En harmoniskt tango

Hela förmiddagen hade han varit försvunnen. Hans hustru mindes vagt något om att han skulle gå ner till "boda". Denna vaga minnesbild hade stoppat henne från att officiellt efterlysa honom. Hon visste efter många års äktenskap, att när han gick ner till "boda", så behövde han vara ensam. Vid flera tillfällen hade denna bortvaro resulterat i sinnrika grejer av trä eller metall. Hustrun tog därför försvinnandet med jämnmod och hade ägnat förmiddagen åt att plocka björnbär.

Hon hade strax före lunch placerat flera burkar med de delikata bären på diskbänken. Nu skulle hon laga lunch och efter lunchen skulle hon göra sylt. Hon tittade på sin spegelbil i hallspegeln och såg att det nog behövdes ny ytpåläggning. Hon gick in i badrummet och började omsorgsfullt att pålägga de olika krämer, puder och talk, som vissa kvinnor hava för vana. Hon hade börjat använda dessa yttäckare, när hon upptäckt de första rynkorna. Nu hade det blivit en vana att flera gånger om dagen spackla ansiktet, så att rynkorna inte syntes. Hon var övertygad om att ytan var viktig. Det hände flera gånger att hennes man och barn kommit på henne med att stå och träna poser framför spegeln.
De nyinköpta glasögonen var inte köpta för syns skull utan enbart just för syns skull. Hon hade tränat länge på att placera glasögonen halvägs ner på näsan och försökt få till en intellektuell blick, när hon tittade över glasögonen. Hon hade tränat på att minnas vid vilka ögonblick hon skulle plocka fram glasögonen och ta på dem. Hon kunde vika in den ena skalmen och tankfullt placera den andra skalmen mellan läpparna, medan hon fäste blicken långt borta.
Mannen hade kommit upp från "boda" strax före lunch. Han hade en "skalmansklocka", som på ett nästan övernaturligt sätt gjorde att han dök upp när det serverades mat och inte minst fika. Han bar  med stort besvär ett stort skåp uppför källartrappen. Det var ansträngande för honom att bära det stora skåpet in i badrummet.
- Nu du gumman har jag gjort mig förtjänt av en god lunch!
Han slog sig ner på sin favoritplats. En plats som var utvald, för att öra honom otillgänglig om något behövdes bäras till matbordet. En plats som gjorde att han had egod uppsikt över vad som hände på gatan utanför fönstret. Han smackade välbehagligt med läpparna efter varje tugga. Han tittade kärleksfullt på sin hustru och uttryckte beundran för hennes kokkonst. När måltiden var avslutad vek han omsorgsfullt ihop sin servett. Han klappade ömt sin hustrus arm.
- Nu du gumman har jag gjort mig förtjänt av god lur efter maten!
Han försvann in i det gemensamma sovrummet. Hustrun hörde snart hans tunga andhämtning, som interfolierades med ljudliga snarkningar. Hustrun fyllde den specialbeställde diskmasinen. En diskmaskin, som under mannens yrkesverksamma liv ansågs vara en lyxvara, som inte borde införskaffas. Dte var först efter pensioneringen, då hustrun frågat om hjälp med disken, sam en diskmaskin inte längre ansågs vara en onödig lyxvara. Numera förevisades maskinen gärna för besökare, som informerades om hur arbetsbesparande en dylik tingest verkligen är. Hustrun hade sett rakt igonom honom och med all den list, som anstår en kvinna, hade hon numer också elvispar, mixerstavar, microugnar, en full uppsättning av elekrtiska hushållsmaskiner. Alla hade införskaffats efter det hon bett maken om hjälp.
Hon hörde hur mannen rörde på sig inne i sovrummet och snart stod han där, lite yrvaken.
- Den luren hade jag verkligen gjort mig förtjänad av!
Med en ursäkt  påtalade han , att han hade viktiga saker för sig inne i badrummet och var snart ett minne blott, för de som befann sig i köket. Hustrun började fylla stora kittlar med björnbär och socker och annat som ingår i sylt kok. Doften av björnbärssylt spred sig i köket. Hustrun var nöjd med sitt värv. 43 burkar med sylt. Hon gjorde lite plats så hon kunde placera ett kakfat på diskbänken. Hon fyllde kakfatet med generösa vaniljebullar och krispiga småkakor.
Mannen kom ut från badrummet, väl medveten om att nu var det fika dags!
- Åhh eftermiddagsfika, det har jag verkligen gjort mig förtjänt av!
Han smaskade ljudligt, när han tuggade på vaniljebullarna. Han lyfte kaffekoppen med båda händerna till munnen och sörplade ljudligt, som att understryka hur denna tår var välbehaglig för honom.
När kaffet var utdrucket och den sista krispiga småkakan uppäten inbjöd han sin hustru till badrummet.
- Jag kommer så fort jag fyllt diskmaskinen!
När hon steg in i badrummet såg hon ett stort grönt skåp, med snirkliga ornament uppsatt på väggen. Hon öppnade dörrarna och på insidan av dörrarna fanns det speglar.
- Jag har gjort ett skåp för alla dina krämer, puder, rouge och allt vad det kan heta!
- Oh vad du är duktig! Jag ska genast plocka in mina burkar och tuber.
Mannen njöt av all den uppskattning han fick. Han log.
- Nu har jag gjort mig förtjänt av lite vila i hammocken!
Vid kvällsvarden satt de båda tyst. Mannen åt ljudligt. Hustrun visste att det var hans sätt att säga att dte var gott. Hon tittade på sin man.
- Det var ett väldigt fint skåp du gjort. Nu kan jag se min profil också. Det är bra att kunna se, när man tränar på vilket intryck man ger andra.
- Du har verkligen förtjäna en äkta man som jag!
- Men, sa hon trevande, sköt ner glasögonen halvägs på näsan och tittade bedjande på mannen över glasögonen.
- Jag behöver ett skåp till!

