Vallbybloggaren och sambon hade beslutat att nu fick det vara nog. Nu skulle vi vända hemåt till trevna stugan, där kaffe med dopp väntade. Vid hotellets förgård mötte vi honom.
Hans något staplande gång förde inte fram honom i rekordfart, men det gick ändå framåt.
Han hälsade leende.
- Ligger Visthusgatan på det hållet, sa han och pekade mot Vallby Centrum!
- Nej du, sa vallbybloggaren, då får nog omvända dig och vandra norrut sitället!
- Ja ser du, jag har låst mig ute och letar efter min kvinna, för hon har en reservnyckel.
- Bor hon här på vallby?
- Nej, sa den gamle, hon bor på.... Nu har jag glömt vad det heter, men det finns höghus där och hon bor i ett sådant.
Vallbybloggaren gick i minnet igenom alla de stadsdelar med höghus och fann att de fanns ju nästan överallt.
- Jo, sa den äldre lätt förvirrade herren, man åker upp för en backe och där finns det höga hus.
Prövande alternativen föreslog Vallbybloggaren till slut Pettersberg.
- Ja så heter det... Pettersberg!
Han smakade på ordet.
- Pettersberg heter det, upprepade han.
- Det är lite tokigt när man glömmer så lätt numer, fortsatte han.
- Jag följer med dig till Visthusgatan, sa Vallbybloggaren, kanske din kvinna väntar där!
Vi samtalade under vägen om det långa händelserika livet i kyrkans tjänst. Det hade varit pastorat i Västmanland. Pionjärarbete i ett stort afrikanskt land och arbete på en missionsstation innan hemkomsten och uppskattat pastoratförestående i Gurkstan.
Vi vandrade genom de tränga gångbanorna mellan kedjehusen. Vi nådde fram till den lilla lekplatsen.
- Nu tror jag jag känner igen mig, sa den gamle!
- Se där är min kvinna!
- Vart har du varit, frågade kvinnan anklagande, du vet ju att de väntar med mat!
- Jag skulle bara gå ut, men har låst mig ute! Du har väl reservnyckeln!
- Nej, den fick du tillbaka förra gången du låste dig ute!
De enades om att nu var middagen de var bjudna på viktigare än låsa upp dörren! Det fick vänta till efter middagen.
Vallbybloggaren och sambon funderade på hemvägen över...
... det är inte lätt när kyrkans män vandrar vilse!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
tisdag 25 september 2012
Kyrkans män vandrar vilse
Etiketter:
kyrka,
låsa sig ute,
medvandrare,
Vallby,
vilse
onsdag 5 september 2012
Det gäller hålla sig borta
Morgonens vandring på Vallbytundran var väderleksmässigt angenäm.
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,
Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
- Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,
Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
- Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!
Etiketter:
piller,
restaurang,
rullator,
samtal,
Servicehus,
Vallby,
Vallbytundran
söndag 2 september 2012
Detektiver vaknar tidigt!
Söndagmorgonens dräneringspromenad startade tidigt.
Regndroppar var märkbart närvarande, när de två påbörjade utforska och bevaka Vallbytundran!
De gjorde sig så osynliga som möjligt. Å det ska ni veta är inte lätt, när luden sambo plötsligt får upp ett spår. Måhända är det några sorkar, som grävt en tunnel. Målmedvetet följer sambon, med nosen mot marken, ett osynligt spår över öde savanner på Vallby.
Vi passerar Paletten, den runda nybyggnationen, med sina kalejdoskopväggar.
På andra sidan om det nya huset, ser vi en ung man lyfta bort stängslet och göra vägen fri för bilinfart.
Detektiven i mig anar argan list. Försiktigt tittar vi fram bak miljöbodens knut. Vi följer mannens ansträngningar att vända bilen, så fronten pekar mot öppningen i staketet.
Nå här kan vi inte bara stå och titta. Vi fortsätter promenaden och sambon gör ute vad vallbybloggaren gör inne.
Nytömd och full av ysterhet i den ganla kroppen återupptar sambon sorknosandet. Det går med en farlig fart. Att påstå att Vallbybloggaren följer i samma fart är en grov överdrift. Han halar in och kommenderar fot.
