Blott en morgon eller tidig förmiddag

Det är början på sommartid, även om natten synes like kall och mörk som förut. Det vita snötäcket har dock sakta funnit för gott att sakta minmeras. De gröns gräsmattorna väntar att få återtå vårgrönskans hoppgivande grönhet.

Med min hjulbente följeslagare företog jag en vandring i den värmande solens behagfulla närvaro. Detvar inte utan att det kändes frestande att  både kasta stickad luva och öppna vinterjackans dragkedjeförsedda öppning- Ihågkommande det glesnade  hårsvallet hindrade mig dock fråm sådana excesser!

Träffade an medvandrare och vi pratades vid. Delade me d glädje och visstillfredställelse  våra krämpor.Visst fonns det en viss njutning i att få dela sådana besvärligheter. Jag förklarade att jag ännu var i gångbartskick, men tacksam för den hjilbentes stödjamde sällskap. Han å sin sida klagade, med viss glädje, att sockret höll sig på  bra nivå och att han var planerad att genomföra  en enkel ögonoperation

-  De säger, att det klarar vi polikliniskt!

Jag såg hur ögonen lyste av glädje, att han kunde  använda ett ord, som han bara för  några veckor sedan inte hade en aning om fanns. Dock var han mer bekymrad över att pensionen var för låg och att han inte kunde unna sig de varor, som tidigare förgyllt hans tillvaro. Han var orolig för bostads bidrag.
- Jag förstår inte hur man tänker, sa han, först så sänker regeringen pensionärsskatten, så vi fattiga ska få lie mer  i plånboken. Genast så tar regeringens kommunala partikollegor tillfället i akt att höja priserna på den hemtjänst jag så väl behöver. Det är som de sa, se nu har pensionärerna fått ökat nettopension, då har vi utymme höja vår akommunala avgifter för pensionärer.

Nu började jag tycka att han började bli väl negativ. Försökte  att leda samtalet över på vårens antågande och den soliga sommaren vi alla väntat på-Men icke! Nu hade han funnit någon som lyssnade och nu skulle han , banne mig, klaga! Längtade hem till trevna stugan .Ivrigt, med en nödlögn , ursäktade jag mig och skyllde på blodförtunnande piller måste intagas.

På vägen hem, kom plötsligt en gammal psalm (först publicerad 1865) till mig. Jag tänkte på att vi nog alltför ofta sjungit psalmer, utan att egentligen tänkt på texten Texten, som många gånger gömts i lättrallade melodier.

"Allt ju vilar i min Faders händer,. skulle jag, som barn, väl ängslas då?"

Helt plötsligt fick denna versrad ur en gammal pslam liv och den  trygghet och förtröstan , som dess ord gav mig. Var en av de bästa upplevelserna på länge.

På en gångbana på Vallby omslöt tryggheten och förtröstn mig! Min hjulbente följeslagare  tittade först förvånad på mig, men sen nickade han instämmande -

I lättrallade melodier från förr, göms ibland en sanning......

Hidden with broken wings ,,,so grey!

The first darkness of the evening slowly surrounded him as he diredted his ret t5o take him home. He had visit a friend and the afternoon has slowly become early evening.  The summerrain had both started and stopped. The walkways was still a bit wet and waterdrops fall on the him as he passed some big trees. Shadows was since long just amemory of the sunny day! Even if the day had been sunny, he was frozen and longed for the warmth of his home and a cup of coffee!

It was a miracle that he saw her at all.

She has crawled deep into a dark corne. She was almost coverd by the box with sand, that the housecompany placed there for the upcoming winter. He went carefull up to her. Approached her slowly. He had no intention to scare her, where she was hiding behind the box with sand. He looked at her. She had drawn he knees up to her chin and small white hands covered her face, She looked at hin between her fingers. Her eyes was brown and reflected a warm friendly curiosity.-
- Hello, how are you doing?  Why are you hiding here in the beginning darkness of the night?
When she started to talk it was more like a song, Her voice was warm andsoftly melodical, almost like a talked blues!
Witha gracious gesture she stroke the brown hair from her face.
- I am a broken angel, I hide from my fate. I can no longer be a guardian angel when my wings are grey!

He looked with surpise at little woman. She worn a dress in beige and brown,
- No, tell me now what is wrong. No you are not an angel, they are not such things as angels. Tell me what is wrong with you?
- People don't use to recognize an angel when they see one or has an angel visiting. Most of us has no wings or a halo. We are just here to help out and mostly we are not even visible!
- You have to stop talking like that. People may think your have something wrong in your head. No, tell me instead what is wrong . Why are you hiding here in the beginning darkness?
- I streched my hand for help from above, but my legs wasn,t strong to keep me standing. Now I just wait for the fate that is given to us angels with grey wings!

He gave her his hand and with difficulties she stand up. She leaned on him the short way to his home. She sat down on a chair in the kitchen. He bave her a towel of pure indian cotton. Slowly she dried her hair from the moisture of the evening, Whit smal gracious moves she removed the dirt from her face. The waterboiler sounded exactly as waterboiler us to sound. He offerd her a cup steaming tea. Tea from the leafs of  Roboisbush! Slowly he saw the colour returning to her face.
She looked at him with a smile that could be a git from heaven and started to talk in her bluesy melodial way.
- I am an broken angel and my wings , they are so...grey!
He shooked his head. Her voice was so different. The melody when she talked was so hypnotical. Her finger slowly caresses the table. The she looked at him and started to talk again,
- A broken angel can't be of any big help to noone. But you shall always be aware of that their is help for you, that comes from above. I know you have gad a hard time, but the days will be more sunny! You will find the joy again. Know that not all people will be aware of they have had angels as a visitor in their homes!
When she stand up and started to walk out of the kitchen to the livingroom, he saw she had wings on her back. Wings that were damaged and almost grey,

- Hey angel, why are you wings broken and grey?
The question dissapeared in emptyness and silence. He rushed to the livingroom to ask her again. When hereached the livingroom he sa nothibg but emptyness, On the floor he saw the towel of cotton from India and a small white feather was laying alone as a greeting from...
A silent melody was almost possible to hear in the silent livingroom. A melody slihjtly like a bliúes...and the words become weaker and weaker....

- I am a broken Angel and my wings are grey......

A Fantasy When Night Meets Morning

All of a sudden, he saw her sitting in the armchair across the room. She was all dressed in white! She smiled at him, a smile filled with hope for the day and softly she started to talk. Her voice was mild and gave the morning warmth.

- I come to you in my rowboat. I have travellod of the sea of nothing. Striving to reach a shore that will mean more  than endless rowing.
My left oar sings the song about the time when I was none doing nothing. The right oar resting and softly mumble something about the time that will come and I will do even less.
The waves was rythmically hitting the rail of the boat!  Creating deep basstunes singing a serenade about the silence. A song about the longing that the silence is.

She looks at him with warm eyes that slowly melt the snowflakes of the cold morning. Her soft voice scares the cold snowflakes away. Her story gives the pale silent morning life!
The still colourless morning breaks into a sparkling mosaic,, that gives the silence a voice!

With a sigh she enter her fragile rowboat.
She smiles and continue her trip in a fragile rowboat of the sea of  nothing.

At the Bank of the River Where He Lives

It was a warm summermorning not that long ago. He saw her coming down the hill close to the river where he lived. The young girl had a dress with alot of summerflowers on and her feet has lost their shoes.
The rays from the morningsun played sparkling with her  hair. With kips red as raspberries she smiled at him. He smiled softly back!
.  Hey to you, do you have any breakfast to offer to a young girl. My nights has been long and I have lost my shoes!
-I will fix you an omelette. And a bun with cheeze and ham. And a cup of coffee with milk I think you will need.

