Resan hem börjar borta ( del 32 )

Saed höll brevet från Migrationsverket i sin hand. Han räckte det mot Rebecca, som ivrigt nyfiken tog emot det. Saeds händer skakade av förväntan, av rädsla och av någon underlig upprymdhet.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
Rebeccka läste med så stadig röst hon förmådde uppbringa.
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, permanent uppehållstilstånd. Beslutet har sänts till Arbetsförmedlingens flyktingmottagning i Västerås.
Hon kunde inte läsa mer. Glädjetårar strömmade ner för hennes kinder. Hon kände hur hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Dett är en glädje, tänkte hon, som är större än, när jag själv fick uppehållstillstånd.
- Betyder det att jag får stanna?
Saed kunde inte ta till sig det hans älskade Rebecca läste. Han var så inställd på att få ett negativt beslut, att han hörde att hans asylansökan avslagits. Långsamt gick det upp för honom att han inte hört  något ej eller inte. Han tittade på Rebecca, som stod på andra sidan soffbordet och storgrät och klappade händerna.
- Rebecca, fick jag avslag igen?
- Nej min älskade, du får stanna i Sverige! Du får stanna! Vi måste tacka Gud för att varit med i detta.
- Amen, sa Saed lite mer from än han kände sig.
Han ville rusa ut på gator och torg och kungöra att han nu hade tillstånd att stanna i Sverige. Det fanns i hans tanklar inte en tanke på att tacka Gud. Det var ju rättvisan, som segrat till slut !
- Saed, sansa dig, sa Rebecca, nu är inte tid att naivt ropa ut sin glädje. Vi måste be tillsammans, be i tacksamhet för att Gud lett dina steg till Sverige, till mig!
Saed mindes Elisabeths ord om att inte förhäva sig, att inget i den resa han gjort varit utan Guds ingripande.
De böjde knä vid soffan i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det lev ingen himlastormande bön. De knäppte händera. Fyra händer sammantvinnade i bön. I tyst bön Stillheten i rummet överväldigade de två. Tystnaden avbröts då och då av ett stilla "halleluja".  I stillheten nådde sde båda av en förvissning.
Saed tittade på Rebecca, som kärleksfullt tittade tillbaka.
- Hörde du också rösten?
- "Ni är givna åt varandra och det Gud förenat ska ingen människa göra upp och ner, bryta itu!"
- Du hörde den också, sa Saed. Exakt de orden hörde jag med! Jag kände igen rösten, det var en av mina hjälpare.
- Kände du igen rösten?
- Ja samma röst som min vän Raffo, samma konstiga ordval.
Den kvällen sov de för första gånen i samma säng. De hade pratat mycket. Planerat vad som skulle hända. De hade somnat med händerna i gemenskap.
Påföljande söndag gick de till gudstjänsten i en krka, som Saed  besökt flera gånger tidigare.
De deltog med glädje i tillbedjan och lovsång. De lyssnade till predikan och undervisning. Rebecca översatte viskande några svåra passager i predikan.
Så började Saeds och Rebeccas gemensamma liv i Sverige!
Saed tänkte på hur allt i hans resa samverkat till det bästa.
Resan hem började borta, viskade han till Rebecca!





Raffo satt osynlig för församlingen och log sitt varma leende.
- Undra om församlingen är utrustad att ta emot dessa två?

Resan hem börjar borta. ( del 31 )

Saed vaknade tidigt denna torsdagsmorgon. Han hade lämnat fönstret lite på glänt och fåglarnas morgonkonsert kunde ofiltrerat omsluta den nyvaknade. Saed drog på sig jeansen. Han knäppte på den lilla teven, som ensam tronade på en låg bänk.
- Vi befinner oss utanför Migrationsverkets lokaler. Migrationsministern har haft ett möte med verksledningen tidigt denna morgon. Orsaken är de skandaler, som de sista dagarna skakat Migrationsverket. Enligt vanlighetsvis välunderrättad källa kommer flera personer ombes lämna sina poster. Huruvida detta bara gäller tjänstemän eller också gäller politiker vet vi just nu inte.

Ett hastigt bildklipp och ledaren för Svensk Demokrati zoomas in.
- Vad är din kommentar till det som skett?
- Den hade aldrig inträffat om vår ansvarsfulla politik varit rådande, sa den välklädde ledaren och rättade till glasögonen. Med vår politik hade Migrationsverket aldrig funnits. Vi hade då kunnat satsa mer pengar på att ge svenskar en trygg ålderdom. Jag finner att detta äör resultatet av att andra partier inte bedriver en ansvarsfull politik.
- Men vad säger du om att ditt partinärstående personer träffat överenskommelse med fundamentalistiska islamister för att hindra asylsökande få uppehållstillstånd?
- Det är en pragmatisk lösning på vår ansvarsfulla politik och i övrigt har det inte bevisats, så vi förnekar att det funnits sådan överenskommelse och har det det, så är det en ansvarsfull politk.
Kameran panorerar över Migrationsverkets byggnad och zoomar in en slipslös och något sliten migrationsminister.
- Vad säger du som ansvarig minister om det som inträffat?
- Vi har uppmärksammats på att något har inträffat och tills vi vet om något inträffat har jag ingen kommentar. I övrigt vill jag understryka att jag följer det som eventuellt har inträffat nära och noga!
- Det ryktas om att flera personer inklusive du själv kommer att lämna era uppdrag?
- I det fall omplacering är nödvändiga på grund av det som eventuellt inträffat, så kommer sådana att ske i god ordning.
Ministern trängde sig igenom den samlade journalistkåren och med lite besvär steg han in i en väntande bil.
- Det var allt för tillfället från Migrationsverket nu åter till morgonsoffan ochhur man gör frasiga frukostvåfflor!
Saed skakade på huvudet. Han ägnade tid åt morgonens hygieprogram.

