Kvinnan som borde sovit i sin egen säng

Det var samma vånda varje vecka. När fredagen visade sitt stressiga ansikte, fattades det fortfarande mängder av ord i den predikan, som pastor Jesper Fromblad skulle leverera till hundratals förväntansfulla och kunskapshungriga församlingsmedlemmar.
Som av en händelse låste sig dartorns pekare på spelbolagets genvägsknapp. Han tittade på korten, som flög förbi allt fortare. Han hade ju lovat sig själv, att aldrig mer gå in på denna sida. Förstrött lät han blicken vila på saldorutans röda siffror. En uppmanande "pop-up"-bild uppmanar honom att omgående balansera kontot.
Han stänger av datorn och lutar uppgivet sitt ansikte i händerna. Armbågarna vilar på skrivbordkanten. Den stora, nästan atletiska kroppen, darrar och skälver av uppgiven gråt.
Han känner en lättnad över att ingen mer finns i kyrkan denna tidiga morgontimme. Han undrar hur länge ha ska kunna dölja sitt missbruk för församlingen. Kassören hade redan varit på honom om att lämna in kollektpengar från en av församlingens utpostkyrkor. Pengar, som han spenderat på ett stalltips. Den stora vinsten, som med ens skulle balansera alla hans konton. Men inte då. Hästen hade travat, som om den hade haft lim under hovarna. Han hade själv sätt på teven hur hästen, som var det säkra stalltipset, nära nog blivit varvas av loppets övriga hästar.
Han tänkte på sin hustru, som troligen sov hemma i lägenheten. Hon anade säkert att något var fel. Hon hade inte sagt något, men han hade känt de undrande, nästan anklagande blickarna över frukostbordet.
Söndagens tema om "Frihet i Jesus" lyste på honom från de tomma manusarken i den gamla skrivmaskinen. Han hade aldrig kunnat skriva sina predikningar med hjälp av ordbehandlingsprogram. Nej den gamla Haldan var det, som gällde för honom. Han tyckte om ljudet som uppstod varje gång en bokstav fästs på pappret. Rytmen av knattret, när orden och meningarna tycktes komma av sig själv.
Denna morgon var annorlunda. Han tittade bedövad av stress på pappret. han hade tillbringat flera timmar i bön denna natt, men inget tycktes ge honom själsro. Han kände i feckan och fann en cigarrillfimp. Han tog en tändsticksask från pastorsexpeditionens speselkrans och gick ut. Han stod lutad mot kyrkporten. Hans händer darrade, när han tände cigarillen. Han lät den fräna röken nå djupet av hans inre. Han njöt av den lugnande effekt, som blossandets monotoni gav honom.
Plötsligt hörde han en dörr slå igen. Han ryckte till och tappade cigarillen på marken. Han stampade upprivet på fimpen. Han såg hur en lång smal skepnad rusade från kyrksaldörren ner mot parkeringen. han följde småspringande efter. Han var inte rädd för fysiska nappatag. Innan han påbörjat teologstudierna hade han varit en lovande brottare i lätt tungvikt. Han ökade på stegen och märkte hur avståendet till den flyende minskade. De rundade prydnadsbuskarna där parkeringsplatserna mötte uppfarten till kyrkan. Han såg hur det blinkade från en personbil. Mannen, den långa smala svarta skepnaden, försvann in i en stadsjeep och med en rivstart försvann bilen ut på det allmänna vägnätet.
Han kände inte igen bilen, lngt mindre kände han igen den långa smala mannen.
Hans fingrar fumlade med tryckytan på den nya smarta telefonen.
SOS-centralen kopplade honom vidare till polisen. han berättade vad som hänt.
Det dröjde inte många minuter inna en polisbil körde upp framför lyrkan.
- Det är kanske lika bra att du låser upp, så får vi gå igenom lokalerna, sa en lite satt polisman med ljust hår.
- Ja vi släpper hundarna, så får de leta om det finns fler gäster i kyrkan, sa den andre polisen med ett leende som lyste retsamt mot Fromblad.
De tunga kyrkdörrarna öppnades och tvä schäfrar gnydde ivrigt i sin lust att söka. Med korta skall försvann de två hundarna in i kyrkan. Plötsligt hördes korta skall.
- De har hittat något, sa polismannen med det retfulla leendet.
- Du kanske kan tända, så får vi se vad det är för filur.
Fromblad vred på spaken, som skulle få kyrksalen att bada i ljus. Men inget hände.
- Det fungerar inte, sa pastor Fromblad. Någon måste vridit av huvudströmmen.
De två polismännen tände sina medhavda mibila lampor. Halogenljuset från polisens ficklampor dansade över väggarna. De sökte sig långsamt mot ljudet av de skällande hundarna.
Skenet från polismännens lampor fångade in hundarna. De stod på kanten till dopgraven, som var dold av en lucka av trä. Pastor Fromblad såg hur, poliserna tog bort luckorna  och följde nyfiket lampornas sken.
I dopgraven låg en kvinna.
Polismännen drog upp kvinnan på kyrkgolvet och vände henne.
- Det är ju Louise, min hustru ropade pastorn med gäll uppriven röst.

