna det svenskarna tillhör, även om en del svenskar fått mer än andra svenskar.
Sambon och jag titade i samförstånd på varandra, Sambon börjasde tappa intresset och sniffade frågande på en grästuva och sorterade nogsamt dess doft signaler i sambons databas för lukter. Under det att jag observerade sambons luktförehavande, så är det möjligt jag tappade tråden i Tivedsholmarens muntliga framställning.
- Det ska du veta, att bara dagarna före valet mötte jag en respekterad hanne i vårt samhälle. Han berättade upprört för mig vad han funnit reda på. Det ska du veta, sa han, att det som skulle vara givet år svenskarna icke alls kommer svenskarna till del. Nä här slösas vår gemensamma pott på personer, som nyss börjat vallbytundran vandra. Å vet du vad? Alla dessa nya vandrare får ny ECCO-skor av socialen. Dessutom, om de inte vill gå, så köper socialen en Mercedes eller BMW till dessa nya vandrare. Det ska du veta det dagens sanning. Jag har fått det bekräftat av en vän, vars frus kusin varit vän med en före detta sicialchef i en större kommun. Så när sanningen gick upp för mig så gav jag naturligtvis gabardinnationalisterna min röst. Jag kollade noga innan jag röstade. Och min väns frus kusins bäste vän han vet han. Dagens sanning.
- Det mina vänner är orsaken till att också jag gav garbadinrasisterna min röst! Men aldrig trodde jag att vår röst, ja kalla det missnöje, skulle ge dessa så många röster. Hade vi vetat det, så hade vi nog varit det moderata partiet troget.
- Jaha, sent skola de missnöjda vakna, replikerade vi! Men inte var väl detta orsaken till din upprörda ysterhet denna morgon. Vad är det du egentligen vill berätta?
- Jo, sa Stig från Tivedsholm, denna morgon fann jag ut. Du förstår jag träffa en vän vars bror är gift med en syster till en kille som arbetat åt garbadinrasisterna. Å han berättade.....
Helt omotiverat började nu Stig att gapskratta. Inte ett stilla fnitter. Skrattkrevad efter skrattkrevad lämnade honom. Han tittade hjälplöst på oss och tycktes samla sig, men brast åter ut i ohejdbar skrattkrevad.
- Men vad garvar du år? Vad är det som du finner så roligt!
- Du ser ut som en ishockeyspelare, när du pratar!
Han började skratta igen.
- Inte var det väl det du skulle berätta?
- Nä sa han och lyckades hejda sig och stilla sig. Han tittade på oss. Skrattet spelade i hans ögon och mungiporna ryckte av skratt.
- Du, du vet garbardinnationalisternas ledare. Han röstade på Gudrun!
- Va?
- Jo min vän sa att hans fru hade hotat med att ej låna ut sitt bankkort, som ledaren behövde för att mer anonymt spela nätpoker! Så Gudrun fick garbadinnationalisternas ledares röst!
Etiketter:
möte,
sambopromenad,
val,
Vallbytundran,
överraskning
lördag 9 augusti 2014
Frustrerande bussfärd
Det vart dags!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.
Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.
Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!
Etiketter:
bussfärd,
bussterminal,
färdbiljett,
provtagning,
sjukhus,
Vallby
tisdag 5 augusti 2014
Lägereld och gotlandskonsert
Arla om morgonen steg Vallbybloggaren ut på planen framför huset där han sover.
Omedelbart hann minnen från scoutläger ikapp honom. Mörka timmar då han var eldvakt och vakade över att lägerelden ej skulle slockna. Minns hur man ivrigt försökte placera sig så att röken inte skulle omfamna honom. Denna morgon omfamnade röklukten honom. Morgonen på Vallbytundran luktade lägereld.
Sambon brydde sig föga om denna lukt av katastrof. För honom är lukten av varje grässtrå mer aktuell.
På håll såg vi "Resar-Bengt" stiga på bussen. Nu ska han åka till andra ändan av stan och tillbaka. Han brukar stiga av vid Vallby Centrum för att ta nästa buss, för en ny färd genom stan och tillbaka. Axelväskan i blå galonväv är fylld med reskost. Kan nog behövas då stadsbussarna ej medför kioskvagn eller ger andra möjligheter till intagande av fast eller flytande föda.
Passerar förbi ett hus med öppna fönster. Morgonpigg person övar gitarrspel. Durackorden förvandlas till mollackord. Visan från utanmyra övergår i en helt ny melodi, troligen inte hörd förut. Vilket eventuella tidigare lyssnare är tacksamma för.
Vallbybloggaren minns måndagen för åtta dagar sedan, då vi på från fastlandet skild del av sverige, en så kallad ö. Där bjöds det på konsert med en kvintett, som kallade sig för "Smaklösa". Syster talade ivrigt om denna musikgrupp.
- De är kult här på ön, sa hon och undanhöll inte sanningen om deras musikaliska utförsgåvor.
Ville man inte sitta på marken, så hade erfarenheten lärt mina närstående, så tar man med sig sittplats. Eventuell föda eller dryck gick att inköpa på plats. I två bilar for vi fyra personer iväg till konserten. Ja det behövdes två bilar på grund av transporten av egna sittplatser.
