Busstrejk på Corsika!

I en hage på en bergsluttning på Corsika sitter en ensam tjurkalv och kliar sig fundersamt med klöven på mulen. På  tjurkalvars vis brölar han förvånat. Han tittar förvånat, förundrat på dessa tvåbeniga, som på tvåhjulingar befar de corsikanska vägarna. I den skola som alla tjurkalvar mer eller mindre regelbundet besöker, så hade han fått klart för sig, att dessa tvåbeniga lyckats bygga hjulförsedda maskiner, som utan ansträngning för de tvåbeniga fört dem lång bort från den hage de kallar sitt hem.
Det är svårt för en tjurkalv att förstå, att de tvåbeniga så anstränger sig på dessa tvåhjuliga fordon. Motorlösa och i och för sig miljövänliga, tänkte han, men nog vore det bättre för dessa, med bara två ben att nyttja de maskinförsedda fordonen. De tvåbeniga på gruppresa på Corsika trampar, svettas och snörvlar. De tycks då och då prata med varandra mellan flämtande andetag.
- Hade det inte varit bättre, tänkte den ensamma tjurkalven, att hyra ett par turistbussar. Inte tänker de på den corsikanska arbetsmarknaden inte. Här går turistbusspiloter arbetslösa och bara väntar på att få skjussa tvåbeniga  gruppresedeltagare. Men icke, här ska det arbetas själv. Här ska lön för svettig möda förväntas.
Tjurkalvens mamma råmar uppfodrande, att nu är det dags att beta lite eftermiddagsgräs och ur gistet träkar blöta uttorkad tjurkalvsstrupe.
Han tittar en sista gång på de ivrigt trampande tvåbeningarna.
Han brölar i pubertistiskt rebelliskt:
- Nä tvåbeniga ta bussen!


I övrigt så väntar vi här på Vallbytundran på invassion i veckan. Till det centralt placerade hotellet väntas gäster från många länder i Europa. Dock inga cyklister. Det är dags för det årliga POWER-MEET! I år ska powermett-besökare som ämnar på på Vallbytundran tävla med vägmaskiner och vägarbetare om utrymmet. Den nya bussleden ska skära som en smörkniv i ljummet smör genom området. Än så länge synes ingen hänsyn tas till fotgängare i olika åldrar. Nu får ni som vandrar andra vägar finna, för här ska bussen fara fram.  Bussar är tunga. Därför har en framtida vägbana grävts och förstärkts med grus och sten, så att inte vibrationer ska störa de som nära bo.
Powermeetdeltagarna får parkera sina amerikanska bilar någon annan stans, för inte ska ni väl störe de som så ivrigt gräver och förstärker den framtid bussvägen.

På teve har de visat fotboll från Brasilien för vuxna. Från Turkiet har det visats fotboll för ungdomar. TV4 har som vanligt förstört friddrottssändningar. Rekord i förstöring tog de, när damerna skulle springa stafett och 50 meter in på första sträckan så bryter man för reklam. Usch och fy! Misstanken är att TV4 är mer intresserad av relamintäkter än att telivisera spännande friidrottsevenemang!

En fotbollskommentator lyckades på 45 minuter börja 37 meningar med ordet JA!
" Ja, där får han bollen"
"Ja, där fångar målvakten bollen"
"Ja, det var hårt spel"
osv osv!
Fick mig att tänka på en predikant, som hade för vana att inskjuta ordet "kanske" i sina predikningar. Minns att rekordet var 23 "kanske" på en 20-minuters predikan. En annan predikant hade för vana att inskjuta ordet "va" efter var och varannan mening. För en vallbybloggare, som så lätt kan distraheras, var det inte svårt att räkna ihop 44 "va" på en dryg 30-minuterspredikan. Jag kan minnas att jag minns inte något av vad predikanterna talade om.

Så blev det lite blandad konfekt denna söndag! har det roat någon, så är det gott!
Om inte, så är det bra det med!

Bagatell och solsting?

 

 

På en solsprucken savann lång bort i Afrika,
stod två små gnun och delade ett soltorkat grässtrå med varann.
En liten gnu längtade vatten.
En liten gnu blinkade mot brännande sol.
En liten gnu skrapade med klöven i solsprucken jord
på en savann lång bort i Afrika.

Långt borta från solsprucken savann stod en ren
på en fjällsluttning och tuggade förnöjt en lav.
På en regnbevattnad fjällsluttning
stod en ren och längtade sol.
En liten ren skrapade med klöven i vattensank fjällsluttning.
Han tuggade förnöjt sin lav och längtade sol.

På vallbytundran stod en ensam man.
Hans törst var svår och hemma var ölen slut.
Han längtade ölburkens blöta.
Hans händer darrade och svetten rann nerför fårad kind.
Förbipasserande tillfrågades om innehav av öl.
Måhända kunde de lindra hans törst!

