Ett vitt kuvert som det stod Akuten på!

En helt vanlig torsdag var det. Begynnande känslor om en annalkande vår. Snoker från Kina på teve. Herrar med känsla för infallsvinklar och utfallsvinklar låter det lilla klotet fara runt på den gröna filtmattan.
Vallbybloggaren har som vanligt varit ute med sambon. Vi har beskådat herrar med känsla för lodrätt och vågrätt rest väggar på det, som ska bli Vallbys nyaste hus. Vallbyrotundan!
Vallbybloggaren har under en längre tid vandrat runt med beslöjad blick. Hemkommen till trevna stugan fattade han den lilla kommunikationsapparaten och ringde vårdcentralen. I sitt stilla sinne tänkte han lik Sandels en gång i Runebergs diktning... ge mig ett piller som idag hjälper mig på mina ben och i morgon gör mig sjufalt värre! Eller nästan i vart fall. Minnen för citat är inte vad det har varit!
-Jo, då sa den vänliga rösten, kan du komma om 45 minuter!
Snabb i kastning av föda, verkligen en snabblunch. Gjorde mig mer presentabel.
Vattenkammad å fin inträdde jag i vårdcentralens innersta.
En vänlig receptionist frågade om ekonomiskt bistånd... tydligen standardiserad insamling! Alla betalar lika.
Bläddrade förstrött i ett magasin om antika möbler.
Kallades in till en läkare, som ivrigt snabbläste ngn journal!
-Jasså, inte sedan 2006, det var inte bra. I din ålder bör man vara mer regelbunden med sina läkarbesök!
- Om nästsissta besöket var 2000 och nästa 20006 och nu 2012, så är det väl regelbundet, svarade jag trotsigt!
Å förresten fortsatte jag lika trotsigt, trodde man bara skulle gå hit om man var sjuk eller hade andra för läkare intressanta åkommor.
Kanske inte det bästa sättet att närma sig en läkare, men frustrationen fanns där.
Den bistra minen hos läkaren förkunnade tydligt att nu skulle här tas prover.
- Varså god gå ut i väntrummet, så hämtar snart en sköterska dig!
Något stukad följde jag anvisningen. Fann en tidskrift som förkunnade hur "Sköna Hem" ska inredas.
Ett antal prover togs. det stacks i armar och fingrar. Luftfyllda manschetter klämdes åt över arem. Den vänliga provtagerskan skakade bekymrat på huvudet.
- Nu kan du gå ut i väntrummer, så får du snartträffa doktorn igen!
Ny väntan. Medbesökare hade snott tidningen om antika möbler, så jag fick nöja mig med ett magasin som hyllade bohemisk inredning..."boho" tror jag det kallades.
Väl inkommen till läkaren, så började denne rabbla provresultat.
Hon förlorade mitt intresse redan vid det första "för högt".
Nu härde jag bara förhöjt, förhögt, något för högt....
Sen titta hon på mig med ett snett leende.
- Du vet väl vad d etta betyder?
Kände mig plötsligen totalt ovetande. Precis som en gång underskoltiden, sökte s lösningen i vild gissning.
- Åldersdiabetes?
- Nä inte ännu sa hon tröstande.
-Nu blir det omgående färd till akuten.
- Vaddå, akuten? Jga kom hit för att min syn på et öga är något beslöjad! Jag har inte bett om akutbesök!
Men hon var obeveklig! Vi kan ordna sjuktransport åt dig! Men du ska till akuten omgående.
Ja, men varför... jag har annat planerat för eftermiddagen och kvällen!
Tänkte på swambon, som var ensam med disken hemma.
- Jag får ordna min egen transpoert, måste först hem och ordna för sambon!
Lämnade vårdcentralen med ett vitt kuvert, som det tydligt stod Med Akut på.
Ringde gode vännen och berättade om ändrade planer för kvällen.
Han utlovade skjuss!
Sambon rastades och försågs med flera skålar med drickbar vätska!
Med meningen:
Det kan vara en propp!
Anlände till akuten!
Men det är ennan historia!

Att bli pensionär... en annan dimension

Under de sista veckorna har Vallbybloggarens brevlåda nästan svämmat över av påminnelser om stundande pensionärsblivande. Några avsändare hoppas att ålderdomen ska ha påverkat förmågan att göra saker, eller snarare att inte göra saker.  Man uppmanas att ansöka om att hopsparade, ej uttagen lön, ska börja utbetalas fr och med den månad du fyller 65. Kan riktigt se hur dessa pensionsfondsförvaltare gnidigt gnuggar händerna och hoppas att man inte ska göra detta. Kanske får de en bonus, ett tantiem om de slipper betala ut pension... eller hopsparad ej uttagen lön.
Andra erbjuder aktiviteter av de mest skilda slag. Kom till oss och möt personer i din ålder. Knyppla och lär dig makrame. Kom lär dig grunderna i att handha data och söka på nätet. Låt dina skynkliga krumma fingrar hotta såväl knappen "ESC" som "ALT DEL".

