Resan hem börjar borta ( del 18 )

Saed satt på en bänk i Gar Ankaras inre. Han halvsov. Han väntade på gryningen. Trötta passagerare skyndade förbi till väntande tåg. Andra lika trötta steg av tåg och ilade  mot stationens utgångar. Två poliser tittade spanande på Saed. han förstod att han kunde se misstänkt ut. Ensam på en bänk i natten. Inget bagage. Inte ens en liten plastkasse. Hans hand undersökte midjeväskan, som doldes av hans skjorta. Han visste att där fanns många amerikanska dollar. Hur många visste han inte. Men han förstod att midjeväskan innehöll medel för att ge ett pass och en biljett bort... kanske en biljett hem!

Han kände i jackfickan. Där fanns några få turkiska mynt, som han fått av en medpassagerare. kanske skulle de mynten räcka till att stilla hans hunger, när stationsserverinngen öppnade.
Polismännen passerade tätt framför honom. Tydligen hade de funnit hans närvaro acceptabel..
han måste ha slumrat till. När han åter tittade sig omkring, var det många människor som skyndade åt olika håll. Han tittade på en stationsklocka.  Starx efter sju på morgonen. Han reste sig upp och undersökte möjligheterna att få en kopp te och kanske ett bröd. Han stannade framför en servering och tittade på lappen, som berättade vad olika rätter kostade.
Han räknade mynten i fickan. 8 lira och 76 kurus. Han tittade på matsedeln. Pengarna skulle räcka till te och ett bröd fyllt med fårost och någon slags korv.
Han beställde och betalade. Till sin förvåning såg han att han fortfarande hade småmynt kvar.
Stärkt av frukosten. Det kändes som det var den första måltid han ätit sittandes vid ett bord.
Han lämnade stationen, Gar Ankara, och försökte minnas väganvisningarna till kafet där han skulle möta en herr Dari, som skulle hjälpa honom vidare.
Om han har solen på vänster sida nu på morgonen så skulle han gå åt söder. Han skulle passera över en trafikerad boulevard. Så småningom skulle han passera såväl Cebecistadion och ett sjukhus. Han skulle leta efter ett cafë på Gecimgatan.
Jo, tänkte han, jag minns vägbeskrivningen. Han stannade framför en tidningskiosk.

Löpsedlar ropade ut nyheter på ett språk han inte förstod. Hans blick fann en löpsedel på engelska. Förvånat stavade han sig igenom budskapet:
" Spy from Iran was shot down yesterday in Elazig"
Han förstod att det handlade om det han bevittnat från tågfönstret. Han skakade på huvudet och undrade hur en tjänsteman på det svenska migrationsmyndigheten kunde vara en iransk spion. Det var nog bara han som visste om den kopplingen.
Han vände sig om och såg den mäktiga art deco inspirerade staionsbyggnaden. Han hoppades att det var sista gången han såg den.
Han började sin vandring genom ett vaknande Ankara. Han fann snart Tulutpaseboulevarden. Han hittade inget övergångsställe, utan väntade in en lucka i trafiken och sprang mot mittremsan.
Ännu en lucka i trafiken, en snabb språngmarsch och han var i säkerhet på andra sidan. Han frågade en äldre man om Gecimgatan. Mannen pekade och sa något, som Saed inte förstod. Han gick åt det håll som mannen pekade. Trots sin tid i Sverige, så förundrades han över att män och kvinnor fritt kunde gå och hålla varandra i händerna. De kramades och ett och annat par kysstes med. Något han aldrig sett i Teheran.
Hann passerade ett idrottsområde, som stolt förkunnade att här fanns Ankara Arena. Han hoppades att Cebecistadion var en del av detta. Hans ögon lyste av glädje, när han såg en skylt, som förkunnade att här fanns Gecimgatan. Han rättade till sin kläder. Drog handen genom det smutsiga okammade håret.
Det tycktes mest vara kontorsbyggnader och en och annan affär. Han sökte efter något som skulle kunna vara ett café. Hade han hamnat fel. Mindes han fel. Tvivlet kom. Var han lurad. Han tittade in i ett skyltfönster, som sålde elektronik. Han knäppte sina händer och bad till den Gud, som så många gånger hjälpt honom det sista året. Han började åter gå och sökte med blicken efter ett café.
- Vi går och tar en kaffe hos Dari.
Saed häpnade. Framför honom gick två män och pratade persiska med varandra. Saed valde att inte avslöja sig, utan följde efter de båda männen på avstånd. Han tackade Gud för att sänt två vägledare.
Männen försvann in i en byggnad. Saed följde efter och såg att det var ett cafë, ja snarare ett matställe.
Han kände matlukten, som blandades med kaffedofter i den varma förmiddagen i Ankara.