Nu undrar vän av ordning och vänner av lyckliga slut, ska det bli någon fortsättning?

En smutsig immig backspegel ger minnen, som saknar kontur

Under vandring på tundran såg vi honom på avstånd. Han satt med morgonpilsner på en bänk i det, som av någon anledningkallas Upplevelseparken. Han log igenkännande när vi kommit närmare. Men en gest med handen bjöd han oss stanna till och sitta nära. Fåriga, seniga, solbruna händer grävde i medhavd plastkasse. Han bjöd generöst på en burköl. Vallbybloggaren avböjde vänligt, men bestämt. Visst kan en öl oavsett förpackning smaka gott. Före 8.00, arla om morgonen, föredras fruktjuice.
Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta  barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!

Nonsens i skogens djup

Den karga tundran omgavs av en stor sild villande skog.
Det hände en morgon att Vallbybloggaren med ludet  sällskapp förirrade sig in i denna träd- och snårbeklädda labyrint.

Det är farligt att irra i denna villande skog. Här finns otäcka ting, som hotar. Här finns trolskt dunkelt som kastar vandraren ini ett vågrätt vertigo. Man kan inte lita på de ting som gömmer sig bland lingonris och sly.
Som den människo- och djur-älskande varelse som Vallbybloggaren är, vill han påtala att skogstroll, skogsrån och skogsbär ej bör underskattas.
-Skogsbär!
Jag hör invändningen och noterar de lystna blickarna från bärälskande läsare. Det bör då berättas att skogsbär inte sällan är hem åt små äckliga vita och gula larver. larver som är för slöa att förflytta sig tills tällen där mat finnes. Istället väljer de sin boplats i det som också är mat.
Bak aspelöv och lindelöv står en man med stav och turban. Han skriker ut sin fasa när bergtrollet Holger killar ett lingon under hakan.
- Skogstroll ska inte vänslas med lingon, skriker en man med vandringsstav och turban, ett skogstroll ska sitta i skogens djup och räkna trollguld och äta morgongröt av skogens alla nötter.
Skogstrollet Holger tittar förvånad på sihken från Bombay. Han vinkar trotsigt med hårig hand och med trollkliv försvinner han bak närmasta snår.
- Så ska ett skogstroll hanteras, sa sihken med vandringsstav och turban.
Han försvinner bak ett hallonsnår ivrigt följande skogsråets lockande skratt.
Bland blåbärsris och lingonris slingrar sig en färgglad reptil. Den väser hotfullt mot allt i sin väg. Ekooxar, tusenfotingar och andra kryp rusar med skräck i blick till närmsta gömsle. Den färglada reptilen är på rymmen från en trerummare. Värmen söker den som törstiga valpar söker modersmjölk. På värmande häll lapar den solljuset.
Det är farligt i villande skog.
Inte minst bör den ovane skogsirraren se upp för de lömska svamparna. Man kan tycka att kantarellen är en snäll en. Men se upp den lömska kantarellen slåss med pinnar och sten. Det finns flera sannfärdiga historier om hur lömska kantareller överfallit och sauterat oförsiktiga svampletare.
Du skogsirrare kan få en smäll på din knopp av en ouppfostrad sopp.  Ja man kan få sig en riktig sopperkutt av en rebellisk sopp. De ser så ofarliga ut, men skenet bedrar. Se opp för en sopp, är det råd man vill ge till den som ej har vana att snubbla på sten och uppskjutande rotsystem i villande skog.
Den villande skogens bör ej bevandras av den som ej har för vana att finna sin stig mellan vilda svampar, giriga skogstroll och lockande skogsrån. Nu ska ni veta att ett undantag finns, en kvinna fann en gång sin Stig under en skogspromenad. men det var nog mer tur än skicklighet.
Villande skog är farlig.
Tacka vet jag storstadsdjungeln, där fins det svamp på burk!