Yellow as the buttercupflower the omelett soon rested on a plate. And a bun with cheeze and ham also find its place on the tray. A steming coffee diluted with milk made the other dishes company on the tray!
They sit down at the bank of the river. The lips red like raspberries slowly sipp the milkdiluted coffeebrew.

-Tell me young girl, why was your night so long and why have you lost your shoed?
- I was on my way home from the chapel when I was distracted. There on a bench in th epark sat an old and lonly seaman from Peru. We started talking and the hours fly by. I was fascinated by his dark hair, shimmering like black gems in the moonshine. Eyes black as the darkest night smiled at me, just as you could see the sun rise. Just as I stand up and was on my way to leave he talked to me and asked:
- Will you be my own seamanwife?
I was chocked. Such plans was not even close in my young heart! I have to get an education before any man will so capture me. He told me he will write to me when he come to Rotterdam in Holland and once again ask if I wanted to be his own seamanwife! I left in a rush, yes so rapidly I left i forgor my shoes at th ebench in the park. And even if he will write to me from Rotterdam, my answer will be no. Shall I havea man I will seek one from more close to home. I rather chose a carpenter from Sweden than a seaman from Peru!
He looked with morningeyes at the young girl sitting here on the bank of his river. When she smiled she was a reflection of her mother. He saw that so clearly. He looked at th clean plates where justa short time ago a yellow buttercupflower looking omelett rested..
. No my old man,  dearest father, now I better go back and find my shoes. If you have a dress with summerflowers on you have to wear summershoes too!
It is not always easy for an old man to follow the logic thinking of a young girl, but so much he knew close to a bench in the park, she will find her shoes.
Lips red like raspberries say farewell and thanks for breakfast. They will meet again when the days gets older!

. And that I can promise you, I will never be any wife to a seaman from Peru!
It was a warm summermorning not that long ago! He saw her walking up the hill close to the river where he lives. She is looking for her shoes, close to a bench in the park!

Undringarnas tid är ej förbi

Den kyliga morgonvinden böjer en grånad gubbes rygg över hjulförsett gåhjälpmedel.
Blicken ej längre bortom horisonten fäst utan snarar på gångbanans näraliggande gropar och hinder.
Rösterna från överallt överraskar honom när han vandrar sin bana.
 På främmande språk och på hjältars idiom hör han tilltal, som förr viftades bort med nochalant handrörelse. Kan han längre blunda för det som förr sökte vetenskapens rationella förklaring.

" Don't think you are better than other just because you experienced 278 seasons!"
" Du ska inte tro du blitt något visare för att åldern har böjt din rygg!"

Hans blick söker rösternas ursprång och han vill inte tro det han ser. Han vill inte tala med  varelser fyllda av skuggor och blekhet. De levandes glittriga blick är dte han söker, ej de av skuggorna besegrade.

Med stilla förfäran han undrar vad som sker. Uppriktighetens förvåning stittar honom utmanande i beslöjade lgons morgontrötthet! Förr klarades morgonens  vandring på vindpinad vallbystep med lätthet och tillsammans med fyrbent följeslagare betvingades kilometer efter kilometer. Nyfikenheten var hans ständiga följeslagare också på banad stig. Numer undrar han för varje neter, om han ytterligare en meter ska orka. Fyrhjulat gåhjälpmedel inbjuder ej till skuttande morgonpromenad.

Vandringen närmar sig sitt slut och än finns så mycket att se och uppleva, De unga han möter visar ej en äldre gubbes med värdighet, snarare hörs beska kommentarer om hjälpmedels utseende och funktion. De unga verkar nu på de sista vandringarnas tid  så mycket yngre än de var då han själv var i samma ålder. Nyfikna undringar är den grånades ständiga följeslagare. Hej och hå en meter till och stugans välkomnande närhet är mer nära. Trots skröplighet och skumma ögon undviker han med förbluffande vighet och snabbet ett hål i gångbanan.

Tacksamhet för att hjälpmedlet är utrustat med handbroms uttrycks med en ljudlig suck. Annars skulle nedförsbacken skapa en fart som skröpligheten ej kunnat bemästra. Hemkommen i stugans kaffedoftande trevnad, läser han med förvåning ett brev, där förening önskar uppvakta honom på stundande högtidsdag, för så är föreningens vana, upplyser brevet! Han undrar hur förgänglighetens tilltagande verklighet någonsin kan bliva en högtidsdag som så väl när ett behov av uppvaktning?

Är det måhanda kakor och kaffes närvaro  som ter sig så lockande?

Ur skuggornas dike ropar lockande rop på att ingå i kylande gemenskap! Ur skuggornas dike hörs märkliga röster, han förr nonchalerat och viftat bort. En verklighet finns bortom livets horisont. En verklighet ingen känner. Dikenas skuggfyllda rop  menar att intighet ock så är en verklighet.

" Don't think you are better than other just because you experienced 278 seasons!"
" Du ska inte tro du blitt något visare för att åldern har böjt din rygg!"

Hågkomster med anledning av en kopp från Bing Gröndahl

Inte fick värmen asfalten att blomma, nej det vore att fara med osanning. Men på den tiden kunde nylagd asfalt i värmen vägra att stelan. Små krumma barnafingrar rullade kulor, som panerades i sand. Lyckan var fullständig när sådan asfaltkula förmåddes rulla nerför en preparerad bana bakom HP's livs. Kan inte minnas om det någonsin lyckades helt och fullt. Men lite tidsfördriv på den unge pojkens promenad från Stampgatan till mormoderns hus på KarlXGustavsgatan. En sjuklig syster till mormodern behövde hjälp att handla. Det anförtroddes den unge att med några slantar i de hemsydda kortbyxornas påsydda fickor, att inhandla en halv limpa och e liter mjölk i den för ändamålet inrättade affärsrörelsen.
Inhandlade varor levererades till sjuklig mormorssyster. Syster Hulda log ett blekt leende och inbjöd det unga varubudet att sitta ned på balkongen. I fin porslinskopp med fat bjöds han kaffe med mjölk och två sockerbitar. Dagens ungdom skulle med viss bestämdhet påstå att det handlade om sötad latte! Såfana ord var inte uppfunna i den unga pojkens tid som pojke. N', det handlade om en halv kopp kaffe och en resten var mjölk. I denna utspädda dryck smältes långsamt två sockerbitar. Var man otålig nog, så kunde man fiska upp en halvsmält sockerbit och suga sötman ur densamma.
Till denna dryck serverades en limpsmörgås med ost. Det var en viss njutning för den unge pojken att bli bjuden på sådana lyxigheter. Hemma i barndomshemmet hade fadern under en tid drabbats av Frisksportrörelsens ideal. Detta innebar att alla normala brödsorter var förbjudna och försägs med tabulappar och ibland även långa föreläsningar om degiga limpors destruktiva inverkan på det växandet släktet. Nej det skulle vara masonitliknande osötade brödlimpor, som beät skivades med hjälp av bågfil eller fogsvans. Nu fanns det dock ett alternativ, ett vitt bröd som var svartprickingt av frekvent istoppade kumminsfrön. Dessa kumminfrön gav en äcklande smak till limporna. Det var därför den unge pojken omsorgsfullt och nogsamt pillade ut dessa frön och gömde dem under skeden till morgonschokoladen. När drycken var urdrucken kunde man hjälpligen dölja fröna i bottensatsen.

