Höstkvällen är närvarande, trots det borde vara sensommarkväll!
Jag sitter på balkongen och ser ut över barndomens ändlösa vatten.
Här med Fria Bad för mina fötter, var det som jag lärde mig simma. Lärde mig att uppskatta vatten med viss sälta. Byggde mina första alster i sand, smyckade med vita stena och snäckskal och det var här som jag för första gången blev stungen i foten av en geting.
I takt med att ölglaset svalka minskar ökar minnena från svunnen barndom.
En regnljummen västanvind bär minnenas doft till min balkong.
Doften av salta bad.
Den nakna doften av tång!
Nedanför balkongen på strandpromenaden flanerar människor med såväl med hund som utan. Deras särpräglade dialekt är som musik. Fylld med staccatoskorrning och harmoniska diftonger.
Innifrån lägenheten från kaffemaskinens gurglande att kaffetåren snart kan serveras. Doften av nybryggt kaffe blandas med måsarnas skrik och skrän.
Jag lyfter blicken mod sydväst. Drygt en halvmil bort letar snåla solstrålar. Nästan osynligt reflekteras de i den bleka smaragden , i det ärgade taket på Kronborgs Slott.
Hämtar kaffe och smeker med ögonen de vitmålade lägenhetsväggarna. Mina väggar, änteligen en lya vid sundets strand.
Minns barndomens påtvingade utflykter till Helsingör, till utlandet!
Då några år efter andra världskriget hade danska frälsningsarmen soppkök för de danskar som hungrade. Då lagade sprukna fönsterrutor med brandgula plåsterremsor. En annan tid.
Efter inköp av varor på Irma snabbköp, osthandlaren i skuggan av kyrkan, var jag lovad att få köpa en strudglass på Brostraede. Den lilla glassbutiken, som serverade strutglass i frasiga rån med vispgrädde och jordgubbsylt. I dansk krona kostade den och var det ljuvligaste man som ung skolpojke kunne äta. Det var nog den glassen som gjorde den unge vallbybloggaren så villig att släpa den tunga bagen med billiga danska varor.
Nu är det annorlunda danskarna turar till Helsingborg för att handla, ja till och med för att bo här. Även om den danska kronan tappat värde gentemot den svenska är dte fortfarande billigare, sa danske Jensen som jag mötte i trappan. Han hade pendlat till sitt arbete i Helsingör i 20 år nu!
Så sitter jag här på min balkong och ser hur fartyg sakta fara förbi till spännande resmål runt om i världen.
Lutar huvudet mot den nyinköpta vilstolens mjuka stoppning! Sakta gungar vågornas eviga rytmiska skvalp en trött vandrare in i morphi armar.
Hundskall...
... öppnar med ett leende ögonen!
Men...
var tusan tog sundet vägen?
Ibland kan uppvaknande från drömmar ge stora missräkningar, ja besvikelser!
Som tur är, kaffet är klart och smakar gott!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
fredag 31 augusti 2012
söndag 12 augusti 2012
Nu är det slut!
Vallbybloggaren konstaterar att de kolorerade rörelsernas spel är över! Nu blir det inte fler ringlekar på ett tag.
Det har varit en svettig tid för Vallbybloggaren. Sambons dräneringspromenader har pressats in mellan fortbadande figurer och långskuttande gladiatorer.
Sambon har inte varit riktigt övernes med Vallbybloggarens ommöblering av trevna stugans tevesal.
Nyfiket har han undersökt såväl spinningcykel, roddmaskin, som löpmaskin. Det är dessa grenar, som kan kopplas till ovan angivna utrustning, som Vallbybloggaren koncentrarat sig på. Han har visserligen försökt med simhopp och fortbadande i såväl kar som urna, men det har liksom inte gått så bra.
När fortspringare från Jamaica inspirerat till att ta upp kampen har löpmaskinen använts. Jag kan tala om att den har glött. Bränd doft från rörliga delar av löpmattan har fyllt rummet och förosakat såväl brandkårsutryckning som empatiska påringningar från rökskadade grannar. Vän av ordningen undrar nu huruvida Vallbybloggaren kunnat ta upp kampen med långbenta såväl som mer normalbenta jamaicaner.
Viss har han det, fast det löna sig föga. Visserligen slutade vi att springa samtidigt, men det visade sig att då Bolt å Blake sprungit hundra meter, så lyckades Vallbybloggaren blott uppnå 41 meter. En längd som i sig inte är föraktlig om man stöter kula. Stöta kula inomhus för att tävla med olympiska gladiatorer är inget Vallbybloggaren vill rekommendera! Det blir så fula märken på säväl golv och i förekommande fall stängda dörrar.