I ett konfernesrum på Migrationsverket satt generaldirektören, rättschefen och några överdirektörer.
De var klart påverkade av situationen.
- Som ni förstått har ministern bett att jag och ni ska lämna våra poster. Vi har bedömts inte vara lämpliga att leda myndigheten. Jag kan bara beklaga att vi inte varit mer noggranna och att vi inte gjort bättre personsundersökningar.
- Jag tänker då inte avgå, sa en överdirektör, vi har nyss köpt ett fritidshus i St Annas skärgård. Nej nej, avgå är väl de på personalenheten som ska göra.
- Tyvärr, sa rättschefen, vi kan nog inte undkomma ansvar i detta fall. Att vi så lättvindigt delegerat personalfrågor  ligger oss till last. Jag ser nog ingen annan utväg än, att vi får bita i det sura äpplet.
Den fastighetsköpande överdirektören suckade tungt och tittade chockad ner i golvet.
- Du behöver inte vara rädd  för din ekonomi, sa generaldirektören, det blir stora avgångsvederlag och eventuellt en väl tilltagen pension. Nä, det är väl den personliga skammen över att andra säger att vi misslyckats, som är värst.
Dörren till konferensrummet öppnades och en för dem okänd person kom in i rummet.
- God Morgon, mitt namn är Stellan Jurander, jag har ombetts av regeringen att omgående pröva ett antal fall, som fått avslag under det sista året. Jag har här en fullmakt från regeringen. Hoppas att vi ska kunna samarbeta på ett bra sätt.
- Ursäkta, sa rättschefen, vad gör dig mer lämplig än oss, som trots allt har flera års erfarenhet ?
- Jag förstår din frpga, sa Jurander, förstår att det kan kännas provocerande. Jag är juridisk doktor och min doktorsavhandling behandlade folkrättsliga frågor då det gäller asyl och migration. Jag har dessutom arbetad med dessa frågor åt FN under de sista tio åren, så du kan var lugn.
Rättschefen tittade skamset ner i konfernsbordet.
Redan samma dag hade Stellan Jurander JD, undersökt fyra fall och beslutat att tre av dem var berättigad till uppehållstillstånd i Sverige. Han var effektiv. Han hade med sig en stab av medarbetare som i PM påpekade generaliseringar, okunskap, slarv med mera. PM som bifogades varje akt, som Jurander senare fattade beslut  om.
Tre dagar senare avgick Migrationsministern och Generaldirektören, samt ett tiotal högre tjänstemän i så väl regringskansliet som på Migrationsverket.
Svensk Demokratis företrädare rasade över att denna personalavgång allvarligt skadat landets strävan att uppnå en nationell identitet.

Att vänta är en plåga, tänkte Saed. Han had evarje dag i en veckas tid ivirgt frågat om han fått brev från Migrationsverket. Varje gång hade han fått nekande svar.
Hans relation med Rebecca utvecklades och hennes trosvissa och optimistiska attityd hjälpte honom att utstå väntan. De hade promenerat mycket. De hade varit på hamburgerrestaurang tillsammans. De hade delat varandras liv, både det som varit och det som är. Att känna hennes beröring värmde Saed's hjärta varje gång. Hennes mjuka händer. Hennes fylliga läppar. Hennes varma ömma ögon, som med kärlek såg på Saed, fullde honom med kraft. Flera gånger hade deras promenader slutat med att de bett tillsammans. De hade upplevt glädjen att dela en tro. Nära varma omfamningar, mjuka ömma kyssar hade skänkt Saed ro inför natten. Han började sova bättre. Det var alltmer sällan som han vaknade av plågsamma drömmar.
Han hade tvingats flytta från hotellet och bodde nu hemma hos Rebecca. Han försökte vara till nytta. När Rebecca arbetade hade han städat och diskat. Att dammsuga och damma, diska och torka disk blev hans terapi under de ensamma timmarna, då Rebecca var på arbetet. De hade besökt en församling tillsammans, som hade gudstjänster på persiska. Rebecca hade hjälpt honom att handla nya kläder. Han var speciellt stolt över de fina joggingskorna, som hade luftkuddar i sulan. De hade nästan gjort slut på det kapital, som han fått av Raffo och Elisabeth.

- Saed, Saed, du har fått post!
Saed skyndade ut i hallen, när han hörde Rebeccas rop. Han nästan slet brevet ur hennes händer. Han tittade på kuvertet. Han luktade på det. Han bar det nästan högtidligt in i det kombinerade vardags- och sovrummet.

Han lade försiktigt kuvertet på bordet. Han tittade på det igen. Där, dolt av nåon enstaka millimeter papper låg beslut om hans framtid. Han kände hur nevös han var.
- Ska du inte öppna det, frågade Rebecca nyfiket.
- Jag vågar inte, sa Saed. Så länge det är oöppnat, oläst finns fortfarande hoppet kvar. Men öppnat och läst kan hela mitt liv vara förspillt. Nu gäller det inte bara mig, det gäller ju oss!
- Saed, du har fått så många bevis på att Gud på ett speciellt sätt ingripit i ditt liv. det har du själv berättat för mig. Så öppna brevet i Jesu namn och tro att Gud vill dig väl. Skulle det inte vara så, så är vi två som ska hjälpas åt. Se så, öppna brevet nu!
Saed tittade på brevet. Han tittade på Rebecca. Hennes leende rörde honom. Han visste nu att vad som än händer, så var det de två för alltid. I Sverige eller någonannanstans.
Med darrande händer tog han brevet. Han fann en strumpsticka och sprättade försiktigt upp brevet. Luften i vardagsrummet/sovrummet var fylld och darrade av förväntan. Hans darrande fingrar sökte försiktigt  efter kuvertets innehåll. Han fann det hopvikta pappret och frigjorde det långsamt från sitt omslag.
Rebecca tittade på hans förehavande och önskade att han skulle skynda på. Det dög inte, tänkte hon, att han skulle vara så saktfärdig.
- Nej, sa Saed, jag klarar inte detta. Du får läsa det!
Han räckte brevet till Rebecca. Rebecka vecklade upp brevet.
- Det är ett beslut, sa hon.
- Vad har de beslutat? Saed tittade ivrigt på Rebcca.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, ......

Resan hem börjar borta. (del30 )

Saed var både svettig och trött när han steg in i hotellreceptionen.
I ett moln av dofter från svettig kropp och frityrdoft från den inhandlade och medhavda hamburgermåltiden kände han sig allt annat än fräsch, när han steg fram till receptionsdisken.