Åter ett väldisciplinerat ekipage.
Då vi rundat Vallbyskrapan med både ICA-affär och gruppboende, ser vi återigen mannen inne på den st'ängselomgärdade byggplatsen. Han går och lyfter på presseningar. Han kikar sökande. Han försvinner bakom några containrar. Han lastar in något i bagageluckan. Vi närmar oss smygande.
Vallbybloggaren riktigt känner hur Sherlockholmeshatten tynger på hans huvud. I andanom suger han uppmärksamt på sjöskumspipan. De går så nära att de nästan kan se registreringsskylden.
Tyvärr är vi inte tillräckligt bra på att smyga. Ej heller nog tränade för att bli ett med bakrund och skuggor.
När den unge mannen observerad att han observeras sätter han sig i bilen och parkerar den så att registreringsskyltarna ej ska synas.
- Ytterst misstänksamt, mumlar Vallbybloggaren i bästa Ture Sventon-stil. Här ska sannerligen observeras på bästa detektivmanér.
Sambon är behjälplig med att helt oskyldigt vända ryggen åt den unge mannen medan sambon för andra gången dumpar restprodukter. Då Vallbybloggaren nogsamt plockar upp efter sambon kan han kika och med skarp blick notera registreringsnumret.
Skyndsamt beger de sig hemåt. Den borne Vallbydetektiven ringer sina kollegor på polishuset och berättar vad han sett. Som en brasklapp föreslår han att det kan ju röra sig on en anställd. Men vad tusan gör en anställd på en arbetsplats halv sju en söndagmorgon. Poliskvinnan i telefonen håller med om det osannolika och lovar skicka en patrull.
Sambon och Vallbydetektiven begär sig skyndsamt till brottsplatsen. Måste ju följa upp. Ett visst resultatansvar för pågående process känner han.
Han möter polisbilen och får rapporten att de sett vare sig bil eller person. Tittar över axeln på polismannen och ser hur en av presseningarna visar en profil av en bil. Påpekar denna mystifikation för polismannen, som efter en snabb titt svarar:
- Din observation tycks riktig. Det såg inte vi. Vi ska genast undersöka detta.
På behörigt avstånd ser vi hur polismannen lyfter på presenningen och hur den unge mannen överraskad tumlar ut. Vi ser att de pratar med varann. Polismannen antecknar flitigt.
Nöjd med vårt dagsverke fortsätter vi vår promenad.
Polisbillen med innehåll stannar, när de ser oss och bjuder oss komma fram till bilen. Den kvinnliga polisen har svårt att hålla tillbaka fnittret. Den pondus som uniform och polisbil ger försvinner i det kvinnliga fnittret.
- Du det var bra att du ringde, men det verkar inte vara något allvarligt. Mannen hade bråkat med sin partner och blivit utslängd. Så utslängd från hemmet uppe i bergslagen har han tagit sig hit, där han arbetar. Han täckte bilen med en pressening för att få sova ostört!
Ekot av poliskvinnans fnitter följde de två hela morgonen.
Nu måste även en detektiv sova!
Regndroppar var märkbart närvarande, när de två påbörjade utforska och bevaka Vallbytundran!
De gjorde sig så osynliga som möjligt. Å det ska ni veta är inte lätt, när luden sambo plötsligt får upp ett spår. Måhända är det några sorkar, som grävt en tunnel. Målmedvetet följer sambon, med nosen mot marken, ett osynligt spår över öde savanner på Vallby.
Vi passerar Paletten, den runda nybyggnationen, med sina kalejdoskopväggar.
På andra sidan om det nya huset, ser vi en ung man lyfta bort stängslet och göra vägen fri för bilinfart.
Detektiven i mig anar argan list. Försiktigt tittar vi fram bak miljöbodens knut. Vi följer mannens ansträngningar att vända bilen, så fronten pekar mot öppningen i staketet.
Nå här kan vi inte bara stå och titta. Vi fortsätter promenaden och sambon gör ute vad vallbybloggaren gör inne.
