Församlingens kassör suddar i kassaboken!

- Alltså det ska ni veta, nästan skrek den gamle kassören i församlingen, ni har dragit löjets skimmer över vå, förr så välrenommerade församling. Fåtöljer och förfriskningar? Vet ni inte hut!
Församlingens skuggstyrelse tittade förvånat på den gamle. Vem var han att sig ton, han hade suddat i kassaboken mer än en gång. Ska sanningen fram, så hade han inte gjort det för egen vinning, utan det rörde sig om att han friserade kollektintäkterna, när han märkte att det skulle gå minus. Pengar som bättrade på kollektsiffrorna kom från hans egen börs. Men skrika så där, vi hade ju på några få veckor gett församlingen god press och kollekterna hade ökat utan att någon behövt sudda och lägga egna pengar.
- Du gamle man, sa Lasse Limpa en livsmedelhandlare av den gamla skolan som luktade kokt korv och hade anelinfläckar vid tinningarna.
- Du gamle man fortsatte Lasse Limpa, vi har fler ideér, som säkert kommer skaka mossa ur din frisyr. Vi har planer på att sälja biljetter till gudstjänsterna. På så sätt kommer kollekten att bli mer frivillig och ej kännas som tvång. Speciellt gäller det om vi har någon gästande talare. Församlingen ska inte behöva ta några risker, vi måste vara modernt aggressiva i vår jakt på in täkter.
Lasse Limpa skakade upprört sin man. Han hade aldrig hört på maken. Vart var den kyrka, den församling han en gång så älskat, på väg? Han hade inte blivit så upprörd sedan den gången han hade blivit påkommen med att leka med elden. Han var bara 17 år och hade råkat tända eld på sitt pojkrum. Brandkåren hade kommit och lyckats rädda villan. Men att leka med elden hade blivit ett tvång hos honom. Bara några veckor senare hade han lekt med elden igen och en arbetsbod med gastuber hade exploderat. Nu tyckte makthavarna att det fick vara nog. Han skulle gå hos en terapeut och lära sig att behärska sina lustar. För att kompensera hans lust till eld och flammor hade de tvingat honom gå i lågskor. De uppmuntrade hans

brinnande intresse för att driva livsmedelshandel. Det hade gått honom väl inom branschen där han avyttrade frukt, korvar och bröd till hugade spekulanter. Han hade aldrig gift sig, men omgivningen var helt införstådda med att ett antal eldiga kvinnor passerat genom hans sovgemak.
Han hade haft någon form av religiöst uppvaknande under sin tid som medelålders man. Flera pastorer och andra menade att det berodde på ett flertal bibelställen, som talat om tungor av eld. Han hade funnit detta sympatiskt och blivit en flitig besökare i församlingen. Hans förmåga att handskas med pengar gjorde att han blev förtroendevald kassör. En post han inte velat lämna. Han var nu väl över de nittio, men still going strong.  Med prydliga siffror förvandlade han de mest negativa bokslut  till ett ekonomiskt konstverk.
Ett oroade honom dock. Det var att någon av de unga ivriga i församlingen skulle komma på hans förflutna som pyroman. Han hade därför valt att ha så lite socialt umgänge som möjligt. Vänkretsen krympte ju äldre han blev.
Nu satt han i en av fåtöljerna och avnjöt ett glas rabarbersaft. Han sög tankfullt på det röda sugröret. Blicken var någonstans bortom horisonten fäst. Emellanåt fnissade han till och ansiktet sprack upp i ett varmt leende.
- Du Lasse Limpa vad sitter du tänker på, frågade Konsulten Solknut vänligt intresserad.
- Ähh, sa Lasse Limpa lätt förvånad, jag sitter här och tänker på gamla flammor!