Han gick in. Lokalen var nästan tom. I ett bås satt en man i kostym och läppjade på en kaffe i en pytteliten kopp. Han drog några bloss på en cigarett och den fräna tobaksröken kittlade Saeds näsa.
I övrigt var lokalen tom.
Han gick fram till bardisken. En ung man tittade frågande på honom.
- Jag skulle träffa herr Dari, sa Saed glad att kunna använda ett språk han behärskade.
Mannen bakom bardisken svarade på persiska.
- Du kan sitta ner i båset längst bort, sa han. så ska jag säga till Dari.
Saed satte sig ner i ett mörkt bås. Den unge mannen serverade en kopp kaffe i en pytteliten kopp.
Saed var ingen hängiven kaffedrickare. Han smakade försiktigt. Lite beskt, tänkte han men samtidigt sött och med en stark bismak av kardemumma.
En äldre man satte sig tyst er på andra sidan bordet. Saed hade inte hört honom komma. Han bara var där.
- Är du den Saed, som församlingen i Teheran räddade?
- Ja, svarade Saed försiktigt.
- Träffade du någon speciell person där, som du minns.
- Ja en under ung kvinna som hette Fahriba.
- Hmm det är min systerdotter, sa den äldre mannen, mår hon bra?
- Så vitt jag vet, sa Saed, så mår hon bra. Hon var mycket omhändertagande och hade ett vackert värmande leende.
- Precis som min syster!
- Så du vill försöka ta dig till Europa.
- Ja, och allra mest vill jag till Sverige, för där känns det hemma.
- Vi ska kunna hjälpa till. Att flyga är inget säkert idag. Flygbolagen har blivit petigare. Förr kunde vi köpa en flygstol i turistklass, även om vi fick betala för en förstaklassbiljett. Men det går inte längre.
- Behöver jag ett pass?
- Givetvis. Följ med mig, så ska vi ta ett passfoto.
Saed och den äldre mannen försvann in i caféts bakre regioner. Saed spanade efter de två yngre männen, men de sågs inte till någonstans.
I ett litet rum fick Saed sitta på en pall och den äldre mannen tog ett par foto. Det hela var väldigt professionellt.
- Nu ska jag visa var du ska bo. Du får inte lämna huset. Det här kommer att ta ett par dagar.
Saed följde efter mannen upp till övervåningen. Han visades in i ett rum. Det var hemtrevligt möblerat. Det stod till och med färska blommor i en vas.
- Du får sova här. Vi kommer att bära mat till dig. I lådan, han pekade på en byrå, finner du en bibel på persiska.
Saed tackade. Han fann bibeln. Satte sig ner på sängen och började på måfå läsa bibeln.
"Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats jag har utsett."
Saed log för sig själv, mumlade inte en ängel utan två!

Resan hem börjar borta (del 17 )

Saed kröp ihop längst in ett hörn i tågkupén. Han darrade av rädsla. Åsynen av hans plågoande Ali fyllde honom med sådan rädsla, att han kände blodsmak i bakre delen av gommen.

Sakta lämnade tåget stationen i Van. Den stora dieselmotorn frustade och morrade, när den långsamt accelererade. Saed såg månniskor på perrongen som vinkade farväl. Ingen vinkade åt Saed.

De åkte på södra sidan om Vansjön. Saed tittade ut över det stilla vattnet. Vågorna, som knappt märktes, rörde sig rytmiskt, sövande. Han försvann in i nästintill sovande tillstånd.