Med förvåning tittade han på kvinnan i receptionen. Det var något bekannt med hennes utseende.
Den unga kvinnan i receptionen gapade förvånat. Det var något bekannt med denna gästs utseende.
De tittade på varandra och långsamt möttes de i igenkännandets leende.
- Men god eftermiddag på dig. Visst är du den iranier, som jag träffade i matsalen på Migrationsverkets anläggning i Märsta?
- Ja, det stämmer, sa Saed när minnet hann ikapp honom. Du är den kvinna, som sa att du skulle be för mig och mitt liv.
- Det gjorde vi med!
- Jag är tacksam för det och se, nu är jag tillbaka i Sverige.
- Har du fått uppehållstillstånd?
- Nej, jag kommer just från MIgrationsverket, där jag bett dem fatta ett nytt beslut.
- Hoppas att det går bra. Det vore trevligt om du fick stanna, sa hon med ögon, som nästan flirtade.
Saed skruvade lite obehagligt på sig, men han var inte alls oberörd av den unga kvinnans sätt att vara eller se ut.
- Saed heter jag. Jag kommer inte ihåg om vi sa våra namn.
- Jag heter Rebecca. Jag slutar klockan halv elva; vill du möta mig då; så kan vi ta en promenad och prata om vad du varit med om; sedan vi sit sågs:
- Det kan vi göra. Jag möter dig utanför ingången strax efter halvelva.
Rebecca log varmt mot honom. Han kände hur magen liksom fylldes av oroliga fjärilar, som flög både hit och dit.
- Förresten jag vill köpa de båda kvällstidningarna.
Han letade efter pengar i den plånbok han fått av Raffo och Elisabeth. Han betalade och gick till sitt rum.
Han slog upp Expressen och läste, medan han åt på en hamburgare. Han plockade pomme frites med fingrarna. Tidningssidan fylldes av flottiga avtryck. Han stavade sig igenom artikeln. Så vitt han förstod hade man funnit, att flera personer med direkt eller indirekt koppling till högerextrema organisationer anställts, som handläggare på Migrationsverket. Ingen av cheferna hade reagerat, så då visat prov på effektivitet när de gällde avslagsbeslut. Det gjordes en stor affär att en iransk polischef varit anställd. En man, som försvunnit i samband med en transport av en utvisad iranier till teheran. Tidningens grävande journalist, hade på internet funnit en artikel i en turkisk tidning. Där det berättades om att turkisk polis skjutit en iranier, som vid kontroll hade både ett svenskt och iranskt pass på sig. Dessutom hade de funnit en polislegitimation bland de saker de funnit i hans kläder.
Tidningen krävde att Migrationsverkets ledning och ansvarig minister skulle avgå.
Saed begrundade det han läst. Han tog en klunk från bägaren med kolsyrad apelsindryck.
Han slog upp Aftonbladet, som berättade om infiltreringen av Migrationsverket. De hade mer precist fastslagit att det var personer med koppling till den lösliga partibildning Svensk Demokrati, som infiltrerat myndigheten. De hade också citat från en bandupptagning där företrädare för Svensk Demokrati kommit överens med en islamistisk grupp, att speciellt konvertiter skulle sättas åt. Även aftonbladet nämnde den iranske polischefen, som varit anställd på Migrationsverket. Avslutningsvis hade reportern nämnt att detta skulle aldrig kunna ske, om sverige haft en annan regering. Därför krävde de hela regeringens avgång och nyval.
Saed avslutade sin måltid. Han lämnade de uppslagna tidningarna på det smala skrivbordet och la sig med en belåten suck på hotellsängen.
Det knackade på dörren
Saed for upp ur sängen. Han undrade vad var det nu på gång. Vem kunde knacka på hans dörr?
- Vem är det? frågade han.
- Din vän grönsakshandlaren, hördes en stämma från andra sidan dörren.
Saed öppnade och de två vännerna hälsade varandra med en varm kram.
- Här har du din väska, sa grönsakshanlaren.
Saed kände igen den blåa bagen med de vita linjerna, även om de inte var så vita lägre.
Saed berättade i korthet om vad som skett, sedan de sist sågs. Han uppehöll sig lite längre vid dagens incident, med tolken.
- Jag vet vem du menar, sa grönsakshandlaren. Han dök upp här i Västerås för en fyra månader sedan. Vi var förvånad över hans språkkunskaper. Han kom ju direkt från Iran och pratade nästan felfri svenska.
Grönsakshandlaren berättade om hur tilken gripits av svensk polis. Han hade då visat upp ett iranskt diplomatpass. trolin befann han sig nu på Irans ambassad i Stockholm, om han inte redan försvunnit ur landet.
De två vännerna tillbringade ett par timmar tillsammans. De hade skrattat och haft det trevligt. När grönsakshandlaren sa adjö avtvingade han Saed ett löfte att komma till butiken dagen därpå. Kanske kunde han arbeta lite, han var ju trots allt son till en grönsakshandlare i Teheran.
Halvelva på kvällen stod Saed utanför hotellet och väntade. Han noterade att det fortfarande inte var mer än skymmning. Även, tänkte han, om detta inte är midnattssol, så leds tankarna åt det hållet. I vart fall för en som är van vid att är det natt så är det mörkt.
- Hej Saed!
Saed tittade på Rebecca och han tyckte att hon var väldigt vacker.

De började gå på en gång och cykelväg. Saed berättade sin historia. Han berättade om förhör i iransk domstol, om piskstraff, om skottincidenten. Han berättade om flykten över bergen till Turkiet. Han berättade om skotten på järnvägstationen. Han berättade om Elisabeth och Raffo, om hans misstankar att de var änglar. Han undvek dock ämnet fisk och fiskbåtar!
Det var någonstans under berättelsen om änglarna, som hjälpt honom på vägen, som deras händer möttes. Händer som ömt tvinnades kring varandra och inte ville släppa taget.
Rebecca berättade o hur hon gifts bort som tonåring i Teheran. Hur hennes man fängslats av gardister och dödats. Hon berättade att hon inte hade några barn. Hon berättade om hur hon hjälpts av släktingar att fly till Sverige. Hur hon fått arbete på Migrationsverket, som lokalvårdare. Hon berättade om KOMVUX och utbildning inom turism. Hur hon sedan en månad tillbaka fått arbete som receptionist på det lilla hotellet i Västerås.
Medan den ljusa majkvällen övergick i verkligt mörker kände de två hur en De kom att gå ännu mer tätt tillsammans. Hemvägen till hotellet var fylld av glädje. Skratten klingade ekande mellan cykel/gångbanans trädridåer.
- Jag är så glad jag träffat dig igen, sa Saed. Hans leende lyste upp natten. Eller var det möjligen så att hotellingångens ljus reflekterades i hans leende.
- Jag är glad att jag träffat dig också, sa Rebecca. Hon log varmt mot honom.
Hon böjde sig mot honom. Deras läppar möttes i en försiktig, men längtande, konfirmerande kyss.
Hon skrattade blygt till och skyndade mot cykelstället.
Saed stod kvar förlamad av lycka, ja av förälskelse. Han såg henne cykla iväg. Hon vinkade bakåt och sa med hög röst.
- Vi ses imorgon!

