Julsaga av Hannah från 2003. Del 2

Vi stod alldeles tysta och bara tittade på den lilla pojken, som vilade i min mors famn. Vi förstod inte mycket. Men så mycket förstod vi att vi var utvalda att ta hand om den lilla pojken.Vi tittade på varandra och nickade. Vi skulle ta hand om pojken och göra vad vi kunde för att skydda honom mot elaka tomtenissar.
Far och jag fortsatte att klä granen. Vi sa inget, utan lyssnade till mor som stilla sjöng för den lille. Knackningen på dörren kom så plötsligt och så hårt, att jag i ren rädsla tappade en glaskula på golvet. Vi tittade ut genom fönstret och såg släden. Då förstod vi att det var den elaka tomtenissen, som kommit för att ta den lille pojken. Far pekade på en sockerlåda. Mor la pojken i lådan. Stängde locket och la en fin julduk över. Sedan ställde hon en ljusstake, som prydnad på på duken.
- Nu har jag knackat tre gånger, sa en hög elak röst, varför öppnar ni inte!

Far sköt regeln åt sidan och öppnad dörren. Där stod en kortvuxen tjock man med buskiga ögonbryn, stort stripigt vitt skägg, en trubbig näsa och elaka svarta ögon. Hade det inte varit för de elaka ögonen kunde det varit vilken tomtenisse som helst.
- Var är han?
Han skrek rytande rakt ut. Hans elaka ögon försökte spana in varje liten del av vår stuga,
- Jag såg nog att hon förde honom hit! Jag har farit runt hela dagen i hennes spår. Jag vet att hon förde honom hit.
Jag tittade på hans stora stövlar och förstod vad det var för spår jag sett i skogen, när vi var ute och högg en gran i förmiddags. Vi försökte se oskyldiga ut, men det var nog inte bara jag, som kände den mörka förlamande rädslan. Tomtenissen puttade Far åt sidan och steg oombedd in i vardagsrummet. Han sökte ovarsamt på alla möjliga och omöjliga ställen. Då repade mor mod och sa med någorlunda fast röst:
-Vad gör du i vårt hus, det är ju inte ens julafton. Du kan gå nu, på en gång. Du är inte välkommen hit!

Den elake tomtenissen tittade på mor, han ruskade på huvudet och fortsatte sitt letande. Jag funderade tyst på vad han ville Emmanuel. Vad tänkte han göra med honom. Jag stod stilla och funderade. Mina ögon såg på den halvklädda julgranen. Mina ögon sökte sig mot sockerlådan. Då hörde jag hur ett babyjoller steg från sockerlådans inre. Blodet i mig kändes plötsligt kallt som is. Tomtenissen hade också hört jollret. Han stelnade till och han försökte lokalisera varifrån ljudet kommit. Hans ögon fokuserade på sockerlådan och med ett triumferande skratt steg han fram mot lådan.
- Jasså, ni trodde ni kunde lura mig!
Jag vågade knappt andas. Tomtenissen slog undan ljusstaken med handen och rev bort den fina julduken. Han lyfte ivrigt upp locket och jublade triumferande, när han såg den lille pojken. Han böjde sig över lådan och sträckte armarna mot pojken.
Då kom ett starkt ljussken från sockerlådan, så att Tomtenissen kastades baklänges och blev liggande på rygg med händerna för ögonen.
- Nej, Nej, Nej...inte nu igen!
Hans skrik var förtvivlat. Med möda reste han sig upp och på korta ben sprang han ut ur stugan. Vi såg honom dra sin släde efter sig och försvinna in i skogen. Honom såg vi aldrig mer!
Vi gick fram till sockerlådan och tittade på vår söta lille pojke. Emmanuel log mot oss ett soligt tandlöst leende. Han såg lycklig ut, som om han var hemma. Det riktigt strålade om honom. Det var nu sent på eftermiddagen och om några dagar är det julafton.
- Det var en av de bästa jularna, sa den gamla berätterskan, jag fick en adoptivbror!
Sedan dess firar vi alltid jul för att Emmanuel kom till oss.