Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 8

Pastor Fromblad hade tagit en tidig morgonpromenad. Han hade andats in den kyliga novembermorgonen. Förundrats över att inga snöflingor ännu dalat mot marken. Han hade hälsat artigt på dem han mötte. De allra flesta hade besvärat tittat bort. En ung kvinna kämpade med en beagle, som nödvändigtvis ville undersöka den risiga dungens djup. Sakta vaknade staden. Livsmedelshallarna öppnade tävlande sina dörrar. Färgsprakande annanonstavlor kämpade om morgontidga kunders gunst. Tobakshandlaren slog upp sina dörrar. Ägaren draperade fönstern med kvällstidningarnas nyheter. Aftonbladet förkunnade att lokal finansmagnat skändligen mördats under flykt från besvärande skattemål. Expressen ropade ut i stora fetsilsbokstäver att känd köpman mördats av besvikna kunder, som inte fått lämna tillbaka defekt vara.
Pastor Fromblad förundrades över att kvällstisningarna kallades kvällstidningar. Det var ju länge sedan de nådde sina läsare efter klockan tolv på dagen.
Han kände sig som en främling i den stad där han verkat i mer än tio år. Visserligen kände han igen människorna han mötte. Men ingen tittade igenkännande på honom. Även församlingsmedlemmar, som var ute på tidig morgonpromenad vände besvärat bort blicken när de möttes. En del hade till och med valt att korsa gatan och valt gångbanan på andra sidan, så de slapp möta honom. Han noterade i sitt minne, att han måste ta kontakt med samfundsledningen. Kanske var inte längre pastorn hans kall och uppgift här livet. Kallelsetvivlet följde honom som en oroande tagg på hemvägen.
När han nådde husporten kände han hur en andra frukost skulle smaka bra. I tankarna bredde han ostrfrallor och spetsade kaffet med whiskey. Han öppnade lägenhetsdörren och gick in. Han vadade i grälla annonsblad från såväl överskottsbutiker, elektronikfirmor och livsmedelskedjor. Han sparkade irriterat bort reklambladen. Då såg han på golvet ett C4-kuvert. Han tog upp det och läste den handskrivna adressen. Fina sirliga bokstäver, som lutade precis lagom mycket. Han förde kuvertet till sin näsa och kände en svag doft av parfym.
Han hämtade kaffe med sting från köket. En halv ostfralla på en tallrik. Han satte sig i soffan och sprättade försiktigt upp kuvertet. En klunk av det starka kaffet kittlade hans gom. Han stirrade med förvåning på brevet.
Kata-Lina skrev om den kamp, som hon och hans hustru tillsammans med många andra hade fört mot den verksamhet som grosshandlaren med flera haft. Grosshandlaren och lektor Liljetass var båda medägare tioll ett företag som hette Baltic Leasing & Resources. De hade sysslat med en avancerad form av uthyrning av arbetskraft. Nu var det inte bara arbete i dess traditionella betydelse, utan även unga kvinnor ingick i de som lockades  att söka lyckan i Sverige, Danmark och Norge. Alla som kom hit anställdes av Baltic Leasing & Resources och hyrdes ut till olika företag. Flickorna hade mestadels hyrts ut till ensamstående män, i överraskande många fall också som hemhjälp till gifta män och kvinnor. Kata-Lina och Louise hade av en händelse kommit denna trafik på spåret. De var inte helt oskyldiga själv. De hade via kontakter utnyttjat hjälptransporter som olika församlingar och organisationer anordnat för att hjälpa behövande i  de forna sovjetstaterna. Vi d returresorna till Sverige hade de låtit olika företag hyrt plats för insmuggling av olika varor från dessa gamla sovjetstater. De hade tydligen även själva smugglat cigaretter , sprit och parfym.
Pastor Fromblad tittade förvånat på brevet. Hans hustru en simpel smugglare!!!
Han kastade de två första sidorna i brevet i en askkopp och tände fyr på dem. Han ville inte att hans hustrus namn skulle fläckas.
Han fortsatte läsa.
Grosshandlare Andrew Johansson hade för många år sedan, då Östtyskland fortfarande  fanns besökt detta land regelbundet. Han hade då träffat en kvinna som hette Ilsa Neuman. De hade inlett en relation, som resulterat i graviditet. De hade gift sig på ett össttyskt myndighetskontor. Ilse hade följt med grosshandlaren till Sverige. Hon födde där tvillingpojkarna Adolf och Josef. De hade aldrig registrerat sitt äktenskap i Sverige. Ilse hade blivit en naturlig del i Johanssons, grosshandlarens, hushåll. Han hade spridit ryktet om hur snäll och godhjärtat han var, som tagit hand om den ogifta kvinnan med två barn. Nu när Stasis arkiv öppnats hade kunskap nått Kata-Lina, att Ilse varit Stasiagent.