En tatuerade kvinna med blus som illa dolde
det de skulle dölja, fnös föraktfullt.
Hon såg med förakt mot törstig man med händer som darrade.
Glömt var minnet att mannens törst en gång var hennes.

Den som dricker av det vatten jag ger ska aldrig mer törsta,
hördes en försynt röst bland gnur, renar och vanligt folk!

Nä nu har jag nog drabbats av solsting!
Stryker det skrivna ur minnet och tager mig en kopp!

Morgondrama i juni

En nyvaken skata skakade på fjäderdräkten och vände sig till sin maka.
- Här kan man ju inte bo, vilket förfärligt oväsen!
- Har inte fått en blund i ögonen, svarade den tilltalade makan.
Nu undrar säkert bloggläsaren vadan denna uppståndelse i skatornas bo under takåsarna på Vallby.
Vallbybloggaren ska försöka att noga nedteckna vad som föregått i trappuppgången till ett av husen på Vallby. Huruvida denna nedteckning är i överensstämmelse med vad som verkligen skett eller om det skett överhuvudtaget, det får läsaren av dessa rader själv bilda sig en uppfattning om.
Representanten för bostadsbolaget hade kallats till platsen av störda grannar. Likaså hade en vakt från ett bevakningsföretag.
Barn skrek.
Hundar skällde.

Upprörda grannar hade ingen lust dricka morgonkaffet.
Det gällde lägenheten högst upp.
Bostadsrepresentanten sökte skydd bakom den bredaxlade väktaren, när de försiktigt gick uppför trapporna. Nyfikna grannar tittade försiktigt ut och försökte bilda sig en uppfattning om vad som hände.
- Att jag misslyckats i en film, skrek en gäll kvinnoröst, betyder inte att jag är en dålig skådespelerska!
- Vad är det som hänt, frågade den bredaxlade väktaren med lugn djup stämma.
- Ni ska inte komma hit och tro att ni kan ta mina barn, skrek kvinnan, som enligt egen utsago var en duktig skådespelerska.
- Vem försöker ta dina barn, frågade väktaren.
- Det borde väl ni veta, det är väl av den anledning ni kommit.
- Nej, sa väktaren, vi har kommit för att du fört sådant väsen att grannarna inte kunnat sova.
- Är det förbjudet att arbeta hemma, va? Jag har bara repeterat för en roll i en kommande film.
- Det kan du väl göra lite tystare!
- Vadå, är du utbildad vid Dramatens scenskola... nä skulle inte tro det! Vad har du då för rätt att säga hur jag ska repetera?
- Det är inte det det handlar om, sa bostadsbolagets representant och stack försiktigt fram sitt huvud från sin plats bakom väktarens skyddande ryggtavla.
- Det är inte första gången, som vi kallats hit. Det är ofta vi får komma hit. Förra gången var du en erkänd solopianist.
- Är det förbjudet att ha många talanger, skrek kvinnan upprört.
- Det kanske inte är lämpligt att bo en vuxen, fyra barn och åtta hundar i en tvåa, sa bostadsbolagsrepresentanten
- Det är min familj och hur vi bor är upp till oss! Dessutom måste jag repetera min roll och har inte tid stå tjafsa med er.
En liten flicka, klädd i gröna jeans och en pastellrosa topp smet ut genom dörren och skyndade nerför trappan.
- Isabella, du kommer genast tillbaka!
- Jag vill inte, skrek Isabella, hundarna äter upp min frukost!
- Du kommer tillbaka. Ställ inte till med nån scen nu!
Kvinnan stampade med foten hårt i golvet. Hon hytte med näven åt de två, som försökte skapa ordning i trappuppgången.
- Se vad ni ställer till med, skrek hon, ni ska inte komma hit och störa en uppburen skådespelerska i hennes arbete.
Det var först nu, som väktaren lade märke till att kvinnan blödde från ett sår nedanför vänstra örat.
- Du har skadat dig, sa han, vad har hänt.
Det är inget riktigt blod, sa kvinnan.
Hon vinglade till och tog ett par steg i sina försök att återfå balansen. Vilket hon lyckades med. Stödd mot dörrkarmen tittade hon föraktfullt mod de två, som ville skapa lugn i trappuppgången.
- Ni tar inte mina barn, skrek hon, det blir över min döda kropp.
Ut genom dörren smet två stora dobermanpinschrar. De flydde skällande nerför trapporna. Förskräckta grannar stängde med smällar lägenhetsdörrarna.
Ute på gårdsplan stod lilla Isabella med gröna jeans och en pastellrosa topp och höll de två stora hundarna om halsen.
- Vi tror att du skulle må bra av att besöka akuten, sa väktaren, så lugnt han förmådde.
- Ni ska inte tro att jag är en nervklen dramaqueen, sa kvinnan upprört. Jag har gjort många stora roller i mitt liv och här ska inte besökas någon akut, så det så!
Kvinnan gick in i lägenheten. Väktaren följde försiktigt efter. Två ambulansmän hade plötsligen dykt upp i trappan.
- Vi har en bedövningspistol med oss, sa den ene, vi brukar använda den mot vilda hundar.
- Nä så långt ska vi väl inte behöva gå, sa väktaren och fingrade på sin pepparspray.
När de kom in i vardagsrummet, stod kvinnan bar på överkroppen intagande en hamletpose.
- Att vara eller inte vare en eftertankens bleka Ofelia, det är den fråga vi alla söker svaret på, sa hon med teatrilsk röst .
I soffan satt tre pojkar och applåderade ivrigt.
- Bravo! Dacapo!
- Får vi godis nu?
Kvinnan sjönk ner på knä och tittade med bedjande blick på inkräktarna i hennes lägenhet.
- Kan ni gå nu, jag måste repetera färdigt!
- Vi vill att du följer med oss och får såret omsett.
- Alla säger att Ofelia skriker, men ingen frågar varför, sa kvinnan och föll handlöst den korta biten kvar mot golvet.
Ambulansmännen var snabbt framme och förband kvinnans sår hjälpligt! De la henne på en bår och skyndade med sin börda utför trapporna.
Bostadsbolgsrepresentanten  tittade på pojkarna.
- Vad hände här egentligen?
- Mamma skulle visa oss hur man gör en kickspark, men tappa balansen och slog huvudet i en stol.
- Var är de andra hundarna?
- De är inlåsta i badrummet! De måste vara det när vi äter, annars äter de upp all vår mat.
- Vi får ringa socialjouren, sa väktaren, så här kan vi inte lämna barnen.
Isabella återvände till lägenheten med de två stora hundarna. Hon satte sig ner på golvet och hundarna la sig bevakande ner vid hennes sida.
Medan de väntade på att någon från socialjouren skulle komma, så lägrade sig lugnet över Vallbytundran.
Skatorna återvände till sina bon un der takåsarna på Vallby.
- Inget är som hemmets lugna vrå, sa skatmaken och log mot sin skatmaka!