Så inte var det underligt att dessa samaritinsatser på sommarlovsmorgnarna var av  lockande karaktär. Sommarlovsledig moder  konstaterade att att Mosterns, ja det var moderns moster, behövde hjälp med handling. Tultande påg förpassade sig själv från hemmet på Stampgatan till mormoderns hem. Det inhandlades en halv limpa och en liter mjölk. Nu ska det påpekas att detta var långt innan tetror och annan pappersförpackning användes som mjölkförpackning, nä på den gamla goda tiden användes mjölkanna. Mjölken hälldes upp ur stora tunnor med mjölk med hjälp av ett litermått.

Väl kommen tillbaka kunde det unga varubudet njuta förbjuden frukt på balkongen med viss utsikt över Öresund.
Det var mosterns och min hemlighet, att jag som tack för hkäpen bjöds på kaffemjölk och degig sötlimpa med ost En hemlighet mosterns tog med sig i graven. Hennes  förbrytelser mot faderns önskan att är masonitbröd eller svartprickig osötad vitbröd är väl numer preskriberat och ej längre straffbart!
Mostern hade under sitt yrkesverksamma liv sålt porslin i en affär som hette Forma. Där hade hon krängt porslinskoppar, porslinsfat och annat av porslin. Ords som kongelig dansl, Bing Gröndahl och Rosenthal stod som spön i backen, när hon talade om porslin. Vi som överlevde henne har ännu serviser i från hennes välfyllda skåp. De efterkommande släktleden har redan nu i sin ägo porslinsföremål, som en gång promotats av mosterns som bjöd på kaffemjölk med degig sötlimpa!

Måhända serverades  på balkongen, med viss utsikt över Öresund, kaffemjölk i en kopp från Bing Gröndahl!

Moderna böcker

Jag har ingen aning om vad, som fått dig att avbryta dagliga rutiner, för att läsa vad som präntats här. Kanske har du lämnat tråkiga vardagssysslor, för att du trodde att några rader från vallbybloggaren skulle ge solsken åt din dag. Kanske har du nyss kommit hem från arbete och i väntan på att potatis skall koka, trodde du att vallbybloggarens ord skull ge en stunds avkopplande läsning. Inte vet jag vad som fått dig att med möda traggla dig igenom dessa hafsigt hopkrattade ogräsord.

Ett vet jag dock. Något jag kom på, när jag skulle läsa en bok.
Det är inte jag får ro att sitta ner och läsa det andra skrivit. Jag inte vad jag själv totat ihop heller. Nåväl må vara hur det vill med det. Sätter mig ner i bästa läsfåtöljen. Tar fram boken, en tjock rackare. skulle tro fem centimeter från pärm till pärm. En kopp Zoegas Intenzo kaffe väntar ljuvligt doftande på det lilla bordet till höger. Några syltmunkar väntar på att bli uppätna. Väl tuggade av nyköpt garnityr.
En klunk kaffe. Välgörande för kropp och själ. En tugga syltmunk välgörande för ett ökat midjemått.
Jag  öppnade boken på normalt läsavstånd och kunde inte tyda en bokstav. Minskade avståndet, samma sak totalt oläsbart.
Varför har moderna böcker så himla små bokstäver. De borde skicka med ett förstoringsglas.
En halv kopp kaffe senare och nästan en hel syltmunk senare har jag hunnit fyra ord in den, enligt andra läsvärda, boken. Jag har ägnat mer energi åt att ondgöra mig över den moderna litteraturens vla av pyttiga gemener än åt försöka läsa de gemena gemener, som tydligen , om läsbara, ska skänka en läsupplevelse utöver det vanliga. Stor litteratur, men små bokstäver.
Upprörd lägger jag boken åt sidan, för att trevande leta min väg till bokhyllan, där kära gamla böcker förvaras, alla de böcker, som jag varit övertygad om jag skulle läsa igen. Någon annan anledning att spara böcker i därför avsedd hylla kan jag inte finna. Finner en kär gammal vän. PG Wodehouse och hans krönika om livet på avlägset gods i Shropshire i England. Orden lyser klart och tydligt. Hertigens ondgörande över prissuggans minskade matlust kan med lätthet läsas av mig. Beach, butlerns om lider av ischias och med yttersta svårighet kan vara behjälplig att blacera  ovan nämnda prissugga i bak sätet på en öppne bil. Allt i syfte att avkräva hertigen en större summa pengar, så att de unga tu kan få varandra och öppna ett soppkök i London City. Allt detta kan med tydlighet läsas och småfnittrande ge  mig bilder i huvudet.

Återvänder stärkt av denna bekräftelse på att ögonen fortfarande hänger med...eller är det så att jag känner PG's böcker så väl att även suddiga bokstäver bildar begripliga ord. Jag tar upp tegelstensboken. Tömmer kaffekoppen och ger ifrån mig en belåten suck.
Bokstävernas litenhet blir åter mitt gissel. Det är något, ha rjag nu fattat en berättelse om en man som i ett dunkelt rum försöker skriva en berättelse om var och varför jorden blev till. Varför landmassor höjts ur havet och mörker skilts från ljus. Sakta suger berättelsen tag i mig och jag vänjer mig vid gemena gemener. Dock orkar jag inte lika länge som i ungdomens dagar då böcker om tvillingdeckare slukades under en kväll. Böcker om engelska ungdomar på mystiska resor  på den engelska landsbygden. De fem som råkade ut för den ena fasligheten efter den andra, men aldriga missade sitt eftermiddagste.
Nu kom jag visst en bit från det, som rubriken sa jag skull pränta ner.
Jag kan konstatera, att moderna böcker har fasligt små bokstäver.
Jag undrar om böcker med små bokstäver verkligen kan bli stor litteratur.
Måhända är det så att böcker med gemena gemener mer troligt får stor ära och nobelpris.
Tuggar begärligt i mig den sista biten av syltmunken.
Det var allt bättre förr, när böcker hade bokstäver som var stora och läsliga!

Hej är det någon, som sett mina läsglasögon!

När natt möter dagen

Utan den trogne och ludne hade han inte alls förväntat sig att morgonen skulle bliva som den blev. Morgon och morgon, det kan ju diskuteras. Inte ens sommartid hade kunnat locka upp solen så där tidigt. Det flimrande ljuset skapades av morgonsändningar från någon nyhetssändning på televisionsapparaten.

Helt klädd i vitt satt hon där i korgstolen. Hon såg på skriftställaren och log ett leende fyllt med dagens hopp. Så började hon tala.

-På intighetens mörka hav ror jag min eka. Strävan att en gång möta land är en önskan utan grund. 
Min vänstra åra sjunger sången om det som varit, då jag ännu  var någon som gjorde intet. 
Den högra åran vilar stilla nynnande en serenad om det som kan bli, då jag är ingen som gör ännu mindre. 
Vågorna slår mot relingen . Med markanta bastoner spelar de sonaten om tystnaden. En sång om den längtan, den saknad som tystnaden är.
Hennes ögon ser på Skriftställaren, med en värme som sakta smälter morgonens kyla. 
Hennes milda röst skrämmer fallande regndroppar.
Hennes korta berättelse gav morgonens tystnad liv. 
Morgonens, ännu färglösa, dager bryts till sprakande mosaik, som ger tystnaden röst!

Med en suck stiger hon åter i sin eka.
I ro  med tysta årtag försvinner hon in i dimman på intighetens hav!