En hård, men inte ovänlig stöt, återkallade honom till verklighetn.
- Får jag se din biljett!
Konduktören hade vänliga ögon och log, när han sträckte fram handen.
Saed trevade efter det smutsiga kuvertet. Öppnade det och tog fram biljetten.
Konduktören tittade på biljetten, sen skaka han på huvudet!
Saed undrade om det var något fel!
- Varför sitter du i tredjeklass, när biljetten visar du ska sitta i andraklass?
- Följ med mig så ska jag visa dig var du ska sitta!
Saed som inte riktigt förstod den kurdiska dialekt, som mannen pratade. Han hade visserligen haft en ungdomskamrat, som pratat sorani. Så han förstod ett och annat ord. Att återigen bli fattad i armen och föst iväg återskapade ögonblick av ångest och skräck. Konduktörens vänliga ögon lugnade honom.
- Här är din plats, sa konduktören. Trevlig resa!
Saed tittade sig omkring. Medresenärerna verkade vara mer välklädda i andraklasskupén. Han la tillbaka biljetten i kuvertet. Då såg han att det låg en lapp till i kuvertet. Han tog fram den och läste.
Papperslappen gav honom information om att, när han kom fram till Ankara skulle han besöka en viss kaféägare. Där skulle hon få giltiga resehandllingar för färd genom Europa. Han ombads memorera namnet och adressen och därefter förstöra lappen.
Saed memorerade namn och adress. Sedan strimlade han lappen och lät pappersremsorna en efter en lämna kupén genom det öppna fönstret.
Han tuggade tankspritt på en liten brödkaka, som han fått av en vänlig medresenär. Tågets gång över rälsskarvarna vaggade in honom till sömns.
- Elazig nästa, förkunnade en högtalarröst !
Saed vaknade med ett ryck och tittade sig nyvaket omkring. Han måste ha sovit länge. Han var hungrig och törstig. Tåget stannade på en station. En skylt förkunnade att de hade nått den staden Elazig. Klockan var fyra på eftermiddagen förkunnade urtavlan på stationshuset. Saed förundrades. Han hade sovit i nästan 6 timmar.
Han tittade ut genom fönstret.
Han såg Ali hastigt småspringande korsa det lilla torget mellan perrongen och stationshuset. Han hann dock inte så lång. Två kraftiga turkiska poliser tacklade honom.,
- Jag är iransk diplomat.
Saed hörde Ali skrika sitt budskap genom det öppna kupéfönstret. Han såg hur Ali måttade en spark mot en av polismännen. Sparken träffade polismannen i skrevet. Skrikande föll polismannen till marken. Dubbelvikt låg han stönande. Den andre polismannen drog sitt vapen och sköt mot Ali.

Saed hörde knallen. Han tyckte att ljudet av skottet länge låg kvat och dallrade i tidiga aftonen. Ali föll till marken. Han låg alldeles stilla. Ena benet skakade som i kramp. Sen blev allt stilla. En röd blodpöl bildades rund Alis huvud.
Konduktören och annan tågpersonal kom skyndande genom kupen. De stängde fönstren och drog ner rullgardin. Tåget började långsamt röra på sig. Dieselmotorn tuggade fortare och fortare.
Saed tänkte att han absolut inte önskade Ali död. Visst hade han varit ett plågoris och säkeet hjärnan bakom att han tvingats lämna Sverige. Saed rös av obehag. Han trodde att tanken på handgemänget utanför stationshuset i Elazig skulle förfölja honom länge.
Han tänkte på sin mormor. Denna fromma islamska kvinna. Som alltid hade ett vänligt leende och vänligt ord till sina medmänniskor. Hon som en gång sagt till Saed, "din tro på gud visar sig inte i hur illa du behandlar andra, utan hur väl du behandlar dina medmänniskor".

Han försökte räkna vad klockan skulle vara när de kom till Ankara. Inte förrån framåt två på natten kom han fram till. En vänlig medpassagerare bjöd honom på en mugg te och en brödbit  kryddad med kummin.



Sövande dunkade tågets hjul mot rälsskarvarna. Saed föll i orolig sömn. Det var svårt hitta en bekväm ställning. Han vaknade till ändrade ställning, somnade till igen.
- Ankara nästa!

Resan hem börjar borta. (del 16)