Lasse Skrockare

Morgonsolen är obarmhärtig. Månniskor söker skydd bakom arbetsbodar och under byggnaders taköverhäng. Det pustas och klagas över ökenvärmen på Vallbytundran. Alla tycks ha glömt den vinter som fick människor att längta efter sol och värme.
Lasse, skrockaren, satt vid filialkyrkans uteservering. Han hade sin blå axelremsväska tätt intill kroppen. I vita bokstäver förkunnade den, att Finnair var kronan bland alla flygbolag. Lasse sökte med blicken efter någon att konversera med. Han öppnade sin väska och tog fram en påse med små kanelsnäckor. Han mumsade förtjust och ljudligt på dessa små massfabricerade bakverk.
En äldre kvinna kom ut från Paletten. Hon bar en mugg med kaffe i ena handen och i den andra handen balanserade hon en pappassiett med skiva tigerkaka. Hon slog sig ner på bordet intill Lasse och smakade försiktigt på kaffet. Hon smackade ljudligt med läpparna. Blicken fäste hon någonstans norr om polstjärnan, som för vanliga personer inte syntes allt. kaffetåren utföll tydligen till belåtenhet. En tygga på tigerkakan och en munfull kaffe höll henne sysselsatt ett tag,
Lasse tittade på henne. Efter en stund utföll granskningen till hans fulla belåtenhet. Han böjde sig försiktigt mot henne.
- Det var roligt en gång när jag kom hem från en av mina många utlandsresor!
Han började småfnittra. Minnet av denna hemkomst roade honom. Han skrattde högt och ljudligt.
Kvinnan tittade besvärat på honom. Hon försökte fästa blicken så långt bort från lasse som möjligt. Men det var för sent. Han hade började veva in samtalsreven.
- Ja, själv tyckte jag, att jag fann mig snabbt och fyndigt, skrockade han och smulor från massfabricerad kanelsnäckor sprutade ur munnen.
Kvinnan väntade med viss spänning på vad som skulle berättas. En god anekdot är ju inte fel att börja dagen med, tänkte hon.
- Ha, ha, skrockade Lasse vidare, du skulle ha sett honom. Han bara stod där och tittade på mig stora ögon.