Hon hade efter Östtysklands fall haft kontakt med den vitryska säkerhetstjänsten. Det var nog ställt utom allt tvivel, hade Kata-Lina skrivit, att Ilse Neuman var vitrysk agent i Sverige. Möjligen kunde hon också ha samma uppgift för Ukraina.

Utförlig bevisning, skrev Kata-Lina, fanns i en mapp, som hon lagt i bagageskåpsutrymmet på Centralstationen.
Pastor Fromblad tittade på den lilla mässingsnyckel, som var fasttejpad på det sista brevarket. Han lossade försiktigt tejpen och stoppade nyckeln i kavajfickans myntficka. Han funderade på hur skulle han använda denna information. Var det  klokt att lämna informationen till polisen? Då var han kanske också tvungen berätta om hustruns roll i smuggeltrafiken.
Kaffet hade hunnit kallna. Med en rysning svalde han kaffet. Han tittade med avsmak på ostfrallan, som han ännu inte rört. Ostskivorna hade blivit lita mörkare i kanterna och börjat dra ihop sig. Han lät ostfrallan vara och gick tankfullt sakta mot ytterdörren.
Han hörde hur någon mixtrade med lägenhetens lås. Små svordomar interfolierade skrapningarna från låset.
Pastor Fromblad låste upp snabbt och slog upp dörren fort och bestämt. Han hörde hur personen skrek till av smärta. Han försökte få en skymt av ven låsterroristen var. Men denne hade hastigt snurrat runt och rusat ut för trapporna. Han såg bloddropparna och förstod att personen fått sig en ordentlig minnesbeta.
Han brydde sig inte om att rusa efter. Det var lönlöst, han hörde hur portdörren slog igen. Han gick fram till trapphusets fönster och såg hur en kvinna kastade sig in en liten blå bil.
Han låste lähenhetsdörren och gick nerför trapporna. Väl ute på gatan, såg han hur bloddropparna slutade precis där bilen stått.
- Konstigt, tänkte han, jag var övertygad att det var en man, som försökte ta sig in i min lägenhet.

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 7

Pastor Jesper Fromblad kände sig utmattad. Det hade hänt såmycket den sista tiden. Bestyren efter hustruns död hade fyllt hans agenda. Snart skulle hennes kropp lämnas tillbaka och då skulle han få fullt upp med att ordna begravning. Han hade funderat på om han själv skulle vara officiant eller om han skulle be någon kollega att utföra ritualen. Han gick ut i köket med det tomma glaset. I en hylla längst ner under diskbänken, långt in bakom syltkitteln fann han flaskan. Han hällde upp en försvarlig mängd whiskey. Han log generat i sin ensamhet, när han mindes hur han smugit in på Systembolaget med sin nötta portfölj. Han hade stammat fram beställningen, som han fått av hustrun. Hon behövde whiskey till något bakver eller någon maträtt. Han hade omsorgsfull lagt ner flaskan i den nötta portföljen i hopp om den skulle dölja hans inköp. Det var inte lätt för en pastor att offentligt bära flaska i påse, som lätt igenkändes som Systembolagets. Det var först när han var på väg ut, som han noterade att de flesta kunderna bar på liknande nött portfölj, vars uppgift tydligt var att dölja skamliga inköp av dryck med angenäm styrka!
Han återvände till vardagsrummet. Ravels "Pavann e for a dead princess" ljöd från de hemsnickrade högtalarna. Suggestivt! Ödesmättat! Han njöt av drycken. Han njöt av musiken. Sorgens idyll i den lägenheten präglade hans sinnesstämning.
Dörrsignalen drog honom bort från den meditativa sinnesron.
Han öppnade. Två poliser stod utanför. Ja, han förmodade att de var så. Kommissarien kände han igen, men den andre var en ny bekantskap. Visserligen var kommissarien storväxt, men den nya polisen fyllde detta begrepp med innehåll int ebara på längden, utan även på bredden och djupet. När denne polis långsamt rörde sig fram i tamburen kunde man ana hur fettvalkar dallrade. Pastorn kom ofrivilligt att minnas sången om Titanic av Mikael Wiehe, "det började som en skakning på nedre däck"!
- Vi tänkte vi skulle summera lite tillsammans med dig! Jag har tagit med mig chefen för kriminalbratoriet.
Han nickade åt den kraftigt fetlagda mannen, som nickade hälsande mot pastorn.
- Vi har undersökt blodet från ditt badkar och det visar sig vara svinblod. Pastorn har inte slaktat en gris, så här inför stundande juletid?
- Nej, verkligen inte! Varför skulle jag i så fall ringa polisen och berätta att jag funnit blod i badkaret?
- Nu ska vi inte vara sådana, sa kommissarien, ni pastorer kan nog vara nog så sluga. Förresten så är det vi som frågar, ska det vara så svårt att fatta?
- Dessutom, sa krikinalteknikern med en pipig röst, som inte alls svarade mot hans kroppshydda, är knivarna, både den vi fann i kyrkan, den som fanns i ditt badkar och den vi fann vida Fröken Kata.Linas kropp inte äkta, utan kopior av en egyptisk offerdolk.