Promenad bland kinesiska turister och skattgömmejagande pensionärspar.

Det har regnat ganska mycket i natt, konstaterade vi när vi anträdde den första av dagnes promenader.
Solen svettades av ansträgning, när den knuffade undan några sömniga regnmoln.
Vallbytundran låg öde och tom. Nja inte riktigt! Nu ska skrivaren inte undanhålla sanningen. Ett äldre par vandrade mellan papperskorgarna. De tömde dessa förvaringsgrejer på såväl plåtburkar, som plastflaskor. Med välfyllda plastpåsar vandrade de vidare mot nästa skattgömma!

Solen har vunnit i sin kamp mot morgontrötta regnmoln. Generöst öser den solvärme över Vallbybloggaren och numer flämtande sambo. Framkomna till hotellplan möts han av en märklig syn. Ur hotellets innersta strömmar en strid ström av kinesiska turister. Par om par vandrar de den korta biten mellan hotell och turistbuss från Estland. En buss som är dekorerad med djungeldjur på gul bakgrund.
Likt djuren en gång inträdde i Noas ark inträdde kinesiska turister två och två in i den väntande bussen. Övervakade av en ung reseledare, som med block och visselpipa såg till att ingen hamnade akterseglad i Väsyerås. Allvarsamma turister från Kina har sett ännu ett hotell och noterat att hotell de är sig bra lika!
Så seglade bussen iväg mjukt gungande over de ojämnheter som finns i en gata, som håller på att förstärkas för kommande lokaltrafik. Nu är platsen fri och tålmodigt ihärdigt bittjas papperskorgar av ett äldre par på morgonpromenad.
Hemvägen avlöpte lugnt och fritt från möten. I vart fiall till vi kom till skateboardbanan. Där mötte vi en äldre man med rötterna någonstans i Turkiet.
- God Morgon, hälsade han, jag är på väg till kyrkan!
- God Morgon, svarade Vallbybloggaren.
- Jag måste säga, sa han på stapplande svenska, är lite besviken på min sonson.
- Vadan detta?
- Jo han vill inte gå till kyrkan. Han menar att det är bortkastad tid. Han säger, att han vet att det inte finns någon Gud.
- Det är många, som säger så!
- Jag talar om att det inte handlar om att veta. Det handlar om att tro eller inte tro.
- Det ligger en sorts klokskap i det påståendet.
- Jag säger till honom att om vi vet att det finns en Gud eller säger att vi vet att det inte finns en Gud, då är det lätt att säga, att den som inte vet vad jag vet är idioter.
- Det kan ligga en sanning i vad du säger. Vet vi, är det lätt att vi ser oss förmer än andra. Men tror vi eller inte tror så lever vi hela tiden i dialog med vad som händer. Prövar, tar till oss, förkastar!
- Jag förstår inte riktigt vad du säger, sa den gamle mannen och strök med ovansidan av handen över mustaschen.
Vallbybloggaren försökte förklara igen vad han menade och insåg att inte heller han förstod riktigt vad han menade.
- Jag vet bara, sa den gamle, att vi kan inget veta om Gud förrän den dagen då vårt liv tar slut. Men ett vet jag, att då kommer antingen den som tror eller den som inte tror att bli väldigt överraskad!
-