Resan hem börjar borta. ( del 29 )

Saed vaknade tidigt denna morgon i slutet av maj. Solen gjorde sitt bästa för att skingra de få regnmoln, som skuggade rummet. Han tittade på klockan i den kombinerade radion och väckaruret.
Kvart i åtta.
Det var längesedan han sovit så länge. Kändes nästan lyxigt.
Det knackade på dörren.
Saed öppnade försiktigt dörren.
- God Morgon min vän, sa den alltid varmt leende Raffo.
Elisabeth gestalt fyllde upp resten av den yta, som begränsades av dörrkarmarna.
- God Morgon, sa hon på sitt mer sakliga och lite torra sätt.
- Du ska vara på Migrationsverkets kontor efter lunch, fortsatte hon och vi har en del dokument, som du bör ha kunskap om.
- Jodå, vi har med oss lite fruklost till dig, sa Raffo, som om han kunnat läsa Saeds önskan och tankar.
Raffo satte ner en bricka på de smala skrivbordet. Han sköt undan klockradion med en handen, för att bereda plats för frukostbrickan. Saed smuttade på det söta teet. Fortfarande lite nyvaken tuggade han på den degiga frukostbullen. Marmeladen rann nerför hans hand och han skyndade att slicka handen ren.
- Vi ska gå igenom dokumenten. Vi har dokument från den kristna gemenskapen i Teheran, som intygar din kristna övertygelse. Vi har ett intyg från den iranske läkare, som behandlade dig efter skottincidenten. Han har intygat, att du blivit skottskadad och att din rygg visar tecken på utdragen  pisktortyr. Dessutom har vårt ombud i Turkiet lyckats få fram en kopia på en arresteringsorder på dig, som vi återfann i polischefens Alis kläder.
De läste intygen tillsammans. Elisabeth och Raffo försäkrade sig om, att Saed förstod innebörden i dessa dokument.
Saed nickade. Han förstod vad som står i dokumenten. Han var lite förundrad över vissa formuleringar i arresteringsordern. Där skrevs i kryptiska ordalag, att Saed Dihbajadi, i det fall han överlevt det planerade attentatet, omedelbart skulle arresteras och återföras till Teheran. Saed tyckte det var år sedan han kände den brännande smärtan i axeln. Tusentals år sedan han vårdades i den kristna gemenskapen. Men det var ju inte mer än drygt 9 månader sedan.

Resten av förmiddagen, så vägledde Elisabeth honom om vägen. Som hon envisades att kalla troslivet för. Hon var mycket noga med att Saed skulle förstå att rätt bruka sin gåva att läka människors sjukdomar.
Raffo å sin sida hade poängterat att han i kristen gemenskap aldrig skulle förhäva sig, utan ha en ödmjuk attityd.
- Det är genom att lysssna mer och prata mindre, som du får vishet att förhålla dig till andra. Även om din tro är stark, så är det genom att lyssna du lär hur du ska närma dig människor och vitta om din din Herre.
Saeds huvud snurrade av alla råd och intryck han fått denna förmiddag.
De lämnade rummet och gick förbi receptionsdisken.
Saed hajade till, när han såg kvällstidningarnas löpsedlar.
Expressen konstaterade kort: Konspiration inom Migrationsverket!
Aftonbladet var lite mer specifik: Svenskdemokratiskt nätverk infiltrerat Migrationsverket.
Saed lade på minnet att han skulle köpa och läsa vad kvällspressen skrev, när han kom tillbaka från Migrationsverket.
- Vi har betalat för dig, sa Elisabeth, du kan bo här i tio dagar. Sedan måste du försöka hitta annat boende.
Den stora svarta Dodgen förde trion söderut ner mot Västerås City. De svängde till höger på Ringleden. Nedanför Fryxellska skola svängde de vänster. De stannade nere vid Svartån.
- Härifrån ser du Migrationsverkets skylt. Det är dit du ska gå nu och framlägga ditt ärende. Gå i förvissningen att Herrens hand skyddar dig!
Raffo gav honom en plastkasse, som innehöll dokumenten och en plånbok, med lite pengar, så han skulle kunna köpa mat och annat han behövde! Elisabeth sträckte sig över framsidan och lade sin hand på hans kind.
- Var rädd om dig Saed, om Gud vill, så korsas våra vägar igen!
Saed steg ur bilen och tog några prövande steg på gatan upp mot Migrationsverkets lokaler. Han vände sig om för att vinka adjö, men bilen var borta.
Konstigt, tänkte han, jag hörde inte den stora motorn rusa. Bilen bara var borta.
Han steg in på Migrationsverkets lokal. Det tråkiga väntrummet var fyllt med förhoppningsfulla personer som ville söka asyl. Var de inte asylsökande var de där för att få tillstånd för sin familj att komma till Sverige. En man klagade högljutt över att han inte fått pengar till en plattteve. Tolken försökte förklara för honom att Migrationsverket inte var en önskeautomat.
När Saeds nummer kom upp gick han fram till den lilla luckan i båset som skyltade med hans nummer.
- Jag vill söka  asyl i Sverige, sa han till kvinnan bakom glasrutan.
- Har du något pass, sa kvinnan lite uttråkad!
- Jag har ett, som jag  tror är falskt sa han, det äkta finns redan på Migrationsverket.
- Va?
Saed försökte förklara. Kvinnan bakom glasrutan bad Saed sitta ner, så skulle han hämtas av en handläggare. Saed behövde inte vänta länge. En äldre kvinna öppnade dörren och ropade Saeds namn. Saed skyndade fram mot henne. Hon visade honom vägen till ett litet kontorsrum.
- Vänta här sa hon, så ska jag hämta en tolk.
När tolken kom tittade Saed med förvåningpå honom. Det var ju samme man som hade varit med och piskat honom i Teheran.
- Jag vill inte ha den tolken, han är en fidai'!
Saed hade sagt detta på stapplande svenska.
- En vaddå, sa kvinnan.
Tolken lämnade hastigt rummet. Han hade inte räknat med att en av de han torterat skulle möta honom så här.
Den kvinnliga handläggaren rynkade pannan. Hon tittade förvånat efter tolken, som så hastigt gjort sorti!
- En fidai är arabiska för en som offrar sig för sitt land. Den mannen var med och piskade mig, som straff för att jag blivit kristen, sa Saed!
- Blivit kristen?
Den kvinnliga handläggaren tittade bekymrat, men kanske mer intreeserat på Saed.
- Vill du berätta mer. Vi försöker utan tolk.
Saed berättade. Han berättade allt vad han varit med om sedan han lämnat Teheran första gången.
Kvinnan skrev och skrev. Hon var glad för att Saeds svenska var så stapplande och han många gånger sökte orden. Det gav henne tillfälle att hinna ikapp med skrivandet.
- Du är en bekännande kristen, sa Saed och tittade på henne, jag ser det i dina ögon. Jag har lagt märke till att du kliar på dina armar.
Han sökte långt inne i sig själv. Han kände hur värmen tändes i hans hjärta och hur händerna darrade lätt.
- Jag vet att du tror att Gud kan hela dina eksem! Får jag be för dig?
Kvinnan slutade skriva. Hon tittade förvånat på Saed. Hon förde en kamp inom sig. Var det professionellt eller ej att be en asylsökande be för henne? Till slut la hon ifrån sig pennan och sträckte ut sina armar på skrivbordet.
Saed la sina händer på hennes armar och bad tyst för sig själv. Han kände hur den intensiva värmen flöt genom hans händer. Han såg på kvinnan och log.
Kvinnan tittade förvånat på saed, sedan kavlade hon upp sina ärmar på koftan.
- Utslagen är borta, nästan skrek hon!
Skriket, om än återhållsamt, lockade en vakt och två andra handläggare till rummet.
- Är allt som det ska? frågade vakten!
- Ja, det är ingen fara, jag blev bara överraskad, sa kvinnan.
- Nå ska vi avsluta förhöret nu. Uppge ditt namn och var du bor.
Saed talade om namn och var han räknade med att bo den närmsta dryga veckan.
- Jag tror inte du behöver vänta så länge på besked. Det har hänt saker inom verket, som gör att just konvertiter kommer att få en snabb behandling! Se framtiden an med tillförsikt sa hon. Kanske får jag bjuda in dig till vår kyrka, sa hon och lämnade över ett programblad, som hon haft i sin väska.
De tog farväl!