Nytömd och full av ysterhet i den ganla kroppen återupptar sambon sorknosandet. Det går med en farlig fart. Att påstå att Vallbybloggaren följer i samma fart är en grov överdrift. Han halar in och kommenderar fot.
Åter ett väldisciplinerat ekipage.
Då vi rundat Vallbyskrapan med både ICA-affär och gruppboende, ser vi återigen mannen inne på den st'ängselomgärdade byggplatsen. Han går och lyfter på presseningar. Han kikar sökande. Han försvinner bakom några containrar. Han lastar in något i bagageluckan. Vi närmar oss smygande.
Vallbybloggaren riktigt känner hur Sherlockholmeshatten tynger på hans huvud. I andanom suger han uppmärksamt på sjöskumspipan. De går så nära att de nästan kan se registreringsskylden.
Tyvärr är vi inte tillräckligt bra på att smyga. Ej heller nog tränade för att bli ett med bakrund och skuggor.
När den unge mannen observerad att han observeras sätter han sig i bilen och parkerar den så att registreringsskyltarna ej ska synas.
- Ytterst misstänksamt, mumlar Vallbybloggaren i bästa Ture Sventon-stil. Här ska sannerligen observeras på bästa detektivmanér.
Sambon är behjälplig med att helt oskyldigt vända ryggen åt den unge mannen medan sambon för andra gången dumpar restprodukter. Då Vallbybloggaren nogsamt plockar upp efter sambon kan han kika och med skarp blick notera registreringsnumret.
Skyndsamt beger de sig hemåt. Den borne Vallbydetektiven ringer sina kollegor på polishuset och berättar vad han sett. Som en brasklapp föreslår han att det kan ju röra sig on en anställd. Men vad tusan gör en anställd på en arbetsplats halv sju en söndagmorgon. Poliskvinnan i telefonen håller med om det osannolika och lovar skicka en patrull.
Sambon och Vallbydetektiven begär sig skyndsamt till brottsplatsen. Måste ju följa upp. Ett visst resultatansvar för pågående process känner han.
Han möter polisbilen och får rapporten att de sett vare sig bil eller person. Tittar över axeln på polismannen och ser hur en av presseningarna visar en profil av en bil. Påpekar denna mystifikation för polismannen, som efter en snabb titt svarar:
- Din observation tycks riktig. Det såg inte vi. Vi ska genast undersöka detta.
På behörigt avstånd ser vi hur polismannen lyfter på presenningen och hur den unge mannen överraskad tumlar ut. Vi ser att de pratar med varann. Polismannen antecknar flitigt.
Nöjd med vårt dagsverke fortsätter vi vår promenad.
Polisbillen med innehåll stannar, när de ser oss och bjuder oss komma fram till bilen. Den kvinnliga polisen har svårt att hålla tillbaka fnittret. Den pondus som uniform och polisbil ger försvinner i det kvinnliga fnittret.
- Du det var bra att du ringde, men det verkar inte vara något allvarligt. Mannen hade bråkat med sin partner och blivit utslängd. Så utslängd från hemmet uppe i bergslagen har han tagit sig hit, där han arbetar. Han täckte bilen med en pressening för att få sova ostört!
Ekot av poliskvinnans fnitter följde de två hela morgonen.
Nu måste även en detektiv sova!
Etiketter:
detektiv,
familjegräl,
inbrott,
polis,
Runda Huset,
spaning,
Vallby,
Vallbytundran
fredag 31 augusti 2012
Vid sundet trivs jag allra bäst
Höstkvällen är närvarande, trots det borde vara sensommarkväll!
Jag sitter på balkongen och ser ut över barndomens ändlösa vatten.
Här med Fria Bad för mina fötter, var det som jag lärde mig simma. Lärde mig att uppskatta vatten med viss sälta. Byggde mina första alster i sand, smyckade med vita stena och snäckskal och det var här som jag för första gången blev stungen i foten av en geting.
I takt med att ölglaset svalka minskar ökar minnena från svunnen barndom.
En regnljummen västanvind bär minnenas doft till min balkong.
Doften av salta bad.
Den nakna doften av tång!