Roddmaskinen har möjliggjort för Vallbybloggaren att aktivt ta upp kampen med ensamkajkande paddlare och kanotister. Visserligen försökte han få Sambon att ta del, så att även dubbelkajkande utövare kunde få sig en match. Inget kajkande var dock framgångsrikt! De olympiska utövarna håller i evigheter på att ta mellan 30 och 35 kajktag per minut. Vallby bloggaren lyckade hålla detta tempo i max 70 sekunder, sedan föll han ihop som en våt trasa i roddmaskinen!
Uppmanar er alla att försöka hålla ett tempo på 45 km/timmen under 5 mil. Det är inte tillrådligt! Så gör inte det uppmanar Vallbybloggaren i ett plötsligt anfall av omsorg om resterande mänskligthet!
Viss ger detta en annan dimension av de olympiska lekarna. Ingen soffpotatis här! Svetten har lackat. Kilona har rasat! Visserligen har detta flitiga nyttjande av olika muskelgrupper mer än till fullo kompenserats av intagande av Yorkshirepudding, brödpuddingar, fish-and-chips, lommeljummen pilsner.
Så Vallbybloggaren går ur dessa ringlekar i samma rondör som han gick in i dem!
Men till nästa gång, ska han ha ytränat sambon, så vi kan ha fälttävlan i hallen....
Det har varit en svettig tid för Vallbybloggaren. Sambons dräneringspromenader har pressats in mellan fortbadande figurer och långskuttande gladiatorer.
Sambon har inte varit riktigt övernes med Vallbybloggarens ommöblering av trevna stugans tevesal.
Nyfiket har han undersökt såväl spinningcykel, roddmaskin, som löpmaskin. Det är dessa grenar, som kan kopplas till ovan angivna utrustning, som Vallbybloggaren koncentrarat sig på. Han har visserligen försökt med simhopp och fortbadande i såväl kar som urna, men det har liksom inte gått så bra.
När fortspringare från Jamaica inspirerat till att ta upp kampen har löpmaskinen använts. Jag kan tala om att den har glött. Bränd doft från rörliga delar av löpmattan har fyllt rummet och förosakat såväl brandkårsutryckning som empatiska påringningar från rökskadade grannar. Vän av ordningen undrar nu huruvida Vallbybloggaren kunnat ta upp kampen med långbenta såväl som mer normalbenta jamaicaner.
Viss har han det, fast det löna sig föga. Visserligen slutade vi att springa samtidigt, men det visade sig att då Bolt å Blake sprungit hundra meter, så lyckades Vallbybloggaren blott uppnå 41 meter. En längd som i sig inte är föraktlig om man stöter kula. Stöta kula inomhus för att tävla med olympiska gladiatorer är inget Vallbybloggaren vill rekommendera! Det blir så fula märken på säväl golv och i förekommande fall stängda dörrar.
Roddmaskinen har möjliggjort för Vallbybloggaren att aktivt ta upp kampen med ensamkajkande paddlare och kanotister. Visserligen försökte han få Sambon att ta del, så att även dubbelkajkande utövare kunde få sig en match. Inget kajkande var dock framgångsrikt! De olympiska utövarna håller i evigheter på att ta mellan 30 och 35 kajktag per minut. Vallby bloggaren lyckade hålla detta tempo i max 70 sekunder, sedan föll han ihop som en våt trasa i roddmaskinen!
Uppmanar er alla att försöka hålla ett tempo på 45 km/timmen under 5 mil. Det är inte tillrådligt! Så gör inte det uppmanar Vallbybloggaren i ett plötsligt anfall av omsorg om resterande mänskligthet!Viss ger detta en annan dimension av de olympiska lekarna. Ingen soffpotatis här! Svetten har lackat. Kilona har rasat! Visserligen har detta flitiga nyttjande av olika muskelgrupper mer än till fullo kompenserats av intagande av Yorkshirepudding, brödpuddingar, fish-and-chips, lommeljummen pilsner.
Så Vallbybloggaren går ur dessa ringlekar i samma rondör som han gick in i dem!
Men till nästa gång, ska han ha ytränat sambon, så vi kan ha fälttävlan i hallen....
Etiketter:
Bolt,
fish-and-chips,
fälttävlan,
löparband,
Olympiska Spel,
roddmaskin,
spinning,
Vallbybloggaren
fredag 27 juli 2012
Med ålderns rätt
Han satt utanför servicehuset på Vallby. Det var inte utan att man misstänkte att han satt på sig bästa "gå-bort-kostymen". Skorna var välputsade och det glesa håret borstat och pomaderat.
