Före Start

Vi tilläts komma in på banan långt före det att loppet skulle gå av stapeln. Behagligt utsträckt på gräsmattan kollade vi in andra aktiviteter. Det ska inte döljas, att vi finniga tonåringar även kastade så kallade getögon på de kvinnliga utövarna av olika friidrottsgrenar. Att som våra förebilder på löparbanan gå in i en bubbla och helt fokusera på kommande löpuppgift var oss helt främmande. Det var mer energigivande att kurtisera undersköna Linda, som var snabb som en vind och hoppade högt och långt. Det var mer inspirerande att smågnabbas med näpna Margaretha, som trots sin blyga längd sprang 100 meter fortare äm de flesta.
En skarp visselsignal avbröt våra framstötar hos det täcka könet. En barsk röst uppmanade 400-meterslöparna att bege sig till startplatsen.
Ofokuserade och grabbigt kommenterande begav vi oss av till startplatsen. Där var Gustav Nilsson, den gänglige tunne grabben från de östra stadsdelarna. Där var Erik, som sedemera skulle göra karriär inom den svenska diplomatiska kåren. "Putte" Lilja, som inte alls var liten utan tvärtom både grövre och länge än oss andra. "Putte", som trots sin storlek, var hypersnabb även om 100 och 200 passade honom bättre.
Vi ägnade förstrött lite tid åt att ställa in stratblocken. Startblock var något nytt. Bara något år tidigare hade vi grävt startgropar. Då kunde man verkligen prata om att "lämna startgroparna"!
Vi gjorde pliktskyldigast några provstarter. Sex grabbar! De som nämndes ovan och två till, som jag inte minns namnet på. Möjligen hette en av dem Klas och hade en söt tvillingsyster som hette Klara.
"Tre minuter till start"
Allvaret började. Nu började fokuseringen. Tävlingsdräkten gjorde sitt bästa för att se ut som en säck på våra ännu långt från manliga kroppshyddor. Nyinköpta spikskor knots omsorgsfullt. Förhoppningar om inga skoskav skulle uppkomma sändes lodrätt uppåt.
"På edra platser"
Sex segersugna tonåringar sökte långsamt den mest effektiva startpositionen. Det var nu som vi verkligen fann ut huruvida startblocksinställningen gett oss den mest bekväma och effektiva startpositionen.
Snabbt och utan talade ord gicks strategin för loppet igenom. Inte öppna för hårt. Sök gärna rygg på löparen snett framför dig. Håll jämna steg på bortre långsidan. Öka vid 200-metersstarten. Kämpa mot centrifugalkraften. Upploppet kvar bara spriga det fortaste man kan.
"Färdiga"
När kommer startskottet. Vågar jag chansa. Knävinkeln perfekt. Känner hur trycket ökar mot startblocken. Borrar ner huvudet. Nu ... Snart...

PANG

Skottet från startpistolen får de unga kropparna att explodera. De första stegen tas framåtlutad. Öka, Öka, fortare! Benen trummar med korta expolosiva steg.
Nu är det bra 390 meter kvar!

Nu börjar det bli vanligt vara pensionär

Förste helgen som ålderspensionär är avklarad.
Det gick bra märkte ingen större skillnad mot tidigare helger.
Yngre manlig släkting med ännu yngre hustru knackade försynt på trevna stugans dörr på lördagen.
De överräckte en blomma i kruka, som synligt bevis på uppvaktning.
Nu ska genast säga att Vallbybloggaren inte brukar få blommor att överleva. Antingen ger han dem för mycket vatten generös, som han är eller så glömmer han totalt bort att dessa växter behöver flytande näring. Inte ens av syster donerad plastblomma lyckas han hålla vid liv.
Unga svägerskan bedyrade dock att orkideer är lättskötta och inte behöver så mycket vatten.
Tillåt en åldrig man att tvivla!
Vi samtalade över en kopp kaffe om hur livet farit fram med oss. Ungdomsminnen berördes.
Yngre manlig släkting förbluffade Vallbybloggaren genom att kunna efternamnet på Vallbybloggarens första flickvän! Han hävadade det med en självklarhet, som inte ens Vallbybloggaren besatt! Det var ju 50 år sedan!
Fadern och modern till mina brorsbarn bjöd senare på lördagkvällen på ålderspensionsmiddag på en av Västerås restauranger.  Det är inte ofta Vallbybloggaren bevistar dylika näringsställen nuförtiden, men det var trevkligt att som slut på ett flera dagar långt firande slippa disk och undanplockning.
Det var god vällagad italiensk mat och samvaron var trevlig. Såväl uppsluppen som allvarlig!
Nu är dock firandet över!
Idag har pension för första gången influtit på Vallbybloggarens konto. Det verkar fungera, så det ska nog bli mat på bordet framgent med. Ytterligare pengar från annan utbetalare väntas senare i månaden! Pensionen är som ett ymnighetshorn, dte bara strömmar in från olika håll!
Midsommar närma sig!
Vallbybloggaren får väl undersöka vart man kan dansa ringdans i pensionärstakt!
Nu ska man åldras med värdighet, så det blir väl till att slänga löparskor och jeans.
Garderober får genomsökas efter värdig pensionärklädnad.
Sedan ska väl lämplig parkbänk uppsökas, där man kan sitta i bästa stassen och titta på ungdomen!

