En duva kan också leva på hoppet

Tidig söndagmorgon. Jag sambon och solen är uppe. Söker girigt undvika skuggiga fält på morgonvandringen. Lördagens discotävlande ungtöser har med föräldrar lämnat hotellet.
I högan träd sitter två skator och tjattrar. Bråket gäller vem ska ha den brödbit, som en duva så fräckt lagt beslag på. Under ivrigt kuttrande sitter ensam duva och knaprar på bortkastat brödbit.
Skator diskuterar tjattrande hur göra för att ta del av denna frukostbrödbit. Plötsligt lyfter skatorna från högan trädgren. I samlad roteformation spanar de på duvans position. Skator delar strategiskt på sig och förbereder dubbelt flankangrepp på ensam duva. Som kamikazepiloter dyker de mot duvan. En sdkata har tänkt att anfalla duvans högra sida och den andra skatan skulle solidariskt ta hand om duvans vänstra sida.
Avståndet till duvan minskar hastigt. Vallbyvandraren undrar om han skall iongripa. Men naturen är hård och den starkaste överlever. Han följer dramat på respektfullt avstånd.
Skatorna flyger en halv decimeter över jord. De närmar sig duvan, som lugnt pickar vidare på brödbit under ivrigt kuttrande.
Det handlar inte längre om meter eller decimeter. Duvan synes fångad i strategiska skators anfall. Det handlar inte om centimetrar, utan snarare om millimetrar. Duvan gör ett prydligt jämfotahopp alltjämt med brödbit i näbben. Strategiska skator tittar förvånat på varandra innan de frontalkrockar. Vimsiga och utan frukostbröd sitter två tigande skator och undrar hur dte kunde bli så här. Allt var ju noga uttänkt.

Vallbyvandraren är öveertygad om att brödbit just nu är det minsta två skakade skator tänker på. Nej snarare går deras tankar till värktablett med eller utan Zap.
Duvan som lever på hoppet försvinner med frukost kuttrande, skrattande upp på hotellets tak. Avslutar sin frukost i godan ro.
Visst kan sömniga söndagmorgnar ge dramatik och spänning så det räcker och blir över.
Får nog bli en kaffe till innan vi tar nästa promenad.

Isolerad

En lördagförmiddag knappa två veckor efter den stora kraschen låg han på sjuksalen och slötittade på något program på kunskapskanalen. Älskad syster gör entré i rummet ivrigt efterhörande om han drabbats av den förfärliga sjukdomen. Han kunde lugna henne. Nej han kände sig pigg. Efter omständigheterna förvånansvärt pigg och rask. Goa systern instämde i detta konstaterande och la till.
- Det känns bra att återvända till ön och veta att glimten i dina ögon har återkommit.
Vi pratade om ditten och vi pratade om datten. En farvälkram och allt blev tomt och öde i det kala bleka sjukrummet. I väntan på att ätteläggarna med fru och barn skulle komma återvände han till att insupa kunskap från en av de få tevekanaler, som fungerade.
En av dessa fantastiska människor, som arbetar inom sjukvården, stack in huvudet och sa.
- Vi har fått vinterkräksjuka på avdelningen och alla patienter får stanna på sina rum. Besök är förbjudna.
Med styva fingrar sändes textmeddelande till släktingarna, som otåligt väntade på att besöka sjukhusinlagd anfader.

10 dagars i isoleringcell de lux inleddes. På ett sätt lite av en lyxtillvaro. Frukost serverades på sängen. Lunch serverades på sängen. Någon vän sjukhusanställd stack in huvudet och frågade om eftermiddagskaffe önskades. Jakande besked lämnades och efter ett tag serverades kaffe med dopp. Middag serverades på rummet. Alldeles lagom till Aktuellt serverades kvällsfika med smörgås. Måltiderna blev ett välkommet avbrott i den isolering haqn upplevde. Promenad runt sängen. Det var den motion han fick. Till och med provtagningar blev ett välkommet avbrott i tristessen. Aldrig har väl en nål uppstucken i en blodåder känts så välkommen. Utväxlande några vänliga ord med sjukhusanställd blev ett välkommet avbrott i tevekanalarens blinkande sällskap. Visst kunde han tycka att kanylerna såg ovanligt stora och grova ut. Nog tyckte han att sjukhuspersonalen emellanåt mer såg ut som kvinnliga brottare. Men det var nog bara i uppvaknadets grumliga ögonblick, som hälsningen:
- Gomorron, nu är det dags för provtagning!
kändes överdrivet  och gav provtagerskan ovanligt grova armar och stora händer. Det var nog bara i uppvaknandets verklighetsförvrängande ögonblick, som pravtagningsnålarna såg ut som förvuxna cykelpumpar.
Har man tillbringat 10 dagar i lyxisolering, så blev den första gemensamma måltiden i matsalen något av en fest.Se det fanns andra sjuklingar här med. Små leende och en och annan vänlig kommentar visade att fler än jag lidit av att vara isolerad på sjukrummet.
Besöken av stojande barnbarn och mindre stojande barn och sonhustru återupptogs. Allt började återgå till det normala. Så normalt som en sjukhusvistelse nu kan bli.
Kunde på något darriga ben ge mig ut på små utflykter i sjukhuset. Det är spännande att vandra i dessa korridorer, åka hiss och plötsligen upptäcka att han inte hade en aning om vilken "adress" hans sjukrum hade. Han försökte påminna sig om hur han hade gått, men alla korridorer såg likadana ut. Väl inne i hissen blev alla dessa våningsknappar som rysk roulette. Han förstod att någon barnavdelning var inte den adress han sökte, knappast heller infektionsklinik. Sedan kom han på att hon kunde söka en reception och fråga vart han hörde hemma.
Så kom det sig att han nästan missade lunchen. Dessa irrfärder i sjukhusets inre höll på att bringa honom till hungersnöd. Tur tänkte han att han inköpt en kexchokolad och en kvällstidning. Vänliga sjukhusanställda hade hållit hans mat varm och serverade den på rummet. Det gäller ha tumme med de sjukhusanställda.
Nu har han inte tid att komma ihåg mer, för nu ska han lösa korsordet i kvällstidningen!