Det var med visst besvär, som Saed lyckades sitt upp på hästen. Nog kunde han ana ett roat leende hos den storväxte mannen, som såg hur han försökte finna en bekväm position.Han försökte minnas de råd han en gång fått. Råd han fått på den första och enda ridlektionen han deltagit i. Men det är inte lätt att minnas, när alla krafter går åt till att finna hästens rytm. De red iväg på en smal stig som tycktes leda rakt upp i himlen. Han beundrade hästrnas förmåga att finna fotfäste bland gropar och rullstenar. Han vände sig om och såg den lilla gården försvinna. Han drog sig till minnes att han aldrig sett, vem som verkligen bodde där.
Natten innehåller många fler ljud än dagen. Mörkret har andra ljud än ljuset. Det var så mänga ljud han inte kände. Ljud som oroade, som skrämde. Det fanns också ljud som sövde. Monotona ljud från något nattaktivt djur. Från hans guide hördes dock inga ljud. Han red tyst och rakryggad två meter framför Saed. Hans häst följde hästen framför.
Saed tittade till höger. Långt därborta syntes ljusen från en liten by. Nog längtade han till värmen och tryggheten, som han anade människorna i den där byn upplevde. Ritten gav inga längre stunder för drömmar. Det gällde vara beredd och motverka rörelser, då hästen väjde för något hinder på stigen.
Plötsligt stannade hans guide. Hans häst nästan rammade guidens häst. Guiden höjde sin hand och gav ifrån sig ett hyssjande väsande. De stod alldeles stilla. Det hördes gevärsskott en bit därifrån. Saed kände rädslan. Vad skulle hända nu. De stod stilla och lyssnade länge.
Guiden viftade till med handen. Turen fortsatte längre upp i bergen. Saed kände den råa nattkylan och ångrade att han inte tagit på sig en tröja till.
De hade säkert ridit i flera timmar. Plötsligt framför dem öppnades en öppen platå. Guiden red fram och stannade vid ett litet vattendrag. Saed följde efter. De steg av hästarna. Under tystnad åt de bröd och skar tunna skivor från den lilla kebabstock, som guiden hade med sig.
- Vi får stanna här tills gryningen, sa guiden, den turkiska gränsen ligger bara en kilometer bort.
- Kan vi rida hela vägen?
- Nej, när gryningen kommer måste du gå till fots. Jag ska peka ut riktningen.
- Va, ska du inte följa med hela vägen?
- Nej jag måste återvända hem med hästarna.
Saed kände fruktan övermanna honom. Han undrade hur han skulle klara det. Vilka faror skulle han nu tvingas möta ensam.
- Försök sova lite, sa guiden, jag vakar och vaktar!
Saed la sig ner på den nattfuktiga marken. Han hörde hästarna med lust dricka från det lilla vattendraget, som sakta rann bort från sluttningen. Han trodde inte han sovit, när guiden ruskade honom lätt.
- Du får vakna nu!

- Ser du de tre männen som väntar därborta?
Saed gnuggade sömnen ur ögonen och tittade ut över platån. Han såg lång borta tre män, som tycktes upptagna av att diskutera något.
- Det är de du ska följa. Du får inte komma nära dem. Följ efter på hundra meters avstånd.
- Jaha! Så våra vägar skiljs här?
- Våra vägar skiljs här. Du ska följa männen tills du ser staden Van. Den uppåtgående solen ska du försöka ha på din högra sida! Önskar du ska finna den plats du söker och det gör du, insch'allah!

Saed skakade mannens hand. Han tyckte att mannens handskakning var kraftig och fylld med välgångsönskningar.
Saed började gå, det kändes ovant. Ryggslutet värkte. Han vände sig om och såg ryggen på guiden som försvann i fjärran med de två hästarna. Männen vinkade till honom, som de menade att han skulle skynda på sina steg.
Han följde de tre männen på avstånd. Platån övergick snart i mer bergig terräng. Stigen de använde doldes av höga berg. Han förstod att hade man inte kommit in rätt där på platån, skulle han aldrig ha funnit den. De kom snart fram till punkt sär det började gå utför. En av männen började gå mot honom. Han stannade framför honom. Saed kände rädsla, när mannen stack handen innanför jackan.
Han såg inte värst trevlig ut, tänkte Saed. Orakad, tovoigt hår och en mörk stickande blick.
- Vi är i Turkiet nu. Här, sa han och räckte Saed ett smutsigt kuvert, är en tågbiljett till Ankara. Runt den klippa du ser där borta kommer du att se Van. Lycka till!
De två andra männen, som nu också kommit fram nickade hälsande till honom. De försvann rakt söderut. Nu var Saed ensam.

Han fortsatte sin vandring och se, där var staden Van. Han gick nerför bergssluttningen och anslöt till övriga fotgängare, som var på väg mot Van.

Han fann järnvägsstationen. Där var ett liv. Försäljare sålde drycker, frukter, piroger. Bärare skrek stridande om vem som skulle få nästa kund. Ett tåg kom in på stationen. Han frågade en järnvägsanställd om det var tåget till Ankara. Visserligen hade han bara sagt Ankara. Mannen hade nickat och pekat på det nyinkomna tåget. Saed steg in i tåget och fann en plats i tredjeklasskupén. Han kröp ihop ett hörn och försökte synas så lite som möjligt.
Under buller  öppnades dörren till tredjeklassvagnen. En storväxt man trängde sig fram mellan övriga passagerare. Han stannade tre meter från platsen där Saed satt. Han tittade sig omkring, som om han letade efter något eller någon. Han tittade noga åt Saeds håll. Sen skakade han på huvudet.
Saed som för en kort sekund mött hans blick, kände igen honom.
 Det var Ali, som övervakat hans spöstraff i Teheran.