Saed stod ute på gatan igen. Han kände en förväntan. Medan han gick tackade han Gud. Inte ens när han passerade polisstationen kände han någon oro.
Han träffade på sin vän frukthandlaren och köpte lite frukt av honom. Han fick ett bra pris. Glädjen att återse Saed var stor. De kom överens om att han skulle köra över Saeds tillhörigheter under kvällen.
Det börjar ordna sig, tänkte Saed och kände att detta var nog hemma i alla fall!

Resan hem börjar borta. ( del 28 )

Saed hade svårt komma till ro.

Han hade länge, stått vid det öppna fönstret och tittat ut över Öresund. Han hade förundrats av de lanternor och månstrålar, som dansade på det mörka havet. Han kunde inte höra vågorna, men han visste att de fanns där. Denna illusion, tänkte han, som gav intryck att havet hela tiden förde ytt vatten till stranden. Samma vatten slog gång på gång mot stranden.

Precis som hans strävan att få Migrationsverkets tjänstemän förstå att han faktiskt var kriste., samma svar hela tiden, det är du inte, du säger det bara för att få stanna, dina intyg är nog välmenande men de liknar allt för mycket andra intyg.
Han funderade över hur man på annat sätt kunde beskriva att han bekännt Jesus som sin Herre, hur han på annat sätt kunnat tala om att han gjort upp med all medveten synd, hur han på annat sätt skulle kunna beskriva att han blivit döpt. Samma invändning slog mot honom hela tiden.
Han var tillbaka i Sverige. I Iran var de övertygade om att han övergett Islam och blivit en kristen. Ja så övertygade att de sänt lönnmördare efter honom. Hur skulle han kunna övertyga svenska tjänstemän om detta. De som tyckte att eftersom han inte kunna namnen på alla Jesu lärjungar, så var han inte kristen. Han funderade på hur många svenska kristna, som kunde alla de namnen.
Han undrade om ärren efter piskrappen kunde övertyga. Ham undrade om ärren efter skottskadan kunde övertyga.
Han stängde fönstret. Han lade sig i sängen och drog upp knäna mot bröstet. Han låg länge stilla och försökte somna. Plötsligt satte han sig upp i sängen. Han hade känt piskan över ryggen. Han var alldels svettig. Han tittade sig omkring och förstod att han drömt. Någon halvannan timma sömn konstaterade han och tittade på väckarklockans ilsket lysande siffror.
Han tänkte på Elisabet och Raffo hans följeslagare, som tycktes komma in i hans liv lite hur som helst. Den svarta Dodgen, som kört honom och hans vän, när de attackerades av svenska ungdomar. Visst skulle änglar ha vingar. Men varken Elisabeth eller Raffo hade vingar, ändå pratade de som om de funnits och verkat oberoende av tidens gång.

De hade pratat om evigheten. En tid utan slut. Men hade evigheten en början?  Det var som ett nu. Nu en tid utan slut, utan början. Evigheten, nuet  var tid utan början utan slut.
Kunde Gud, funderade Saed, som fanns, om han mindes rätt, före allt började vara en Gud både i nuet och i evigheten.
I takt med att ögonlocken blev allt tyngre blev hans tankar allt mer dunkla. Han sov oroligt. Han hade i sina drömmar besök av både sin avlidna farfar och av Jesus. Så mycket visste han, när han vaknade. Han kunde dock inte komma ihåg vad de sagt , om de nu hade sagt något. Han mötte den nya dagen förvissad om att hans liv vilade i Guds händer. Hans liv vilade i nuets och evighetens Gud.

Efter sedvanlig morgontoalett begav han sig ner till matsalen. Han visslade på en ny melodi. En melodi som fötts under natten. Han tyckte nog att melodin var vacker. Han kände hur den gav harmoni och ett lugn, en ny tillförsikt fyllde honom.