- Hörni ungdomar det ganska annorlunda förr, när Vallbybloggaren var ung!

Lite av det som hände första dagen som pensionär

Det är tidig morgon. Ännu sömndruckna solstrålar leker lojt på fönsterrutan.
Gurglande kaffemaskin konstaterar förnöjt, att den trots viss rosslighet klarar sin livgivande uppgift.
Vallbybloggaren söker fånga dagen, eller snarare en begynnande morgon. Med ej så kraftfulla  rörelser påklädes en brödbit sin bregottgula klädnad. Ena halvan påklädes ett fåtal nytinade räkor utan skal. Den andra halvan får sin klädnad av blekgul Goudaost.
En uppmärksam bloggläsare frågar sig nu varför denna frukostexcess. Både räkor och ost!
Jo ser ni det var födelsedagsmorgon i det vallbybloggerska hemmet.
Sambon är det visserligen viss pli på, men så lång som att bre smörgås har vi inte hunnit, trots en nioårig läroperiod.
Vallbybloggaren tittar sig förundrad i barummets spegel.
Han är tvungen gå ut i vardagsrummet och än en gång läsa morgontidningens datumangivelse.
Det stämmer han ska med ålderns rätt bli pensionär idag.
Återgående till spegelbetraktelse.
Förundran kvarstår!
Hur kan en så pass gammal man se så oförskämt ung ut!
Detta är dagens mysterium, som snart är glömt!

Kaffetår och påläggsrik brödbit njuts.
Ett glas med apelsinjuice får utgöra morgonens dessert!
Iklädd speciell födelsedagsklädnad beger sig Vallbybloggaren och goa sambon ut på pensionärslivets första dräneringspromenad.
Han hälsar med all den auktoritet en nybliven pensionär har på såväl sömniga tidningsbud som andra morgontidiga flanörer. De som inte flanerar å yrkets vägnar är oftast försedd med vidhängande hund.
Ingen han möter kan ana att Vallbybloggaren är pensionär. Spänsten i stegen. Den vakna uppmärksamma blicken. Den rakryggade hållningen. Se där allas blickar förtäljer sanningen här år en ännu ung man i sin bästa år varligt ledd av luden sambo.
Månghövdad skara på den elektroniska communitin har sänt vänliga födelsedagshälsningar! Alla har väjt för sanningen och undvikit ord som gubbe, skrynklig, rynkig lastgammal, gråhårig och senil!
Vallbybloggaren tackar å det ödmjukaste!
Eftermiddagen börjar med att grabbgänget genomför en planerad kidnapping och för nybliven pensionär till Sam Lidmans berg. Tre grabbar i sina bästa år bjuder nybliven pensionär på en golfrunda. De gamla takterna sitter i. Inte en boll hamnar där det var tänkt den skulle hamna.
Ej heller har de trevliga grabbarna i sin bästa ålder någon generös inställning till Vallbybloggarens försök att nå tätposition. Nära har ska mosas är grabbarnas stridsrop. Dock lyckas Vallbybloggaren med de sista krafterna nå en hedrande tredjeplats para en halv handfull mäng skott efter de två bästa.

På det Nittonde hålet skår sig kvartetten ner och intar kaffe med dopp.
Trevlig samvaro. Minnen från svunnen tid och dagsaktuella händelser betades av.
Vallbybloggaren tackar å det ödmjukaste!