Resan hem börjar borta. (del 15)

Saed hörde ytterdörren slå igen bakom sig.
Månskenet spelade skuggorna spratt. En liten sky, som för ett ögonblick döljde månen, fick skuggorna att dansa på de reverterade väggarna.
En av männen hjälpte Saed upp på ett lastbilsflak. Mannen följde strax efter. Han gömde sitt gevär under en säck med morötter. Saed hörde hur dörrarna till förarhytten öppnades och stängdes.

Dieselmotorn började snart att troget snurra. Han kände den fräna doften av dieselbränsle reta hans lukt. Lastbilen började köra framåt. Med lågt varvtal, för att inte störa. Ändå studsade den arbetsvilliga motorns ljud mellan väggarna på den öde gata.
- Nu måste du komma ihåg, sa mannen, att blir vi stoppade är vi på väg mot en marknad i Tabriz.
- Ja jag ska komma ihåg det, sa Saed. Han skälvde inombords, om det var av rädsla eller spänning hade han svårt att avgöra.
Lastbilen passerade Teherans utkanter på väh mot nordväst. När inte längre husväggarna förstärkte motorljudet blev resan tystare. Saed tittade bakåt och såg hur ljusen i Theran blev allt mindre skönjbara. Efter ett tag kunde man bara ana den ljusbåge, som de flesta elupplysta orter tycks ikläda sig efter mörkrets inbrott. Lastbilen ökade farten. Saed höll sig fast i lastflakets kant.
Detta var andra gången han flydde Teheran, tänkte han, förra gången hade hela familjen tagit farväl av honom på Teherans flygplats. Denna gång, smet han ut ur staden, som en illgärningsman. Han undrade om han någonsing skulle få se Teheran igen. Fast å andra sidan kändes Teheran inte som hemma längre.
Resan gick snabbt på den asfalterade vägen mot Tabriz.
- Vi ska inte köra igenom Tabriz, sa hans medpassagerare. Jag tror vår förare kommer att köra på småvägarna mellan Tabriz och Omrayehsjön.
- Vart är vi på väg, frågade Saed nyfiket.
- Vi ska ta oss upp mot den turkiska gränsen. Vi har vänner där som vi kan tillbringa morgondagen hos. Vi vet att i de områdena finns många kristna stammar och familjer, som vi kan få hjälp av.
- Du talar väl, nästan som min farbror. Detta kan inte vara ditt yrke !
- Nej, jag undervisade i Arkitektur innan revolutionen.  Men jag tillhör familjen Shariati och när Khomeini tog makten, hamnade en avlägsen släkting, Ali Shariat, i strid med detv religösa etablisse- manget. Så jag fick lämna min tjänst vid universitetet. Sedan dess har jag på olika sätt medverkat i grupper, som vill störta ayatollornas styre. Jag menar att religion ska vara en privat sak och inte en statsangelägenhet. Men tyst ... nu ska vi köra igenom en liten by.
De båda satt tysta på lastbilsflaket, dolda bakom några säckar med morötter och salladshuvuden.
Saed kunde höra människor prata. Mörktet förstärkte deras röster. Saed gissade att det var en del av jordbruksbefolkningen, som var på väg ut till åkrar och betesmarker. Vem annars skulle vara uppe före solens uppgång. De lämnade snart staden Maraghen bakom sig och fotsatte vägen, som skulle ta dem förbi Tabriz.
Plötsligt gjorde lastbilen en tvär vänstersväng. Saed och hans kamrat på lastbilsflaket föll omkull, trots att de satt ner.
- Jag höll på missa avtagsvägen, ropade föraren till dem, hoppas det gick bra.
Vögen blev nu mer ojämn och hindrade dem från att hålla hög fart. Saed uppskattade att de kört i ungefär halvannan timme, då bilen tvärstannade. Han hörde dörrarna till förarhytten öppnas.
- Nu är vi framme!
Saed var glad över att få sträcka på benen.
De välkomnades av folket på den lilla gården.Han som kört bilen, körde in lastbilen bakom ett uthus och täckte över den hjälpligt med trädgrenar och skivor av korrugerad plåt.
 En tupp gol och förkunnade att en ny dag randades.
- Vi ska tillbringa dagen här! Passa på och vila så mycket du kan. Kvällen och natten kommer att bli lång.
De bjöds på te och bröd.
Saed och hans tre reskamrater visades upp till en kammare på vinden. Saed somnade nästan genast.
När han vaknade, var det tidig eftermiddag. Han hörde hur hans kamrater livligt diskuterade med en man nere i bostadsvåningen. Han kröp tyst fram till luckan med stegen och tittade ner. Han såg en storvuxen man med stort yvigt skägg stå och diskutera med gruppen som fört honom hit. Den storvuxne tittade förvånat på Saeds huvud, som tydligt syntes i luckan. De andra följde hans blick!
- Jasså, du har vaknat nu sa han , som var av släkten Shariat. Kom ner och hälsa på guide.
Saed utbytte hälsningsfraser med den storväxte.
- Ibrahim här, ska visa dig vägen till den turkiska gränsen. Har du ridit häst förr?
- Jo, men det var för längesedan, jag måste ha varit runt 15 år.
- Nå, då ska du få pröva på det igen. Vi ska ta oss tillbaka till Teheran nu! Lycka till, och du kommer att hitta hem, insh'allah!
Shariat tog honom avsides och tryckte en mindre läderväska i hans händer.
- Guiden din har fått betalt. Denna väska innehåller amerikanska dollar! Tillräckligt för att du ska kunna betala ett nytt pass. Göm den innanför skjortan!
Saed stod utanför huset, när lastbilen körde iväg. Det hade redan börjat skymma. Ljudet av den troget tuggande dieselmotorn blev allt tystare och tystare. Snart hördes den inte mer:
Saed kände sig ensam övergiven. Medan han återvände till huset och den väntande guiden bad han tyst för sig själv. Tilliten, energin återvände!
Guiden stod framför huset och höll två hästar i tömmarna. Kraftiga småväxta hästar:
- Kom nu min unge man, det är dags att ge sig av!