Mörkret skymmer natten

När mörkret skymmer natten dansar de so som skyr ljuset på kyrkans bakgård. Det finns på tundran personer som är ganska så profillösa och suddiga i kanten, när solen värmer dagen. I solljuset försvinner de som en i mängden. När natten kommer dold i solens frånvaro börjar deras dag.
Polisöverdirektrisen Inga Brått har flera gånger förklarat att frånvaron av ficklampor gör nattens illdåd svåra att bekämpa. Hon är dessutom orolig för att budgeten ska spricka om fotfolket ska övertidsersättning.
Denna frånvaro av ordningsmakt har noterats av tundrans undre värld och nattlig aktivitet av ej önskat slag har ökat. De som ljuset skur har funnit en plats på tundran där de kan vara ostörda. Den aktivitet som under de ljusa timmarna står i förkovrans, fostrandets och kulturdanandets tjänst får under nattens mörka timmar fly för illdådens ivrare. När fritidsgården stängs öppnar nattens snabbköp. Små genomskinliga påsar med mjölliknande innehåll byter ägare nogsamt vaktade av två kamphundar, som liokt sfinxar vilar på det grovyxade bordet.
Svarta bilar i halvmiljonsklassen trotsar infartsförbud och hämtar nattkassa och levererar nya varor. Inga Bråtts detektivande fotfolk är ständigt frånvarande.
- Detektiverna har inte tid för oss småhandlare, konstaterade nattens drottning förtjust. De är sysselsatta på annat håll.
Inga Brått avböjer kommentar och hänvisar till någon sekretessparagraf.
Nattens Drottning ler i mjugg och rätar en skrynkla på de moderiktiga jeansen med en nonchaland handrörelse. Hennes mörka riddare räknar ihop nattkassan och inväntar de svarta halvmiljonsbilarna.
Inget stör de gärningar som dagens ljus skyr.
På bakgården till en kyrka sker onda ting under natten. Ting som morgonsolens strålar flyr.
Polisöverdirektrisen Inga Brått har hela dagen arbetat med ett utkast angående vapenanvändandet. Inspirerad av lagvrångare i Iowa, USA, funderar hon på om också på tundran det vore rätt att ge blinda vapenlicens. Med stöd av ord som diskriminering, rättvisa, likhet inför lagen menar hon att inte ska ett kroppsligt funktionsnedsättning vara hinder för att använda vapen. De blindas klubb hyllar polisöverdirektrisen och ser fram mot kanonkvällar under hösten.
- Förresten, säger Inga Brått, nog skulle det vara mer jämlikt om blinda även kunde få körkort. De som redan har kör ju som om de vore blinda, så vad kan bli värre!
Hon måste med till visshet gränsande sannolikhet åsyfta den bussgata, som sdan en knapp månad, klyver Vallbytundran, som en het kniv klyver mjukglass. Det är allt färre bilister som ser skylten om en vägsträcka endast tilllåten för bussar.