De hoppas då verkligen att rullatorn ska hålla för en promenad till deras kursstuga... eller centra för Aktiva Skrynkliga.
Nog är det en milstolpe i livet, som man ska bli tillvänjd till. Att så helt vänja sig vid att man är en del av de tärande. Trots att det ju egentligen inte handlar om tärande, utan att äntligen få njuta den av lönen som så länge fonderats.
Att bli pensionär, en av de sista hållplatserna i det eviga livet.
Evigt Liv den tid , då tiden plötsligen inte längre räknas eller utmätts. Evigt Liv total frånvara av tid.
Där finns inget förgånget och ingen framtid. Till och med idag blir omöjligt uppleva. Ett evigt liv utan början och utan slut, en annan dimension. En tid som är ett gränslöst nu.
Ett liv där oförrätter inte längre finns. Ett liv där inga goda saker sker. För ska man kunna uppfata saker som skett, måste de ju ha skett. Det förgågna och framiden i evigt liv är det samma, kan vi ju aldrig uppleva det som skett. Så sker då intet i det eviga livet allt blir ett ständigt gränslöst nu!
Evigt Liv en annan dimenssion. Måhända kan någon eller kommer någon ana redan nu att en annan dimenssion finns, där allt är nu utan början och slut.
... tänkte Vallbybloggaren med tänkarpannan i djupa veck!
Så detta vänner och läsare är ett evigt liv, ett itd obegränsat nu!
Jajemensan!
Välkommen å stiga ombord på den buss som till eviga livet kör!
Måhända finner du Vallbybloggaren och Herrtik Sambo, som medpassagerare!
Vi är på väg mot en annan dimension, där tid inte flyr... där nu är!

Angels have no halos

There are nights that have longer until the morning than other nights. Nights where sleeplessness is slowly creeping through the dark. Nighttime darkness that the nightmare  happy riding. 
The televisions nightly broadcast  brings no peace.
Funny sitcoms gives no  laugh.
Perhaps a nightly walk with my fury friend will give some willingness to sleep.

The Tundra of Vallby is unusually quiet. Embraced by the chilly darkness we walk the deserted paths.
In the distance we see a newspaper deliveryman with frozen fingers  realize that spring is sleeping at night.
In the so-called Adventure Park on Vallby we see an elderly woman sitting on a park bench.
Her clothing is not found in fashion stores. When we get into her vision she sees us and smiles. A smile revealing teeth that have seen better days. Her eyes are warm and tender.
- What a nice dog you have, she says in a voice that reveals a foreign origin:
- Thank you, says the night wanderer.
- Come and sit here for a while, we'll talk.
My fury friend has alreadymade up his mind. He is already sitting  in front of the old woman and watching her with his black eyes full of trust.
The Nightwanderer sits down next to the woman.
- Do you want a cup of coffee, she says.
From a  worn out bag, she takes out an old thermos. A thermos with a lid in the yellowed plastic that also can be used as a mug. The pleated thermos body had lost almost all its color, but one could imagine that it once was red. She wipes the plastic cup with a flick of the shabby coat.
- Unfortunately I have no sugar, she says, and he really feels her sadness at not being able to offer it.
TheNightwanderer drink in small sips the hot coffee. It tastes a little bitter without sugar, he thinks.
- Thank you, it tastes good in the cold, he says.
She smiles at him and the kindness, the dark eyes reflecting brings a calmness to him.
- I know, she says, that during days that passed you were encountered much grief, but you have let him wear it!
- What?
His surprise is sincere. Not, he thinks, that he has met so much grief. Not more than many other people. Not all the times he has let him wear it either. In many ways, he meant his own shortcoming he has to deal with  himself.
- I know your questions and doubts, she said. But be aware, that even if you do not voluntarily put your burdens on him, he has been there and helped you carry. How can you deal with the concerns your night wear. Your sighs are heard already!
The dark silence embraced them. The old woman scratched his fury friend behind his ear.
- The Lord that you confess, already know the meaning of your sighs. So you can leave them and the rest good at night!
She screwed with long slender fingers the golden plastic lid back on the thermos and stuffed it in the worn out bag!
- Yes, I have to leave, said the nightwalker. I  once again say thanks for the coffee and chat.
She nodded! 

The fury friend and the nightwanderer continued his night journey. They turned around, but the  old lady was gone.
A few hours of sleep in own bed gave a new zest for the new day! After the usual breakfast they went back out for a walk. They passed the site of the nightly talk. In the, now empty site was a single white feather! That's when the idea struck him:
Angels don't have halos!

Längesedanstaketet

Vallbybloggaren och sambon hade lämnat trevna stugan, för att ge sig ut på morgonens första dräneringspromenad.