Nedanför balkongen på strandpromenaden flanerar människor med såväl med hund som utan. Deras särpräglade dialekt är som musik. Fylld med staccatoskorrning och harmoniska diftonger.
Innifrån lägenheten från kaffemaskinens gurglande att kaffetåren snart kan serveras. Doften av nybryggt kaffe blandas med måsarnas skrik och skrän.
Jag lyfter blicken mod sydväst. Drygt en halvmil bort letar snåla solstrålar. Nästan osynligt reflekteras de i den bleka smaragden , i det ärgade taket på Kronborgs Slott.
Hämtar kaffe och smeker med ögonen de vitmålade lägenhetsväggarna. Mina väggar, änteligen en lya vid sundets strand.
Minns barndomens påtvingade utflykter till Helsingör, till utlandet!
Då några år efter andra världskriget hade danska frälsningsarmen soppkök för de danskar som hungrade. Då lagade sprukna fönsterrutor med brandgula plåsterremsor. En annan tid.
Efter inköp av varor på Irma snabbköp, osthandlaren i skuggan av kyrkan, var jag lovad att få köpa en strudglass på Brostraede. Den lilla glassbutiken, som serverade strutglass i frasiga rån med vispgrädde och jordgubbsylt. I dansk krona kostade den och var det ljuvligaste man som ung skolpojke kunne äta. Det var nog den glassen som gjorde den unge vallbybloggaren så villig att släpa den tunga bagen med billiga danska varor.
Nu är det annorlunda danskarna turar till Helsingborg för att handla, ja till och med för att bo här. Även om den danska kronan tappat värde gentemot den svenska är dte fortfarande billigare, sa danske Jensen som jag mötte i trappan. Han hade pendlat till sitt arbete i Helsingör i 20 år nu!
Så sitter jag här på min balkong och ser hur fartyg sakta fara förbi till spännande resmål runt om i världen.
Lutar huvudet mot den nyinköpta vilstolens mjuka stoppning! Sakta gungar vågornas eviga rytmiska skvalp en trött vandrare in i morphi armar.
Hundskall...
... öppnar med ett leende ögonen!
Men...
var tusan tog sundet vägen?
Ibland kan uppvaknande från drömmar ge stora missräkningar, ja besvikelser!
Som tur är, kaffet är klart och smakar gott!
Jag sitter på balkongen och ser ut över barndomens ändlösa vatten.
Här med Fria Bad för mina fötter, var det som jag lärde mig simma. Lärde mig att uppskatta vatten med viss sälta. Byggde mina första alster i sand, smyckade med vita stena och snäckskal och det var här som jag för första gången blev stungen i foten av en geting.
I takt med att ölglaset svalka minskar ökar minnena från svunnen barndom.
En regnljummen västanvind bär minnenas doft till min balkong.
Doften av salta bad.
Den nakna doften av tång!
Nedanför balkongen på strandpromenaden flanerar människor med såväl med hund som utan. Deras särpräglade dialekt är som musik. Fylld med staccatoskorrning och harmoniska diftonger.
Innifrån lägenheten från kaffemaskinens gurglande att kaffetåren snart kan serveras. Doften av nybryggt kaffe blandas med måsarnas skrik och skrän.
Jag lyfter blicken mod sydväst. Drygt en halvmil bort letar snåla solstrålar. Nästan osynligt reflekteras de i den bleka smaragden , i det ärgade taket på Kronborgs Slott.
Hämtar kaffe och smeker med ögonen de vitmålade lägenhetsväggarna. Mina väggar, änteligen en lya vid sundets strand.
Minns barndomens påtvingade utflykter till Helsingör, till utlandet!
Då några år efter andra världskriget hade danska frälsningsarmen soppkök för de danskar som hungrade. Då lagade sprukna fönsterrutor med brandgula plåsterremsor. En annan tid.
Efter inköp av varor på Irma snabbköp, osthandlaren i skuggan av kyrkan, var jag lovad att få köpa en strudglass på Brostraede. Den lilla glassbutiken, som serverade strutglass i frasiga rån med vispgrädde och jordgubbsylt. I dansk krona kostade den och var det ljuvligaste man som ung skolpojke kunne äta. Det var nog den glassen som gjorde den unge vallbybloggaren så villig att släpa den tunga bagen med billiga danska varor.