- Nå, frågan vi ställer oss är, varför sov inte din hustru i sin egen säng, utan var ute på vift den där natten. Dessutom undrar vi över kopplingen mellan din fru och grosshandlaren. Ytterligare undrar vi vad Kata-Lina skulle berätta för dig. Dessutom undrar vi om det finns någon koppling mella dig och eller din hustru och grisattentatet mot lokalen för muslimsk kultur?
- Det var många frågor på en gång, sa pastorn, jag har inget svar på någon av dem. Jag vet att Kata-Lina och min fru var vänninor. Jag har förstått att det förekommit möten mellan min fru och grosshandlaren.
- Du nämner grosshandlaren. Vi sökte honom i morse, men han var inte hemma. Hans hushållerska berättade att han hastigt lämnat hemmet under sena kvällen, som igår. Hon berättade om två herrar som besökt honom. Den en kände hon igen, som lektorn, men den andra var för hennes okänd. Du vet inget om grosshandlarens plötsliga försvinnande?
- Nej verkligen  inte, sa pastorn, grosshandlaren och jag var väl inte de mest såta kamraterna. Man skulle snarare kunna säga vi tillhörde olika läger i församlingen.
Kommissariensmobil ringde. Ja ringde var väl att fara med osanningen. Ur den ficka som dolde mobilen, hördes en fanfar, som sprungen från en stelfrusen trumpetare.
Kommissarien svarade enstavigt  på det som medelades honom via mobilen.
- Okay, det var en vändning, vi höres!
Kommissarien stoppade tillbaka mobilen i den mörka fickans inre.
- De har funnit grosshandlarens bil på en parkeringsplats i Märsta. Man har försökt sätta eld på den, men det är tydligen bara innandömet som brunnit. Det finns inget spår av grosshandlaren. Pastorn har väl inte varit i Märsta nyligen?
- Nej, det har jag inte!
Fromblad hatade dessa insinuationer. Han försökte finna någon struktur i plismannens frågor, men fann ingen. Han förmodade att frågor bara slängdes ut på måfå i hopp om napp!
Den fetlagde kriminalteknikern stönade. Han hade försökt resa sig från soffan, men totalt missllyckats.
- Tror inte vi har mer här att göra.
Den pipga rösten fick pastorn att rycka till. Det varså motsägelsefullt.
- Jag ser att pastorn dricker whiskey, sa kommissarien, det anstår väl ändå inte en pastor, en kyrkans tjänare?
- Det är ingen vana jag har, ursäktade sig pastorn, men den sista tiden har inte varit vanlig. Whiskyen hjälper lite, där bön och tro fallerar.
Han blev förvånad över de ord , som ramlade över hans läppar. Han brukade ju säga tvärtom. Det måste vara allt omstörtande,som hänt den sista tiden, som fått honom att uttrycka sig så.
Kommissarien log, nästan hånfullt.
- Nå vi ska gå. Förresten så kan nog pastorn räkna med att Louise Fromblads kvarlevor återkommer från obduktion om ett par dagar.
Han földe de två polismännen till dörren. Han stängde dörren och reglade den omsorgsfullt.
När han kom in i vardagsrummet igen, tittade han förvånat på mannen,som satt i soffan.
- Hejsan Jesper, sa Sam Larén. Förlåt att jag kommer så plötsligt, men det är viktigt, att du får veta detta.
- Kan du inte komma och gå, som en vanlig människa?
- Jag är ingen vanlig människa.
- Ibland så kör du ju bil, ibland så ringer du ju på dörrklockan?

- Har jag tiden, så kör jag gärna bil, det tycker jag är roligt. Bilar fanns inte när jag var ung, så jag får väl ta igen lite av det jag missade då! Det går snabbare att förflytta sig genom dimensionerna och då är jag obunden av tid och rum, som nu.
- Dimensionerna?
- Oh, ni barn av den moderna tiden, hur har ni inte missuppfattat mycket av det som de gamle lärde oss. Det var nödvändigt att prata i ett vertikalt perspektiv, för det passade människors referensramar.
- Vad då, Paulus nämner ju om att han blev uppryckt till tredje himlen?
- Paulus menar att det mer var graden av salighet, som han uttryckte!
-Jaja, jag är inte så pigg på teologiska spetsfundigheter just nu.
- Okay, log Sam. I morgon kommer du att få ett brev från Kata-Lina, som hon sände till dig samma dag som hon mördades. I det brevet nämner hon krotfattat hur allt hänger ihop. Där finns också en nyckel till ett förvaringsskåp på centralstationen, där kommer du att hitta alla bevis. Det är nu upp till dig att agera.
Pastor Fromblad slöt ögonen och försökte få allt han hört att förvaras logiskt i hans hjärna.
Han öppnade ögonen. Fäste blicken på Sams sittpaltas.
Det fanns ingen Sam i rummet. Han kunde ana en svag doft av en herrparfym, som svagt gav honom bilder av ett paradis!