Resan hem börjar borta (del 14)

Saed tittade sig förvånat omkring. Rummet där han befann sig hade kala blekblåa stenväggar. Högt uppe på ena kortsidan fanns en fönsterglugg, som sparsamt lät solen strålar leka på väggen. Små dammkorn dansade i det ljus som solstrålarna gav. På långsidan hängde ett krucifix. Saed försökte fokusera blicken på krucifixet.
- Ha alltid blicken fäst på Jesus, mumlade han och försvann in i en dimma av smärta och trötthet.
När han åter vaknade log den unga flickan mot honom medan hon tålmodigt tvättade hans sår. Han såg på henne. Deras blickar möttes. Aldrig hade han sett en sådan vacker kvinna. Hennes mörka ögon strålade ut godhet och värme. Hennes läppar med det allvarsamma, men kärleksfulla leendet gav honom hjärtklappning.
- Så du har vaknat nu, sa hon med en röst som tycktes vara full av musik.
- Vad hände, sa han frågande. Jag är i himlen? Det sista jag minns är den brännande smärtan och att jag föll.
- Nej nej, sa hon inte himlen. Du är i Amirs hem. Två av männen som kommer till samlingarna i Amirs hem fann dig på gatan och tog dig med hit. De såg hur två polismän lämnade en byggnad och straxdärefter fann de dig.
- Hur länge har jag varit här?
-  Bara ett par dagar. Vi har skött om dig. En av männen i vår grupp är läkare och han har plockat ut kulan. Du har fått en läkande salva för din rygg.
- Grupp? Samlingar?
- Schhh du får inte säga något. Vi är en kristen grupp. En rest av en armenisk baptistförsamling, som samlas i hemlighet här hemma hos Amir ett par gånger i veckan.
- Jag är kristen, sa Saed och undrade om han nog inte var i himlen i alla fall.
- Ohhh är du, sa den unga flickan. Vi brukar inte bry oss om religion, när vi hittar människor som farit illa. Vi hjälper alla.
- Vad heter du, sa Saed, själv heter jag Saed.
- Jag heter Fahriba. Amir är min morbror.
- Kan jag få något att dricka, sa Saed, som plötsligt kände sig väldigt törstig och hungrig.
- Jag ska hämta något. Du kanske vill äta något med?
- Ja, gärna.
Den unga flickan försvann ut genom enn dörröppning, som täcktes av två mörkblå ridåer. Saed kände sig lite bättre till mods. Han hade kommit undan med blotta förskräckelsen. Han var bland kristna trossyskon. I vart fall hoppades han så. Inom honom gnagde misstänksamheten att det kanske var en fälla. Kanske var det bara en dröm.
De mörklblå ridåerna frasade nästan ljudlöst, när Fahriba kom tillbaka med en bricka. Hom satte ner brickan på paööen framför hans bädd. Han såg en kopp med varm dryck. Ångorna skvallrade om att det var ett örtte. På en tallrik låg en liten omelett och skiva vitt bröd. Han smakade på teet. Han åt en bit av omeletten. Han kände hur lite krafter kom tillbaka.
Återigen frasade det nästan ljudlöst, när en lång smal man kom in i rummet.
- Jag heter Amir. Vi vet att poliserna letar efter din kropp. Två polismän har intygat att du är skjuten till döds. Men de behöver din kropp, för att kunna bevisa detta. Vi vet inte hur länge du är säker här.
Saed suckade tungt. Vad sa han? Betydde det att han måste ge sig av?
- Du är inte tillräckligt stark ännu, sa Amir, som om han hört vad Saed tänkt.
- Vi ska försöka skydda din vistelse här, tills du är stark nog att transporteras härifrån.
- Sov nu, sa Fahriba, så får vi talas mer  imorgon.
- Guds fred, sa Amir.
Tanken på att än en gång behöva fly, tanken att en gång känna sig jagad oroade honom. Han försökte fokusera på det som var positivt. Han levde. Han hade mött Farhriba. Han var bland trossyskon. Han såg upp mot krucifixet och kände ett lugn sprida sig inom honom.
Såsmåningom infann sig sömnen.
Det var en betydligt piggare Saed, som mötte de första solsträlarna  nästkommande morgon. Han satte sig upp i sängen. Han kände hur styrkan åter fanns i benen. Han drog fram en pall till fönstergluggen. Han fick anstränga sig lite för att stiga upp på pallen. Det starka ljuset bländade honom, men snart hade ögonen vant sig. Han fick ställa sig på tå för att kunna se ut. Trädet med sina gröna löv. Någon enstaka fägel som lekte kurragömma i bladverket.
- Tackar dig fader för denna nya dag, sa Saed tyst för sig själv.
- Snälla, överansträng dig inte!
Saed ryckte till och hade nära nog tappat balansen. Han vände sig om och log mot Fahriba.
- God Morgon.
- God Morgon, sa Fahriba, jag kommer med lite frukost till dig.
Dagarna förfölöt sakta i väl invanda mönter.  Under andra veckan hade han orkat deltaga i den lilla församlingens nattvardsfirande. Han började trivas med att leva efter väl kända regler. Han saknade dock att vara ute. Känna dofterna och känna vinden leka i hans hår.
- Saed min son, sa den långe Amir, ikväll ska du åka mot den turkiska gränsen.
- Måste jag det, sa Saed, jag trivs så bra här med er lilla grupp, med Fahriba.
- Vi kan inte låta din närvaro här riskera röja oss. Du måste åka. Vad fahriba belangar är det Guds mening, så träffas ni igen.
Mörkret föll. Saed satt i nya kläder och väntade på en soffa. Plötsligt hördes hårda bultningar på porten. Saed ryckte till av överraskning och rädsla. När Amir öppnade såg han tre män med gevär. Han hörde inte vad som sas.
- Saed, min son, sa Amir, det är dags nu! Far med Guds fred!

Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

Resan hem börjar borta. ( del 12 )

Saed satt på huk, lutad mot väggen, i den cell han delade med fem andra män. De hade viskande presenterat sig för varandra. Två av dem hade arresterats för att de misshandlat en marknadshandlare. En  man i femtioårsåldern var jklädd i kostym och hade arresterats som misstänkt mördat en affärsbekant. Två andra var arresterade för att de brutit mot förbudet att intaga alkoholhaltiga drycker. De var båda två väldigt medtagna, då de fått spöstraff innan de arresterats. När Saed berättade, att han var där för att han blivit en kristen, hade de alla dragit sig undan.
Saed kände sig ensam, övergiven. Polisgardet hade tagit ifrån honom mobilen, testamentet, de få åengar han hade och varma jacka. Han tittade upp mot den lilla fönstergluggen, som sparsamt lät månens sken bilda en svag reflex på cellväggen. För en stund földe han några flugors surrande dans i månskenet.
De sex männe hade svårt att sova. De hörde skrik från näraliggande celler. De hörde höga rop, som skrek ut förtvivlan över att vara fängslad.
En av männen som hade blivit pryglade hade ett otäckt sår över ena ögat. Det hade hjälpligt läkt, men det kom fortfarande lite blod ur såret.
- Slaget jag fick över ögat, sa han tyst, besvärar mig. Det kliar. Det ger mig en obehaglig värk, som hotar spränga mitt pannben.
- Om du vill, sa Saed, kan jag be fö att det ska läkas.
- Är du trollkarl, viskade mannen till svar, eller har du lärt dig av suffiterna. Inte kan ord läka mitt sår?
De andra männen tittade på de två. Det var välkommet med lite omväxling i det monotona väntandet i cellen.
- Äh, ge honom en chans!
- Vore bra om ditt sår läktes, då slapp vi höra dina kvidande.
Saed reste sig upp och gick långsamt de få stegen fram till den skadade mannen. Han föll på knä framför mannen. Han lade försiktigt sin hand på det lätt blodsipprande såret. Han böjde sitt huvud och bad tyst. Han bad att såret skulle läkas, Han bad, som hans mentor i Sverige lärt honom, i Jesu namn. Han kände an värme i sin hand. En värme han aldrig känt förut. Han såg och kände hur hans medfånge ryckte till. Han tog bort sin hand och tittade på mannen.
- Vad var det, sa medfången förvånat, det var som en stark elström träffat mig.
- Jag vet inte, viskade Saed förvånat, jag har aldrig varit med om detta tidigare.
- Min värk är borta.
Han torkade sitt sår med en bit av skjortärmen.
- Jag känner såret, viskade han, men det kommer inget blod.
Han såg förvånat på den torra  skjortärmen, som nyss förts över hans sår.
- Jag gjorde bara som de kristna i Sverige lärt mig! Att man kan be om allt i Jesu namn och är det då hans vilja kommer det att ske, det man ber om.
- Jag har hört suffiterna, säga något liknande, sa den fängslade affärsmannen.