Nu anslöt även en ung kvinnlig passtorsadjunkt till den kaffedrickande skaran.
- Men Lars då, du har väl aldrig varit utomlands, sa pastorsadjunkten beskäftigt.
- Har inte jag?
Lasse visade upp en förnärmad blick.
- Jag har varit mer utomlands än vad du sagt amen i kyrkan, sa han och skrockade högt och ljudligt.
- Den här gången som jag minns nu, var riktigt rolig, fast det hände inte förrän jag kom hem, sa han förklarande.
Minnet framkallade rena skrattspasmer. Han skrattade så högt och ivrigt att han nästan föll av stolen. Folk på väg till familjeläkare eller uttagsautomat tittade storögt på den skrockande Lasse. De flesta skakade beklagande på huvudet och uttryckte sinsemellan synpunkter om att vara rusig så här tidigt. Man menade att det var en skam att man inte skulle kunna ta ut pengar utan att bli rammad av sådant högljutt skrockande.
- Vi hade haft en besvärlig resa, sa Lasse. Det hade varit luftgropar och åskväder hela vägen från Rom. Så vi var tacksamma att äntligen känna svenska fastlandet under fötterna.
Minnet av detta lockade fram ännu fler högljudda skrockande från Lasse. Kanelsnäcksfontänen var åter aktiv och förbipasserande duckade för kringflygande bullsmulor.
- Om det nu är så, sa den kvinnliga pastorsadjunkten, att du verkligen varit utomlands, så för Guds skull berätta vad som är så roligt. Det främjar inte den sociala interaktionen att bara du ska ha roligt!
- Jag ska berätta, skrockade Lars och försökte få några smulor att stanna i munnen.
Han stoppade in en ny massfabricerad kanelsnäcka i munnen och mellan tuggaorna försökte han berätta.
- Jo.... det var så... , att när vi steg in i passkontrollen....
Han kom inte längre i sin berättelse utan borjade gapskratta igen.
Kvinna med tigerkakan hade slut på kaffet och gick in Palettenbyggnaden, för att hämta mer. När hon kom ut igen, så skrattade Lasse fortfarande. Skrattårar rullade utför fårad kind. Han drog häftigt efter andan och satte kanelsnäcksmulor i halsen. Han blev högröd i ansiktet. Han hostade och frustade. Efter åtskillgt med frustande och hostande lösgjordes ur hans inre en stor bullbit. Den for ut, som skjuten ur en pistol och träffade pastorsadjunkten mitt i pannan.
Pastorsadjunkten strök bullsmeten från pannan med prästskjortärmen oc tittade irriterad på Lasse.
Lasse, som sakta återhämtade sig från incidenten med bullbiten, som hade fastnat i luftrören, öppnade munnen sakta.
- Jo det var så, sa han, att när vi kom till passkontrollen, så var jag inte beredd.
- Mannen stod där i mörk uniform med utsträckt hand och på bordet fanns en stor stämpel. Jag tittade frågande på honom. Då sa hann frågande:
- Pass?
- Pass, sa jag lite överraskad!
- PASS?
- Då bjuder jag två ruter!
Lasse skrattade skrockande. Pastorsadjunkten och kvinnan med tigerkaka tittade frågande på varandra.
- Viss var jag rolig, skrockade Lasse!

Han är nu allmänt känt som Lasse Skrockare!

Bertil Resare

Den här historien handlar om Bertil med tillnamnet Resare. Han var länge en helt vanlig ung man, som kämpat sig igenom skolan. Han hade väl inte ett gott läshuvud. Därvidlag skilde han sig inte på något sätt från sina föräldrar. Det var inte det att han var ointelligent eller ointresserad av skolarbetet. Det var bara det att han fann så mycket annat mer intressant. Modala hjälpvarb i tyskan och täljare och nämnare intresserade honom föga. Däremot tyckte han att Geografilektionerna kunde vara värda att ta del av. Speciellt när man fick titta i kartböckerna. Han kunde slå upp en kartbok, drömskt följa vägar och floder med ett knubbigt pekfinger. Han försvann in i resdrömmar. Det var med möda, som hans lärare kunde kalla tillbaka honom till verkligheten. Han förstod då, att han fått en fråga, som gällde något, som hade med undervisningen att göra.
- 30-åriga kriget mellan 1618 0ch 1648, löd hans standradsvar efter att frågande tittat sig omkring.
Han hade haft tur. Två gånger var det faktiskt det svar, som läraren hade önskat. Mestadels var det dock fel och istället för ett bekräftande leende, möttes han svar med en tung suck.
Efter att tragglat sig igenom gymnasieskolan hade han gjort militärtjänstgöring och av någon, för de flesta obegriplig anledning, hade han muckat med korprals grad. Nu var han sedan många år bosatt på Vallbytundran. Hur han tjänade sitt uppehälle förstod ingen.
- Jag tror aldrig han haft ett arbete, sa en hundägande kvinna, som delat ett par skolår med Bertill Resare.
- Jag tror mig veta, att han samlar tomburkar, sa en äldre herre, som hade svårt still och därför allt som oftast vandrade runt på Vallbytundran.
- Jag har för mig han vann på Lotto, för något år sedan, menade en annan gentleman i de övre pensionsåren.
Meningarna gick isär. Det var svårt att förstå hur denna man, kunde berätta de mest häpnadsväckande anekdoter om sina resor, då de aldrig sett honom resa bort. Däremot var de flesta eniga om att han var helt borta!