Kylan gav inga som helst föraningar om analkande vår. Att glömma handbeklädnader en sådan här marsmorgon resulterar i stela fingrar. Händerna värker av påträngande kyla. Vi klarar av morgonens första hushållsbestyr. Soppåse med minnen av några dagars intagande av föda förpassas till matresternas minnesutrymme.
Vi ser henne på håll. En gammal kär vän sedan ungdomens dagar. Samma spänstiga steg, alltid på väg!
Vi hälsar glatt och understryker förvarandra hur outsägligt glädjefyllt det är att ses igen.
Samtalet flyter på bra i morgonkylan. Inga djupa tankar utbytes.
Vi berör hur den annalkande ålderdomen begränsar ens fysiska rörlighet. Hur fysiskt ansträngande arbete tar längre tid och utföres med nyupptäckta rörelsemönster.
Vallbybloggaren berättar lite om hur joblönefria dagar fylls med allehanda sysslor. Friheten att helt planera sin dag är gott och ger utrymme för aktiviteter, som arbetslivet begränsade.
- Jo, jag har hört att det är så, sa hon med ett förstående leende.
Själv hade hon gått ner i arbetstid, för att ge utrymme för nya krafter i det förändringsarbete, som varje arbetsplats någon gång drabbas av.
Längtan efter en sambo, som Vallbybloggaren har, uttrycktes. Någon att gå ut med, ett promenadsällskap.
Utan att förmedla några djupa, tillitsfulla tankar gladdes vi båda ändå åt återseendets värme.
En fin start på dagen.
Samtalet över längesedanstaketet!

Änglar har inte gloria!

Det finns nätter som har längre till morgonen än andra nätter. Nätter där vakenheten sakta smyger fram i mörkret. Nattligt mörker som maran gärna rider.
Nattsändningarnas flimmer skänker ingen ro.
Roliga sitcoms lockar inte till skratt.
Måhända kan en nattlig promenad med sambon återväcka lusten att somna.

Vallbytundran är ovanligt lugn. Omfamnad av kyligt mörker erbjuder den folktomma gångvägar.
På håll ser vi ett tidningsbud med stelfrusna fingrar inse att våren sover om natten.
Vid den så kallade Upplevelseparken på Vallby ser vi en äldre kvinna sitta på en parkbänk.
Hennes kläder är inte kläder man finner i modebutikerna. När vi hamnar i hennes synfält ser hon på oss och ler. Ett leende som avslöjar tänder som sett bättre dagar. Hennes ögon är varma och ömma.
- Vilken fin hund du har, säger hon med en röst som avslöjar en utländsk härkomst!
- Tackar, säger nattvandraren.
- Kom du och sitt här en stund, så får vi prata.
Sambon har redan bestämt. Han har satt sig framför den sittande kvinnan och tittar på henne med sina svarta ögon fyllda med tillit.
Nattvandraren sätter sig ner brevid den kvinnan.
-Vill du ha en kopp kaffe, säger hon.
Ur en sliten bag tar hon fram en gammal termos. En termos vars lock i gulnad plast också kan användas som mugg. Den veckade termoskroppen hade mist nästan all sin färg, men man kunde ana att den en gång varit röd. Hon torkar av plastmuggen med en flick av den luggslitna kappan.
- Tyvärr har jag inget socker, säger hon och han riktigt känner hennes sorgsenhet över att inte kunna erbjuda det.
Nattvandraren dricker i små klunkar det varma  kaffet. Det smakar lite beskt utan socker, tänker han.
- Tack, det smakar bra i kylan, säger han.
Hon ler mot honom och den vänlighet, de mörka ögonen reflekterar skänker ett lugn hos honom.
- Jag vet, säger hon, att du under dagar som varit mött mycket sorg, men du har låtit honom bära den!
- Va?
Hans förvåning är uppriktig. Inte tycker han att han mött så mycket sorg. Inte mer än många andra människor. Inte har han alla gånger låtit honom bära den heller. I mångt har han burit tillkortakommande själv.
- Jag känner dina frågor och tveksamheter, säger hon. Men du ska veta, att även om du själv inte frivilligt lagt dina bördor på honom, så har funnits där och hjälpt dig bära. Så kan du göra med den oro din natt bär. Dina suckar är redan hörda!
Tystnaden omfamnade dem. Den gamla kvinnan kliade sambon bakom örat.
- Den Herre du bekänner, känner redan dina suckars innebörd. Så du kan lämna dem och vila skönt under natten!
Hon skruvade med långa smala fingrar den gulnade plaslocket på termosen och stoppade ner den i den slitna bagen!
- Ja, jag skall väl gå vidare jag, sa nattvandraren. En får tacka för kaffet och pratstunden.
Hon nickade vänligt!
Sambon och nattvandraren fortsatte sin nattliga färd. De vände sig om, men den gamala var borta.
Några få timmars sömn i egna sängen gav ny aptit på den nya dagen!
Efter sedvanlig frukost gav de sig åter ut på en promenad. De passerade platsen för det nattliga mötet.
På den nu tomma platsen låg en ensam vit fjäder!
Det var då tanken slog honom:
Änglar har ingen gloria!

Ett hopp om ett varmare imorgon

Vallbybloggaren  insvept i värmande persedlar möter tidig, ja mycket tidig morgonen.




Promenad med  sambon, som ivrigt nosar vårtecken.


Frusen sparv tinar, på naken trädgren, i begynnande solsken.

Gnistrande kylslagen morgon.
Försiktigt fågelkvitter väcker allts längtan efter våren.