Bland regndroppar och japanska turister

Tänk att ett helt år förflutit sedan Vallbybloggaren inträdde i skrået av vitala pensionärer. Kan konstatera att inga ny krämpor har välkomnats. Bara de som tillhör årsmodellen. de har jag i och för sig haft ganska länge, så dessa krämpor betraktar jag numer som goda vänner.
Morgonens promenad företogs kryssande mellan fallande regndroppar och vimlande turister från Japan. Den goda dagen finns där någonstans mellan regndropper som faller. Sambon, luden av födsel och ohejdad vana, nosar försiktigt på regnvått gräs. Totalt okänslig för Vallbybloggarens längtan efter ännu en kopp kaffe fördröjer han utevistelsen sniffande.
Vallbytundran är ännu iavsaknad av liv och häftiga rörelser. Oattackerade,  befriade från välgångsönskningar vandrar vi stenbelagda gångvägar. Den magiska solnedgången från igårkväll är bortspolad av ett stilla juniregn, som strilar från himmeltäckande moln.
Framkomna till hotellplanen är stillheten ett minne blott. Här körs det medhäftiga vägmaskiner, som tydligen arbetar för att förstärka körbanan för framtida busstrafik. Blandat med vägmaskinernas buller hörs ett tjattrande av obegripliga ord. Under hotellentréns baldakin står ett dussintal japanska turister beklagande sig över vädrets ovilja att värma även en frusen japan. Med tydlighet framgår att dessa exotiska gäster på Vallbytundran i vart fall planerat för lodrätt bevattning. Färglada regnkläder häljer dessa japanska kroppar. Att de inte riktigt litar på dessa plaggs täthet, står klart, då de vägrar lämna det regnskydd som hotelentrén bjuder.
- You don't like the swedish summer?

Vallbybloggaren försöker vara verbalt social. Detta försök röner dock föga framgång. Ingen tycks tala det språk, som Vallbybloggaren så ivrigt försöker använda. Efter ett tag lyckas vi dock kommunicera så mycket, att de hyser viss agg till den busschaufför, som skulle komma med en buss redan för 30 minuter sedan. Vi skiljs åt med förhoppningar att bussföraren ska kunna kryssa fram mellan bullrande vägmaskiner.
Vallbybloggaren tycker att det är jobb nog att kryssa mellan regndroppar. Sambon instämmer med ett vänligt gläfs. Undrar om inte han med längtar en kopp kaffe den regniga junimorgon.
Undviker kryssandet mellan bullrande vägmaskiner och tar en annan väg för att fullborda morgonens bevandring av Vallbytundran.
På hemvägen konstateras att ännu går ett fåtal barn till skolan. Eller kanske är det till något fritidshem som deras våta vandring har som mål.
Nä nu har jag motionerad såväl luden sambo som ökat midjemått. Nu får det räcka  med kryssandet mellan regndroppar, bullrande vägmaskiner och turistande japaner.

Någon stans där mellan fallande regndroppar finns den goda, fina dagen!