- Jag minns när han berättade om hur han blev bortgift med en tunisisk kvinna. Hur en kort flirt i souken fick kvinnans pappa, att kidnappa honom och tvinga honom till giftermål med dottern. Han berättade livligt, om hur han under flera år tvingats leva instängd i ett hus. Kvinnans bröder hindrade honom att gå ut. Hur han slutligen, gömd i en last dunkar med olivolja, had elyckats ta sig ombord på ett skepp, som seglade mot Italien.
- Ja, den har jag med hört, sa den kvinnliga pastorsadjunkten. Jag har också hört honom berätta om sina år i den polska maffian, där han rönte ett visst anseende som uppmärksamhetsväckare. Han berättade sina historier och jonglerade med apelsiner. Alla tittade på honom, medan hans maffiakollegor begick inbrott. Det sägs att han fick med sig en del pengar hem.

På senaste tiden har det på Vallbytundran dykt upp skyltar, med ett postgironummer. Skyltarna sitter valigtvis under de skyltar som förkunnar att här får bara behörig trafik köra. Det prydligt textade skylar, med snirklaga anfangs, som talar om att erlägger man bara en behörighetsavgift, så blir man behörig trafik. 5 kronor för en ccykel, 15 för en personbil och 30 för en lastbil eller personbil med släp. Man har sett Bertil resare gå omkring med en lådkamera och tagit bilder på de fordon som passerat dessa vägavsnitt avsedda bara för behörig trafik.
Den bussgata som skär igenom nordvästra Vallbytundran, som en filékniv i mört kalvkött, kan nog bliva en stadig inkomstkälla för den uppfinningsrika skyltmakaren. Bussbolaget avser att sätta upp kameror, som ska ta bilder på bilförare, som vägrar inse att detta är ett rafikstråk bara för behöriga bussar. Föga förvånande har därför bussbolagets skyltar, om att detta är en gata bara för behöriga bussar kompletterats med en skylt om behörighetsavgift. Lite hotfullt har tillfogats att vägen är kamerqaövervakad.
Det finns de, som säger att BertilResare tjänat bra med pengar de sista åren. De gamla slitna skorna är utbytta. Numera går Bertil Resare omkring med märkesskor som lyser i rött, vitt och blått.
De legala skyltuppsättarna har försökt att ta bort dessa handskrivna skyltar. De har dock inte lyckats så väl. Redan några timmar senare sitter eny skylt uppe.
Nu har Bertil resare inte synts till på länge.
En del säger att han skakar galler på Vallbyfortet.
Andra menar att han tagit ner skylten för gott!

Glädjens bukett och några våta tårar.

Han gick där på gatan och blicken var tom. Tårar rann nerför kinden. Glasiga ögon ser kvinnor och  män och barn som skrattande leker. Han mindes att det som en gång var hans. När firman gick som den skulle. Då var det fest i villan minsann, var kväll när kom hem. Men det var för rätt länge sen  och nu var det hål på jeansen.
Han kallades Tomas Cristoffer av vänner kallades han TC. Några som hyste visst agg kallade honom för Toa. Han gillade inte det namn, som hans ovänner gett, men vad gör man när börsen är tom. Av märket på kepsen att döma, var den gammal som gatan och skänkt utav Shell. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör.

Han såg på barnen i sin skrattande nojsande lek. Hur bollen sparkades mot mål. Hopprep som svingades och tjer som njöt, när repet hoppades över. Han vände sin glasiga blick mot solen som envist sken.
- Undrar när lyckan igen, sa han tyst för sig själv, ska lysa mot man med trasiga jeans.
Numer var det bara skuld , nesa och elände, som ständigt följde hans spår. Varhelst han i världen vände sin håg, så hann sorgen i kapp honom. Frun, som han en gång lovat kärlek och tro, var numer gift med en internationell bankman och barnen föredrog livet i lyx. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör, helst inte, när ingen vill ha en.