Redan innan själva konserten började, så bjöds det på show. En dam i vad som i mina ögon syntes vara ett av min mormor ägd nattlinne eller möjligen underkläde. Denna dam dansade till musik bara hon hörde. Hon drack emellanåt ur medhavd flaska. Att det inte var vatten i denna flaska gav de allt mer sneda stegen besked om. En ordningsvakt, som länge från sidan observerad denna solodans, fattade plötsligen mod och konstaterade nu fick det vara nog med solodans i laxfärgat nattlinne. Med flaskan som morot fördes den dansande kvinnan bort från planen framför scenen. Men det stod inte på förrän hon återigen var framme och till ohörbar musik tog några sneda danssteg. Ordningsvakten ingrep igen och förde bort den dansande damen.
Så intog så musikgruppen Smaklösa scenen. Med humor och gott gemyt underhäll de publiken med skrönor om Gotlandsorter till musik, men också utan musik. Ska erkännas att ibland var det svårt att avgöra när det var musi och när det inte var musik. Trevligt underhållande scenframträdande, som inte minst fick gotlänningar att förtjust kuckla av skratt. Själv fann jag påståendet om att husbilsägare är de bilförare, som inte lärt sig backa med släp, skrattframkallande. Nog var det så att deras förmåga att underhålla, skapa en trivsam stämning vida överskred deras musikaliska kunnande, vilket de själva också konstaterade. Men vad sjutton spelar det för roll om inte varje ton sitter där den ska, när trivseln stiger och människor ler. I den varma gotländska kvällen njöt vi och hemfärden till Bomunds företogs leende.
Nu ska sambon och jag snart ut igen och lukta på lägereldsmättad vallbyluft.
Omedelbart hann minnen från scoutläger ikapp honom. Mörka timmar då han var eldvakt och vakade över att lägerelden ej skulle slockna. Minns hur man ivrigt försökte placera sig så att röken inte skulle omfamna honom. Denna morgon omfamnade röklukten honom. Morgonen på Vallbytundran luktade lägereld.
Sambon brydde sig föga om denna lukt av katastrof. För honom är lukten av varje grässtrå mer aktuell.
På håll såg vi "Resar-Bengt" stiga på bussen. Nu ska han åka till andra ändan av stan och tillbaka. Han brukar stiga av vid Vallby Centrum för att ta nästa buss, för en ny färd genom stan och tillbaka. Axelväskan i blå galonväv är fylld med reskost. Kan nog behövas då stadsbussarna ej medför kioskvagn eller ger andra möjligheter till intagande av fast eller flytande föda.
Passerar förbi ett hus med öppna fönster. Morgonpigg person övar gitarrspel. Durackorden förvandlas till mollackord. Visan från utanmyra övergår i en helt ny melodi, troligen inte hörd förut. Vilket eventuella tidigare lyssnare är tacksamma för.
Vallbybloggaren minns måndagen för åtta dagar sedan, då vi på från fastlandet skild del av sverige, en så kallad ö. Där bjöds det på konsert med en kvintett, som kallade sig för "Smaklösa". Syster talade ivrigt om denna musikgrupp.
- De är kult här på ön, sa hon och undanhöll inte sanningen om deras musikaliska utförsgåvor.
Ville man inte sitta på marken, så hade erfarenheten lärt mina närstående, så tar man med sig sittplats. Eventuell föda eller dryck gick att inköpa på plats. I två bilar for vi fyra personer iväg till konserten. Ja det behövdes två bilar på grund av transporten av egna sittplatser.
Redan innan själva konserten började, så bjöds det på show. En dam i vad som i mina ögon syntes vara ett av min mormor ägd nattlinne eller möjligen underkläde. Denna dam dansade till musik bara hon hörde. Hon drack emellanåt ur medhavd flaska. Att det inte var vatten i denna flaska gav de allt mer sneda stegen besked om. En ordningsvakt, som länge från sidan observerad denna solodans, fattade plötsligen mod och konstaterade nu fick det vara nog med solodans i laxfärgat nattlinne. Med flaskan som morot fördes den dansande kvinnan bort från planen framför scenen. Men det stod inte på förrän hon återigen var framme och till ohörbar musik tog några sneda danssteg. Ordningsvakten ingrep igen och förde bort den dansande damen.
Så intog så musikgruppen Smaklösa scenen. Med humor och gott gemyt underhäll de publiken med skrönor om Gotlandsorter till musik, men också utan musik. Ska erkännas att ibland var det svårt att avgöra när det var musi och när det inte var musik. Trevligt underhållande scenframträdande, som inte minst fick gotlänningar att förtjust kuckla av skratt. Själv fann jag påståendet om att husbilsägare är de bilförare, som inte lärt sig backa med släp, skrattframkallande. Nog var det så att deras förmåga att underhålla, skapa en trivsam stämning vida överskred deras musikaliska kunnande, vilket de själva också konstaterade. Men vad sjutton spelar det för roll om inte varje ton sitter där den ska, när trivseln stiger och människor ler. I den varma gotländska kvällen njöt vi och hemfärden till Bomunds företogs leende.
Nu ska sambon och jag snart ut igen och lukta på lägereldsmättad vallbyluft.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