Nu är det annorlunda danskarna turar till Helsingborg för att handla, ja till och med för att bo här. Även om den danska kronan tappat värde gentemot den svenska är dte fortfarande billigare, sa danske Jensen som jag mötte i trappan. Han hade pendlat till sitt arbete i Helsingör i 20 år nu!
Så sitter jag här på min balkong och ser hur fartyg sakta fara förbi till spännande resmål runt om i världen.
Lutar huvudet mot den nyinköpta vilstolens mjuka stoppning! Sakta gungar vågornas eviga rytmiska skvalp en trött vandrare in i morphi armar.
Hundskall...
... öppnar med ett leende ögonen!
Men...
var tusan tog sundet vägen?
Ibland kan uppvaknande från drömmar ge stora missräkningar, ja besvikelser!
Som tur är, kaffet är klart och smakar gott!
söndag 12 augusti 2012
Nu är det slut!
Vallbybloggaren konstaterar att de kolorerade rörelsernas spel är över! Nu blir det inte fler ringlekar på ett tag.
Det har varit en svettig tid för Vallbybloggaren. Sambons dräneringspromenader har pressats in mellan fortbadande figurer och långskuttande gladiatorer.
Sambon har inte varit riktigt övernes med Vallbybloggarens ommöblering av trevna stugans tevesal.
Nyfiket har han undersökt såväl spinningcykel, roddmaskin, som löpmaskin. Det är dessa grenar, som kan kopplas till ovan angivna utrustning, som Vallbybloggaren koncentrarat sig på. Han har visserligen försökt med simhopp och fortbadande i såväl kar som urna, men det har liksom inte gått så bra.
När fortspringare från Jamaica inspirerat till att ta upp kampen har löpmaskinen använts. Jag kan tala om att den har glött. Bränd doft från rörliga delar av löpmattan har fyllt rummet och förosakat såväl brandkårsutryckning som empatiska påringningar från rökskadade grannar. Vän av ordningen undrar nu huruvida Vallbybloggaren kunnat ta upp kampen med långbenta såväl som mer normalbenta jamaicaner.
Viss har han det, fast det löna sig föga. Visserligen slutade vi att springa samtidigt, men det visade sig att då Bolt å Blake sprungit hundra meter, så lyckades Vallbybloggaren blott uppnå 41 meter. En längd som i sig inte är föraktlig om man stöter kula. Stöta kula inomhus för att tävla med olympiska gladiatorer är inget Vallbybloggaren vill rekommendera! Det blir så fula märken på säväl golv och i förekommande fall stängda dörrar.
Roddmaskinen har möjliggjort för Vallbybloggaren att aktivt ta upp kampen med ensamkajkande paddlare och kanotister. Visserligen försökte han få Sambon att ta del, så att även dubbelkajkande utövare kunde få sig en match. Inget kajkande var dock framgångsrikt! De olympiska utövarna håller i evigheter på att ta mellan 30 och 35 kajktag per minut. Vallby bloggaren lyckade hålla detta tempo i max 70 sekunder, sedan föll han ihop som en våt trasa i roddmaskinen!
Uppmanar er alla att försöka hålla ett tempo på 45 km/timmen under 5 mil. Det är inte tillrådligt! Så gör inte det uppmanar Vallbybloggaren i ett plötsligt anfall av omsorg om resterande mänskligthet!
Viss ger detta en annan dimension av de olympiska lekarna. Ingen soffpotatis här! Svetten har lackat. Kilona har rasat! Visserligen har detta flitiga nyttjande av olika muskelgrupper mer än till fullo kompenserats av intagande av Yorkshirepudding, brödpuddingar, fish-and-chips, lommeljummen pilsner.
Så Vallbybloggaren går ur dessa ringlekar i samma rondör som han gick in i dem!
Men till nästa gång, ska han ha ytränat sambon, så vi kan ha fälttävlan i hallen....