Tystnaden sjönk över cellen. Saed satt åter ensam. Han tackade Gud för att hans bön blivit hörd och att han på detta sätt fått vara ett vittne för Jesus. Han hoppades att det de tillsammans varit med om natten skulle väcka hunger hos medfångarna och att de ville höra mer om Jesus och kristen tro.
Saed vaknade av att lite solsken kittlande sken på hans näsa och kind. Han tittade sig nyvaket omkring. Detta var hans fjärde dag i fängelse. Han såg sina medfångare, bugande mot golvet, förräta sin morgonbön. Han hörde deras bönemummel. Själv knäppte han sina händer och bad Gud välsigna denna dag han nu skulle möta.
Det rasslade i celldörren. En polisgardist kom in med en bricka med sex koppar te och sex små bröd.
Dörren slogs gen med stor ljudlighet, när han lämnat rummet. De sex åt en gemensam frukost under tystnad. Ingen berörde vad som hänt under natten.
Morgonen förflöt under tystnad. Ansträngde sig Saed riktigt, så kunde han höra en svag fågelsång från trädet, som bara släppte in en strimma av sol i cellen.
Dörren till cellen slogs upp och en polisgardist stod i dörröppninge. Saed kunde skymta ytterligare två män bakom den förste.
- Fången Saed Dihbajati, ska följa med oss till domstolen.
Saed reste sig upp och kände hur hans skakade av rädsla. De fem andra mumlade tyst en hälsning.
Polisgardisterna knuffade Saed framåt i korridoren. De gick upp för en trappa. Knuffandes förde de Saed framåt längs utterligare en korridor. De öppnade en dörr och förde in Saed i en stor sal. Salen var kal. Längst fram stod ett bord och några stolar. Väggen bakom bordet var prydd med ett mörkrött draperi, som omslöt ett stort porträtt av ayatollan.

Tre män klädda i de typiska prästkläderna steg fram och satte sig bakom bordet. Polisgardisterna förde fram Saed mer nära de tre prästerna.
Prästen som satt i mitten läste högt ur en bok han hade framför sig. Hans högläsning ackompanjerades av de flankerade prästerna "inschAllah" och "Allah akhbar".
Saed hörde hans namn nämnas.
- Erkänner du att du övergivit dina fäders religion och blivit en kristen?
- Jag har stor respekt för mina fäders tro, sa Saed, men jag bekänner Jesus kristus som min Herre.
- Du är alltså en avfälling?
Saed visste inte hur han skulle svara. Han tittade med tårar i ögonen på de dömande prästerna.
- Det har gjorts framställan från betydande personer att du ska behandlas med barmhärtighet.
Eftersom du är son till en god vän till vår islamska revolution och son till en vän av den barmhärtiga staten Iran, dömer vi dig till 40 spöslag. Därefter är du fri att gå. Vi råder dig att inte vidare nämna ordet Jesus eller kristendom.
Saed fördes iväg. Det var en lång vandring ner till källaren. Saed hörde skrik av smärta. Han hörde skrik av förnedring. Han leddes in i ett rum. De slet av hans skjorta och band fast armar i två järnringar som var fästade i väggen.
Han kände knappt det första slaget. Det andra slaget slet upp ett sår på hans rygg och han skrek av smärta.
38 slag kvar!