Pastor Fromblad drack ur sin whisky. Han slog på teven och hörde nyhetsuppläsaren.
- En kropp har återfunnits på en herrtoalett på Arlanda. Mannen är skjuten med en finkalibrig pistol. Polisen fann en dolk med sirligt snidat skaft på golvet brevid kroppen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 6

Grosshandlaren satt bakom sitt skrivbord i den patriciervilla han köptnär hans affärer gav god avkastning. Aldrig hade han träffat någon kvinna,som han kunde tänka sig leva med. Han hade varit gift med affärerna. Den goda avkastningen på satsat kapital hade varit hans barn. Till sin hjälp i hushållet hade han under många år haft en kvinna. Det hade spekulerats om de levde i synd. Församlingen, som han tillhört sedan barnsben, hade haft sina duster med grosshandlaren och hans förmodade syndiga liv. Men dessa duster var bara minnen nu. Under de sista tio åren hade ingen brytt sig om att kommentera hans privata liv. Han själv var övertygad om att det hängde samman med hans, i eget tycke, välförtjänta position i samhället. Han hade aldrig sökt en post i församlingen, där han skulle ha huvudansvar av något slag. Däremot hade han alltid varit med i maktspelet i församling och yrkeslivet. Han älskade spelet. Han kände välbehag, när han genom olika initiativ lyckades få andra att dansa efter hans pipa!
Senaste tiden hade han varit ivrigt sysselsatt med att utmanövrera församlingens pastor. Han kände till dennes förkärlek för spel. Det kunde han använda i sin kamp att få pastorn bort från församlingen. Han tyckte inte om att pastorn hade synpunkter på hans affärer med de forna öststaterna. Han antog att pastorns fru hade agerat på pastorns initiativ, när hon och väninnan Kata-Lina försökt stoppa hans affärer. Affärer,som de menade var moraliskt förkastliga.
Han avbröts i sina funderingar av en skarp signal från ytterdörren.
Han hörde hur hans hushållerska öppnade dörren. Mörka dova röster avslöjade att besökarna var män.
- Goddag på sig!
- Allt väl med dig, sa den andre mannen.
- Goddag till er båda, sa grosshandlaren och tittade undersökande på lektorn och hans följeslagare, en man som han intekände igen.
- Vi känner att det är nödvändigt att vi gör en summering av vår verksamhet, sa lektorn med en viss skärpa i rösten.
- Jo, sa den okände, det som timat den sista veckan är inte bra. Vi menar att polisen kommer alltför nära våra känsliga kontakter i Vitryssland.
- .. och föralldel så upplever vi pastor Fromblad alltför nyfiken.
- Det är under kontroll, sa grosshandlaren, men vem är du?
Han tittade frågandepå den okände mannen, med bakåtkammat välbrylkrämat hår.
- Det räcker om du känner mig vid namnet Peter och att jag är organisationes verkställande tjänsteman i kungliga huvudstaden.
- Du har inte läget under kontroll, sa lektorn. Du har varit oförsiktig i dina kontakter med pastorsfrun Louise. Både polisen och Fromblad vet att ni haft kontakt. De vet dessutom att Kata-Lina varit med på dessa träffar. Vi misstänker också att Kata-Lina överlämnat material,som kan vara nog så bestickande för oss, till pastorn.
- Kata-Lina är inget problem längre, sa grosshandlaren. Hon har följt Louise in i evigheten. Hon hann aldrig träffa pastorn. Mina pojkar såg till att det inte hände.
- Det är det,som är problemet. En av dina pojkar blev duktigt pryglad av pastorn. Vi har anledning tro, att pastorn kan ge ett gott signalement på din pojke.
- Jag förstår, inte vad som är problemet! Skulle en av mina pojkar åka fast, har de vett nog att tiga.
- Det må så vara, men det är inte en risk vi kan ta. I början på nästa vecka kommeren ny leverans och ska vi hinna få ut den på marknaden, så bör inget störa vår verksamhet. Du har varit oförsiktig! Din ovilja mot pastorn har fått betydelse för vår verksamhet.
Grosshandlaren såg hur den okände, Peter, fumlade med något i knät. Han kunde inte se vad det var, då skrivbordsskivan dolde hans förehavande. Han tittade på lektorn och nog märktes det en rädsla i hans ögon.
- Du tjänar inte dåligt med slantar på vår verksamhet. Det är ju genom ditt bolag, som vi kan förmedla utländsk arbetskraft. Allt detta hotas nu av att du är förblindad av din strävan att avsätta pastorn.
- Du vet också att vi ogillar onödigt våld. Det drar bara ögonen till oss och vår verksamhet. Även om vår täckmantel är tjock som en stålridå på teatern, så finns alltid chansen att någon tittar bakom ridån. Du vet att både Kata-Lina och pastorsfrun genomskådade dig.