I en vrå med vingar grå

Nattens första mörker föll över den täta bebyggelsen i utkanten av vallbytundran. Skuggorna fann inte längre utrymme för sin lek. Vi var på hemväg efter en längre tur till de norra utmarkerna av vallbytundran. Regnet hade både hunnit börja, pågått och slutat. Sambon var ganska så blöt om pälsen och han längtade hem till den torra värmen i trevna stugan.
Det var ett rent under att vi överhuvudtaget såg henne.
Hon hade krupit ihop iett hörn. Hon doldes nästan av den gröna sandlådan, spm bostadsbolaget st'llt ut. Vi närmade oss försiktigt. Vi ville ju inteskrämma den som som så krupit ihop bakom en grön sandlåda. Vi tittade på henne. Hon hade dragit upp knäna mot bröstet och dolde ansiktet med små nätta vita händer. Hon spretade med fingrarna och tittade förvånat på oss. Ögonen var bruna och utstrålade en nyfiken värme.
- Hur är det fatt? Varför sitter du här i det begynnande mörkret?
När hon pratade var det inte prat, hennes röst nästan sjöng fram de ord som lämnade hennes mun. En melodisk röst med nästan blåa toner. Hon strök det bruna håret från ansiktet.
- Jag är en trasig ängel, jag döljer mitt öde i en vrå. Jag kan inte längre hjälpa andra, när vingarna är grå.
Vi tittade förvånat på denna lilla kvinna, som bar en klädnad i beigt och brunt. Sambon viftade vänligt på svansen.
- Så säg nu vad som felas dig, inte är du en ängel, tala nu om vad som felas dig!
- Människor känner oftast inte igen änglar, när de ser dom. De flesta av oss har varken vingar eller gloria. Vi bara finns här för att hjälpa, fast det är sällan vi syns.
- Du får sluta prata så. Folk kan ju tro du är inte tillräknelig! Berätta nu vad som felas dig. Varför gömmer du dig här?
- Jag sökte den hand som sträcktes mot mig ovanifrån, men knäna bar mig inte! Jag väntar i denna vrå på det öde som väntar en ängel med gråa vingar.
- Ta min hand, så får jag hjälpa dig.

Hon fattade min hand och med möda reste hon sig upp. Sakta, stödd på min arm, så gick vi den korta biten hem. Hon satte sig på en stol i köket. Jag gav henne ett badlakan av bomullsfrotte. Hon torkade tankfullt håret och torkade regnvätan från de bleka kinderna.
Vattenkokaren puttrade. Vi erbjöd henne en kopp med varmt te. Te från rubois-buskens blad. Hon drack och utstötte små belåtna ljud.
-Jag är en trasig ängel, som sitter i en vrå. Mina vingar är sargade och ack så grå.
Jag skakade på huvudet, Hennes språk var så annorlunda. Satsmelodin så blått sjungande. Tittade på henne och såg färgen återvända till kinderna. Sambon sjöng med på sitt sätt. Han sjöng som han brukar, då han träffar någon har verkligen gillar. Kvinnan klappade sambon på huvudet. Fingrarna dansade masserande på hans skallben.
- En trasig ängel är inte till mycken hjälp, sa hon. Men hjälpen kommer från ovan och du ska se det ljusnar snart! Vet att inte många vet om när en ängel gästar deras hem!
Hon reste sig och gick ut i hallen. Då såg jag att hon hade vingar!!! De var trasiga och grå. Hon svepte vingarna om sig, när hon vek av till höger in mot vardagsrummet.
Jag skyndade efter.
- Varför är dina vingar trasiga?

Frågan mötte tomhe t! Frågan mötte inget!
Vardagsrummet var tomt. Sambon satt och stirrade snett uppåt. I vardagsrummet anades en en blå melodi som omfamnade ord som blev allt svagare.
- Jag är en trasig ängel, mina vingar de är grå!

Bröllop och upplopp

Det har tydligen varit ett bröllop i Stockholm i dagarna. Det måste vara något speciellt med detta bröllop, då teve och aftontidningar fyllt minut efter minut, sida efter sida med allehanda information om denna tilldragelse. Andra nyheter får vika undan. En svensk prinsessa har knutit hymens band med en engelsk/amerikansk finansman. Samling vid pumpen för alla glada journalister! Här ska beskrivas vilka kreationer som olika personer bär. Modedesigners namn står som spö i backen. Det är skärningar hit och spetsar dit.
Upplopp i Turkiet, nytt skottdrama i USA och andra nyheter skattas åt förgängelsen här ska prinsessans lycka torgföras. Med förvåning konstateras att brudgummen har känslor! Äntligen får vi lära känna denne kallhamrade lycksökare!
Inte nog med att hela lördagen fyllde en tevekanal med information om kringhändelser. Personer från avlägsna orter som Osby och Borås intervjuas. Plötsligt är det viktigt att de tillbringad halva dagen bakom ett stängsel, för att fånga en skymt av en till USA återvändande prinsessa.
En annars så sansad man som Mark L tävlar plötsligt i att utspy gulligheter om denna tilldragelse.
Jag förstår inte!

Visst är det underbart att två personer, på väg in i den yngre medelåldern, har träffats, tycke uppstått och beslut fattats att om ett liv tillsammans.
Men varför inte lika stor uppståndelse när fröken Jönsson och unge herr Andersson  träffas, tycke uppstår och beslut om ett liv tillsammans fattas!
Men varför inte lika stor mediabevakning, när unge herr Larsson och unge herr Johansson fattar tycke för varandra och beslutar leva ett liv tillsammans.
Jag förstår inte!
Hela lördagen fram till klockan nio på kvällen földe festglada reportrar och kommentatorer detta spektakel. Vallbybloggaren är glad att det fanns snookermästerskap att beskåda på en sportkanalerna.
Söndag morgon tänkte Vallbybloggaren njuta en stunds teve till frukosten. Brukar vara något trevligt program under rubriken "Minnenas television".
Ostfrallan sätts i halsen!
Det är repris på lördagens bröllopsbevakning!
Nu ska festivitas visas igen!