Brevet från Maria

Han satt på den lilla yta, som solen med ansträngning gjorde sitt bästa för att värma. I hans hand vilade ett slitet stycke pergament. Kanterna var verkligen märkta av tidens tand och vissa delar av ord i brevet hade försvunnit. Han hade hittat pergamentarket i en keramikkruka, som han inhandlat i en antikaffär i New Orleans. Det var först, när han kom hem till fäderneslandet igen, som han upptäckte att krukan hade ett lönnfack. Han hade tappat krukan, som gick i kras och gjorde lönnfackets innehåll synligt. Hans kunskaper i det språk som brevet var skrivit på var inte det bästa. Dock hade han lyckats att göra en översättning, med hjälp av översättningstjänst han fann på internet.

" Vänliga hälsningar till dig Tabita från din mors kusin. Herrens frid ska vara med dig!
Din mor har säkert berättat för dig om Jesus, din fars storebror. Hur han verkade som predikant, lärare och undergörare i Juden och Gallilen. Jag kände denne Jesus väl. Vi träffades första gången på en släktträff i Kafarnaum. Han var betydligt äldre än jag. Jag var nog 12 och han 20 år. Jag minns han sorgsna ögon. Hur han gillade att ge folk smeknamn, då kunde de sorgsna ögonen för en kort stund lysas upp av lyckan att finna ett bra namn, en lyckad mening. Jag var ovanligt lång för min ålder.

Mycket längre än mina jämnåriga. Jesus hade tittat på mig och skämtsamt kallat mig för "Tornet". Jag hade skrattat med, även om jag kände mig lite sårad av hans skämt. Vi hade gått åt sidan, han och jag, och pratat. Han hade märkt hur jag blev sårad och bed om ursäkt. Han hade inte menat något illa, utan bara funnit att jag genom min längd gav perspektiv på andra människors brist på längd. De flesta i vår släkt var inte länga, utan, som du säkert vet, korta kraftiga. Speciellt männen var starka, korta hantverkare och fiskare. Jesus och jag pratade länge den kvällen. Jag förstod att det var något speciellt med honom, bakom skämten, gliringarna fanns ett allvar. Han berättade själv för mig, att han kände inom sig att han inte skulle få ett långt liv. Han talade om för mig att han tyckte jag var en trevlig flicka. Han hade fått känslor för mig, sa han. Jag talade blygt om för honom, att jag hade känslor för honom också. Första gången jag såg honom hade jag känt samhörighet med honom. Vi beslöt den kvällen, att när jag blev äldre skulle han ta kontakt med mig igen.
Föga anade vi vilken dramatik som skulle prägla det mötet.
Efter den släktträffen skildes vi åt. Jag återvände till Magdala. Jag var enda barnet i familjen. Detta plågade mina föräldrar svårt. Som alla andra i vår by var det pojkarna som räknade. En son skulle säkra familjens fortlevnad. Min mamma blev gravid och alldeles för tidigt födde hon en son, som till min fars förtvivlan var dog kort efter födslen. Min mor dog också kort efteråt.
Min pappa tog detta väldigt hårt. På kvällarna, när han kom tillbaka upp från sin kryddbutik, brukade han titta på mig och säga.
- Maria du allt jag har kvar!
I smyg började han undervisa mig om de heliga skrifterna. Han lärde mig hemligheten med att läsa och skriva. Jag fick hjälpa till lite i kryddbutiken och lärde mig allt om de olika örterna. Vilka goda egenskaper de hade och till vad de var bra för. Det handlade inte bara om matlagning, Nä, kryddorna hade större användning, som hjälp vid olika kroppsliga åkommor.
När jag fyllt femton år, så dog min fpappa i någon sjukdom. Han hade hostad och kräkts under en längre tid.  Inga av våra kryddor tycktes hjälpa. hade jag varit pojke, skulle jag ärva allt. Men nu blev det inte så. Mina farbröder tyckte dock inte jag skulle gå lottlös. Jag tror att de förstod att som utfattig och utstött, skulle jag inte bli något ra parti på äktenskapsmarknaden. Så när jag lämnade Magdala, hade jag en stort antal mynt i packningen och ett papper, som sa att jag ägde rätt att sköta, skörda och förvalta en örtagård på Oljeberget utanför Jerusalem.
Jag började vid denna tid få problem. Ja inte ekonomiska, där hade jag det gott ställt. Problemen var till själen. Jesus hade inte kommit tillbaka. I sanning jag hade inte sett honom på många år. Jag trodde att han glömt mig. Jag började tycka att jag inte dög något till. Hur jag än försökte, trodde jag att andra inte tyckte jag gjort nog. Jag bad till min Gud, som mina fäder lärt. Men jag fick aldrig några bevis på att hörde mina böner. Jag började straffa mig själv, genom att skära mig med krukskärvor på armarna och låren. Det var som känslan och synen av blodet gav mig en viss lättnad.
Så gott jag orkade skötte jag den örtagård jag förvaltade. Sålde örter till såväl präster, som de som sa sig vara kunniga i trolldom och läkekonsten. Jag vet att många vid denna tid sa att jag var tokig. Jag vet att många sa att jag var besatt av onda andar. Visst kunde det ibland kännas, som om en demion åt upp mig inifrån.
Jag var nog 22 eller 23 år när jag skulle besöka min hemby. Strax utanför Nain, fick jag höra rykten om en Jesus, som gjorde döda människor levande. Min nyfikenhet var drivande i mitt sökande efter Jesus. Jag mötte honom och hans lärjungar utanför Nain. De var på väg mot berget Tabor. Jag stod vid vägkanten, när jag plötsligt hörde hans röst. Bara han kunde säga Maria på det sättet.
- Maria!
Jag sökte och fann hans blick. Samma sorgsna glädje, Men nu fanns det inslag av varm kärlek i hans blick.
- Maria, min tornkvinna, han skrattade retfullt men kärleksfullt, jag har hört om dina problem. Jag vill att du följer med mig.
Han tog min hand och om famnade mig. I det ögonblicket kände jag hur en kärlek och glädje fyllde mig. Det fanns ej längre plats för demoner eller onda andar. Det var bara ren glädjefylld, varm kärlek, som fyllde mig.
- Maria, det onda har lämnat dig. Kom och följ med mig, hjälp mig.
Jag glömde mitt ärende i Magdala och visste att från denna stund ville jag göra allt för att hjälpa Jesus. Han presenterade mig för några andra kvinnor, som också följde med dett kringresande sällskap. Där var Johanna och Susanna och några till, som följde med och assisterade männen med att skaffa fram härbärge för natten och mat. Vi kvinnor hade egna tillgångar, så vi kunde försörja sällskapet.
Jag och Jesus hittade tillbaka till varandra. Det hände att våra läppar förenades i en kyss fylld med kärlek och samhörighet. Jesus ville inte att vi skulle visa vår kärlek för de andra, men jag vet att det viskades en del. Jesus förklarade för mig, att även om han visst kunde känna åtrå och längtan, rent köttsligt, efter mig, så fick det aldrig ske. Han skulle snart, sa han, inträda i en annan dimension.
Det hände många märkliga saker under den tid, som jag och de andra vandrade med Jesus. Jag förundrades över den kraft, som han förmedlade. Hur han, som hade ett häftigt temperament, sällan visade det. Hur han lyckades att hålla sig lugn och samlad. Det var inte samma Jesus, som den unge man jag först lärt känna. Han var mer eftertänksam. Han hade mer tid. Ingen som kom till honom avvisade han. Han hjälpte i samtal människor att finna utvägar på sina problem. Ibland så hände det att han gjorde saker, som inte gick att förklara. Han hade kraften att övervinna krafter i naturen, vare sig det gällde att få stormvinadar att sluta blåsa, förvandla vatten till vin och bota människor, som var svårt sjuka.
Jag hade köpt ett litet hus i Kafarnaum. Vi brukade dra oss tillbaka dit ibland. Men vi delade aldrig säng. Jesus föredrog att sova på takterassen. Ibland stannade jag ensam kvar där, när Jesus kände det nödvändigt att vandra. Han kunde vara borta många dagar. Genom andra hörde jag om märkliga saker han gjorde.
Jag hade precis fyllt 25 år, när Jesus skickade efter mig. Jag skulle möta honom i Jerusalem. Det passade bra, för jag hade ärende till örtagården. Visserligen hade mina anställda god kontroll, men det skadar ju inte att komma dit och visa intresse. När jag satt i det lilla hus, som var mitt hem på Oljeberget, så längtade jag tillbaka till Kafarnaum. Jag träffade Jesus. Han hade blivit allvarligare. Det fanns en ny sorgsenhet i hans sätt att vara.
- Jag har snart nått slutet på min vandring, sa han till mig, jag kan ibland önska allt var annorlunda. Tänk att få leva med dig, få en familj med dig. Möta ålderdomen i Kafarnaum tillsammans med dig! Men min himmelska fader  har utstakat en annan väg för mig. I kväll ska jag äta en påskmåltid med min närmaste vänner. Efteråt vill jag ta med till din örtagård, för att vila och umgås med dem en sista gång. Jag vill att du ser till att vi får vara ensamma där.