- Ja, men det problemet är löst. Vad jag vet är det ingen annan, som anar någonting. Jag har gott renomme, som  duglig och ärlig affärsman. Församlingen ser mig som stöttepelare och den som är en garant mot moralisk dekadans.
- Du ska inte vara så säker på det, sa Peter och tittade granskande på grosshandlaren. Vi vet att Fromblad är dig på spåren. Kommer han bara igenom sorgechocken, så börjar han se klarare.
- Jag vet inte egentligen , sa lektorn, om jag gillar den vändning vår verksamhet tagit. Det börjar bli för mycket våld. Du käre bror, har tappat kontrollen! Du skulle aldrig satt dina hejdukar på detta.
- Jag har inte gjort något otillbörligt, sa grosshandlaren. Vad mina pojkar gjort har de gjort av lojalitet till mig och ibland måste man aga de, som missköter sig!
- Det är ju inte fråga om aga, det har ju varit rena slakten. Vad sjutton var det för mening med att slakta en gris i pastorns badrum?
- Nja, det var inget jag förordat, men pojkarna ville ha en död gris att slänga in i muslimernas kulturförening. Och det har jag förståelse för!
- Du har en allt för snäv syn på muslimer. Det finns både kristna, judar, hindueer, muslimer, som använder tron, som ursäkt för politiska illdåd, det borde du förstå.
- Nej jag tar min hand från detta, sa lektorn.

Han reste sig hastigt ur stolen och lämnade upprörd och proteströd i ansiktet lägenheten.
Dörren smällde igen och avslutade ett kapitel i lektorns engagemang för saken. I vart fall för tillfället.
Peter, den brylkrämade mannen, hade rest sig upp och gick sakta till sidan av skrivbordet. Grosshandlaren följde
oroligt hans lägesförflyttning.

Peter visade en liten pistol. Han la den på skrivbordet framför grosshandlaren.
- Du har svikit!
- Vad menar du svikit, sa grosshandlaren med skälvande röst!
- Vi har ögonen på oss och det är inget organisationen vill ha. Du har 24 timmar på dig sopa igen spåren. Kalla tillbaka dina busar. Se till att pastor Fromblad håller sig på mattan.
- Jag ska göra mitt bästa, men vad ska jag med denna till, sa grosshandlaren och pekade på pistolen.
- Det förstår du nog! Har du inte lyckats inom 24 timmar, föreslår jag att du använder den mot dig själv. Vad organisationens ordningsmän kommer att göra blir så mycket värre. De drar gärna ut på det hela och njuter av att se sina offer lida.
Peter lämnade grosshandlaren, som förlamd av rädsla och obehag stirrade på den lilla pistolen, som tycktes både hånle mot honom och le inbjudande. Som i en dröm hörde han ytterdörren slå igen.
Han tog fram en flaska konjak ur en skrivbordslåda och hällde upp en rejäl mängd konjak i ett glas. Han svepte glaset. Kände hur de fräna alkoholångorna reta smaklökarna.
Han räknade sedlarna i plånboken och skrivbordets dolda kassaskåp.
Grosshandlaren ringde SAS-kontoret i Stockholm!
- Går det ett plan till Milano senare i dag.

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 5

Pastor Fromblad hörde hur mannen ropade något efter  honom.
Orden förblev ohörda. Hjärtat slog hårt och han smakade rädslan. Puben Tre Bröders entre lyste välkomnande och han lät sig uppslukas av ölhaket. Det var inte många människor där. I ett hörn satt tre herrar och smuttade sakta på varsin skummande öl. mellan klunkarna diskuterade de högljutt det svenska fotbollslandslagets chanser i det kommande playoffet mot Portugal. Det var tydligt att en av männen fann mittfältaren Anders plats i laget, som mycket diskutabelt.
- Hans ben är trötta och ahn springer för det mesta bakåt med bollen!
- Du kan inte bortse från hans rutin. Kan man läsa spelet behöver man inte springa benen av sig.
- Sprungit benen av sig har han redan gjort. Numer går han fotboll!
- Trodde du som gammal vänsterhalv skulle förstå hans storhet.
- Du servitören, kan vi få en omgång till?
Pastorn försvann ur hörhåll och sjönk ner vid ett bord i andra sidan lokalen. Kata-Lina hade inte anlänt.
Han beställde en folköl av tjeckiskt ursprung och en macka med pastej. Han lät sig väl smaka. Smörgåsen var snart uååäten och det skummande ölet, nästan urdrucket. Han tittade på klockan. Kata-Lina skulle vara här för en halvtimme sedan. Han plockade fram sin mobiltelefon. Han slog eftertänksamt numnret till Kata-Lina.
Svarssignal. Det tutade i luren. Inte en gång, inte två gånger. Många gånger gick signalen fram, men ingen svarade. Han förmodade att hon blivit försenat under resan till puben. Han drack ur ölen. Han knäpptemed fingrana och servitören kom fram.
- Jag vill betala, mitt sällskap kommer tydligen inte.
- Det blir 86 kronor.