Han tittade på bilar, som trotsigt trotsade hastighetsbegrönsning på infartsgatan mor Vallby Centrum.
- Det var en fin hund du har, sa han med ett nästan tandlöst leende, pälsen glänser så vackert i morgonsolen.
Vallbybloggaren tackade å sambons vägnar, då sambon skanar vett och etikett då det gäller att ta emot komplimanger.
- Jag vet att jag frågat förr, sa han, men vad är det för ras?
Vallbybloggaren upplyste tålmodigt den åldrade mannen om sambons etniska ursprung.
- Ja du, sa den gamle, jag sitter här och väntar på sonen. Han skulle skjussa mig till graven, så jag får prata med min hustru. Ja, jag vet det låter tokigt, men det skänker en viss tröst att få samtal med någon, som inte hela tiden ska opponera. Men ungarna har väl helt glömt bort! De har nog med sina liv, sina mödor, sina amorteringar och räntor.
- Det låter uppgivet, sa Vallbybloggaren, jag tror säkert de kommer. Du vet det händer så mycket i de ungas liv, som sinkar dem. För att inte tala om trafiken, behövs inte mycket för att de ska fastna i någon bilkö. Så du ska se, de är snart här.
- Nä, de har glömt, precis som de glömde bort när jag fyllde 80. Här hade jag gjort mig till och mutat en av de kvinnliga vårdarna att baka en tårta. En grann tårta, som svämmade över av luftig vit vispad grädde och dignade av röda söta jordgubbar. Kaffet kunde jag göra själv. Satt på mitt rum hela dagen, men inte kom de inte. De har väl annat för sig, inte tid tanla på en åldrig förälder.
Åh du, när jag ändå är igång här med att klaga lite.
-
-Så har du lite mer klagomål?
- Vet inte om det är klagomål egentligen, men jag undrar varför de olympiska potentaterna sysslar med. Tänker på hur de åldersdiskrimenera män !
- Åldersdiskrimenera män, nu är jag inte riktigt med, sa Vallbybloggaren förundrad.Jo sa han, se på fotbollen i de olympiska spelen. Det är den enda lagidrott, eller bollsport där inte männen får vara mer än 23 år. Visserligen kör de med ett kvoteringssysten, då de får ha tre ÖVERÅRIGA spelare med. Måste kännas som en skymf att bli betraktad som överårig om man är 24 år! Basket bollen har sitt DREAMTEAM med mestadels överåriga spelare, men inte fotbollen inte! Undrar om jag i min livstid får se ett dreamteam från Italien eller Brasilien eller Spaninen tävla om OS-guld i fotboll!
- Det har jag inte tänkt på förut, sa Vallbybloggaren, men du har rätt! Bara en mass ungtuppar som sparkar boll, ingen finess ingen strategi, bara tuta och köra!
- Men se, nu kommer din son, fortsatte Vallbybloggaren, hoppas du får en trevlig dag!
- Det är inte sonen, sa den gamle, har skickat grannen, jag känner igen bilen!
Etiketter:
Brasilien,
diskriminering,
fotboll,
Italien,
klagan,
Olympiska Spel,
OS,
Servicehus,
Spanien,
Vallby,
Västerås
tisdag 24 juli 2012
Det var fyra år sen sist
Vallbybloggaren vaknade tidigt denna sommarmorgon, även om den gav en fadd smak av höst. Nu blir det bara mörkare. Natten kommer inte längre att vara skir och prunkande. Morgnarna kommer allt senare och senare, vilket i sig torde glädja en som har som vana att dröja i sängvärmen till solen kittlar anletet.
Hur som helst så föll ögonen på en artikel i morgonblaskan, som hurtigt förkunnade :
Nu är det bara tre dagar kvar!
Klart man blir intresserad. Tre dagar till vad? Av rubrikens svärtade budskap kune man invaggas i farhågan att jordens ände var i antågande. Vid ett närmare nagelfarande av spaltens text, så framkom att det uti den stora staden London ska det vankas olympiska spel. Chipsfabrikörer och läskeblaskbryggare till fromma!
Under den ödsliga promenaden på Vallbytundran drog sig vandraren till minnes. I nostalgiskt skimmer framkallades bilder från en somrig altan på Pålsjögatan i Helsingborg. Då minnesbilden studeras så gissdar Vallbubloggaren att det måste ha varit sommaren 1960. Det året lekte det olympiskt uti italienska Rom. Runt ett bord hängde att antal idrottsintresserade pojkar. De hade alla läst Allsport och eller Idrottsbladet. Listor på världsbästanoteringar i olika friidrottsgrenar hade studerats.