Jag talade med mina anställda. De fick budet, att i kväll och i natt fick de inte söka sitt nattläger i örtagården. Själv skyndade jag sedan till Klopas hus där Jesus mamma tillfälligt bodde. Hon hälsade mig med glädje. Hon berättade att hon fått föraningar om att något förfärligt skulle hända denna påskhögtid. Vi grät tillsammans och tröstade varandra.
Tidigt på dagen före sabbaten fick vi höra att Jesus blivit tillfångatagen av romarna. Klopas fru, som också hette Maria, kom och sa att vi borde gå och ta reda på vad som hänt. Ingen av Jesus vänner fann att finnas. Då solen stod som högst denna dag fanns vi nära den plats, där det sades att Pontius Pilatus skulle tala till folket. Vi stod bakom en pelare och försökte göra oss så lite synliga som möjligt. Vi hälsades av en man som hade dragit manteln över huvudet, så den nästan helt dolde hans ansikte. Vi kände igen honom på rösten, det var Johannes en av de män, som stod Jesus allra närmast.
- Jag stannar här med er och skyddar er om ni skulle bli angripna!
Vi förstod inte varför det skulle behövas. Vi såg Jesus stå däruppe på estraden, bunden, blodig i ansiktet och med en krans av törne på huvudet. Vi fick av andra veta att den man, som log så trotsigt stod där tillsammans med Jesus var en känd bråkmakare och våldsman. Vi såg hur tjänare till översteprästerna gick runt bland folket och viskade. de överlämnade några slantar. Snart hörde vi hur hopen skrek att Pontius skulle frige Barabass och döda Jesus. Vi skalv av rädsla och förskräckelse. Johannes manade oss att gå bort. Det började bli hätsk stämning och han var rädd att någon skulle känna igen oss.
Vi hade utan själva veta hur kommit att stanna nedanför korsen på Golgataklippan. Vi stod tätt tillsammans. Ingen sa  något vi bara stod där. Vi såg hur romerska soldater förberedde några kors, där brottslingar skulle bindas fast. Det var strax därefter, det var ännu inte sjunde timman, såg de hur Jesus spikades fast och bands fast på ett kors. Jag fångade hans blick, som sorgset, nästan uppgivet tittade på mig. Johannes tog med sig Maria, Jesu mamma, närmare korset. Hon berättade senare för mig att Jesus gett Johannes uppdraget att sörja för maria, som om hon var hans mamma. Från den dagen så bodde Maria hos Johannes.
Det blev alldeles mörkt runt omkring oss. Vi hörde Jesus ropa att han var törstig. En romersk soldat doppade en trasa i gammal surt vin, satte det på ett spjut och erbjöd Jesus att suga det dura vinet från trasan. Jag såg hur Jesus grimaserade. Han tittade upp mot himlen och sa med hög röst.
- Det är slut!
Vi såg hur hans huvud föll ner mot bröstet. Det var över. Den man jag älskade var död. Aldrig skulle jag mer finna en man som han. Vi skyndade bort från Golgataklippan. På vägen mot Klopas hus, så träffade vi Josef, en mäktig och rik man, som varit vän till Jesus i hemlighet. Vi talade om vad som hänt. Josef menade att han skulle se till att Jesus kropp kom till en grav innan sabbaten.
Vi väntade i tyst sorg i Klopas hus. Det var ingen som åt något. Tysta satt vi var för sig och tänkte på vad nu skulle hända. Strax före midnatt knackade det på dörren och Petrus kom in. Han var alldeles uppriven. Hann skälvde av rädsla.
- Hade vi så fel, sa han och tittade på Johannes, vad skall nu hända med oss. Kommer vi att överleva helgen eller går vi samma död till mötes?
Jag minns att jag tittade förebrående på Petrus och sa till honom att försöka hämta kraft ur allt det goda som Jesus gjort. Petrus bara fnös och tittade på mig med  nästan avsky.
På sabbatten trotsade jag och Klopas hustru Maria sabbatsbuden. Vi smög till örtagården och samlade in alla de örter vi behövde för att ge Jesu kropp en värdig omvårdnad. Då vi kom tillbaka till Klopas hus var Petrus och Johannes ännu där. Jesu moder satt tyst och skakade av tyst gråt. Vi frågade Johannes var de andra var. Han visste inte. Efter händelserna i örtagården, då Jesu tillfångatogs, så hade de skingrats. Petrus berättade att det var Judas, han som hade hand om pengarna, som angett Jesus för de romerska soldaterna. Han visste med bestämdhet att Judas begått självmord. Han hade hängt sig.
I gryningen dagen efter sabbaten gick Johanna, Susanna och jag till graven för att preparera den med de örter vi hade. Under vägen till gravplatsen hade vi samtalat om hur vi skulle orka rulla undan den sten som tillslöt graven. Johanna hade anmärkt på att vi allt var lite tokiga, som bara rusat iväg, utan att tänka på det. Då vi kom fram till gravplatsen var stenen redan bortrullad. Vi blev faktiskt förvånade. Vi närmade oss graven, då vi såg en ung man i vita kläder vända sig mot oss. Han talade om för oss att Jesus inte längre var där. Han uppmanade oss att tala om för Petrus och Johannes att Jesus gått före dem till Gallilen. Johanna och Susanna, å dessa plikttrogna kvinnor, de skyndade tillbaka till Klopas hus. Själv hade jag sjunkit ihop utanför graven och grät ut all min sorg, dels efter mannen jag älskat och dels efter Jesus, mästaren, Läraren.
Då hörde jag bakom mig en röst som frågade varför jag grät.
Jag svarade att jag ville ha reda på vart Jesu kropp blivit förd, så att vi kan göra iordning den med alla våra olika örter.
- Maria min tornkvinna!
- Min lärare och mästare.
Det fanns ingen som kunde säga Maria på det sättet. Då förstod jag att det var Jesus. Han hade varit död i runt 40 timmar, ändå stod han där livslevande. Jag ville kasta mig om hans hals och ge hans läppar min kärlek. Han hindrade mig och försökte förklara att hans kropp ännu inte var redo för fysisk kontakt.
- Gå efter dina systrar och säg till mina vänner att jag stiger in i en heligare dimension, till min far och er far, till min Gud och er Gud!