Pastorn räckte över en hundralapp.
- Det är jämt så, sa han och skyndade ut.
Han stannade utanför puben och tände en cigarill. Han visste att många av hans församlingsmedlemmar tyckte illavara att han rökte, men han försökte sköta det snyggt. Han drog begärligt in den söta men fräna röken. Ändå underligt, hur en cigarill kan lugna nerverna, tänkte han.
Han stod lutad mot väggen utanför puben Tre Bröder. Cigarillens askpelare blev allt längre. Han slog av askan mot väggen. Ett par sista bloss och hab skulle bege sig hemåt. Han lät cigarillen försvinna ner i den askkopp, som fanns utanför entren.
Han började gå hemåt.

Han hörde sirenerna från polisbilar, som kom allt närmre. De passerade honom i hög fart och blåljuset skapade dansande skuggor på väggarna. Han tittade efter bilarna som försvann in på en tvärgata. Han funderade på, om det möjligen var så att mannen han kastat omkull kunde vara orsaken till denna aktivitet.
Pastorn kände sig manad att göra rätt för sig. Han vände och började gå åt det håll, som polisbilarna kört.
Han svängde in på tvärgatan. Han såg polisbilarna stå parkerade 100 meter längre fram. Fortfarande var blåljuset påslaget och kastade sitt dansande ljus mot husfasaderna.
När han kom närmare såg han den storvuxne polismannen stå böjd över en kropp, som låg på gatan. Han försökte komma förbi avspärrningemn, men motades frenetisktbort av en kvinnlig polis. Så mycket hann han se, att det inte var mannen han brottat ner.
- Nämen se pastorn, sa den storvuxne, bad jag dig inte hålla dig borta från mystifikationer?
- Jag trodde...
Han blev tyst. Med förvåning såg han på den döda. Polisteknikerna vände på  kroppen. Det var en kvinna.
- Så brottslingen återvänder alltid till brottsplatsen, skrockade den storvuxne hotfullt!
- Men det är ju Kata-Lina, jag ahde en träff med henne, men hon kom aldrig!
- Jasså, han erkänner att han skulle träffa henne! Vad hade ni  ihop. Inte att jag inte förstår, det var ett grannt fruntimmer. Hur länge hade ni  haft en affär.
- Det är inte alls så. Jag har bara träffat henne ett par gånger innan och alltid i sällskap med min hustru. De två var väninnor. Hon ringde mig strax efter det ni gott och bad om ett möte på puben. Hon hade något att säga om min frus och grosshandlarens affärer.
- Underligt, grosshandlaren förnekar med bestämdhet att han haft några affärer med er hustru. Han har...
Här böjde sig polismannen fram mot pastorn och sa med betydligt lägre röst.
... Han har fört fram teorin att ni har mördat er hustru, för att komma åt försäkringspengar. Du har tydligen stora spelskulder?
Det sista sas mer som en anklagelse.
- Ja, sa pastorn, jag har haft en del otur på nätet, då det gäller spel, men aldrig att jag skulle göra något sådant hemskt.
- Vi får följa upp det här.
- Kommissarien!
En av de yngre polisteknikerna kom fram och höll fram en plastpåse.
- Se här! Den här ser bekannt ut!
Kommissarien vred på påsen och då såg pastorn.
Det var en dolk med sirligt utskuret skaft!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 4

Pastor Fromblad tittade förvänatpå den långa smala mannen, som stod där i trapphuset. Mannen rörde sig mot lägenhetens innandöme. Inte hotfullt på något vis, men påträngande. Pastor Fromblad kände ingen rädsla, men lite obehagligt var det. Han tänkte precis bjuda in mannen, då han kände ett varmt vindrag smeka hans kind. Han tittade förvånat. mannen var ej längre kvar i trapphuset. Fromblad stängde dörren och gick in i vardagsrummet. Där, på bästa platsen i soffan, satt den långe mannen.
- Som jag sa, så heter jag Sam Larén, sa han med en mörk behaglig röst. Jag har inget med din hustrus död att göra, det vill jag kraftigt betona. Min uppgift börjar först efter det att ett liv tagit slut.
Pastor Fromblad såg förvånad på mannen. Tankar om häxeri och annan svartkonst for som skållade råttor runt i hans hjärnvindlingar.
- Förlåt, vem är du? Vad hade du för uppgift?
- Sådant är alltid svårt att förklara för en vanlig dödlig. pastorn förstår att det finna olika dimensioner av livet. Det är inte bara lodrätt, som dagen människor gärna tänker sig livets skede. Himmel och underjord, nädet finns en vågrätt dimension med, som alltför många ser förbi och skulle de uppleva den spottar de ofta avvisande tre gånger över axeln.
- Jag kan vagt ana vad du försöker säga.
- Min uppgift,saSam, är att guida de själar, som varit oförberedda på att det fysiska livet tagit slut. Det var av den anledningen, som jag befann mig i kyrkan, kvällen då din hustru dog. Var inte orolih hon har sett ljuset och är i ro på andra sidan.