- God morgon, min vän!
Den rösten gick inte att ta miste på. Fyllde med värme och alltid med ett småleende. Saed tittade med förvåning på Raffo. Där stod han i nystukna chinos och en klädsam t-shirt. Han bjöd Saed sitta ner vid frukostbordet. Han hällde upp te i en mugg och räckte den till Saed.
- Smörgås får du göra iordning själv, sa han med ett lätt skratt.
- Hur har du kommit hit? Jag trodde du var i Rumänien.
- Jo, det var jag. Mitt uppdrag där är slutfört. Jag har varit i Teheran med. Dina vänner i den kristna gemenskapen där hälsar dig och hoppas att allt är väl.
- Men hur har du hunnit?
- Det är svårt att förklara, så att du förstår. Du får nog bara acceptera min historia som den är.
Saed bredde mycket smör på brödskivan och lade en stor skiva skinka på den. Han toppade med en skiva ost. Han smakade prövande. Smakbiten föll ut till belåtenhet och han åt snabbt upp smörgåsen. Han smuttade på teet och bredde en ny smörgås.
- Men var är Elisabeth?
- Hon är snart här, hon hade en del att förbereda i Västerås.
Saed hade frågan på tungan, men insåg snabbt att det var ingen mening med att fråga hur hon kunde hinna till Västerås. Han visste att svaret var, svårt att förklara, bara acceptera!
- Du, Saed, jag tror inte du ska betunga ditt sinne med allt för djupa frågeställningar. Förstår att du funderar mycket på evigheten och Gud. Ibland måste man bara som ett barn acceptera det svar man får, när man blir äldre i tron, så kommer nya frågor och nya svar.
Saed tittade på honom. Han måste ha sett ut som en öppen tom fiollåda i ansiktet, för Raffo skrattade till.
- Du ser, sa han, Gud talade om för mig att du tänkt mycket i natt. Se här har vi vår dam....
- God Morgon mina herrar, sa Elisabeth, så är vi då färdiga att starta den sista etappen på din resa hem, Saed.
Saed och Raffo avslutade morgonmåltiden. Saed skyndade upp på rummet och hämtade baggen med bibeln och extra ombyte.
Dodgen startade villigt. De fann snart uppfarten till E4-an. Snart var staden vid sundet, staden som badade fötterna i sundet, ett minne blott!
- Denna gång ska du inte vända dig till Migrationsverket i Solna, utan det är förberett att du ska möta en handläggare på kontoret i Västerås.
Saed var lite förvånad, han hade ingen aning om att det fanns ett kontor med koppling till Migrationsverket i Västerås. Han satt i baksätet på Dodgen och tittade på namnskyltar som de passerade. Han hann inte läsa hela skylten som förkunnade att de passerade avfarten till Örkelljunga, utan han levde i villfarelsen att de passerade Örke.
Strax söder om Ljungby var det en trafikkontroll. En rad med polisbilar stod parkerade på en stor parkeringsplats och polisen viftade in varje bil som nådde fram. Saed såg hur Raffo böjde sitt huvud i bön. Han lyfte sina hände rmot bilens tak och ord, som Saed inte förstod, ljöd ur hans mun. Saed tittade förvånat, hur polisen bara viftade förbi Dodgen, för att rikta hela sin uppmärksamhet mot den stora röda Mercedesen som körde bakom dem. Det var andra gången, som polisen liksom inte noterat att Dodgen körde förbi dem.
Tidig eftermiddag körde de av E4-an vid Ödeshög för att fortsätta norrut mot Vadstena och Motala.
Saed slumrade till.Han vaknade till och gjorde sitt bästa för att hålla sig vaken. Den stora motorns surrande var direkt sövande, tänkte Saed och somnade.
E18, Örebro. Saed läste med förvåning på skyltarna. Det här var ju namn han verkligen kände till. Han gnuggade sömnen ur ögonen och tog tacksamt emot det smörgåspaket, som Elisabeth räckte honom. Det var hon som satt i passagerarstolen. Raffo satt bakom ratten, han log, när deras blickar möttes i backspegelen.
- Det finns dricka med om du är törstig, sa Elisabeth.
- Ja tack, sa Saed, även om jag är hungrig så blir det lite torrt med bara bröd och pålägg.
- Här en burk med Zingo apelsindryck!
Saed drack med njutning. Arboga 17 kilometer. Saed läste på skyltarna.
- Nu börjar det verkligen kännas hemma, sa Saed. Hoppas att det ska kunna bli hemma med.
- Du ska inte oroa dig, sa Elisabeth, allt är förberett.
De passerade förläggningen, där Saed bott så många nätter. Han tänkte på Mohammod. Han undrade hur det gått för honom. Han tänkte på de kristna, som besökt honom, när han var vilsen de första dagarna efter sin omvändelse. Han tänkte på kyrkan, som spelat och sjungt så varma välkomnande sånger. Han tänkte på resan han gjort. Hur det som var hemma blev borta. Hur det som var borta blev hemma.
- I natt ska vi sova på ett litet hotell i Västerås. Vi ska ha en sista genomgång med dig i kväll och i morgonförmiddag. Sen ska du få en mapp med handlingar. I morgon eftermiddag ska vi släppa av dig vid Migrationsverkets kontor, då måste du klara dig själv.
Saed kände oron komma krypande. Han kände hur han blev svettig om handerna och under armarna. Hans blick flackade. Så mindes han melodin. Han visslade den tyst. Han kände hur melodin återgav honom lugnet och en ny säkerhet växte inom honom.
Västerås!
Han mindes hur han hade fått lämna kvar en väska med tillhörigheter. Han mindes hur polisen tagit honom vid bostadsområdets centrum.
Bilen stannade.
De tre gick in till receptionen och checkade in.
Det knackade på Saed dörr. Han öppnade och Elisabeth stod utanför med två stora bärkassar.
- Här är lite kläder, som du kan ha användning för.
Hon ställde ner kassarna på golvet.
- Du kan ju prova något, vi ses om en halvtimma i matsalen. Så får vi gå igenom några saker.
Saed provade kläder. Han fastnade för ett par gröna jeans och en vit skjorta. Han borstade håret, stänkte lite rakvatten på kinderna. Redo för middag och samtal.
Han visslade på sin melodi medan han långsamt gick mot matsalen!