Kära Tabita, det var så det hände och det kan jag vittna om. När vi ses snart i Kafarnaum, skall jag berätta mer för dig. Så att du förstår att Jesus, din farbror, var sann Gud och sann människa! Det finns så mycket att berätta!
Sänder till dig frid från Jesus och Fadern!
Hälsningar från
Maria, tornkvinnan!

Jag är makalös!

Det blir inte så frekventa tundreströvtåg, när den ludna sambon valt att ströva på mer himmelska ängder. Nu ska inte enbart skyllas på att den ludne valt andra jaktmarker, utan kyla, mörker och nederbörd har också en avgörande betydelse. Numera företas promenaderna utan stopp för luktscanning av buskar och grässtrån. Människor, säväl med, som utan hund, frågar om var vovven är. De efterhör sig omsorgsfullt om vovvens hälsotillstånd.
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.

Tack, Carita för bilden!

Möter en vän med hund. Han lyfter artigt på kepsen.
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.

Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.

Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!

Det är sorgeligt i Vallbybloggarens trevna stuga!

Om än inte med höganäskruset i en rem runt halsen, så kom han in i mitt liv en tidig julimorgon för snart 12 år sedan. Pälsen var yvig och där i ansiktet så tittade ett par pigga bruna ögon på mig. Våra blickar möttes och kärlek uppstod. De lena tungan smakade mitt ansikte och huvudet lutades innerligt mot min axel.
Han hade nyss klarat en lång resa med bil från Kivik. Han utforskade lägenheten ivrigt. Nosande upptäckte han vråt och gömslen han gjorde till sina. Varannan timme utforskade vi vallbytundran.

Han lärde sig att det var bättre att kasta vatten utomhus än inomhus. Han lärde sig att hårt biter man inte i husses arm.

Han växte till i ålder och visdom. Han visste snart att dottern var speciell och att henne kunde man kela och leka med.
Han gav upprättelse åt vinddrivna personer, som han accepterade med en tillgivenhet. Ofta sa personer som vi mötte :
- Vilken vacker hund!
Han slickade begärligt i sig berömmet även om han inte fann orden att tacka för komplimangen. Att tacka överlät han med varm tass till hussen.
Vi reste med bil, vi reste med tåg och buss, vi reste med färja.

 Oskiljaktiga besökte vi olika platser både på tundran och i övriga Sverige.
Nu är tiden förbi, då strövtågen på vallbytundran blev bådas upplevelse. Nu är min vän borta. Han har gått för att hälsa dottern att hon än är älskad. Nu har han nått den himmelska dimensionen. "Hundars eden, där det är tätt emellan träden."
Det är med sorg jag får acceptera att min ludna sambo idag still somnade in.
Ingen kan ersätta Harpo, som min ludne vän ville kallas. Ensam får jag nu ströva vallbytundran kors och tvärs. Ensam får jag nu vakna varje morgon.


Harpo, det är tomt efter dig.
Harpo, du är saknad!


Min älskade ludna sambo, vila i frid och en dag på andra sida i en himmelsk dimension ska vi åter
leka med bollar och pinnar!
På Valborgsmässoafton skulle du blivit 12 år, nu finns du ej mer......

Dagar före jul

En gång för mycket länge sen, just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt, fanns det ett litet värdhus. Ett värdshus, som dagarna före jul levde upp. Dit kom då människor från bygden runt omkring. De var klädda i vackra kläder. De hälsade vänligt på varandra och önskade varandra en fridfull jul. Gammalt groll var borta, gamla oförrätter var glömda. De tittade vänligt på varandra och lyfte bägaren med juldricka och log mot varandra.
- Må din jul fyllas av vänlighet och stekt salt sill, sa den gamle och formade sin tandlösa mun till ett varmt leende.
- Må din jul vara likadan, svarade den unge droskchauffören och lyfte understrykande sin bägare den gamle till hälsning.

Värdshuset fylldes av glada hälsningar, God Jul önskades till höger och till vänster. Värdshuset fylldes av ekot av fridfulla julhälsningar. Till och med de som ägnat året åt att varna för främmande höjde bägaren till hälsning åt dem som stod bredvid. Bortblåst var rädslan. Farhågorna för att den svenska julen skulle bli mindre svensk sopades under dörrmattan.
- När ni kommer hit in, sa värdshusvärden myndigt, men lite ängsligt, är vi alla lika. Här har vi annat i tankarna än rädslor och farhågor. Drick varandra till och berusa er med gemenskap och omhändertagande.
Det var på värdshuset dagarna före jul man kunde se hur den som talat om inkluderande av främmande, nästan desperat, tog den som exkluderat främmande i hand.
- Lite tycker vi som er, sa han och tittade sin gamle trätobroder hoppfullt i ögonen,
- Bara lite är en seger för oss, sa han som pratat om människors olikhet, då kan vi säkert ge en röst till er.
Dagarna före jul längtande överflödets gåvor försvann alla trätor och samförstånd tycks råda, Trots att de exkluderandes underställ ännu bar lukt av bayerska ölhallar rådde en jovialisk gemenskap i det lilla värdshuset dagarna före jul.
- Nu ska vi alla fira en svensk jul, sa han med öldoftande underställ.
- Ja vid vårt svenska julbord får alla plats, sa den väldoftande, men de som ännu inte fått sin inbjudan godkänd får ingen senap till julskinkan.
- Så rätt du har, lite ska det märkas att alla inte är riktigt lika mycket värda.
- De kan ju alltid resa tillbaka, speciellt om vi kan säkerställa att de får senap till skinkan i sina hem.

Just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt låg ett litet värdshus, som levde upp dagarna före jul. I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. 

Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som v

I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som var lika.
- Till alla, sa värdshusvärden, även till er som inte får någon senap till skinkan önskar vi en god jul då alla era önskningar blir verklighet. Om några dagar kan vi börja längta till nästa jul!
Värdshusets gäster, som alla bar fina kläder, log glatt mot värdshusvärden!
God Jul önskade de varandra.
En liten man i slitna kläder kom in i värdshusets värme. Han skakade decemberkylan av de raggiga kavajen.
Han stampade med foten i golvet och äskade tystnad.
- Se jag kommer till er med ett glatt budskap. I dagarna har....
Vad han sa drunknade i värdshusgästerna plötsliga  och bullriga julönskningar!

God Jul till er alla!

Promenad dagarna före allhelgonahelgen

Morgonen var frostig på Vallbytundran. Gräsmattor vita av frusen dagg. Vinterjackan hade letats fram. Hjälpligen hade isolerande ludd plattats ut. Lärdomen att luddisolerade vinterjackor ej bör tvättas har ånyo lärts. Luden sambo, vars isolerande päls ej korvar ihop sig, njöt av morgonens krispiga frost. Vi hade inte mer än rundat hörnet efter centrums höghus, då vi mötte dem. Två medelålders personer, en man och en kvinna, som likt Vallbybloggaren trotsat morgonfrosten för att dränera de ludna.
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.

Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!

Föga bryr sig luden sambo!