Väl hemkommen till sambon och trevna stugans hägn, så iordningsgjorde födelsedagsmiddag. Vallbybloggaren lyckades även åstadkomma en pensionärsdagstårta.
Fotboll i teve.
Tråkig fotboll.
Det var mycket bättre när Vallbybloggaren var ung! Då sattes bollarna med schwung och skruv i krysset. Då dribblades försvarare, så de med skammens rodnad avbröt matchen och bad att få bli utbytta! det var mycket bättre förr... tror jag!
Så klarades den första dagen av som nybliven pensionär!
Fast äldre än 25 år det blir han nog aldrig!

Tänkaren

Vallbybloggaren möter olika, ibland udda, personer under sina sambopromenader på Vallbytundran.
Han har ingen avsikt att medvetet röja deras sanna identitet. Så skulle ni, presumtiva läsare, gissa att det är än den ene än den andra, så är gissning säkert rätt, men bara för den enskilde gissaren!
Måndagen var ifärd med att låsa dörren och stänga fönsterluckorna, för att aldrig mer komma igen.
Affärerna i Vallby Centrum hade stängt. Denna måndag hade sålt vad de kunnat och hemkomna njöt måndagens kunder sina inköp. Pizzerian hade tömts på kunder. Tomatsåsluktande hade stratat sin irrande hemfärd. Pizzabagaren hade hängt ut entremattan för vädring och räknade som bäst dagskassan! - Det blev en del deg ifag igen, konstaterade han förnöjt!

Strax efter det att Vallbybloggaren passerat Vallby Centrum och vikt av till höger om församlingsgården, så såg han honom.
En liten man, knappt större än den längd Vallbybloggaren hade på mellanstadiet. Ansiktets veck och rynkor bar vittnesbörd om livets glädjeämnen, sorger och besvikelser. Pannan var russinskrynkligt, märkt av ett livs tankemödor.

Hans handslag var fast och förvånansvärt kraftigt. Ett nästan omärkligt leende spelade på hans läppar, Denna omärklighet kompenserades gnistrande av de vänliga ögonens glädjefylla glitter.
- Kom med mig, sa han och fattade min hand.

Han ledde mig upp på en gräsbeklädd kudde. Med viss möda klättrade vi in i en transparant röd pyramid. Han lutade sig mod en röd miniatyrstuga. Han gjorde en svepande rörelse med handen, som han ville presentera en vy för mig.
- Titta, sa han, detta är en av få utsiktspunkter där panoramat är utan horisont! I syd ser du längre än Smygehuk och Ale Stenar. I norr är din sikt längre än Treriskröset! I öster begränsas inte din sikt av Vinterpalats i Petrsburg. I väster, se hur du skymtar Atlandens skumbrusande vågort!
- Det är på denna plats, fortsatte han, som jag tycker mig se klarast. Det är här jag ser de sammanhang, ingen annan ser.
- Gemensam framtid, kallar sig tydligen ett nytt samfand, sa han och nästan omärligt rynkade han på näsan. Gemensam för vem? Tre äldre samfund, med vikande medlemsantal och gå sin roll i dagnes samhälle har gått samman. Den nytillträdande samf nu heter det visst kyrkoledare, lägger huvudet på sne och försöker låta trovärdig. Intte har denna fusion ekonomiska orsaker, nä här ska stsas på kvalitet och inte kvantitet. Tydligen en gemensam framtid för tre äldre samfund! Så får man gemensam att bli exkluderande.
På samma sätt som andra samfund för en tid sedan i självgod anda kallar sig den "Evangelsika frikyrkan".
- Jag funderar, sa Tänkaren, om de menar att andra samfund inte är evangeliska? Frikyrka, fortsatte han, en konstig benämning, om man med frikyrka menar fri från staten!
Nä här handlar det om svenska fusionskyrkan nummer 1 och nummer 2!  Tänkaren nickade, som att understryka det viktiga i vad han tänkt.
- Dessutom, sa han, ju färre samfund det blir på den religösa samfundskartan, ju mer ökar risken att någon köper en orgel och öppnar eget!

Vallbybloggaren suckade tungt, tubbad i sina ekumeniskt välvilliga tankar.
Det må nu vara hur det vill med Tänkarens tveksamheter inför de olika fusionskyrkorna, ett vet han är nödvändigt,  "att finna en tro som håller i liv och i död"!
Han vände sig om för att säga detta till Tänkaren, men han var försvunnen!