- Så, din närvaro här, handlar om mitt plötsliga uppbrott, frågade pastorn nästan längtande.
- Nej inte alls, jag är härför att ge dig tips om vem som tog din hustru av daga. Du ska veta att jag gör detta på eget initiatyiv och det kan ge mig en del problem, om mitt initiativ blir allmänt, eller ska jag säga dimensionellt känt.
- Nu är jag idel öra, sa pastorn. Jag vill gärna ta fast den som utförde detta gemena brott.
- Nu kan jag inte ge namn, det vore mot min uppgifts etik och regler.
- Jag är ganska klurig av mig, så ge mig ledtrådar, så ska jag nog klara resten.
- Det första du måste förbereda dig på är din hustru inte var den du tror att hon var. Det kan kännas obehagligt, när du får reda på mer. Grosshandlaren fann ut, vad hon sysslade med. Det var därför hon och han träffades. Grosshandlaren ville ha en finger med i hennes affärer, men din hustru nobbade eller kanske snarare höll honompå halster!
- Menar du att grosshandlaren är inblandad i min hustrus död? vad var det för affärer hon sysslade med?
- Grosshandlaren är inte den som tog din hustru av daga. Möjligen kan kopplingar mellan gärningsmannen och grosshandöaren ändå finnas. Gärningsmannen kan sökas i din hustrus yttre vänkrets. Den krets,som du ännu inte har så stor kännedom om.
- Vaddå för vänkrets?
- Ja det är din uppgift att finna ut! Förstår du sen hur denna krets fungerar, hur verksamhet över gränser ibland kan vara så ekonomiskt fördelaktiga, att ett avslöjande till och med i gärningsmannens ögon kan rättfärdiga våld och ytterst mord!

Pastor Fromblad satt och tänkte på det han hört. Han sökte få de skållade råttorna att löpa strukturerat i hjärnans vindlingar. Han sökte in- och ut-gång i den labyrint tankebyggnad ger, som ej har logik. Han trummade en blyertspenna mot bordkanten i samma takt som de skållade gnagarna löpte i hans hjärnas labyrint.
När han tittade upp var soffan tom. Han tittade förvånat runt i vardagsrummet, men Sam larén stod ej att finnas. Pastorn försökte dra sig till minnes hur mannen såg ut. Men frånsett längden, det långa mörka håret, som skymtat under den vidbrättade hatten, den långa rocken  och den behagliga mörka rösten hade han ingen aning. Hans ansiktsdrag var fortfarande en gäckande skugga.
Pastor Fromblad bläddrade förstrött i församlingens adressbok. Plötsligt såg han namnet på hustruns bästa väninna. En ensamstående kvinna, som hette Kata- Lina. Han tittade prövande på telefonen. Han repade mot och slog numret till Kata-Lina.
- Andersdotter
Namnet skar genom luren. Nu visste han varför han dröjt med, tvekat att ringa. Det var hennes röst. Skarp, gäll och isig. Han stålsatte sig och på började samtalet.
- Kata_Lina, det är Pastor Fromblad. Jag undrar om du har någon kunskap om vad grosshandlaren och min hustru hade för gemensamma affärsintressen.
- Det kan vi inte prata om per telefon, den kan vara avlyssnad. Kan vi ses på Puben Tre Bröder om en timme.
- Nu brukar jag inte besöka pubar, sa pastorn.
- Jag vet, det ärdärför jag valt den som mötesplats. Vi ses om en timme.
Det klickade till i luren. Pastorn tittade med gapande mun på luren, som vägrade ge ifrån sig mer ljud. Han kastade en blick på klockan. Han bytt i hast kläder.
Den kyliga dagen slog emot honom, när han steg ut på gatan.
- Är pastorn på väg någon särskild stans?
Pastorn tittade på röstens upphov och såg en liten svartmuskig man i en sliten vinterparkas.
- Jag tror nog pastorn ska följa med mig.
Pastorn kände hur något vasst pressades mot hans revben. Han fann för ögonblicket ingen annan utväg än att följa med. När de kommit in på en tvärgata såg pastorn att den var folktom. Han tog ett steg till höger. Nästan automatiskt mindes han de gamla brottargreppen. Den lille mannen for i en båge över pastorns höft och landade på rygg. Pastorn snubblade till och föll så att vänster knä träffadeden lille mannens bröstkorg. pastorn hördeett krasande ljud.
Han reste sig upp  och såg en dolk med vackert snidat skaft ligga på marken.
Han skyndade bort mot mötetmed Kata-Lina på puben Tre Bröder!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 3

Han satt på en stol i köket.  Tittade förvånat på tvåkrukväxter,som gjorde sitt yttersta för att förmå honom gjuta vatten över dem. På diskbänken stod tvåanvända kaffemuggar med bilder, som minde honom om en resa till Österrike, för något år sedan. Tystnaden var högljudd. Han hörde den strömma emot honom från varje hörn av lägenheten. På avstånd hörde han polisbilens sirener. Han undrade varför de hade sirenerna på. Kanske var de på väg någon annan stans. Han tittade ut genom fönstret och såg två bilar stanna utanför.