En flicka, med hy mörk som natten, kom fram till honom och log. Han tittade förvånat på henne och försökte le, men det blev nog mest en grimas. Den mörka lilla handen räckte honom en bukett av maskros och timotej.
- Den här ska du sätta i vatten, sa hon, så kan de ge dig ett skratt i morgon med.
Styvnade fingar kramade den ungas bukett. Han tänkte på hur ska man spara, de minnen som ger, ett leende under morgondagen. Han nickade, så vänligt han förmådde, mot afrikas ros, som så generöst gett honom en bukett av maskros och timotej.
Tomas Kristoffer styrde sina steg mot Svartån. Där visste han fanns det vatten. Han undvek med tur och viss skicklighet, de golfbollar som korsade hans väg. Vid vattnet stannade han till och tittade ut över ytan. Svartån låg mörk och stilla. Morgonsolen blänkte välkommnande i den mörka vattenytan. Tomas Kristoffer såg på sin bukett ac maskros och timotej. Varje blad var ett minne av barnets glädje. Varje stjälk bar bud om barnets tilltro till en ljus morgondag.
Han stod fär vid åkanten. Försiktigt steg han ut i det mörka vattnet. Till midjan dold av Svartåns vatten öppnade han sin hand och såg hur buketten av maskros och timotej långsamt föll mot vattnet.
- Sprid eran glädje och tro över Svartåns vatten!
Nog kunde man skymta ett leende i mannens ansikte, när han såg hur glädjens bukett spreds över vattnet.
Nu gick han återigen på citytogets stenläggnin och vattnet dröp om trasiga jeans.
Kvinnor, män och barn tittade med förundran och lite avståndstagande på mannen med trasiga jeans.
Hans blick var vänd mot barnen.
- Tappa aldrig er gläd, er tro. Även om det regnar idag, så kan solen skina imorgon!
Sedan vände han hemåt. Hans sparsamt möblerade etta väntade med sin tomhet. Han satt i sin tevefåtölj och blicken var nästan glad.
När han somnade, så mindes han en liten flicka med hy, svart som natten. Han mindes hur flickans bukett gett glädje.
Han hörde sig själv tyst säga, innan han somnade:
- Glädjens bukett innehåller också tårar!

Skattgömman på Stampgatan.

Där som barndomsminnen gömmer sig på vinden, önskar äldre man han sparat digitalt.
Högst upp i radhuset på Stampgatan fanns en vind, som både ingav stor rädsla och lockade em äventyrslysten småskolegrabb. Rädsla på grund av att belysningen var knapphändig. En naken 40-wattslampa spred otillräckligt ljus. Det var ficklampa som gällde, när man ville utforska de utrymmen som befann sig längst borta från den nakna glödlampan.
Den rappade skorstensstocken spred värme, så att äventyrsutflykter var möjliga också under vintertid.
På skorstenstockens baksida fanns en bit av rappningen som var lös. Biten gicka att pilla bort och blev som ett hemligt förvaringsutrymme, för en skolgrabb, som var fylld av inspiration från av berättelserna om Tvillingdeckarna. Där bakom skorstenen, ett mörkt hörn på vinden, förvarades ettöres smällare, en ask tändstickor, några skärvor av ett hästskelett från slaget vid Ringstorp 1710.