Jag tror att det var äldsta brodern M., som låg bakom det hela.
I ett Collegieblock, så antecknades våra spådomar inför den stundande begivenheten i Rom. Vi tippade medaljörerna i de olika grenarna. Alla befintliga tabeller i olika publikationer hade studerats och analyserats. För en kort tid var eget idrottsutövande bortglömt och förpassat till hyllan märkt, för senare bruk.
För Vallbybloggaren var det nog Idrottsbladet och Allsport som var de främsta källorna. I dag minns jag inte en enda av dessa idrottsmän och idrottskvinnor. Klart att Wilma Rudolph, kan man ju inte glömma eller Al Oerter, diskuskastaren, som alltid var med. Svenska idrottsidoler som Dan Waern, Myggan Uddebom, Gunnar Tjörnebo, Alf Pettersson fanns med i tipsen, men det var nog mest för att de var svenskar och inte för att de skulle knipa någon medalj.
Vi gav broder M våra tips. Han plitade ner dem i därför avsett block. Tider gissades. Åhh vilken lättnad en outsider fick också tas med.
Ett sinnrikt poängsystem skulle sen avgöra viklken av oss som var den bäste på att tippa medaljörer och tider.
Runt ett somrigt bord på en altan på Pålsjögatan i Helsingborg tippade och argumenterade Bosse, Rolle, Sven-Åke, Per, Lasse, Björn, Paul, Kerry med flera.
Vem vann?
Såväl tipstävlan som övriga vinnare i ode romerska olympiska spelen har för evigt suddats ut ur Vallbybloggarens minne, förutom Wilma R, gazellen från USA!
Hur som helst så föll ögonen på en artikel i morgonblaskan, som hurtigt förkunnade :
Nu är det bara tre dagar kvar!
Klart man blir intresserad. Tre dagar till vad? Av rubrikens svärtade budskap kune man invaggas i farhågan att jordens ände var i antågande. Vid ett närmare nagelfarande av spaltens text, så framkom att det uti den stora staden London ska det vankas olympiska spel. Chipsfabrikörer och läskeblaskbryggare till fromma!
Under den ödsliga promenaden på Vallbytundran drog sig vandraren till minnes. I nostalgiskt skimmer framkallades bilder från en somrig altan på Pålsjögatan i Helsingborg. Då minnesbilden studeras så gissdar Vallbubloggaren att det måste ha varit sommaren 1960. Det året lekte det olympiskt uti italienska Rom. Runt ett bord hängde att antal idrottsintresserade pojkar. De hade alla läst Allsport och eller Idrottsbladet. Listor på världsbästanoteringar i olika friidrottsgrenar hade studerats.
Jag tror att det var äldsta brodern M., som låg bakom det hela.
I ett Collegieblock, så antecknades våra spådomar inför den stundande begivenheten i Rom. Vi tippade medaljörerna i de olika grenarna. Alla befintliga tabeller i olika publikationer hade studerats och analyserats. För en kort tid var eget idrottsutövande bortglömt och förpassat till hyllan märkt, för senare bruk.
För Vallbybloggaren var det nog Idrottsbladet och Allsport som var de främsta källorna. I dag minns jag inte en enda av dessa idrottsmän och idrottskvinnor. Klart att Wilma Rudolph, kan man ju inte glömma eller Al Oerter, diskuskastaren, som alltid var med. Svenska idrottsidoler som Dan Waern, Myggan Uddebom, Gunnar Tjörnebo, Alf Pettersson fanns med i tipsen, men det var nog mest för att de var svenskar och inte för att de skulle knipa någon medalj.Vi gav broder M våra tips. Han plitade ner dem i därför avsett block. Tider gissades. Åhh vilken lättnad en outsider fick också tas med.
Ett sinnrikt poängsystem skulle sen avgöra viklken av oss som var den bäste på att tippa medaljörer och tider.
Runt ett somrigt bord på en altan på Pålsjögatan i Helsingborg tippade och argumenterade Bosse, Rolle, Sven-Åke, Per, Lasse, Björn, Paul, Kerry med flera.
Vem vann?
Såväl tipstävlan som övriga vinnare i ode romerska olympiska spelen har för evigt suddats ut ur Vallbybloggarens minne, förutom Wilma R, gazellen från USA!