Resan hem börjar borta (del 27)

De stod vid biltågterminalen i Altona, Hamburg och väntade på att Dodgen skulle lastas av.
- Vi ska försöka hinna med en av lunchfärjorna till Danmark, sa dem äldre damen, hon som gärna ville kallas Elisabeth.
Saed skrapade otåligt med ena foten på gatstenen. Han funderade på om det fanns risk att de skulle missa båten. Då kanske hans resa hem till Sverige skulle fördröjas ytterligare. Han tittade på Elisabeth och såg att också hon hade en oro i blicken.
Dodgen lastades av och kördes fram till dem. De steg in och omslöts av hemtrevnaden i den den rymliga kupén. Elisabeth rusade motorn innan hon släppte upp kopplingen och de svängde ut på Max Brauer-allén. Morgontidiga tyska bilister tutade upprört över Dodgens farliga manöver att komma in i rätt fil. Det märktes att Dodgen trivdes över, att känna fast asfalt under sina däck. Den stora motorn brummade dovt, när Elisabeth med ytterligare en djärv manöver lyckades svänga in på Holsteinstrasse för vidare färd norrut. Det dröjde inte länge förrån de korsat ytterligare en stor gata och fann sig vara på väh mot Puttgarden på Kielerstrasse.
- Nå, vi tycks ha gott om tid, sa Elisabeth. Vi hinner med god marginal med färjan som ska ta oss till Danmark. Vi hinner nog få en andra frukost på båten. Du vet sjön suger ju alltid.
- Gör den?
Saed tittade frågande på Elisabeth. Väldigt vad hom plötsligen pratade mycket.
- När du nu kommer till Sverige och om du engagerar dig i någon församling, måste du komma ihåg att vara ödmjuk.  Se till att du inte blir som en kyckling, som föses in under någon kycklingmammas vingar.
- Menar du att det är mest kvinnor som kommer att försöka fånga mig?
- Nej så ska du inte uppfatta det! Även män kan vara kycklingmammor!
Bilen krängde kraftigt, när Elisabeth väjde för en katt, som plötsligt sprang upp på vägen. Saed satte sig rakt upp överraskad av kattens plötsliga infall, som fick bilen att med skrikande däck kämpa för att fortsätta rakt fram. Än bar det hit och än bar det dit, men det bar aldrig ner i diket. Medtrafikanter tutade ihärdigt, för att göra Dodgens förare uppmärksam på att så där kör man inte. Saed tittade bakåt och såg katten slokörat lomma iväg  åt samma håll, som den kom ifrån. Dodgen återfann balansen i tillvaron. Snart såg de Östersjön och Puttgarden.
De köpte sin färdbiljett och parkerade Dodgen på bildäck. Den branta trappan upp till nästa däck visade sig vare en engångsföreteelse. Trappan upp till däcket där matserving fanns var bred , lagom lutad och inbjudande. De fann en plats vid fönstret och väntade på serveringen skulle öppna.
- I Sverige har den senaste tiden oroligheter brutit ut i Stockholms förorter.  Du måste inse att Sverige inte är det samma som paradiset. Det finns mycket oro i det svenska samhället, som kan få oönskade  konsekvenser.
- Men jag har inga planer på något sådant!
- Det förstår jag, sa Elisabeth, men då måste begrunda och se sammanhangen. Du kan inte bara naivt rusa på och tro att din tro alltid leder rätt, för du är en människa, med en människas alla fel och brister.
De var så inne i sitt samtal att de totalt glömde bort att beställa kaffe och te med tilltugg. Högtalarrösten manade alla bilresenärer att gå till sina bilar. De skyndade nerför den sista branta trappan och steg in i Dodgen. Färjans tutande hördes dovt. Hela färjan skakde till när den i låg fart angjorde kajen. Saed såg hur fören öppnades. Dagsljuset trängde in på det dunkla bildäcket. De startade motorn och väntade på sin tur att  lämna färjan.
Dodgen kände hemtrakterna komma närmare och var ivrig att lämna Rödby bakom sig. Snart var de på den breda vägen mot Köpenhamn.
- Nu blir det inte mer båtfärder, utan vi ska ta bron till Malmö. Det är den säkraste vägen in i Sverige, speciellt som vi kör en svenskregistrerad bil.
Saed tyckte att Köpenhamns förorter och industriområde liksom slukade dem. Husen trängde sig mer nära inpå bilen. Trafiken var tät. Inne i magen på Köpenhamn, tänkte saed och fnittrade tyst där han satt. Han såg på Elisabeth som koncentrerat följde skyltarnas vägledning till bron mot Sverige.
När de körde ner i tunneln, tänkte Saed jaha detta är Köpenhamns tarmsystem. Han fnittrade tyst, för att inte störa Dodgens förare. De körde upp på bron och Saed fann det märkligt. Det kändes nästan som de flög fram över vattnet. Öresunds södra delar omfamnade dem. Vinden gjorde färden över vattnet något fladdrig. Ibland knakade det i den stora karossen. Vattenkaskader fördes av vinden från sundets vågkammar mot bilens glasrutor. Saed tyckte det var lite obehagligt. Han bad till sin Herre om beskydd.

Det var en lisa att se det skruvade huset resa sig som en mäktig fackla över horisonten.
- Huset du ser där framme kallas Turning Torso, sa Elisabeth. Vid många färder över den här bron har jag tyckt att det är hoppets ljus som tänds, när jag ser det!
De närmade sig hastigt den skånska kusten och tull' och passpolisens område. Flera bilar framför dem viftades in för kontroll. Den stora Dodgen tilläts passera utan att uppmärksammas. Saed var förundrad. Han tittade bakåt och såg att bilarna bakom regelmässigt viftades in för kontroll. Det var som om de inte sett Dodgen över huvudtaget. tänkte han!
De styrde nu norrut längs den skånska kusten. Domkyrkan i Lunds två torn reste sig trotsigt mot en bleka eftermiddagshimlen. Saed tittade sig omkring på det förbipasserande landskapet. På vänster sida såg han Öresund, som gjorde sitt bästa för att skapa visst avstånd till det danska kungariket. Till höger avlöstes gula rapsfält av villaträdgårdar och små skogsdungar. De stannade på en mack strax söder om Helsingborg.

De steg ut! Saed tittade beundrande på den stad som bredde ut sig framför  honom. Han anade stora byggnader längre bort. Han såg hur nära sundet staden låg. Det är en stad som hela tiden doppar tårna i vattnet, tänkte han!
- Jag har gjort ett par telefonsamtal. Vi ska stanna här i natt. I morgonbitti kommer en kurir med de dokument du behöver för att anhålla om att Migrationsverket ska ompröva sitt beslut. Nej, det är inga förfalskningar utan intyg från några av de personer du mött på din resa. Dessutom vet jag att Unicef har uppmärksammat ditt fall och anhållit om att det ska omprövas.
- Nu åker vi till Örenäs slott och övernatta. Det blir en lång resa imorgon!