Är det inte så att de som verkligen är intresserade tittade på söndagen?
Troligen har SVT's programdirektör förlorat alla ideer om program.
"Vi slänger in en repris av bröllopet, kungligheter säljer ju alltid."

Ner faller regnet denna morgon och spolar bort all bitter eftersmak!
Åskan går och blixtrar blixtrar!
Solen stiger inte upp och torkar bort allt regn. Nä, det får man som ägare till luden sambo, minsann göra allldels själv!

Två badlakan senare och en hyfsad torr sambo konstaterar Vallbybloggaren att han känner lycka över alla de unga tu, som på rund av kärlek beslutar dela ett liv tillsammans.
Det är totalt oväsentligt om de är kungliga eller ej!

Nu ska det bli gott med en andra frukost!

Kopp på er!

En helsvensk dag

Lockad av gryningsljus och solsken vågade Vallbybloggaren och luden sambo att lämna den goa sängvärmen för en bevandring och bevattning av Vallbytundran. Trots soluppgång ses inga svenska fanor vaja på för ändamålet resta stänger. Ska man enbart gå efter flaggstängers fanors budskap kunde detta lika gärna vara ICA-dagen. Vi mötte inga perosner denna tidiga morgon. Och absolut ingen av de vi inte mötte bar tecken för att denna dag var speciellt svensk.
Nu är ju i och för sig nationaldagen inte någon gammal tradition, som kraft av generationers firande hämtar styrka.

Vallbybloggaren tänkte tillbaka, drabbad av plötslig nostalgi, på de gator och fotbollsplaner där bvarn han vunnit segrar och försmädliga förluster genomlidit. Då på den tiden hette det inte ens  nationaldag utan "svenska flaggans dag". Alla arbetade på denna dag, i vart fall de som hade arbete och dagen inte inföll på en söndag. Möjligen kallades alla elever ut på planen framför rektorsexpeditionen för att sjunga "Du gamla du fria", men därvidlag sviktar minnet. Det kan ha varit så att denna plötsliga iver att få besjunga den "fjällhöga nord" kunde ha skett i klassrummet på Magnus Stenvbocksskolan i Helsingborg. I så fall var det fröken Karin, som ihärdigt trampande klassrumsorgeln, frörsökte få oss barn att besjunga stället, "där vill jag leva och där vill jag dö".
Minns dock att raden om fjällhöga nord kändes främmande. Anade nog vagt vad fjäll var för något.
På kvällen den sjätte juni begav man sig till Olympia, där viss festivitas gick av stapeln. Kan inte minnas att detta lockade fram någon feststämning hos oss unga pojkar. Ändlösa parader av föreningar, som skulle få mottaga en svensk fana av någon för sakne betydelsefull person.  I det längsta hoppades vi pojkar att det skulle bli någon uppvisning av de få motorcykelpoliser, som körde några varv på kolstybbsbanorna runt fotbollsplanen.  I det fall polisen hade någon uppvisning med sina fyrbenta kollegor, så var kvällen räddad. Minns hur dessa pälsbeklädda poliser snabbt fångade in en väl madrasserad polis, som för tillfället spelade farlig brottsling. Vi jublade, när den välmadrasserade  föll till marken. Det goda hade segrat igen.
Efter flytten från helsingborg under tidigt sextiotal, så kan jag inte påminna mig att jag frivilligt besökt något firande av den "fjällhöga nord" där man enligt Dybeck så gärna vill leva och dö. Tror heller inte att jag var arbetsför, när man beslutade att sjättejuni inte längre skulle vara svenska flaggans dag uten nationaldag och arbetsbefriad.
Egentligen var väl detta en björntjänst åt svenskarna. Nu funderar vi mer på varför vi inte kan fira denna dag lika bra som nörrmän firar sin sjuttondemaj.
Vi kom hem till trevna stugan efter en fanbefriad morgon.
Kaffemaskinenen bryggde kaffe av bönor som växt på någon bergssluttning i Colombia. På det italieninspirerade brödet  lades skinka från Danmark och ost från Holland. Apelsiner från Spanien pressades till morgonens vitaminkick. Morgonens promenadstass byttes till dagkläder, där jag kunde konstatera att jeansen var från Kina och tshirten producerad i Bangladesh. Skorna var gjorda på någon fabrik i Indonesien.
-Ja, tänkte Vallbybloggaren, en sån här dag ska man i alla fall klä sig svenskt.
Förbereder lunchen denna nationaldag. Observerar att den färdiglagade potatisgratängen är gjord i Holland. Ryggbiffen köpte jag billigt, men hade ingen tanke på att den kom från Irland. Potatisgratängen är inte mycket att göra åt, men biffen den ska jag banka både gul och blå!
- Ja du , sa sambon och vifta på svansen. Det är inte lätt vara svensk idag inte, till och med din sambo har sina rötter från bergen mellan Spanien och Frankrike.
Tog fram en svensk öl, som var bryggt av ett danskt bryggeri!
Under eftermiddagen ska jag njuta av något amerikanskt dokumentärprogram på teve.
Det är inte lätt vara svensk. Frågan är väl om det egentligen är önskvärt!
Minns att barnen en gång sjöng "jorden är vårt hem, vi är en massa människor, som alla tycker om varann" eller något liknande.
Nä, det blir inget firande på Djäkneberget i kväll!
De har ju ingen uppvisning av fyrbenta poliser, som snabbt och effektivt fångar madrasserade farliga brottslingar!
Nu ska jag ha en kaffe från Colombia!

