Moderna böcker

Jag har ingen aning om vad, som fått dig att avbryta dagliga rutiner, för att läsa vad som präntats här. Kanske har du lämnat tråkiga vardagssysslor, för att du trodde att några rader från vallbybloggaren skulle ge solsken åt din dag. Kanske har du nyss kommit hem från arbete och i väntan på att potatis skall koka, trodde du att vallbybloggarens ord skull ge en stunds avkopplande läsning. Inte vet jag vad som fått dig att med möda traggla dig igenom dessa hafsigt hopkrattade ogräsord.

Ett vet jag dock. Något jag kom på, när jag skulle läsa en bok.
Det är inte jag får ro att sitta ner och läsa det andra skrivit. Jag inte vad jag själv totat ihop heller. Nåväl må vara hur det vill med det. Sätter mig ner i bästa läsfåtöljen. Tar fram boken, en tjock rackare. skulle tro fem centimeter från pärm till pärm. En kopp Zoegas Intenzo kaffe väntar ljuvligt doftande på det lilla bordet till höger. Några syltmunkar väntar på att bli uppätna. Väl tuggade av nyköpt garnityr.
En klunk kaffe. Välgörande för kropp och själ. En tugga syltmunk välgörande för ett ökat midjemått.
Jag  öppnade boken på normalt läsavstånd och kunde inte tyda en bokstav. Minskade avståndet, samma sak totalt oläsbart.
Varför har moderna böcker så himla små bokstäver. De borde skicka med ett förstoringsglas.
En halv kopp kaffe senare och nästan en hel syltmunk senare har jag hunnit fyra ord in den, enligt andra läsvärda, boken. Jag har ägnat mer energi åt att ondgöra mig över den moderna litteraturens vla av pyttiga gemener än åt försöka läsa de gemena gemener, som tydligen , om läsbara, ska skänka en läsupplevelse utöver det vanliga. Stor litteratur, men små bokstäver.
Upprörd lägger jag boken åt sidan, för att trevande leta min väg till bokhyllan, där kära gamla böcker förvaras, alla de böcker, som jag varit övertygad om jag skulle läsa igen. Någon annan anledning att spara böcker i därför avsedd hylla kan jag inte finna. Finner en kär gammal vän. PG Wodehouse och hans krönika om livet på avlägset gods i Shropshire i England. Orden lyser klart och tydligt. Hertigens ondgörande över prissuggans minskade matlust kan med lätthet läsas av mig. Beach, butlerns om lider av ischias och med yttersta svårighet kan vara behjälplig att blacera  ovan nämnda prissugga i bak sätet på en öppne bil. Allt i syfte att avkräva hertigen en större summa pengar, så att de unga tu kan få varandra och öppna ett soppkök i London City. Allt detta kan med tydlighet läsas och småfnittrande ge  mig bilder i huvudet.

Återvänder stärkt av denna bekräftelse på att ögonen fortfarande hänger med...eller är det så att jag känner PG's böcker så väl att även suddiga bokstäver bildar begripliga ord. Jag tar upp tegelstensboken. Tömmer kaffekoppen och ger ifrån mig en belåten suck.
Bokstävernas litenhet blir åter mitt gissel. Det är något, ha rjag nu fattat en berättelse om en man som i ett dunkelt rum försöker skriva en berättelse om var och varför jorden blev till. Varför landmassor höjts ur havet och mörker skilts från ljus. Sakta suger berättelsen tag i mig och jag vänjer mig vid gemena gemener. Dock orkar jag inte lika länge som i ungdomens dagar då böcker om tvillingdeckare slukades under en kväll. Böcker om engelska ungdomar på mystiska resor  på den engelska landsbygden. De fem som råkade ut för den ena fasligheten efter den andra, men aldriga missade sitt eftermiddagste.
Nu kom jag visst en bit från det, som rubriken sa jag skull pränta ner.
Jag kan konstatera, att moderna böcker har fasligt små bokstäver.
Jag undrar om böcker med små bokstäver verkligen kan bli stor litteratur.
Måhända är det så att böcker med gemena gemener mer troligt får stor ära och nobelpris.
Tuggar begärligt i mig den sista biten av syltmunken.
Det var allt bättre förr, när böcker hade bokstäver som var stora och läsliga!

Hej är det någon, som sett mina läsglasögon!