Resan hem börjar borta, (del 26 )

Saed vaknade av solen lekte på väggen på andra sidan rummet. Han tittade sig omkring, ovan vid rena lakan och citrusdoftande rengöringsmedel. Lät de lätt frasande vita lakanen omsluta kroppen i tappra försök stänga inne den goa sömnvärmen. Efter att vant sig vid morgonen, satte han sig upp i sängen, Han tog den halvfrulla vattenflaskan på nattduksbordet. Han öppnade skjutdörren och gick ut på den långsmala balkongen.
Han förvånade sig själv genom att lägga märke till fågelsången. Olika fåglar, skiftande fjäderprakt. Alla hälsade de morgonen med sitt kvitter. Sqaed tänkte på Fransiscus, som han tyvkte han kände lite bättre efter de få timmarna i Assisi. Han tänkte på Fransiscus predikande för hela Guds skapelse. På djuren som i andakt böjde sina huvuden, när Fransiscus lovade Gud i sin predikan.
Likt de fåglar som sjöng denna morgon så sjöng också Saed, en lovsång till Gud.
" O store Gud, när jag din värld beskådar, som du har skapat med ditt allmaktsord...."
Ja han sjöng den versraden flera gånger, för det var allt han kunde. Huruvida de lyssnande djuren i hotellträdgården böjde sin huvuden kunde han inte avgöra. Men nog tyckte han att den närgågna fågeln, vars namn han inte kände, gjorde sitt bästa för att sjunga en obligatstämma.
Saed duschade länge och väl. Han njöt av den varma jämna strålen av vatten som smekte varje millimeter av hans kropp. Han klädde sig och skyndade ner mot frukostmatsalens ljuvliga gåvor.

Han valde kokta ägg, skinka, ost och bröd. Han ratade med en fnysning de tomatsåsdränkta sardinerna.
Med sin väl fyllda tallrik uppsökte han ett bord vid fönstret och såg ut över landskapet. Servitören frågade artigt om han vill ha kaffe eller te.
- Tack te och jag tar gärna ett glas apelsinjuice med.

Servitören uppfullde snabbt och tjänstvilligt Saeds önskemål. Han lät sig väl smaka av frukosten, när plötsligt den äldre kvinnan stod vid hans sida med en ångande kopp svart kaffe.
- God Morgon Saed, sa hon och gjorde plats för sin kopp på bordet.
Hon slog sig ner mittemot Saed och läppjade njutningsfullt på sitt kaffe.
- Det har hänt saker i natt, som gör att vi får ändra våra planer.
- Vad har hänt, sa Saed med en lätt darrning på rösten.
En begynnande oro började tillta inom honom. Klart att något dumt skulle hända nu, när allt gick så bra.
- Du behöver inte känna oro. Det är bara det att Raffo inte kan följa med oss på resan. Han blev tvungen att resa till norra Rumänien i natt. Några ungersktalande romer där har fått problem och vi måste hjälpa dem till släktingarna i Ungern.
- Jaha och påverkar det vår resa?
- Ser du, nu får jag ingen avlastning i körandet. Så  jag har bokat plats på biltåget till Hamburg. Vi får gott om tid att tala om din tjänst. Vi ska stiga på tåget i Alessandria, bara några mil norr om Genua.
- Min tjänst?
- Ja det uppdrag, som du har förberetts för.
- Jag förstår inte.
- Om du tänker tillbaka på din resa, är det något speciellt som du minns. Minns du något tillfälle då du kännt en värme, kraft strömmat genom dig?
- Ja jag minns att ett par personer blivit friska, eller i vart fall mindre sjuka, när jag rört vid dem och bett till Gud att de ska bli friska.
- Det är din tjänst! Vi får prata om det när vi sitter på tåget mot Hamburg!
Saed blev nyfiken och kände lite motvilligt en iver inom sig. De lämnade frukosten för att hämta sitt bagage. Den äldre kvinnan betalade motellräkningen. Den svarta Dodgen vaknade till och morrade belåtet. Motorn otålig att driva bilen framåt  brummade förväntansfullt. Snart var de ute på vägen som ledde norrut mot Alessandria. Det var ingen lång resa. Alessandria välkomnade dem med tydliga skyltar, som talade om hur de skulle köra för att komma till biltågets angöringsplats,
De tittade på när en stationsanställd körde upp bilen på järnvägsvagnen. Den syntes tydligt där den stod fastsurrad mellan några mer moderna bilar.

De letade upp sin tågkupé. Båda hade fått fönsterplatser, vilket betydde att det blev överslaf, när kupén skulle göras om till sovkupé.
- Det finns en trend, sa den äldre damen, att många församlingar idag drivs, nästan som företag. En del tar till och med inträde, för att få ta del av budskapet. Du ska akta dig för sådana församlingar, de är på fel väg! Budskapet ska alltid erbjudas utan kostnad. Du kommer att få inbjudningar till församlingar, som erbjuder dig mycket pengar för att din tjänst ska få möta sin publik. Du ska akta dig för sådana församlingar, de är på fel väg!
- Jag förstår vad du säger, men du pratar precis som allt var klart. Att jag verkligen skulle få ett uppehållstillstånd i Sverige. Jag vet ju förresten inte vad du heter!
- Jag vet inget om du får tillstånd eller inte. Jag vet bara att Gud gett mig uppdraget att förbereda dig för din tjänst. Vad det gäller mitt namn, så är det inte så viktigt. Men du får gärna kalla mig Elisabeth.
- Okay Elisabeth, det känns faktiskt bättre att du har ett namn.
- Du måste nu börja att förbereda dig för ett liv i gudomlig tjänst. Det betyder att du får aldrig låta den gåva bli herre över ditt liv. Det är inte du som ska använda gåvan, utan Gud eller om du så vill Helig Ande genom dig. Så du måste lära dig, öva upp din lyhördhet för vad Gud talar till dig!
Det blev mycket mer sagt den kvällen medan tåget lämnade Alessandria och strävade norrut. Saed hade mycket att tänka på, när han så småningom la sig tillrätta i överslafen. Det rytmiska passerande över skarvar i rälsen gungade honom raskt in i djup sömn.
- Hamburg nästa stopp!
Konduktören drog en liten vagn, från vilken han serverade te och små runda bullar med en röra av majonäs och skinka i.
- I morgon är jag i Sverige!