En varm morgon i juni.

Värmeböljan har anlänt!

Vallbybloggaren skrev löpsedel, när han drabbades av morgonens hetta. Redan efter några meters promenad insåg han att vårjackan var totalt onödig. Den ludna sambon gav uttryck för att detta minsann inte var ett väder som passade djur med päls. Vallbybloggaren försökte dämpa sambons oro med att pälsen också skyddade mot värmen.
- Det är lätt för dig att säga, flämtade sambn. Du kan ju ta av dig pälsen, om du haft någon.
Smågnabbandet upphörde, när sambon träffade på två tikar, som, trots den kvinnliga hundförarens protester, ivrigt talade om att de gillade stora hundar. Efter en del kommunikation mellan hundar av skilda storlekar och mellan hundförarna, fortsatte promenaden upp mot Vallby Centrum.
Vallbybloggaren beslöt att det var dags att finna lite svalka och satte sig ner på en bänk i skuggan. Han följde en strid ström av människor, som hade ICA-butiken, som mål. En stor grupp elever från närbelägen gymnasieskola kom ut från butiken lastade med kanelbullar och energidrycker. Vallbybloggaren funderade över intaget av energidrycker. Stackars lärare, dessa elever, mpste ju längre fram på dagen skutta runt i klassrummen som durecel-kaniner.
Funderingarna avbröts plötsligt av en ilsken röst, som trots ilskan sjöng på österbottnisk dialekt.
- Du din D-vul, det var du som ringde snuten!
Vallbybloggaren tittade sig omkring och förstod snart att anklagelsen var riktad mot honom.
- Förlåt, sa vallbybloggaren, jag vet inte vem du är och vet inte vad du talar om.
- Försök inte med den valsen, jag vet att det var du som ringde snuten, i lördags, när jag skulle åka till bolaget!
- Lugna ner dig, du medvandrare på jorden, vad pratar du om?
- Försök inte vara lustig. Tack vare ditt samtal, åkte jag dit för rattfylla.
- Du, vallbybloggaren skärpte tonen, innan du kommer med sådana anklagelser, så bör du nogsamt efterforska om det finns någon sanning i det du säger. I det fall jag gjort något ont mot dig, så är jag beredd att be om ursäkt, men falska anklagelser, där drar jag gränsen. Så leta rätt på rätt person innan du far ut i anklagelser!
- Försök inte snacka dig ur det här. Jag såg ju att du stod på balkongen med mobiltelefonen vid örat!
- Du måste helt klart ta fel på person. Jag har ingen balkong!
- Va?
- Tycker det är läge för en ursäkt, sa vallbybloggaren!
- Jamen, jag är övertygad om att det var du! Du bor ju på Högloftsvägen, snett ovanför där jag bor!
- Du tar helt klart fel på person! Jag bor inte på Högloftsvägen, jag vet inte vem du är och jag vet inte vad du pratar om.
- Jag tror i alla fall att det är du!
Hans ilska var mer tveksam, upprördhetens röda ansiktsfärg hade något falnat. Han gick in i ICA-butiken. Säkert skulle förrådet av berusande drycker fyllas på.