Etiketter:
1960,
Helsingborg,
London,
minnen,
Olympiska Spel,
OS,
Pålsjögatan,
Wilma Rudolph
måndag 16 juli 2012
Farbrors Kapell
Det i den gamla Remingtonen insatta pappret skrattade håfullt åt Vallbybloggaren. Visst längtade det efter att få fyllas av ord, en bild och en skruvad mening. Tyvärr måste Vallbybloggaren göra det vita bleka pappret besviken.
Inte ett vettigt ord läcker från hjärnvindlingarna. Inte en vacker bild komponeras av stela fingrar. Det är tomt och öde i hjärnans kreativa centrum.
De dagliga promenaderna i dräneringssyfte med luden sambo hade inte gett något, som längtade att få formuleras på ett vitt blekt papper. Fantasins källor var snustorra och kreativa tillflöden igenproppade.
Det var i detta vertigotillstånd som det knackade på dörren till, det som utan att leva upp till namnet, skrivarlyan. Det var exprästen Gudmund som visade sin lekamen, när dörren välkomnande öppnades.
Gudmunds ögon lyste av iver. Händerna viftade i sin längtan att få uttrycka tankar.
- Slå dig ner Gudmund och känn dig som hemma!
- Tackar varmast, sa Gudmund, jag har knappt tid att sitta ner. Det är så mycket i görningen.
- Du förvånar mig! Trodde att tid var det enda du hade gott om.
- Måhända har det varit ett signum för mig tidigare, men det var innan synen vid Tänkarens transparanta pyramid.
- Syn?
Vallbybloggaren kliade fundersamt hakan och tittade storögt på Gudmund.
- Låt inte din mun vara stängd, utan låt orden flöda.
- Jo, ser du. Jag satt som vanligt alla morgnar vid Tänkarens pyramid och begrundade dagen och vad den skulle ge för mervärden. Då plötsligt ur en buske, som tycktes brinna steg en bevingad älg fram och sa: Var hälsad Gudmund, du ska bli en stor man! Du ska starta en ny kyrka, ja en fullkomlig religion.
Gudmund tittade med sökande ögon på hur Vallbybloggaren skulle reagera. Det kan inte varit en vacker syn för en man ämnad för storverk. I vart fall i egna ögon. Vallbybloggarens haka hängde halvvägs ner mot de södra regionerna.
Nu har det stora vansinnet brutit ut tycktes han förmedla.
- Du behöver inte se alldeles förstörd ut, sa Gudmund, detta kommer bli så bra. Äntligen kan jag skapa en religion som ger mig allt det jag inte fått genom de gamla religionerna. Med hjälp av två orrar, Humin och Mugin, har jag fått ett uppdrag skriva "Farbrors Testamente". Där skall allt uppenbaras.
- Behövs det verkligen en ny religion, sa Vallbybloggaren undrande.
- Jajemen, sa Gudmund, nog behövs det.
- Jasså och hur skall den skilja sig från de som redan finns?
- Det kommer du bli varse, sa Gudmund, jag har precis börjat. De heliga orrarna ger mig ord dag för dag. Det som är bra i de gamla religionerna ska behållas. Visserligen kommer dte att krävas en ny översättning av de skrifter som redan finns. De måste ju anpassas till det som de heliga orrrarna förmedlar till mig.
- Men det har ju redan gjorts. Massor av udda uttolkningar har ju gjorts för att passa olika potentaters vilja och ideer.
- Jo, sa Gudmund, det kan hända, men du förstår... Lite kristendom, lite judendom, lite islam och så ska det kompletteras med lite fantasy, strängfysik och lite logik. Det kommer att handla om regler för vad som får ätas och inte ätas, drickas och inte drickas. Sex fruar tror jag blir bra. Kvinnan får ha max tre män, för det har de heliga orrarna klart utsagt att mannen ska ha lite fördelar.
- Jaha, Vallbybloggaren skakade uppgivet på huvudet, och vad ska ni kall er?
- Men det är väl givet, sa Gudmund, Farbrödrarna! Farbrödrarna samlas i Farbrors Kapell
- Ska du inte ha med kvinnor?
- Vi, det vill säga de Heliga Orrarna och jag, är mycket måna om det kvinnliga inslaget. Vi ska kalla dem Fastrar. De får en egen avdelning i Farbrors Kapell. "Fastrarnas Kitchen", där kan de följa när Farbrödrarna bär fram sin hyllning till profeten.
- Jasså och vem är profeten, sa Vallbybloggaren fast han visste redan svaret.