Det har varit en svettig tid för Vallbybloggaren. Sambons dräneringspromenader har pressats in mellan fortbadande figurer och långskuttande gladiatorer.
Sambon har inte varit riktigt övernes med Vallbybloggarens ommöblering av trevna stugans tevesal.
Nyfiket har han undersökt såväl spinningcykel, roddmaskin, som löpmaskin. Det är dessa grenar, som kan kopplas till ovan angivna utrustning, som Vallbybloggaren koncentrarat sig på. Han har visserligen försökt med simhopp och fortbadande i såväl kar som urna, men det har liksom inte gått så bra.
När fortspringare från Jamaica inspirerat till att ta upp kampen har löpmaskinen använts. Jag kan tala om att den har glött. Bränd doft från rörliga delar av löpmattan har fyllt rummet och förosakat såväl brandkårsutryckning som empatiska påringningar från rökskadade grannar. Vän av ordningen undrar nu huruvida Vallbybloggaren kunnat ta upp kampen med långbenta såväl som mer normalbenta jamaicaner.
Viss har han det, fast det löna sig föga. Visserligen slutade vi att springa samtidigt, men det visade sig att då Bolt å Blake sprungit hundra meter, så lyckades Vallbybloggaren blott uppnå 41 meter. En längd som i sig inte är föraktlig om man stöter kula. Stöta kula inomhus för att tävla med olympiska gladiatorer är inget Vallbybloggaren vill rekommendera! Det blir så fula märken på säväl golv och i förekommande fall stängda dörrar.
Roddmaskinen har möjliggjort för Vallbybloggaren att aktivt ta upp kampen med ensamkajkande paddlare och kanotister. Visserligen försökte han få Sambon att ta del, så att även dubbelkajkande utövare kunde få sig en match. Inget kajkande var dock framgångsrikt! De olympiska utövarna håller i evigheter på att ta mellan 30 och 35 kajktag per minut. Vallby bloggaren lyckade hålla detta tempo i max 70 sekunder, sedan föll han ihop som en våt trasa i roddmaskinen!
Uppmanar er alla att försöka hålla ett tempo på 45 km/timmen under 5 mil. Det är inte tillrådligt! Så gör inte det uppmanar Vallbybloggaren i ett plötsligt anfall av omsorg om resterande mänskligthet!Viss ger detta en annan dimension av de olympiska lekarna. Ingen soffpotatis här! Svetten har lackat. Kilona har rasat! Visserligen har detta flitiga nyttjande av olika muskelgrupper mer än till fullo kompenserats av intagande av Yorkshirepudding, brödpuddingar, fish-and-chips, lommeljummen pilsner.
Så Vallbybloggaren går ur dessa ringlekar i samma rondör som han gick in i dem!
Men till nästa gång, ska han ha ytränat sambon, så vi kan ha fälttävlan i hallen....
Etiketter:
Bolt,
fish-and-chips,
fälttävlan,
löparband,
Olympiska Spel,
roddmaskin,
spinning,
Vallbybloggaren
fredag 27 juli 2012
Med ålderns rätt
Han satt utanför servicehuset på Vallby. Det var inte utan att man misstänkte att han satt på sig bästa "gå-bort-kostymen". Skorna var välputsade och det glesa håret borstat och pomaderat.
Han tittade på bilar, som trotsigt trotsade hastighetsbegrönsning på infartsgatan mor Vallby Centrum.
- Det var en fin hund du har, sa han med ett nästan tandlöst leende, pälsen glänser så vackert i morgonsolen.
Vallbybloggaren tackade å sambons vägnar, då sambon skanar vett och etikett då det gäller att ta emot komplimanger.
- Jag vet att jag frågat förr, sa han, men vad är det för ras?
Vallbybloggaren upplyste tålmodigt den åldrade mannen om sambons etniska ursprung.
- Ja du, sa den gamle, jag sitter här och väntar på sonen. Han skulle skjussa mig till graven, så jag får prata med min hustru. Ja, jag vet det låter tokigt, men det skänker en viss tröst att få samtal med någon, som inte hela tiden ska opponera. Men ungarna har väl helt glömt bort! De har nog med sina liv, sina mödor, sina amorteringar och räntor.