Vallbybloggaren och sambon beslöt att vandra vidare. Det är inte roligt att bli anklagad för något man inte känner till. Vallbybloggaren funderade över det elände som överintag av berusande drycker medför. Han tänkte på  alla de orsaker till överkonsumtion av berusande drycker han hört. Det tycks, efter år av empirisk forskning, att det alltid är omständigheternas fel. Andra människors beteende eller total frånvaro av andra människor.
Medan han vandrade hemåt med flämtande pälsklädd sambo, funderade han på, om det avskalat från alla orsaker och ursäkter, det i slutändan ändå inte är individen eget val!
Individen kan välja att göra destruktiva saker.
Individen kan välja att avstå från destruktiva saker!
Efter att löst denna problematik känner sig Vallbybloggaren redo för en kopp kaffe med pecanwienerbröd!
Kopp på er!

Obeskriven under lång tid

-Vallbybloggaren har senaste tiden varit helt upptagen med att följa en resenär genom Europa och delar av Asien. En färd som gått i luften, över vatten och på land. Nu är den resan slut och mer triviala händelser lär bli föremål för Vallbybloggarens  " penna".
Den första junidagen detta året var också den sista lördagen den här veckan. luden sambo och Vallbybloggaren bevandrade Vallbytundran.
Den runda byggnaden vid Vallby Centrum står kvar. Byggnaden, som fick namnet Paletten och som av vissa misstogs för att vara en ny dansrestaurang. Utanför Paletten, satt delar av Vallbys ledighetskommitte. De talade högljutt om resor till stadens centrum och där belägen saftbutik, som säljer berusande drycker. Plötsligen drabbad av viss självinsikt, uttryckte en av kommittens mest lediga deltagare, att han kanske borde sluta handla berusande drycker.
- Åldern tar ut sin rätt, sa han, det är inte samma tjusning som i ungdomen att vakna i en skogsdunge och inte veta var man är eller till och med vem man är.
- Alla får vi göra våra val, sa en yngre medlem av samma kommitte, själv måste jag nog ha dessa drycker, för att orka möta människor. Ångesten  tränger på, när jag är nykter.
- Ni vet jag får fortfarande hantverksuppdrag och det är inte längre roligt att göra raka linjer, när man är så bakis att till och med en vågad linje tycks vara linjalrak.
- Ähh, du kan alltid komma hit, har vi en öl över så bjuder vi. Vi är ju bröder i eländet-

En liten papperslapp på en glasad port förkunnade att det skulle bli någon form av utomhusaktivitet i den så kallade  Upplevelseparken. Dock skulle denna utomhusaktivitet flyttas inoimhus om vädret var otjänligt. Nog måste en sådan brasklapp träffa generationer av  förskolepersonal mitt mellan ögonen. Dessa som i pedagogisk iver ständigt förkunnat, att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Tydligt är att insikten om för väderleken lämpliga kläder försvinner någon gång under färden till vuxen ålder. I vuxen ålder säger dessa, som utsatts för förskolepersonalens manipulationer, att det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder. Så barndomens kunskapsinhämtning förpassas till glömskans lagerbyggnad. Vi har utomhusaktivitet bara om väderleken är tjänlig.
Undra kan man ju vilka fler lärdomar, som inhämtats i barndomen, som förpassats till glömskans lagerhyllor.
Bortom Vallbys fallossymbol, det mot himlen strävande höghuset, har ännu en byggnad förpassats till de sälla jaktmarkerna. Huset, som för längesedan innehöll både livsmelsaffär, apotek och post, som senare hyst församlingsgård och gemenskapslokal, är nu totalt jämnad med marken. Här ska tydligen en ny sträckning av 12:ans busslinje dras fram. In med bullrande bussar in i miljöer, där människor vandrar och cyklar. Låt bussarna fara där människor i årtionde andats frisk luft. Men kanske det är bättre än att ha busshållplats 10 meter från Servicehusets varuintag?
Vallbybloggaren tittade över Vallbytundran och drabbades lite av samvetsbetänkligheter, Denna tundra fylld med personligheter och lummig grönska har alltförlänge varit obeskrivet. Idag ändradades detta faktum, i vart fall lite. Dessutom behöver Vallbybloggaren inte ha så dåligt samvete, då en publikation kallad "NÄRHETER" i dgarna ramlade in i Vallbybloggarens brevlåda och gav skriven information om vad som händer opå Vallby, i vart fall lite information!
Det tidiga kvällsregnet kylde ner hemvägen. Luden sambo började alltmer anta likheten med en gigantisk outkramad disktrasa. Han tittade vädjande på Vallbybloggaren och vädjade.
- Kan vi gå hem till ljuva trevna stugan. Även för en hund är detta regnväder icke tjänligt.
. Hörru vovven, det vet du väl att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder!
- Men husse då, jag har bara denna pälsen och den är inte dålig, däremot är vädret dåligt!
Vallbybloggaren föll till föga för sambons mörka vädjande blick.
Väl hemma kunde konstateras, att en kopp kaffe med tilltugg alltid är tjänligt oavsett väder!