- Profeten Gudmund, sa Gudmund, så ska jag äntligen få min rätta plats i framtiden!
Vallbybloggaren tittade på pappret i den gamla Remintonen. Det var fullt med ord och meningar. Han visste inte hur detta gått till. Men han misstänkte starkt de heliga orrarna!
Inte ett vettigt ord läcker från hjärnvindlingarna. Inte en vacker bild komponeras av stela fingrar. Det är tomt och öde i hjärnans kreativa centrum.
De dagliga promenaderna i dräneringssyfte med luden sambo hade inte gett något, som längtade att få formuleras på ett vitt blekt papper. Fantasins källor var snustorra och kreativa tillflöden igenproppade.
Det var i detta vertigotillstånd som det knackade på dörren till, det som utan att leva upp till namnet, skrivarlyan. Det var exprästen Gudmund som visade sin lekamen, när dörren välkomnande öppnades.
Gudmunds ögon lyste av iver. Händerna viftade i sin längtan att få uttrycka tankar.
- Slå dig ner Gudmund och känn dig som hemma!
- Tackar varmast, sa Gudmund, jag har knappt tid att sitta ner. Det är så mycket i görningen.
- Du förvånar mig! Trodde att tid var det enda du hade gott om.
- Måhända har det varit ett signum för mig tidigare, men det var innan synen vid Tänkarens transparanta pyramid.
- Syn?
Vallbybloggaren kliade fundersamt hakan och tittade storögt på Gudmund.
- Låt inte din mun vara stängd, utan låt orden flöda.
- Jo, ser du. Jag satt som vanligt alla morgnar vid Tänkarens pyramid och begrundade dagen och vad den skulle ge för mervärden. Då plötsligt ur en buske, som tycktes brinna steg en bevingad älg fram och sa: Var hälsad Gudmund, du ska bli en stor man! Du ska starta en ny kyrka, ja en fullkomlig religion.
Gudmund tittade med sökande ögon på hur Vallbybloggaren skulle reagera. Det kan inte varit en vacker syn för en man ämnad för storverk. I vart fall i egna ögon. Vallbybloggarens haka hängde halvvägs ner mot de södra regionerna.
Nu har det stora vansinnet brutit ut tycktes han förmedla.
- Du behöver inte se alldeles förstörd ut, sa Gudmund, detta kommer bli så bra. Äntligen kan jag skapa en religion som ger mig allt det jag inte fått genom de gamla religionerna. Med hjälp av två orrar, Humin och Mugin, har jag fått ett uppdrag skriva "Farbrors Testamente". Där skall allt uppenbaras.
- Behövs det verkligen en ny religion, sa Vallbybloggaren undrande.
- Jajemen, sa Gudmund, nog behövs det.
- Jasså och hur skall den skilja sig från de som redan finns?
- Det kommer du bli varse, sa Gudmund, jag har precis börjat. De heliga orrarna ger mig ord dag för dag. Det som är bra i de gamla religionerna ska behållas. Visserligen kommer dte att krävas en ny översättning av de skrifter som redan finns. De måste ju anpassas till det som de heliga orrrarna förmedlar till mig.
- Men det har ju redan gjorts. Massor av udda uttolkningar har ju gjorts för att passa olika potentaters vilja och ideer.
- Jo, sa Gudmund, det kan hända, men du förstår... Lite kristendom, lite judendom, lite islam och så ska det kompletteras med lite fantasy, strängfysik och lite logik. Det kommer att handla om regler för vad som får ätas och inte ätas, drickas och inte drickas. Sex fruar tror jag blir bra. Kvinnan får ha max tre män, för det har de heliga orrarna klart utsagt att mannen ska ha lite fördelar.
- Jaha, Vallbybloggaren skakade uppgivet på huvudet, och vad ska ni kall er?
- Men det är väl givet, sa Gudmund, Farbrödrarna! Farbrödrarna samlas i Farbrors Kapell
- Ska du inte ha med kvinnor?
- Vi, det vill säga de Heliga Orrarna och jag, är mycket måna om det kvinnliga inslaget. Vi ska kalla dem Fastrar. De får en egen avdelning i Farbrors Kapell. "Fastrarnas Kitchen", där kan de följa när Farbrödrarna bär fram sin hyllning till profeten.
- Jasså och vem är profeten, sa Vallbybloggaren fast han visste redan svaret.
- Profeten Gudmund, sa Gudmund, så ska jag äntligen få min rätta plats i framtiden!
Vallbybloggaren tittade på pappret i den gamla Remintonen. Det var fullt med ord och meningar. Han visste inte hur detta gått till. Men han misstänkte starkt de heliga orrarna!