Morgonen var på intet sätt behaglig. Inte nog med att den var tidig, kyla, blåst och regn bidrog starkt till obehagskänslan. Å nu har de bestämt att det ska bli vintertid. Vad tänker de på? Då blir ju morgonen ännu tidigare. Inte någon som helst medkänsla med yrvaken tundreflanör. Det har de gemensamt med luden sambo.

Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!

Möte med predikantens barnbarn

Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!

I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!

Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.

- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande  fortsatte han, nästan i samma andetag.

- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup  eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde.  Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!

Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.

Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!

Det var annorlunda förr....

Han tittade förvånat upp. Ögonen sökte den torra hostans källa. Snart fann ögonen det de sökte. Blicken föll på en äldre herre, som satt på en bänk utanför det nyligen öppnade apoteket. Ett leende, som avslöjade fler gluggar än tänder sken emot honom. Den gamle, som svept den gråa ålderdomliga trenchcoaten runt sig, harklade sig och såg ut att vilja prata. Den yngre fotvandrande mannen hejdade sina steg och lag uppmuntrande.

- Det ska jag säga dig pojkvasker, sa den gamle med tandlöst knarrande stämma, det var helt annorlunda förr i tiden. När jag växte upp var pojkar pojkar och flickorna bar kjol. Det du! Den tiden vill jag gärna ha tillbaka.
- Men nu tar väl farbror i, sa den yngre tundrevandraren, tiderna förändras och allt kan inte bli vid det gamla. Modernare tider kräver modernare utstyrslar.
- Nej jag tar inte i, jag vet vad den gamla goda tiden gav. Maten var lagad av mammor i färgglatt blommiga förkläden. Grannarna höll koll på ungarna i kvarteret. Om Nisse gjort något bus, så visste snart hela kvarteret att Nisse varit drullig och stjärtaga med kavel blev Nisses lön, när han kom hem. Ungar ska lära sig veta hut hade Nisses far sagt, så det så!
- Var allt då så mycket bättre förr? Jag tror inte det den gamla tiden had nog sina jämmerdalar den med. Visst är det då för väl att hemagan inte längre är tillåten. Det är månget litet busfrö, som slipper somna med ömmande stjärt!
- Är du sån där radikal rebell, som bara vill ha nytt nyt nytt! Jag kan nog er sort!  Ni har förstört mer än vad ni byggt upp. Se bara på alla gamla hus som försvunnit. Nuförtiden är det bara glas och betong. Inga stuckaturer och mytiska djurhuvuden pryder längre våra fasader. Nä så fattigt utsmyckade är fasaderna att andra unga radikala rebeller måste måla på dem med såna där sprayburkar.
- Men har farbror alldeles vaknat på fel sida! För det första är jag vare sig arkitektradikal eller ungdomlig rebell.

Hjärnan på den yngre vandraren artbetade för högtryck i akt och mening att hänga med i den gamles tankegångar. Yviga kast mellan olika ämnesområden krävde sin man hann han tänka innan den gamle på nytt delade med sig av sina observationer.

- Jag hörde på radfion, en av de här unga politikerna säga att de ska skapa en ny skola och då ska minsann lärare finnas på plats för att hjälpa eleverna. Det ska bli en jämlik skola, där eleverna ska ha samma möjligheter. Pojkar ska vara pojkar och flickor ska bära kjol.
- Det var hemskt vad farbror klagar. Jag tror nog att lärare alltid varit närvarande i skolan. Jag tror nog att man tänker för mycket på hur lärare ska lära ut och alldeles för lite på hur elever ska lära sig!

- Jo, jo, du pratar som du har ålder och förstånd till. När jag gick i skolan så lärde vi oss både psalmer och multiplikationstabellen utantill. Kunde man inte, så fick man en hurril. Var man uppnosig åkte man ut i korridoren och missade lära sig "Din klara sol går åter upp...", så man fick en hurril nästa dag med. Å de ska jag säga dig hade man multiplikatiopnstabellen på sina fem fingrar, så hade man inte på högre utbildning att göra. I min ungdom var det ingen doktor som inte kunde "Blott en dag".
-  Jo men att lära isg saker utan eftertanke är väl lite som att vara som en gamma stenkaka, som hakat upp sig!
- Det ska jag säga, att inte hade de blivit något borttagande av det maskformiga bihanget, om inte läkarna kunde sin multiplikationstabell.
- Man kan ju tro att farbror går i barndom och bara prata persilja.
- Hörru du pojkvasker! Det ska jag säga det det var annorlunda förr, då hade de ung, som du, respekt för de gamla, som jag och hade vett å hålla tyst, när de gamle pratade. Vänta du på lilleturen! I min ungdom då ska du veta var det annorlunda. Pojkar var pojkar och flickor bar kjol.
- Får önska farbror en god dag!
Han gjorde allt för att inte vara uppnosig, för då hade han väl åkt på en hurril! Han skyndade bort, för att på sitt sätt möta dagen!

- Ja gå du bara, jag ska tillbaka till äldreboendet och få lite välling!

Det var annorlunda förr....
Det var annorlunda förr...
Det var annorlunda förr...

Som smattrande hagelkorn följde orden honom på vägen!

I dimman göms vänliga anletsdrag

Dimman låg tät över Vallbytundran denna morgon. Vagt kunde mötande människor anas. Höghuset var borta, omfamnat av morgonens blöta dimma. Trevande söker tidig vandrare sin väg genom tjockan. Överraskande möten med personer, som blir verkliga först när man ser längre än näsan räcker. Mötandes hälsningar träffar oss nästan osynligt. Dimblöt förföljer ett vänligt "god-morgon" vandrarna på tundran. Hälsningar som drabbar en utan att avsändarna är synliga. Ur dimmans höstmorgongryning kommer ett hej och ett Morning!
Snart ska dagens första solstrålar torka dimsjoken bort. Snart ska åter höghusets topp bli synlig. Människors hälsning ska åter inramas av ett morgontrött ansikte.
I väntan på solen vandrar vi trevande fram i höstdimman. Sökande händer nuddar förvånat en medvandrare. Håll till vänster. Letande fingrar finner plötsliga buskar.  Det är tur Vallbybloggaren har eskorterande sambo. Sambons nos sniffar en halv meter över marken och finner utan svårighet den önskade vägen. Vägen som leder till hem, där kaffe och tunnbrödsrulle väntar. Sniffande vägsökeri belönas med hundgodis. Något kaffe vill dock ej luden sambo ha. Han är mer förtjust i renat. Rent vatten ska de va annars så kan det va, säger sambon med tydlig avsmak för bryggda drycker.
Hoppas att alla ni som i dimman vandrar finner vägen hem och stärkande kaffetår.
Men det är klart bättre att finna dimman ute i den fria naturen än invärtes dimmig söka livets mening!

Kom sol. Kom vind. Låt täta dimmoln raskt försvinna. Än lngtar sinnet efter sommarsol och varma bad!

Flygande föremål eller bara en sparv

- Det var som tusan!

Han tittade förvånat på den på bordet liggande mobila telefonen. Han började att hosta frenetiskt. Såväl kaffetåren som bitar av ostfrallan hamnade i vrånga strupen. Ansiktet blev högrött. Händerna viftade feberyrt.
När allt åter var förpassat till den ovrånga strupen läste han essemesset igen. Det var klart och tydligt besked. Tyndrans sydligaste udde hade tangerats av ett främmande flygande föremål. Han förberedda sig på kommande möten med press och andra intresserade. Nu gällde att vare sig säga för mycket eller för lite.
Vattenkammad och med lagom välpressad kostym satte han sig ner vid bordet i rummet. Framför honom sträcktes mikrofoner från allehanda medier. Blixtrar från kameror ej ljuskänsliga objektiv bildade en ljusridå.