Så dansar de, som skyr ljuset på kyrkans bakgård.
Så illa kör de som ser bil att man kan tro det är blinda.

Utan ficklampa ser nattliga vandrare inte det som mörkret skymmer.
De mörka illdåden förblir osedda i mörkret som natten skymmer.

Det var väl bra att han kom hit!

I det rum i trevna stugan där de flesta blogginläggen skrivs finns också ett antal  datorer. En efter en har dessa elektroniska maskiner funnit för gott att gå i dvalliknande strejk. Huruvida denna illojala aktivitet eller passivitet ska skylla på Vallbybloggarens bristande kunskap, då det gäller elektronikens arbetsvillkor, därom är det ingen som med säkerhet utfärda en bekräftelse.
Som minnen står de där. Minnen av storslagna elektroniska bedrifter. Egentligen borde de ha förpassats till de sälla elektroniska jaktmarkerna. I vart fall till avfallsstation för elektronik. Så har ännu ej blivit fallet. Troligen är detta helt beroende på Vallbybloggarens obotliga och eventuellt medfödda optimism. Det kan ju hända, om apparaterna får vila länge, strejka länge nog, så kommer ett elektroniskt mirakel att inträffa. Ett futuralt frugalt ögonblick, då elektriciteten åter tänder ettor och nollor. Då bildskärmar oblygt sprider sitt fluriscerande ljus i rummet. Större elektroniska mirakel har säkert hänt!
Den Dator, som detta skrivs på, har visat vissa tendenser på att sympatistrejka. Helt plötsligt kan de få för sig att det som skrivits inte borde ha skrivits. Vallbybloggaren tittar, utan förvarning, på en helt blank skrivyta i bloggskrivarprogrammet. Nuvarande dator kan få för sig att vissa knapptryckningar inte bör registreras alls. Det blir stilla. Helt stilla. Efter det att avsevärd tid förflutit uppger datorn den ojämna kampen med den tålmodiga skribenten. Och se, det kom en bokstav. Det blev en radskiftning.
På skärmen lyser knappen för anslutning till Facebook elller annat program. Den lilla cursorn placeras efter viss kamp på önskade tryckyta på skärmen. Vänsterklick. Sen är det bara att gå och brygga kaffe, städa diskbänk eller annan hushållssyssla. Lämpligen kan även dräneringspromenad med den ludne företas. Efter väl förrättat hushållsvärv och med nybryggt kaffe återvänder bloggaren till datorn.
Inget har hänt!
En ny runda bort från denna elektroniskt bångstyriga maskin.
Se projektledare Obama besöker Sverige. Svenska allianspolitker, rosiga om kinderna av upphetsning, påpekar hur viktigt besök detta är. Någon vågar till med säga att projektledarens besök är ett bekräftande tecken på Sveriges drivande roll, om inte i världen, så ivart fall inom EU.
Nu ska allt bli bättre i Sverige. Glansen från den store kommer att smeta av sig. Volvo och andra företag ska vända förluster till vinster. Den svenska modellen, vad det nu är, ska åter bli den modell efter vilken världen skulpteras.
Det var nog bra det att Obama besökte vårt land, konstaterar av upphetsning kindrosiga regeringsföreträdare. Nu blir det ordning på den svenska samhällsskutan.
Så har den stålblå flygande maskinen med projektledaren ombord lämnat svenskt luftrum. Fem nordiska  regeringschefer slickar sig belåtet om munnen. Tillsammans med den store gör vi världen bättre!
Men se blinkar det inte i Vallbybloggarens elektroniska vagnpark.
Se det som varit dött är nu återfött!
Ännu en bloggartikel har blivit till!
Det var väl för väl att Obama besökte landet där Vallbybloggaren har sin trevna stuga!

Det var det dummaste jag hört!

