Promenad dagarna före allhelgonahelgen

Morgonen var frostig på Vallbytundran. Gräsmattor vita av frusen dagg. Vinterjackan hade letats fram. Hjälpligen hade isolerande ludd plattats ut. Lärdomen att luddisolerade vinterjackor ej bör tvättas har ånyo lärts. Luden sambo, vars isolerande päls ej korvar ihop sig, njöt av morgonens krispiga frost. Vi hade inte mer än rundat hörnet efter centrums höghus, då vi mötte dem. Två medelålders personer, en man och en kvinna, som likt Vallbybloggaren trotsat morgonfrosten för att dränera de ludna.
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.

Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!

Föga bryr sig luden sambo!

Morgonen var på intet sätt behaglig. Inte nog med att den var tidig, kyla, blåst och regn bidrog starkt till obehagskänslan. Å nu har de bestämt att det ska bli vintertid. Vad tänker de på? Då blir ju morgonen ännu tidigare. Inte någon som helst medkänsla med yrvaken tundreflanör. Det har de gemensamt med luden sambo.

Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!

Möte med predikantens barnbarn

Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!

I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!

Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.

- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande  fortsatte han, nästan i samma andetag.

- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup  eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde.  Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!

Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.

Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!