Huruvida dessa skelletskärvor verkligen kom från det stora slaget, tror jag inte på idag, men då var det dagsens sanning.  Vi pojkarna från kvarteret utstäckte ofta våra utflykter till Ringstorp, för att leta efter "antikviteter". För det hade vi hört att än idag kunde man hitta knappar från soldaternas rockar. Tror aldrig vi hittade något !
Bakom murad skorsten i radhuset på Stampgatan hade en nu mer äldre pojkspoling sin skattgömma.
Lite av innehållet listades ovan, så jag ska inte upprepa det igen.
I denna gömma förvarades också lappar med nedskrivna minnen av speciella händelser. Undrar vad dagens skattletare ska tänka om den du unge äventyraren. Där fanns en kort berättelse, om första gången jag såg en död människa. Hur jag försiktigt lyfte på lakanet, som dolde min mammas mosters döda kropp. Jag minns ilningarna av skräckblandad nyfikenhet.
Där fanns en kort berättelse om den första flickan jag kysste. Skam till sägandes finns i minnet inte hennes namn kvar, men hon var inte någon granngårdstös, utan bodde med sina föäldrar några kvarter bort. Jag kan nog om jag försöker lite mer minnas att det hela handlade om en lek, som några äldre granntjejer ledde. Tror inte vi vågade säga emot, utan gjorde som äldre fnittrande granntjejer påbjöd. Han, pojkspolingen, ville ju vinna leken!
Där fanns också berättelser om lyckade fruktpallningsräder. Det var underligt egentligen att äpplen, päron, plommon och körsbär smakde godare om de kom från dessa räder. Måhända var det kryddningen av spänning, att göra något otillåtet, som gav mersmak! Minns hur jag tappade en toffel under en sådan här pallningsräd. Dagen efter kom trädgårdägaren hem till oss och lämnade toffeln, fylld med saftiga mogna plommon. På så sätt fick mina föräldrar vetskap om sonens kriminella aktiviteter.
Jag tror jag var i tioårsåldern, då jag glömde bort skattgömman på vinden. Jag hade hittat ett nytt ställe.
I trappan till övervåningen fanns en lös panel. Där kunde man gömma saker, som man ville hålla hemligt.
 De som idag finner den lösa panelen, kommer också att finna ett kärleksbrev till min kusins granne högt där uppe i Värmland. Jag har inget minne idag av vad jag skrev, men misstänker starkt  att min ymgre bror, skulle få ett utmärkt utrpressningsobjekt, om han funnit det. I denna gömma finns också, om den inte blivit plundrad, ett tyskt mynt, som jag fick av en tysk turist. Magnus Stenbocksskolan, på andra sidan gatan, utnyttjades under några somma  som vandrarhem och allehanda kontinentala gäster sov över där.
Där som barndomsminnen gömma sig på vinden, önskar åldrig man han sparat digitalt!

Morgon mellan husen

Vallbytundran är mer öde än vanligt, noterar Vallbybloggaren, när han låter blicken svepa över tillgängliga gräsytor och gångvägar. Sambon enda intresse är buskar och träd, som torkan lämnat obevattnade.
Trots att ICA-butiken är öppen ligger cirytorget öde. De rymliga parkeringsytorna ger gott om plats för den enda bilen, som vilar där.
Vägarbetarna, som ska fixa en bussgata över tundran är hemma och vilar. Under flera veckor har de ordnat en vägbädd med sten och kakadam. En stadig bädd som ska klara tunga bussar. Med stor möda har de asfalterat vägbanan. Men tydligen har något gått snett. Vöägbanan är kritat med stryck och mystiska koder. Läsande upp och ner tycker jag det står "1 kopp latte", men det kan väl inte stämma. Breda sår  i den asfalterade vägbanan har brutits upp.

För vägarbetarna tog arbetsveckan slut redan på fredagförmiddag. Vet inte varför just dessa arbetare har förkortat arbetsvecka. Det är säkert något finstilt i kollektivavtalet. Är det badväder dag före lördag äger arbetstagaren rätt att avbryta arbetet i syfte att via fruiluftsbad sköta den egna hygienen. Är det fradag före lördag i aktuell vecka äger arbetstagaren rätt, att om arbetet så tillåter, göra helg klockan 11.00.
Nu får vi vänta till måndag, för att konstatera vad som ska hända, om det inte är badväder och ännu mer finstilt paragraf i gällande avtal kan åberopas.
Vid hotellet är parkeringsplatsen fylld med bilar. Kanske inte fylld, men för att fira det är söndag, har man parkerat lite kors och tvärs. 15 bilar har genom bred parkering lyckats fylla parkeringsplatsen. Tydligen en hel del gästarbetare från Slovakien och Tjeckien. ( bilar har registreringsskyltar, som berättar om ursprungsland. De firar också söndag. De syns sällan utanför hotellet, så man kan ju ubdra om de finns överhuvudtaget.
Vid Vallbytundrans så kallade upplevelsepark, sitter en bekant i yogaställning. Kvinnan från främmande land, som varje morgon brukar sitta i uppförstorade sofforna och meditera. När vi kommer mer nära hör vi henna sjunga mjukt stilla. Melodin är välkänd "O Store Gud", men orden är på främmande språk. Med jämna mellan rumm böjer hon sin överkropp mot marken och sången blir mer tydlig.
"Allah Ahkbar"
är orden hon sjunger till den svenska väckelsemelodin.
Hennes fromhet i stilla söndagsmorgon harmoniera med fåglarnas morgonsång. Hennes tillbedjan inbegriper i tacksamhet   alla, som söker fred. Hennes vänliga varma uppmanande såg manar alla de som inte är på vägen mot fred att fatta grannens hand och följa med på vandring mot fred.
Hon avbryter tillfälligt sin morgonbön och på stapplande sv enska berättar hon:
- Jag tänker på folken i de länder där män, det oftast, ja nästan uteslutande män, som använder religionen för att skaffa sig makt och rikedomar. Religion ska aldrig få styra ett land! För mig är religion en bro mellan människors hjärta, en vandring tillsammans i kärlek, inte i hat och hot!
Sen vände hon sig om och fortsatte sin morgonhyllning till sin Gud:
Allah Ahkbar!
Vallbybloggaren vänder hemåt med trigen sambo, hem till förmiddagskaffe, gnolande:
- O Store Gud, när jag din värld beskådar!