Etiketter:
Kapell,
orrar,
religion,
Remington,
Testamente
torsdag 12 juli 2012
Med kippande skor
Morgonen var färgad i en nyans av grått.
Nattens regn gjorde sig frortfarande påminnt. Lämnade strecka av regnigt vått på sommarjackan.
Luden sambo bekymrade sig föga om fallande väta eller till de pölar som gemenskapstörstande regndroppar bildat.
Vallbytundran vaknade pö om pö ur sin nattdvala.
Solen fann en lucka i den molntunga himlen. Den tittade med förvåning ner på den våta, gråa och frusna Vallbytundran.
De läsare som har en stor önskan att se en sol, som tappat hakan eller en sol som visar viss likhet med en öppen fiollåda, bör förstå att den stunden är nu.
-Tänk, sa solen liksom för sig själv, här har man lyst med sin frånvaro. Här har man gjort allt, för att ej skänka det levande livgivande strålar! Ändå så ler blommor mot varandra. Ändå så hälsar människor varandra med ett glatt godmorgon. Ändå bugar de stora träna sig ödmjukt hälsande varje morgontidig vandrare.
Solen skämdes nog lite över sin lysande frånvaro. Solen tyckte nog att den kunde ha gjort mer för att torka upp de pölar, de vattenmängder, som hotar rasera såväl hus, vägar som sommarminnen. Solen drog sig tillbaka bak närmsta moln och begrundade sina misstag.
På Vallbytundran vandrar folk vidare med kippande skor och möter en ny dag!
Bak sitt moln gottar sig solen över att så många med längtan talar om solens återkomst.
Förstulet tittar solen fram och en enda solstråle träffar Vallbybloggaren på hans morgonvandring med sambon.
Denna enda solstråle ger hopp, ger längtan, skänker tröst till en vandrare med kippande skor!
Nattens regn gjorde sig frortfarande påminnt. Lämnade strecka av regnigt vått på sommarjackan.
Luden sambo bekymrade sig föga om fallande väta eller till de pölar som gemenskapstörstande regndroppar bildat.
Vallbytundran vaknade pö om pö ur sin nattdvala.
Solen fann en lucka i den molntunga himlen. Den tittade med förvåning ner på den våta, gråa och frusna Vallbytundran.De läsare som har en stor önskan att se en sol, som tappat hakan eller en sol som visar viss likhet med en öppen fiollåda, bör förstå att den stunden är nu.
-Tänk, sa solen liksom för sig själv, här har man lyst med sin frånvaro. Här har man gjort allt, för att ej skänka det levande livgivande strålar! Ändå så ler blommor mot varandra. Ändå så hälsar människor varandra med ett glatt godmorgon. Ändå bugar de stora träna sig ödmjukt hälsande varje morgontidig vandrare.
Solen skämdes nog lite över sin lysande frånvaro. Solen tyckte nog att den kunde ha gjort mer för att torka upp de pölar, de vattenmängder, som hotar rasera såväl hus, vägar som sommarminnen. Solen drog sig tillbaka bak närmsta moln och begrundade sina misstag.
På Vallbytundran vandrar folk vidare med kippande skor och möter en ny dag!
Bak sitt moln gottar sig solen över att så många med längtan talar om solens återkomst.
Förstulet tittar solen fram och en enda solstråle träffar Vallbybloggaren på hans morgonvandring med sambon.
Denna enda solstråle ger hopp, ger längtan, skänker tröst till en vandrare med kippande skor!
onsdag 11 juli 2012
Minnet försvinner fort som en avlöning.
Mellan spridda skurar vandrar Vallbybloggaren och sambon. I görligaste mån så undviks regnväder. Trots två badhandukar och ivrigt torkande med dessa, så har sambon ett överskott av vatten i pälsen, som han med nästan extatiska skakningar begjuter väggar och golv med.
Så det blir helst i torrväder, som vi vankar Vallbytundran fram.
På förmiddagen, innan förmiddagskaffet, hamna vi bakom ett gäng ungdomar. De hälsade vänligt och uttryckte sin beundran för pälsbeklädd sambo.
De fortsatte sin vandring ett par meter framför sambon med förare. När de nu börja prata med varandra, så övergavs vallbydialekten för en mer korthuggen staccatosvenska. Varje stavelse gavs ungefär samma takt. En aning skorrande hördes när de använde bokstaven R. H gavs en guttural touch, som förde Vallbybloggarens tankar till besök i beduintält.