- Ni är alla välkomna hit.
Tundrans minister för främmande relationer drack, efter den välkomnande repliken, lystet ur ett glas med helt vanligt vatten.
- Som ni säkert redan hört, har tundrans sydligaste spets nästan kränkts av ett främmande flygande föremål. Vår därstädes posterade betraktare har vid samtal med mig konstaterat att så har skett. Det han på rätt sätt sett behöver inte vara något han verkligen sett. Det är lätt att i dylika fall man ser vad man tror sig ha sett. Vi behöver undersöka vad beskådaren tror sig ha sett, innan vi säljer skinnet.


I det fall han på rätt sätt sett måste berörda avvägare av observationens värde göras. Om det som skett verkligen har skett, så har då aldrig jag sett maken.

Närvarande journalister skrapade med elektroniska knappar och tangenter. Närvarande men frånvarande fotografer knäppte kort utan större eftertanke. Alla skribenter på jakt efter sanningen väntade ivrigt på att ställa frågor. Då tundrans minister för främmande relationer gjorde en paus för att väta strupen med i glaset befintlig dryck gav han tillfälle till harklande skribenter.

- Vad är det då man sett? Kan ministern bekräfta att det var ett flygplan från främmande nation? Har militära medel vidtagits för att förhindra liknande kränkningar av vårt luftutrymme?

Ministern drack mera vatten. Han försökte se vem som ställde frågorna. Då hans glasögon ej fått behövlig reflexbehandling gäckades hans eftersökande.

- Vår sydligt posterade beskådare har på rätt sätt settvad han sett på rätt sätt! Huruvida det han sett i sanning har setts återstår nu att utvärdera. Innan sådan utvärdering skett måste jag som ansvarig minister vara noga med att ej bekräfta vad han på rätt sätt sett. Historien har ju visat att påstådda  främmande ubåtar i våra vatten varit såväl sillstim som simmande sälar. Så innan jag fått bekräftat att detta inte handlar om flygande sillar och luftsimmande sälar gör jag klokt i att hålla tyst. Å det ska ni veta det är svårt för politiker av min kaliber.

- Flygande sillar?
- Uttryckte mig klart på den punkten eller har skribenten aldrig hört talas om sillgrisslor?

Ministerns dängde portföljen i bordet, för att ytterligare apostrofera att det var viktiga observationer han förmedlat.

- Så får jag tacka för ert intresse och önskar er alla en god dag. Nu måste jag skynda att bilda ny regering!

Tilltufsad av morgonen

- Jag måste för er berätta, vad som hände mig idag!
Hans ögon lyste av iver. Upprört skakade han sina händer mot en gråtande himmel. Efter inledningsfrasen stockade sig orden i hans hals.

- Öh, öh, öh!

Han var inte mer tilltufsad av tidig morgon än andra som vandrade på Vallbytundran denna morgon. Håret stod inte mer på ända än på andra nyväckta. Jag och sambon mötte Stig från Tivedsholm under den första av onsdagens promenader. Vi brukar inte prata så ofta, utan mer nytert säga hej på avstånd. Idag var annorlunda. Redan på håll märkte vi Stigs upprördhet. Han närmade sig oss, som han aldrig gjort förut. Stegen ivriga. Ögonen glödande. Händerna upprört skakande.

- Vad är det du vill berätta?

Vi försökte, sambon och jag, att fylla repliken med uppriktig nyfikenhet. Inom oss hoppades vi att det inte skulle vara en ny ändlös berättelse om ensamma maskrosplantor och varför dessa gjorde som de gör.

- Jo, nu ska du få höra! Du vet att det varit val i kungariket?

Ögon himlade på sambon. I samförstånd tittade han på vallbybloggaren och hans mening var klar. Vem sjutton kan ha undgått det! Därför var det föga förvånande att vi båda nickade.

- Ja vem kan ha undgått det!

- Det kanske är mindre självklart att jag i alla tider röstat olika. Ja jag gillar olika! Ena året åt vänstern skänkt min röst. Ett annt år har högerns moderater funnit nåd inför mina ögon. Vissa år har jag haft svårt att veta, då har mitten fått min röst! Hur jag än röstat har det aldrig blivit någon större skillnad. Samma jämmerdal har jag fått vandra vem helst i landet styrt. Vem än jag röstat på, så har deras företrädare i överflöd levt: Det har jag väl kunnat fördra, då de oftast i konungariket haft sina rötter. Åt svenskarna det svenskarna tillhör, även om en del svenskar fått mer än andra svenskar.

Sambon och jag titade i samförstånd på varandra, Sambon börjasde tappa intresset och sniffade frågande på en grästuva och sorterade nogsamt dess doft signaler i sambons databas för lukter. Under det att jag observerade  sambons luktförehavande, så är det möjligt jag tappade tråden i Tivedsholmarens muntliga framställning.

- Det ska du veta, att bara dagarna före valet mötte jag en respekterad hanne i vårt samhälle. Han berättade upprört för mig vad han funnit reda på. Det ska du veta, sa han, att det som skulle vara givet år svenskarna icke alls kommer svenskarna till del. Nä här slösas vår gemensamma pott på personer, som nyss börjat vallbytundran vandra. Å vet du vad? Alla dessa nya vandrare får ny ECCO-skor av socialen. Dessutom, om de inte vill gå, så köper socialen en Mercedes eller BMW till dessa nya vandrare. Det ska du veta det dagens sanning. Jag har fått det bekräftat av en vän, vars frus kusin varit vän med en före detta sicialchef i en större kommun. Så när sanningen gick upp för mig så gav jag naturligtvis gabardinnationalisterna min röst. Jag kollade noga innan jag röstade. Och min väns frus kusins bäste vän han vet han. Dagens sanning.
- Det mina vänner är orsaken till att också jag gav garbadinrasisterna min röst! Men aldrig trodde jag att vår röst, ja kalla det missnöje, skulle ge dessa så många röster. Hade vi vetat det, så hade vi nog varit det moderata partiet troget.

- Jaha, sent skola de missnöjda vakna, replikerade vi! Men inte var väl detta orsaken till din upprörda ysterhet denna morgon. Vad är det du egentligen vill berätta?

- Jo, sa Stig från Tivedsholm, denna morgon fann jag ut. Du förstår jag träffa en vän vars bror är gift med en syster till en kille som arbetat åt garbadinrasisterna. Å han berättade.....

Helt omotiverat började nu Stig att gapskratta. Inte ett stilla fnitter. Skrattkrevad efter skrattkrevad lämnade honom. Han tittade hjälplöst på oss och tycktes samla sig, men brast åter ut i ohejdbar skrattkrevad.

- Men vad garvar du år? Vad är det som du finner så roligt!

- Du ser ut som en ishockeyspelare, när du pratar!

Han började skratta  igen.

- Inte var det väl det du skulle berätta?

- Nä sa han och lyckades hejda sig och stilla sig. Han tittade på oss. Skrattet spelade i hans ögon och mungiporna ryckte av skratt.

- Du, du vet garbardinnationalisternas ledare. Han röstade på Gudrun!

- Va?

- Jo min vän sa att hans fru hade hotat med att ej låna ut sitt bankkort, som ledaren behövde för att mer anonymt spela nätpoker! Så Gudrun fick garbadinnationalisternas ledares röst!

Frustrerande bussfärd

Det vart dags!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.

Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!