Hoppas det inte är mönstepassning!

Den gamla plankstrykaren satt som vanligt utanför den ånnu stängda ICA-butiken. Han hälsade glatt när vi gick förbi.
-Jasså, är du ute och går med hunden? hälsade han glatt!
- Du är allt bra observant, trots den tidiga timmen, var vår hälsning tillbaka.
- Ja, det gäller ha ögonen med sig!
Vallbybloggaren har ofta förundrats över det nödvändiga att påpeka det självklara. I det fall morgonvandraren drog en plastpåse eller en kartong i kopplet, så kan ju frågan om det är en hund ham drar i kopplet, tyda på en viss känsla att försöka sätta sig in i morgonvandrarens psykiska hälsa. Men självklara frågor besvaras bäste med en eloge.
- Jag kan inte dricka öl idag, sa plankstrykaren, jag har fått ett jobb nere på stan. Det är en lägenhet, som behöver få ett sovrum renoverat.
- Ger förståss välkommet kapital i kassan!
- Jo, å det är svart. Jag struntar i RUT och andra moderna påfund. Jag gör mitt jobb och sen får jag betalt.
Han torkade skummet av en öl ur mustaschen med baksidan av skjortärmen.  En illa dold rap underströk inmudugandet av maltdryck.
- Tyckte du sa att du inte skulle dricka öl idag ?
- Den här är förlåten, sa han och log, det här är frukost och föresten så visste redan de gamle att en gång är ingen gång. Så hänvisande till ordstävet, så har jag inte druckit en öl idag.
- Nä, nu får du vandra vidare med din hund, för nu måste jag cykla ner på stan och tjäna ihop lite pengar, det är ju snart helg.
Den vingliga cykelfärden påbörjades och Vallbybloggaren betvivlade starkt att han varit fölsamt mot det gamla ordstävet. Färden gick från den ena vägkanten till den andra. Det var ett mirakel att det inte "bar ner i diket"!
Likt barnvisans kråka färdades plankstrykaren. Än bar det hit och än bar det dit och se.. där bar det ner i diket!
Han reste sig upp och gjorde likaledes med cykeln.
- Det var en stor sten, skrek han förklarande!
Han försvann snart ur Vallbubloggarens synfält. Vi, den ludne och Vallbybloggaren hoppades att färden nerför svartåbacken skulle gå bra. Vi hoppades också att det inte var tapeter med mönstepassning som skulle sättas upp, för då blev nor arbetet alldeles uppåt väggarna!

Morgonvandringar medför mestadels något intressant att observera, som kan vara värt att plita ner. Men lika ofta händer det ingenting och vandringen fullbordas i egna tankar. Ibland så mycket egna tankar, att man gått mycket längre än man tänkt sig. När Vallbybloggaren lämnar sin egen tankesfär och ser sig omkring är det bara vidsträckta fält, inte hus så långt ögat kan se. Den ludne medvandraren tittar förvånat på sin följeslagare, flämtat tungt i morgonvärmen.
- Du husse, nu får vi allt vända, annars missar vi förmiddagsfikat!

Det är skönt för en tankspridd Vallbyvandrare att ha förståndet i koppel!
Vi vände hemåt.
Minsann hann vi i tid till förmiddagsfikat!