- Det låter uppgivet, sa Vallbybloggaren, jag tror säkert de kommer. Du vet det händer så mycket i de ungas liv, som sinkar dem. För att inte tala om trafiken, behövs inte mycket för att de ska fastna i någon bilkö. Så du ska se, de är snart här.
- Nä, de har glömt, precis som de glömde bort när jag fyllde 80. Här hade jag gjort mig till och mutat en av de kvinnliga vårdarna att baka en tårta. En grann tårta, som svämmade över av luftig vit vispad grädde och dignade av röda söta jordgubbar. Kaffet kunde jag göra själv. Satt på mitt rum hela dagen, men inte kom de inte. De har väl annat för sig, inte tid tanla på en åldrig förälder.
Åh du, när jag ändå är igång här med att klaga lite.
-
-Så har du lite mer klagomål?
- Vet inte om det är klagomål egentligen, men jag undrar varför de olympiska potentaterna sysslar med. Tänker på hur de åldersdiskrimenera män !
- Åldersdiskrimenera män, nu är jag inte riktigt med, sa Vallbybloggaren förundrad.Jo sa han, se på fotbollen i de olympiska spelen. Det är den enda lagidrott, eller bollsport där inte männen får vara mer än 23 år. Visserligen kör de med ett kvoteringssysten, då de får ha tre ÖVERÅRIGA spelare med. Måste kännas som en skymf att bli betraktad som överårig om man är 24 år! Basket bollen har sitt DREAMTEAM med mestadels överåriga spelare, men inte fotbollen inte! Undrar om jag i min livstid får se ett dreamteam från Italien eller Brasilien eller Spaninen tävla om OS-guld i fotboll!
- Det har jag inte tänkt på förut, sa Vallbybloggaren, men du har rätt! Bara en mass ungtuppar som sparkar boll, ingen finess ingen strategi, bara tuta och köra!
- Men se, nu kommer din son, fortsatte Vallbybloggaren, hoppas du får en trevlig dag!
- Det är inte sonen, sa den gamle, har skickat grannen, jag känner igen bilen!
Etiketter:
Brasilien,
diskriminering,
fotboll,
Italien,
klagan,
Olympiska Spel,
OS,
Servicehus,
Spanien,
Vallby,
Västerås
tisdag 24 juli 2012
Det var fyra år sen sist
Vallbybloggaren vaknade tidigt denna sommarmorgon, även om den gav en fadd smak av höst. Nu blir det bara mörkare. Natten kommer inte längre att vara skir och prunkande. Morgnarna kommer allt senare och senare, vilket i sig torde glädja en som har som vana att dröja i sängvärmen till solen kittlar anletet.
Hur som helst så föll ögonen på en artikel i morgonblaskan, som hurtigt förkunnade :
Nu är det bara tre dagar kvar!
Klart man blir intresserad. Tre dagar till vad? Av rubrikens svärtade budskap kune man invaggas i farhågan att jordens ände var i antågande. Vid ett närmare nagelfarande av spaltens text, så framkom att det uti den stora staden London ska det vankas olympiska spel. Chipsfabrikörer och läskeblaskbryggare till fromma!
Under den ödsliga promenaden på Vallbytundran drog sig vandraren till minnes. I nostalgiskt skimmer framkallades bilder från en somrig altan på Pålsjögatan i Helsingborg. Då minnesbilden studeras så gissdar Vallbubloggaren att det måste ha varit sommaren 1960. Det året lekte det olympiskt uti italienska Rom. Runt ett bord hängde att antal idrottsintresserade pojkar. De hade alla läst Allsport och eller Idrottsbladet. Listor på världsbästanoteringar i olika friidrottsgrenar hade studerats.
Jag tror att det var äldsta brodern M., som låg bakom det hela.
I ett Collegieblock, så antecknades våra spådomar inför den stundande begivenheten i Rom. Vi tippade medaljörerna i de olika grenarna. Alla befintliga tabeller i olika publikationer hade studerats och analyserats. För en kort tid var eget idrottsutövande bortglömt och förpassat till hyllan märkt, för senare bruk.
