Vid sundet trivs jag allra bäst

Höstkvällen är närvarande, trots det borde vara sensommarkväll!
Jag sitter på balkongen och ser ut över barndomens ändlösa vatten.
Här med Fria Bad för mina fötter, var det som jag lärde mig simma. Lärde mig att uppskatta vatten med viss sälta. Byggde mina första alster i sand, smyckade med vita stena och snäckskal och det var här som jag för första gången blev stungen i foten av en geting.
I takt med att ölglaset svalka minskar ökar minnena från svunnen barndom.
En regnljummen västanvind bär minnenas doft till min balkong.
Doften av salta bad.
Den nakna doften av tång!
Nedanför balkongen på strandpromenaden flanerar människor med såväl med hund som utan. Deras särpräglade dialekt är som musik. Fylld med staccatoskorrning och harmoniska diftonger.

Innifrån lägenheten från kaffemaskinens gurglande att kaffetåren snart kan serveras. Doften av nybryggt kaffe blandas med måsarnas skrik och skrän.
Jag lyfter blicken mod sydväst. Drygt en halvmil bort letar snåla solstrålar. Nästan osynligt reflekteras de i den bleka smaragden , i det ärgade taket på Kronborgs Slott.
Hämtar kaffe och smeker med ögonen de vitmålade lägenhetsväggarna. Mina  väggar, änteligen en lya vid sundets strand.
Minns barndomens påtvingade utflykter till Helsingör, till utlandet!
Då några år efter andra världskriget hade danska frälsningsarmen soppkök för de danskar som hungrade. Då lagade sprukna fönsterrutor med brandgula plåsterremsor. En annan tid.
Efter inköp av varor på Irma snabbköp, osthandlaren i skuggan av kyrkan, var jag lovad att få köpa en strudglass på Brostraede. Den lilla glassbutiken, som serverade strutglass i frasiga rån med vispgrädde och jordgubbsylt. I dansk krona kostade den och var det ljuvligaste man som ung skolpojke kunne äta. Det var nog den glassen som gjorde den unge vallbybloggaren så villig att släpa den tunga bagen med billiga danska varor.
Nu är det annorlunda danskarna turar till Helsingborg för att handla, ja till och med för att bo här. Även om den danska kronan tappat värde gentemot den svenska är dte fortfarande billigare, sa danske Jensen som jag mötte i trappan. Han hade pendlat till sitt arbete i Helsingör i 20 år nu!
Så sitter jag här på min balkong och ser hur fartyg sakta fara förbi till spännande resmål runt om i världen.
Lutar huvudet mot den nyinköpta vilstolens mjuka stoppning! Sakta gungar vågornas eviga rytmiska skvalp en trött vandrare in i morphi armar.
Hundskall...
... öppnar med ett leende  ögonen!
Men...
var tusan tog sundet vägen?
Ibland kan uppvaknande från drömmar ge stora missräkningar, ja besvikelser!
Som tur är, kaffet är klart och smakar gott!

Nu är det slut!

Vallbybloggaren konstaterar att de kolorerade rörelsernas spel är över! Nu blir det inte fler ringlekar på ett tag.
Det har varit en svettig tid för Vallbybloggaren. Sambons dräneringspromenader har pressats in mellan fortbadande figurer och långskuttande gladiatorer.
Sambon har inte varit riktigt övernes med Vallbybloggarens ommöblering av trevna stugans  tevesal.

Nyfiket har han undersökt såväl spinningcykel, roddmaskin, som löpmaskin. Det är dessa grenar, som kan kopplas till ovan angivna utrustning, som Vallbybloggaren koncentrarat sig på. Han har visserligen försökt med simhopp och fortbadande i såväl kar som urna, men det har liksom inte gått så bra.
När fortspringare från Jamaica inspirerat till att ta upp kampen har löpmaskinen använts. Jag kan tala om att den har glött. Bränd doft från rörliga delar av löpmattan har fyllt rummet och förosakat såväl brandkårsutryckning som empatiska påringningar från rökskadade grannar. Vän av ordningen undrar nu huruvida Vallbybloggaren kunnat ta upp kampen med långbenta såväl som mer normalbenta jamaicaner.
Viss har han det, fast det löna sig föga. Visserligen slutade vi att springa samtidigt, men det visade sig att då Bolt å Blake sprungit hundra meter, så lyckades Vallbybloggaren blott uppnå 41 meter. En längd som i sig inte är föraktlig om man stöter kula. Stöta kula inomhus för att tävla med olympiska gladiatorer är inget Vallbybloggaren vill rekommendera! Det blir så fula märken på säväl golv och i förekommande fall stängda dörrar.

Roddmaskinen har möjliggjort för Vallbybloggaren att aktivt ta upp kampen med ensamkajkande paddlare och kanotister. Visserligen försökte han få Sambon att ta del, så att även dubbelkajkande utövare kunde få sig en match. Inget kajkande var dock framgångsrikt! De olympiska utövarna håller i evigheter på att ta mellan 30 och 35 kajktag per minut. Vallby bloggaren lyckade hålla detta tempo i max 70 sekunder, sedan föll han ihop som en våt trasa i roddmaskinen!
Uppmanar er alla att försöka hålla ett tempo på 45 km/timmen under 5 mil. Det är inte tillrådligt! Så gör inte det uppmanar Vallbybloggaren i ett plötsligt anfall av omsorg om resterande mänskligthet!
Viss ger detta en annan dimension av de olympiska lekarna. Ingen soffpotatis här! Svetten har lackat. Kilona har rasat! Visserligen har detta flitiga nyttjande av olika muskelgrupper mer än till fullo kompenserats av intagande av Yorkshirepudding, brödpuddingar, fish-and-chips, lommeljummen pilsner.
Så Vallbybloggaren går ur dessa ringlekar i samma rondör som han gick in i dem!
Men till nästa  gång, ska han ha ytränat sambon, så vi kan ha fälttävlan i hallen....