Längre fram på promenaden stötte vi samman med den gamle restautören, som beklagade sig över att minnet inte var vad det varit.
- Det jag ska komma ihåg, sa han, men minnet försvinner fort som en avlöning!
Han berättade om sin hund som utvecklat en förmåga att fånga gäddor i Mälarvassen. Det var en rekordelig hund som högg när man sa hugg och satt still när man sa still, berättade han!
Det stod inte på förrän plötsligen Hasse med Pelle stod mitt ibland oss.
- Hejsan grabbar, sa Hasse med Pelle, på sjungande dialekt som avslöjade hans bergslagsbakgrund.
- Jasså står ni här och gör ingenting!
- Jo, sa restautören, vi har just kommit fram till att vi är lika gamla. Båda är vi 47-or!
- Jasså, Hasse med Pelle, jag är 52-a jag!
- Bara barnet, sa den gamle restautören!
- Har ni sett tanten med rullatorn, sa Hasse med Pelle, hon är bra dålig nu. Kan inte gå. Pelle och jag brukar gå dit och då får pelle ett kex.
-Nej det var ett tag sedan, sa vi, tilltalade, nästan samtidigt!
- Å hunden hennes är borta nu, fortsatte hasse med Pelle!
Det var då jag begrep att han hade fortsatt konversera tyst och nu var inne på tant nummer två! Innan fler tanter blev involverade i hans utläggning, försökte Vallbybloggaren få in honom på andra tankebanor.
Men se det var svårt det, men man har sina knep!
- Å snart blir det OS, sa Vallbybloggaren!
- Du det blir bra det, då får vi titta mycket på teve. Sport är trevligt! Till och med Pelle brukar följa sportsändningarna med intresse!
-Har ni vägarna förbi och vädret tillåter, så tar vi en pilsner på altanen, sa restautören, som glömt det vi pratade om.
Minnet försvinner fort som en avlöning!
Så det blir helst i torrväder, som vi vankar Vallbytundran fram.
På förmiddagen, innan förmiddagskaffet, hamna vi bakom ett gäng ungdomar. De hälsade vänligt och uttryckte sin beundran för pälsbeklädd sambo.
De fortsatte sin vandring ett par meter framför sambon med förare. När de nu börja prata med varandra, så övergavs vallbydialekten för en mer korthuggen staccatosvenska. Varje stavelse gavs ungefär samma takt. En aning skorrande hördes när de använde bokstaven R. H gavs en guttural touch, som förde Vallbybloggarens tankar till besök i beduintält.
Längre fram på promenaden stötte vi samman med den gamle restautören, som beklagade sig över att minnet inte var vad det varit.
- Det jag ska komma ihåg, sa han, men minnet försvinner fort som en avlöning!Han berättade om sin hund som utvecklat en förmåga att fånga gäddor i Mälarvassen. Det var en rekordelig hund som högg när man sa hugg och satt still när man sa still, berättade han!
Det stod inte på förrän plötsligen Hasse med Pelle stod mitt ibland oss.
- Hejsan grabbar, sa Hasse med Pelle, på sjungande dialekt som avslöjade hans bergslagsbakgrund.
- Jasså står ni här och gör ingenting!
- Jo, sa restautören, vi har just kommit fram till att vi är lika gamla. Båda är vi 47-or!
- Jasså, Hasse med Pelle, jag är 52-a jag!
- Bara barnet, sa den gamle restautören!
- Har ni sett tanten med rullatorn, sa Hasse med Pelle, hon är bra dålig nu. Kan inte gå. Pelle och jag brukar gå dit och då får pelle ett kex.
-Nej det var ett tag sedan, sa vi, tilltalade, nästan samtidigt!
- Å hunden hennes är borta nu, fortsatte hasse med Pelle!
Det var då jag begrep att han hade fortsatt konversera tyst och nu var inne på tant nummer två! Innan fler tanter blev involverade i hans utläggning, försökte Vallbybloggaren få in honom på andra tankebanor.
Men se det var svårt det, men man har sina knep!
- Å snart blir det OS, sa Vallbybloggaren!
- Du det blir bra det, då får vi titta mycket på teve. Sport är trevligt! Till och med Pelle brukar följa sportsändningarna med intresse!
-Har ni vägarna förbi och vädret tillåter, så tar vi en pilsner på altanen, sa restautören, som glömt det vi pratade om.
Minnet försvinner fort som en avlöning!
Etiketter:
hund,
möte,
pratstund,
promenad,
rullator,
Vallby Västerås,
Vallbytundran
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