Nu solen åter skiner på det som varit blött. Ut ur havet hoppar en fisk med solvargsgrin. Den glada fisken förmälde en skröna, vars trovärdighet helt ligge rpå bottenfiskars nivå. För att alla egen bedömning bör göra här nedan följer vad fisken förmälde.

Det var fest på slottet häromåret. Där var det dans, så att kristallkronor skallra. Där var det liv så att monogramprydda fat krasade. Det var kel, det var puss, dev hångel och kramar. men inte kunde en prins eller sessa beses. Festen i gyllne palatset på tundran gick ej av hackor, berättade fisken med ett solvargsgrin.
Bland glammande gäster en ensam flicka sågs. Hon var piga och hette Beata och Lundin efter far.
Ien vrå under köksbordet satt en äldre man och knäppte på en luta. Han sökte fånga det glada, det ystra i en tafatt melodi. Det ville inte inte lyfta från triviala skalor.
Beata sågs dansa mellan sysslor som pigor pläga göra. Diska och disco blev hennes kvälls rubrik, ja frånsett små möten i mer undanskymt gemak.
Nio månader vid pass gav hon liv till en son. En som fick heta Karl George Lundin. Karl efte han som troligen var pojkens far. Georg efter en man som möjligen kunde vara far till hennes son. Lunding var namnet han fick efter mor och morfar. Morfar Lundin var ej glad åt sin dotters tillstånd. Han sågs ofta sitta ensam i stugan och ändra sin sista vilja. Inte en slant av de pengar jag samlat på hög ska flickan eller hennes son få. Rikedomar ska ej ärvas av tjejer som orätt begått. Så tyckte fadern och gömte sin slantar han samlat på hög.

- Min dotter har jag fostrat i Herrans tukt och förmaning. Hon skulle inte bli som sin mor, som rymde till skogs med en man som jaga bäver. Nej stilig och grann, fylld med dygder en påve skulle estimera. Så lämnar hon sina plikter och kopulerar med förste bäste man, som lovordar hennes figur. Nä fy och skam, inga pengar ska hon få efter mig!

Beata strävade. Strävsamhet i livet blev hennes arvelott. Hon diskade och städade på slott efter slott. Han kokte poatis och stekte makrill till familjer av börd, som pengar hade sparat på hög. Hennes son, Karl George, växte till och blev större. Han hade lätt för sig pojkvaskern. Multiplikationstabell och modala hjälpverp var ingen match för honom. Han svingade sig elegant och med kraft mellan romerska ringar och rep som hängde från taket i gymnastiksalen. Han kunde kicka boll och springa fort. Han blev en idol för många flickor, som fallit för hans charm.
Karl George var inte nöjd. Han kände sig faderslös. Han jagade livet igenom efter den som var hans far. Vid mogen ålder fann han fem män som troligen kunde vara hans far, men ingen hett Karl och ingen hette George. Vem var hans far, hade han tjatigt ansatt sin moder. Hon kunde inte med säkerhet säga, då festen på slottet all mer blev ett minne minne blekt av åren som flytt. Om ej Karl eller George var hans far, så skulle möjligen Jan, Algot eller Vitalis, men mindre sannolikt, vara den far han sökte.
På en fest på slottet häromdagen dansade Karl George med en flicka, så näpen och rar. Hennes läppar lockade och ögonen glittrande bejakade den önskan som Karl George kände brände i hans bröst. De unga tu sökte enskildhet i ett rum för slottsherrens böcker. De famnade om varandra och sökte den närhet, som unga med känslor för varann söker.
Då stod modern, Beata Lundin, i dörren med en eldgaffel i högsta beredskap.
- Tänk på vad du gör sonen min, den flickan så fager, så skön, kan vara din köttsliga syster!




- Nu kära fisk tog du dej vatten överhuvudet. Det var den mest dumma skröna jag hört! Återvänd du till blötare regioner och ett gott råd; Simma Lugnt!

- Det var hur som helst skönt med en nypa frisk luft, sa fisken med ett solvargsgrin.
Fisken med solvargsgrin dyker åter i havet med en snärt på sin stjärt!