Ur den första bilen steg en ung kvinna ut och skyndade tvärsöver gatan till Pressbyråkiosken. Den andra bilen tömdes på sitt innehåll. Han kände igen den kraftige polismannnen, som förhört honom tidigare. Två andra män stod också utanför bilen, med väskor och stativ i händerna.
De tunga stegen i trappan kom närmare och närmare. Han hörde svagt hur polismannen gjorde sig lustig över över pastorns förmåga att hamna i konstiga situationer. Det ringde på dörren. Han öppnade.
- Jaha, då ses vi igen, sa polismannen.
- Jo, svarade pastorn, vi gör så. Ni vill väl se badrummet förmodar jag.
- Du, vi ska söka igenom hela lägenheten. Det är något lurt med det här.
Pastor Fromblad visade dem var badrummet var.
Han såg över axeln på den kraftige polismannen hur en av de andra tog upp kniven och undersökte den.
- Det är mycket blodspår på den här. Men så vitt jag kommer ihåg, så ströps kvinnan i dopgraven.
- Hur är det pastorn, har du fler lik i garderoben.
Polismännen skrockade glatt åt lustigheten.
Pastor Fromblad tittade ogillande på polismännen. Han ogillade i högsta grad dessa personer, som försökte göra sig roliga på hans bekostnad.
- Nu får ni sluta droppa billifa revyskämt, sa han och överläppen skakade av upprördhet.
- Vi har vår jargong, sa den kraftiga polismannen, och ni prelater har er. Nu ska vi ta reda på varför pastorn jämt tycks hamna i i situationer, som påminner om religösa offerritualer.
- Det här är en egyptisk dolk, som harmånga år på nacken, sa en av de andra polismännen. Jag har sett en liknande på ett museum i London. Den användes just vit rituella offer. Hur har pastorn kommit över den?
- Jag har aldrig sett den kniven....
- dolk, rättade polismannen honom.
- ... förrän idag, fortsatte Fromblad, som illa dolde sin irritation över polisens försök att ge honom ägarrollen.
- Nå, känner ni någon som har intresse av antika stickvapen och då speciellt egyptiska sådana?
- Det finns, sa Fromblad, ett par tre församlingsmedlemmar, som samlar på föremål från olika missionsländer. Jag har dock aldrig hört om att vi skulle ha haft mission i Egypten.
- Försök inte komma ifrån ämnet, nu vill vi ha namn!
- Låt se, jag tror att grosshandlare Johansson är en sådan samlare, dessutom har lektor Liljetass och hans kusin Brita Hubertsdotter liknande intresse. Ja det är dem jag i rappet kommer på!
.- Kommissarien vill nog se detta, sa den lille satte polismannen. Det tycks vara pastorsfrun fickkalender.
Kommissarien tog ivrigt den lilla blåa fickkalendern och bläddrade inte mindre ivrigt fram till veckouppslaget, för förra veckan.
- Har din fru, förlåt, hade din fru något ihop med någon som initialerna AJ?
- Vad är det ni försöker påskina. Min hustru hade inga affärer!
- Känner ni igen någon med initialerna AJ?
- Andrew Johansson, det är grosshandlaren. Det är den enda jag kan komma på som har de initialerna.
- Förra torsdagen klockan tre om eftermiddagen hade tydligen din fru och denne AJ ett möte inbokat.
- Det vet jag ingenting om. Det är totalt nytt för mig.
Polismännen fortsatte  undersöka lägenheten. Pastor Fromblad satt hipsjunken på en köksstol och funderade på hustruns möte med med grosshandlaren. Måhända bvar det en församlingsangelägenhet. Kanske handlade det om den söndagskola man planerade i en av stadens utkanter. Han blev mer och mer förvirrad. Inte kunde det väl vara så att hans lojala, trogna hustru hade en kärleksaffär med den pompöst fromma grosshandlaren. Bara tanken fick honom att må illa.
- Vi är klara nu, sa poliskomissarien med hög röst. Jag vill råda pastorn, att inte lämna staden.
Lägenhetsdörren slog igen bakom dem. Tystnaden i lägenheten var oroande. Han funderade på om han skulle brygga sig en kaffetår.
En ilsket påträngande signal från lägenhetsdörren. Han tvekade skulle han öppna. Ytterligare signaler, som talade om att besökaren var angelägen, fick honom att gå mot dörren. Han öppnade sakta. En lång smal man i svart lång rock fyllde upp dörröppningen. Han hade svårt att se ansiktet, det skymdes av långrockens hätta, som var dragen över huvudet. Men det var ingen tvekan, det var samma man, som han sett lämna kyrkan.
- Vi behöver prata, sa han med en röst som djup och behaglig.
- Mitt namn är Sam Larén!