För Vallbybloggaren var det nog Idrottsbladet och Allsport som var de främsta källorna. I dag minns jag inte en enda av dessa idrottsmän och idrottskvinnor. Klart att Wilma Rudolph, kan man ju inte glömma eller Al Oerter, diskuskastaren, som alltid var med. Svenska idrottsidoler som Dan Waern, Myggan Uddebom, Gunnar Tjörnebo, Alf Pettersson fanns med i tipsen, men det var nog mest för att de var svenskar och inte för att de skulle knipa någon medalj.
Vi gav broder M våra tips. Han plitade ner dem i därför avsett block. Tider gissades. Åhh vilken lättnad en outsider fick också tas med.
Ett sinnrikt poängsystem skulle sen avgöra viklken av oss som var den bäste på att tippa medaljörer och tider.
Runt ett somrigt bord på en altan på Pålsjögatan i Helsingborg tippade och argumenterade Bosse, Rolle, Sven-Åke, Per, Lasse, Björn, Paul, Kerry med flera.
Vem vann?
Såväl tipstävlan som övriga vinnare i ode romerska olympiska spelen har för evigt suddats ut ur Vallbybloggarens minne, förutom Wilma R, gazellen från USA!
Hur som helst så föll ögonen på en artikel i morgonblaskan, som hurtigt förkunnade :
Nu är det bara tre dagar kvar!
Klart man blir intresserad. Tre dagar till vad? Av rubrikens svärtade budskap kune man invaggas i farhågan att jordens ände var i antågande. Vid ett närmare nagelfarande av spaltens text, så framkom att det uti den stora staden London ska det vankas olympiska spel. Chipsfabrikörer och läskeblaskbryggare till fromma!
Under den ödsliga promenaden på Vallbytundran drog sig vandraren till minnes. I nostalgiskt skimmer framkallades bilder från en somrig altan på Pålsjögatan i Helsingborg. Då minnesbilden studeras så gissdar Vallbubloggaren att det måste ha varit sommaren 1960. Det året lekte det olympiskt uti italienska Rom. Runt ett bord hängde att antal idrottsintresserade pojkar. De hade alla läst Allsport och eller Idrottsbladet. Listor på världsbästanoteringar i olika friidrottsgrenar hade studerats.
Jag tror att det var äldsta brodern M., som låg bakom det hela.
I ett Collegieblock, så antecknades våra spådomar inför den stundande begivenheten i Rom. Vi tippade medaljörerna i de olika grenarna. Alla befintliga tabeller i olika publikationer hade studerats och analyserats. För en kort tid var eget idrottsutövande bortglömt och förpassat till hyllan märkt, för senare bruk.
För Vallbybloggaren var det nog Idrottsbladet och Allsport som var de främsta källorna. I dag minns jag inte en enda av dessa idrottsmän och idrottskvinnor. Klart att Wilma Rudolph, kan man ju inte glömma eller Al Oerter, diskuskastaren, som alltid var med. Svenska idrottsidoler som Dan Waern, Myggan Uddebom, Gunnar Tjörnebo, Alf Pettersson fanns med i tipsen, men det var nog mest för att de var svenskar och inte för att de skulle knipa någon medalj.Vi gav broder M våra tips. Han plitade ner dem i därför avsett block. Tider gissades. Åhh vilken lättnad en outsider fick också tas med.
Ett sinnrikt poängsystem skulle sen avgöra viklken av oss som var den bäste på att tippa medaljörer och tider.
Runt ett somrigt bord på en altan på Pålsjögatan i Helsingborg tippade och argumenterade Bosse, Rolle, Sven-Åke, Per, Lasse, Björn, Paul, Kerry med flera.
Vem vann?
Såväl tipstävlan som övriga vinnare i ode romerska olympiska spelen har för evigt suddats ut ur Vallbybloggarens minne, förutom Wilma R, gazellen från USA!
Etiketter:
1960,
Helsingborg,
London,
minnen,
Olympiska Spel,
OS,
Pålsjögatan,
Wilma Rudolph
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