Med evighetens dörr på glänt

Han minns tydligt hur hans namn ropades upp på vårdcentralen. Han reste sig upp från väntrummets sittplats. Sedan blev allt svart. På avstånd hörde han änglar, som sjöng! Åtminstone trodde han att det var änglar. Det kunde inte vara några andra som sjöng så vackert. En helt ny sång han aldrig hört förut. Melodin smekte honom. Rytmen var långsam inbjudande.
Han kastades mellan medvetande och ljuvlig sömn. De stunder han var vid medvetande begrep han att han rullades på en bår mot väntande ambulans. Han minns att ambulansen luktade ny bil. En stor samling av suddiga gestalter följde med intresse hur han uppslukades av ambulansen. Sedan sjöng änglarna igen. Den ljuvliga sången avbröts av krassa ambulansmäns röster. Försvann åter in i ett tillstånd där änglarnas inbjudande välkomnande sång ljöd allt klarare.
Sjukhusets akutintag öppnades och han minns hur sakliga röster dirigerade ambulansmännens väg. Med överrocken hårt tryckt mot bröstet hjälptes han över till en rullstol. Änglarnas sång var nu mer avlägsen. Det luktade lasarett. Han lades i en säng. En dörr öppnades och ett välkomnande ljus sken starkt. Han kunde skönja hur folk uppslukades av ljuset. Änglarnas sång ljöd återigen starkare.
Öppnade ögonen och såg den kala väggen i sjukrummet. Kroppen kändes tung och obekväm. På avstånd hördes en röst, torr och saklig.
- Det här kan gå hur som helst. Ni bör nog förbereda er på det värsta.

I sjuksängen försökte den nyss inlagde tala och fråga vem de pratade om. Rösterna blev suddiga och åter sjöng änglarna klarare.
Han försökte sjunga med i sången och för första gången kände han hur han sjöng samma toner som änglarna. Inte en ton var oren.
Han tittade upp. Det kala sjukrummet log blekt mot honom. På en stol vid sjuksängens fotända satt hans syster. Hon borde inte vara där, tänkte han. Hon borde vara på sin soldränkta ö och vandra i solvarm sand.
Han hälsade förvånad på henne. Hur snabbt hade hon förflyttat sig.
- Vet du vilken dag det är idag, frågade en sjuksyster nyfiket.

Han var ställd. Vilken dag. Han försökte tänka logiskt Det måste vara den 21.

- Det är väl den 21 idag, sa han med svag stämma.
- Du får nog plussa på ett par dagar, sa sjuksystern. Du har varit här i fyra dagar.
Han tänkte. Fyra dagar?
Han mindes änglasången. Han mindes det vänliga ansiktet hos en man.
Han vände sig mot de, som samlats vid hans sjukbädd.
- Alltså det kan jag säga er, inte är det Budda som hälsar välkommen till evigheten, inte är det Muhammed som leende välkomnar, inte är det Waldenström, Joseph Smith eller Levi Petrus som välkomnar till att vara med i änglarnas kö. Nej den som säger välkommen är  Jesus, en snickare från Nasareth.
Han försökte le vänligt mot de församlade och kände en oerhörd lust att sova.
Åter omfamnades han av mörkret, men nu kunde han bara vagt ana änglasången. Han såg hur dörren mot evigheten stängas. Änglasången tystnade.
Ännu var inte hans tid att träda in genom dörren till evigheten.